You are currently browsing the tag archive for the ‘Irland’ tag.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
Bron/Broen (2011-2018, 4 säsonger och 38 avsnitt)
Så har jag då äntligen sett den omtalade. Bron. Och ska vi snacka den fysiska bron, alltså den som sträcker sig över Öresund, har jag nog aldrig sett den så många gånger som under tittningen av den svensk-danska serien.
På det hela taget en riktigt positiv överraskning även om den grådaskiga färgskalan kanske kändes lite väl överanvänd när man klämde alla fyra säsongerna i ett streck. Sofia Helins Saga Norén var en spännande bekantskap, särskilt när hon parades ihop med först Kim Bodnias Martin Rohde under de två första säsongerna och sedan med Ture Lindhardts Henrik Sabroe under de två sista. Just dynamiken i radarparen var nog det för min del som skapade mycket av seriens tittvärde. Att Saga närmast antar en superhjälte-aura mot slutet och att jag inte stör mig på det tar jag som intäkt för välsvarvade rollfigurer och -prestationer.
Plus fyra olika versioner av riktigt räliga mördare eller kanske främst mordmetoder. Det är tydligen ingen hejd på påhittigheten hos svenska eller danska mördare när Hans Rosenfeldt får bestämma. Just den delen lyckades serien också ganska bra med att återuppfinna för varje ny säsong. Svenska Wikipedia anger att det ska finnas olika bärande teman för var och en av dem men jag vet inte om jag skulle hålla med om att exempelvis just andra säsongen var särskilt präglad av ”bekräftelse” eller fjärde säsongen av ”identitet”. I likhet med många andra kriminalberättelser kändes det snarare som om hela alltet ofta handlade om dels familj, dels svek.
Positiv överraskning till trots finns det förstås en hel del som tittaren måste acceptera att peta i sig om serien ska funka. Alla skådisinsatser håller långt ifrån toppklass. Sagas interna logik kan svaja en hel del om manuset så kräver det för spänning eller komedi. Det är egentligen bara i första säsongen som jag upplever att man verkligen använder sig av Öresundsbron, den dansk-svenska gränsen samt de kontrasterande Köpenhamns- och Malmömiljöerna för att skapa spänning i själva historien. Därefter handlar det mest om att alla inblandade kör en jävla massa bil för att ta sig fram och tillbaka över vattnet.
Den tredje säsongen är tyvärr riktigt svag när det kommer till både historien och hur den berättas. Spretigt, rörigt och en massa tappade trådar. För min del känns det helt uppenbart att det egentligen inte fanns material till alla tio avsnitten utan en hel del (onödig) utfyllnad. Något jag tycker mig få bekräftat när den sista säsongen valde att nöja sig med åtta avsnitt.
Å andra sidan är den första säsongen otroligt välgjord och håller fortfarande trots att den nu snart har tio år på nacken. Visualiseringen av bron och de bägge städerna påminner mig om True Detective som i rättvisans namn ju kom först tre år efter (och ett år efter den amerikanska versionen av Bron, så i teorin skulle det alltså kunna finnas en dansk-svensk inspiration för Nic Pizzolatto). Har du inte redan sett Bron utfärdas härmed en stark rekommendation.
Normal People (2020, 1 säsong och 12 avsnitt)
Connell och Marianne. Marianne och Connell. De två hookar upp redan på gymnasiet men kommer sedan att vandra ut och in i varandras liv under de år vi får följa dem (ett par år upp i universitetet). Grejen är att Marianne inte är särskilt poppis på gymnasiet medan Connell är big man on campus, främst eftersom han är bra på gaelisk fotboll. I övrigt är han nämligen ganska blyg och gillar att läsa, men kommer på något sätt ändå överens med sina mer typiskt grabbiga kompisar. Han är dock inte mer populär än att det inte finns på kartan att skylta med deras förhållande i skolan, vilket också leder till deras första brytning.
Berättelsen om Marianne och Connell är skriven av Alice Birch (baserad på en roman av Sally Rooney) medan Lenny Abrahamson och Hettie Macdonald delar på regissörsbördan. Abrahamson stod bakom hyllade Room medan Macdonald främst verkar vara van vid TV. Alice Birch är i sin tur kanske mest känd (i den mån hon är känd alls) som författare till Lady Macbeth. En mix som lovar gott när det gäller både trovärdighet och passion med andra ord.
Och i det avseendet måste jag ändå säga att Normal People med råge uppfyller vad jag hade kommit att förvänta mig av hyllningarna. Huvudrollerna spelas av Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal där bägge gör väldigt fina insatser både ur och i sängen. Här förekommer nämligen tillräckligt många långa, explicita sexscener för att serien kanske skulle vara en smula obekväm att se tillsammans med mormor.
Däremot faller jag inte helt in i hyllningskörerna. Normal People är på alla sätt och vis oerhört välgjord men efter ett tag hade jag tyvärr lessnat lite på de tvås on-again-off-again-relation. Vid ungefär halvtid övergår serien under en period också över till att handla mer om psykisk ohälsa än relationer och det kommer lite för överraskande.
Dessutom tyckte jag att det kändes konstigt att vi får börja hela berättelsen i Mariannes skor (så upplevde jag det i alla fall) men att det sedan i någon mån blir Connell som får inta frontpositionen. Till exempel är det hans universitetsstudier och ambitioner som står i fokus. Att Marianne pluggar historia och politik får vi däremot reda på som nästan av en händelse. Hans dåligtmående får ändå en viss uppföljning och upplösning medan hennes lämnas hängande och full med frågor för min del.
Höga poäng för realism, något lägre för intresse med andra ord.
En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.
Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
Att kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).
I början på 50-talet fanns det inte mycket av framtid för en ung flicka i en liten stad på Irlands sydöstra kust. Därför ser Eilis syster Rose till att hon kommer på båten som stävar mot Amerikat. Till en början kan Eilis knappt ta sig igenom vardagen på grund av sin enorma hemlängtan men så småningom börjar hon finna sig till rätta i Brooklyn med arbete på ett av stadens många varuhus, kvällsklasser i bokföring och, förstås, kärleken.
På förekommen anledning från Fiffis filmtajm.
***
alt. titel: Tusen gånger godnatt, A Thousand Times Good Night, 1 000 Times Good Night
Det finns människor som är patosfyllda. Som är fulla av vrede. Som ser på världen och inte kan acceptera hur den fungerar. Som vill försöka ändra på tingens ordning.
Soldaten Gary Hook och hans pluton hade lika gärna kunnat vara utomjordingar, nedsläppta på en främmande planet och knappt förmögna att kommunicera med infödingarna.
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.
That’s what HE said!