X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

Star Trek Beyond (2016)

Kapten James Tiberius Kirk är less. Det spännande femårsuppdraget att ”explore strange new worlds”, ”to boldly go where no one has gone before” har saggat ned sig i ren vardag. Numera upplever han att han bara åker skytteltrafik för att medla fred mellan olika mer eller mindre stingsliga planetinvånare inom Federationen. Det hjälps inte ens att han har sin trogna besättning på plats. Helt ärligt funderar han på att sluta, att lämna sitt älskade Enterprise (vilket fortfarande intressant nog är utrustat med prefixet USS).

Men Mrs. Kirks grabb ska snart få lära sig den hårda vägen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Hastigt och lustigt befinner sig Jim snart på en okänd planet mitt inne i en avlägsen nebulosa. Hans besättning är kidnappad eller försvunnen och Enterprise är förvandlad till något som mest påminner om en skadeskjuten och rykande kråka.

Det ena ledde till det andra och plötsligt blev det läge att äntligen se den tredje omstarts-Star Trek som jag missade att hugga på bio. I ryggen hade jag en uppfräschning av såväl den första filmen i serien, Star Trek, som Into Darkness. Det är kanske en alltför lätt poäng att göra och säga att alla tre filmerna är exakt likadana, till vissa delar skiljer de sig åt.

Ettan hade sin svarta hål-abrovink men vi återser i denna tredje film ett potentiellt världsförstörarvapen som måste stoppas. Tvåan hade interna ränksmiderier inom Federationen men delar en karismatisk eller åtminstone tydligt definierad och smått tragisk skurk med uppföljaren. I alla tre fallen följer filmerna ursprungliga Star Trek-teser i så motto att samarbete och fred alltid är bättre än den starkes rätt och krig samt att Jim Kirk är en thrillseeker av stora mått.

Exempelvis kan man ju undra exakt hur glad hans besättning blev av beskedet att deras ledighet på den futuristiska rymdstationen Yorktown måste avbrytas för att deras kapten är less och lider av allvarligt hjältekomplex, vilket innebär att han är beredd att hoppa på första bästa räddningsuppdrag. Hur idiotiskt eller livsfarligt det än kan tyckas.

Rent recensionsmässigt är Beyond en klurig film. Den var nämligen helt ok för stunden men detaljerna har redan börjat blekna. Jag hade problem med den först Star Trek eftersom den kändes så ansträngd. Här skulle alla de klassiska rollfigurerna återintroduceras på ett sätt som var lätt igenkännligt men samtidigt gärna ha en modern vinkel. Det gjorde att det hela kändes stelt och stereotypt, en övning som enbart syftade till att ställa upp alla spelpjäserna på brädet. Into Darkness funkade betydligt bättre, då kändes det som att det gick att börja flytta några av de här spelpjäserna och låta dem interagera med varandra på ett lite mer vant sätt.

Men Into Darkness vann kanske främst på att vara en nyversion av den vanligtvis mest hyllade Star Trek-filmen i den ursprungliga filmserien – The Wrath of Kahn. Jag vet i alla fall att jag själv tyckte att det fanns en poäng med att se Benedict Cumberbatch göra sin over-the-top-tolkning av den välkände skurken. Det är mycket möjligt att Beyond är ett likadant riff på en annan välbekant Star Trek-berättelse men i så fall är det en som jag inte känner igen. Det tycks också som om manusförfattarna Simon Pegg och Doug Jung fått i uppdrag att göra filmen ”more inclusive”, det vill säga något som skulle tilltala en bredare publik. Gärna ”a western or a thriller or a heist movie” och sedan bara befolka denna historia med de välbekanta Star Trek-figurerna (kan man säga att de ville göra en Cloverfield?).

Och det är nog här Beyond tappar bort mig – jag får ingenting från den som jag inte redan fått av den myriad av action-blockbusters som redan producerats, säg, valfri Fast & Furious-rulle av senare mått (och jag tror inte att vi bara kan skylla på regissör Justin Lin i det här fallet). Ingenting blir remarkabelt snyggt eller coolt. Det futuristiska Yorktown ser ut som något som skulle kunna platsa på Epcot och får därmed något av ett löjets skimmer över sig. Det mest känslomässiga som händer är när Enterprise bryts sönder som en ovarsamt hanterad leksak och enda gången jag får lite rys är när Michael Giacchinos score åkallar den klassiska Star Trek-musiken. Och absolut, lite sorgesamt är det att se Anton Yelchin som den evigt optimistiske Pavel Chekov, men det är ju knappast filmens förtjänst.

Star Trek Beyond är inte dålig och fyller väl i någon mening sin plats som sist ut i nyversions-trilogin. Den är…helt ok

A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Den unga, ryska judinnan Sabina Spielrein kommer som patient till den schweiziske läkaren Carl Jung i början av 1900-talet. Hon lider av hysteriska anfall men efter en tids behandling av mestadels prat (och något färre iskalla bad än brukligt i samtidens psykiatriska vård) är hon så pass frisk att hon själv påbörjat en läkarutbildning. Sabinas fall är emellertid så intressant att Jung äntligen blir uppmärksammad av psykoanalysens fader, Sigmund Freud.

Jag var inledningsvis lite förundrad över att just David Cronenberg av alla människor skulle välja att filmatisera denna pjäs av dramatikern och manusförfattaren Christopher Hampton, vilken i sin tur bygger på en bok av John Kerr. Men när Sabina hackande försöker förklara hur hon blir sexuellt upphetsad av alla former av förödmjukelse och samtalen kommer att närmast uteslutande handla om Freuds förkärlek till psykologiska förklaringsmodeller som bygger på undertryckta sexuella drifter faller det hela mer på plats.

Freud, sexualitet och analstadium. Ångande, upphetsande och kittlande med andra ord? Om det vore så väl. För att vara en film som så fokuserat sysselsätter sig med sex och sexualitet kan A Dangerous Method vara något av det mest snustorra jag någonsin sett. Ska jag vara snäll skulle jag kunna spekulera kring något i stil med att den tidstypiska strikta kostymeringen ska tjäna som en kommentar eller kontrast till de kroppsliga drifter som våra protagonister synes besatta av att utforska. Hela det tidiga 1900-talssamhället i Zurich och Wien framstår som en enda stor förträngning; från Jungs hårt vattenkammade hår ned till huvudsvålen till Spielreins långa och strikta kjolar. Det är dock ett spekulativt syfte som i så fall verkligen inte blir särskilt tydligt i filmens framställning.

Jag tror att poängen med A Dangerous Method ska vara att visa Jungs ambivalens inom tidens framväxande psykoanalytiska fält eller möjligen göra honom till en mental skådeplats för att visa upp dessa konkurrerande teorier. Å ena sidan har vi nestorn, Sigmund Freud, som är helt såld på sexualiteten som utgångspunkt för snart nog allt som felas den nutida människan rent mentalt. I hans ögon är det en vetenskaplig utgångspunkt som inte får rubbas, eftersom det kan skapa misstro gentemot psykoanalysen som vetenskap (mer än vad som redan var fallet, får man anta). Å den andra har vi en kort gästspel från Jungs patient, tillika läkaren, Otto Gross som kör vad man skulle kunna kalla för Oscar Wilde-stilen: det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Varför envisas mänskligheten med att förvägra sig allt det som skänker njutning? Och så Jung själv, som undan för undan börjar hemfalla åt vad Freud avfärdande kallar för mysticism och schamanism.

Anledningen till att jag använder ordet ”tror” är för att denna ambition fallerar rejält genom att vara så fruktansvärt torr och tråkig. Jag är övertygad om att jag hade kunnat tycka att det var otroligt intressant att få lite mer inblick på både Freud och Jungs tänkande om bara Cronenberg lyckats framställa det med bara ett uns mer liv än detta fnösketorra ”drama”. Vad som är farligt med den farliga metoden är jag inte ett smack klokare kring efter avslutad titt.

Som vanligt är det samtidigt lite svårt att avgöra om problemet ligger i manuset, Cronenbergs personregi eller skådespelarna själva. Michael Fassbender och Viggo Mortensen som Jung och Freud låter var och en som en avhandling i dialogform, en stel pro et contra-framställning. Detsamma kan för all del inte sägas om Kiera Knightleys prestation, vilken däremot å sin sida faller så djupt ned i överspelsavgrunden att vi inte ens hör ett plask när hon når botten. Det framstår som fullkomligt obegripligt hur någon kunde få för sig att det skulle vara en bra idé att låta henne åbäka sig igenom sina hysteriska ”anfall” som en kokt räka spetsad på en spiralfjäder. Men visst, det är en rolltolkning som tar ut svängarna betydligt mer än Knightley fick tillfälle till som Joan Clarke

Nej, det här var för jäkla trist. Filmen rymmer ett otvetydigt produktionsvärde men jag tror banne mig att vilken genomsnittligt porrulle som helst säger mer om sex och sexualitet än A Dangerous Method.

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

The Cuckoo’s Calling (2013)

Cormoran Blue Strikes liv är på upphällningen, både privat och professionellt. Flickvännen Charlotte har sparkat ut honom från lägenheten och privatdetektiv-verksamheten haltar betänkligt. Ungefär som Cormoran själv, tack vare att hans vänstra ben måst ersättas av en protes efter ett bombdåd i Afghanistan där han jobbade som militärpolis.

Men som genom ett mirakel blir han kontaktad av advokaten John Bristow som vill att Cormoran utreder hans adoptivsysters självmord. Lula Landry var en välkänd fotomodell och dödsfallet har tröskats både framlänges och baklänges i tidningar och på nätet. Trots det är Bristow övertygad om att det finns något mer bakom tragedin.

Förutom titeln ståtar omslaget på The Cuckoo’s Calling med författarnamnet Robert Galbraith. Detta är dock en sentida pocketutgåva, tryckt när det redan avslöjats att Robert Galbraith egentligen var J.K. Rowling som ville försöka sig på att skriva om något annat än en tonårig trollkarl. Innan det stod klart var försäljningssiffrorna för The Cuckoo’s Calling synnerligen modesta, bara för att explodera när avslöjandet kom. Numera får man pröjsa minst 4 000 dollar för en signerad förstautgåva. Det tycks dock faktiskt inte som om det var Rowling själv eller hennes agent som stod för ”avslöjandet” i syfte att sälja lite fler volymer.

Jaha, men hur är då Rowling som författare utan sin Harry och trollkarlsvärld? Jomen, helt ok måste jag ändå säga. Styrkan i The Cuckoo’s Calling är dock personporträtten och de mellanmänskliga relationerna, snarare än själva deckarhistorien. Vad gäller en bakgrund inom militärpolisen finns det exempelvis likheter mellan Cormoran Strike och Lee Childs Jack Reacher. The Cuckoo’s Calling innehåller också en hel del London-beskrivningar som gör att jag skulle kunna likna boken vid hur Michael Connelly förhåller sig till sitt älskade L.A. Strike är emellertid inte mer lik Harry Bosch eller Mickey Haller än han är Jack Reacher. Stämningsmässigt ligger Rowling betydligt närmare äldre pusseldeckarföregångare som Agatha Christie.

Till dags dato har Rowling fått ur sig inte mindre än fem böcker om Strike. Och, får jag hoppas, hans högst kapabla sekreterarassistent Robin Ellacott. Det är nämligen via henne vi blir introducerade till privatsnokaren till att börja med, men hon försvinner sedan till viss del från historien. Lite synd att Rowling skulle trilla ned i Hermione-fällan så pass omgående kan jag tycka. Men som sagt, hon får kanske en större roll att spela allt eftersom serien fortskrider? Jag ska väl dock inte påstå att The Cuckoo’s Calling var en så fantastisk läsupplevelse att jag kommer att springa mig svettig efter de övriga fyra delarna. Men skulle jag snubbla över dem skulle jag för all del kunna tänka mig att ta upp läsningen igen.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

Foxcatcher (2014)

alt. titel: Foxcatcher: Una storia americana

När det talas om idrottare och pengar handlar det av naturliga skäl allt som oftast om de fantasiköpesummor som betalas inom lagsporter som ishockey, fotboll och basket. Mer sällan hör man talas om atleterna och deras idrotter som inte lyckas dra de stora publikmassorna eller sponsorerna. Brottaren Mark Schultz vann en olympisk guldmedalj 1984 och en världsmästerskapsmedalj av samma värde året efter. Trots det bor han ovanpå brodern Daves (även han brottare på världsnivå) garage, tränar i en halvsunkig betongbunker till gym och får nöja sig med pröjs i stil med 20 dollar för att hålla föredrag för måttligt intresserade lågstadieklasser om vad som krävs för att vara en Vinnare. Mark må vara en Vinnare men särskilt lyckligt verkar hans liv inte vara.

Under the Silver Lake (2018)

Skumt. Skumt. Skumt. Skummeliskumskumt. Skummeliskumtomte. Hur fan kunde Andrew Garfield ställa upp på det här?!

Il treno dei bambini (2019)

alt. titel: Hoppets tåg

Maddalena Cerasuolo var två år när Benito Mussolini blev utnämnd till Italiens premiärminister och tjugo år när han förklarade krig mot Frankrike och Storbritannien. Då arbetade hon i en skofabrik men följde snart i fadern Carlos fotspår genom att gå med i motståndsrörelsen.