You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Tja, knappast den familjekonstellation som William Marston, Elizabeth Marston och Olive Byrne befinner sig i, i alla fall. Olive börjar sin bana som forskarassistent till psykologerna William och Elizabeth vid Radcliffe College men snart utvecklas något mer än en rent professionell relation mellan de tre.

Alla är de intresserade av det psykologiska fält som handlar om känslor och William pratar gärna vitt och brett (han ÄR ju ändå en college-professor) om sin DISC-teori. Vilken går ut på att känslor kan uttryckas som fyra olika typer: Dominance, Inducement, Submission, Compliance.

Fyra koncept som av en ren slump också kan appliceras på olika delar av händelseutvecklingen i föreliggande BOATS-film, skriven och regisserad av Angela Robinson. En klassisk BOATS i det att den berättar en historia som skulle förefalla totalt orimlig om det inte vore för att den var sann.

Marston var nämligen inte bara hjärnan bakom en psykologisk teori som få förmodligen känner till nu för tiden, utan också (tillsammans med lagvigda hustrun Elizabeth) en av de som utvecklade den moderna lögndetektorn genom blodtrycksmätning. Professor Marston… är antagligen ett tecken så gott som något på polygrafens betydelse i just amerikansk kultur. Den presenteras nämligen som en sanningsgarant i starkt laddade situationer där det troligen finns en hel del annat som skulle kunna påverka de närvarandes hjärtfrekvens.

Eller också har Robinson bara utnyttjat Marstons forskning inom lögn-gebitet för att i ett berättarmässigt grepp kunna avslöja den lilla kärlekstriangeln för de inblandade. För oss som tittar är den däremot skriande uppenbar i princip omedelbart. Kvinnorna är dragna till varandra och till William medan William är dragen till dem bägge. Hans observation av hur Elizabeth och Olives olika personligheter kompletterar varandra och skapar en perfekt kvinna var emellertid inte bara tomt prat.

Tack vare en påkostad superhjältefilm är den stridbara Wonder Woman mer allmänt känd nu än för, säg, tio-femton år sedan. Amazonprinsessan Diana Prince gör (männens) värld till en fredligare plats, en omvänd brottsling i taget. Och den som stod bakom kvinnan som slog världen med häpnad iförd baddräkt och med en portabel lögndetektor i form av sin ”lasso of truth” var ingen mindre än William Marston. Ska man tro föreliggande film var också hans starkaste inspirationskällor som sagt Elizabeth och Olive.

Plus en försvarlig mängd bondage(parafernilia). Wonder Woman-serien innehåller påfallande många situationer där Wonder Woman måste binda eller kedja fast både män och kvinnor samt fälla synnerligen tvetydiga kommentarer. Marston ska ha blivit kompis med en viss Charles Guyette, även känd som ”the G-string king”, en pionjär inom fetishvärlden. Enligt Professor Marston… introducerade han såväl William, som Elizabeth och Olive, till den njutning som finns i gränslandet mellan kärlek och smärta.

Det finns som synes många anledningar för alla våra tre huvudpersoner att vilja ifrågasätta vad som anses vara ”normalt”. Angela Robinson har lyckats skapa en BOATS som lyfter sig över mängden, bland annat genom sitt fingerfärdiga berättande. Det hela ramas in av en förhörsliknande situation anno 1943 där William ges möjlighet att lägga ut texten om vad som hänt dessförinnan (samt omgående släppa loss en olycksbådande hosta).

Som jag nämnt tidigare kan DISC-teorins olika begrepp med lätthet spåras i filmens olika delar. Robinson arbetar dessutom flitigt med begreppen ”front stage” och ”back stage”, både bokstavligt och bildligt. Vad är det man törs visa upp och vad behåller man hellre bakom kulisserna? Alternativt tvingas gömma undan från allmänhetens granskande blickar?

Professor Marston… lyckas dessutom att hålla anmärkningsvärt många bollar i luften. Elizabeths frustration över kvinnans ojämställdhet inom akademin, serietidningar som propagandainstrument, normbrytande livsstilar, priset man alltid får betala för normbrytande livsstilar, oviljan hos tidiga feministiska rörelser att associeras med (alltför) normbrytande livsstilar, Williams närmast naiva idealism när det gäller kärlekens undergörande kraft samt föreställningar om manligt och kvinnligt, för att nämna några.

Titeln lyfter förvisso främst William men filmen i sig gör ett bra jobb med att snarare framhålla hans roll som trions katalysator än 100% dominant eller aktivt drivande. Att han sedan hade ett extremt särartstänkande när det kom till män och kvinnor får man väl se som ett tidens tecken, karln var ju ändå född på 1800-talet.

Ibland dyker de ändå upp, de där BOATS-filmerna som är både intressanta OCH bra. Bara att tacka och ta emot. Med andra ord: underkastelse i sin bästa form.

Annonser

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Istället är det Claire Dearing som drar en lans för de genetiska underverken medan hon låtit håret växa ut, tagit av sig businessdräkten och snörat på sig vandrarkängorna (ni minns väl den förra Jurassic World-filmen som lika gärna hade kunna heta Claire and Her High Heels?). Kanske försöker hon rättfärdiga det faktum att hon i Jurassic World såg dinosarna som debet och kredit i en bokföringslista?

Men som genom ett gudomligt (samt högst olagligt) ingripande får Claire en chans att rädda de utsatta ödlorna. John Hammonds före detta samarbetspartner Sir Benjamin Lockwood ber henne hjälpa hans team att skeppa ödlorna bort från Isla Nublar. Blotta antydan att detta är en operation som ska ske under näsan på ansvariga myndigheter gör att Claire inte ställer några som helst frågor när hon dessutom plockar med sig Owen, systemanalytikern Franklin och paleo-veterinären Zia till den lavakokande ön.

Efter titten 2015 kunde jag konstatera att Jurassic World – försöket att blåsa nytt liv i dinosaurie-franchisen – på det hela taget levererade enligt förväntningarna. De försiktiga andetagen ser dock uppföljaren Fallen Kingdom till att raskt kväva. Fallen Kingdom är platt, tråkig och alldeles för långt ifrån en maffig dinosauriefilm, vilket faktiskt var vad jag hade hoppats på.

I likhet med den nyliga Solo händer det förvisso saker mest hela tiden i Fallen Kingdom, men det blir aldrig vare sig spännande eller intressant. Manuset är späckat med konstigheter och inte ens Chris Pratts Owen Grady är mycket att hurra för. Vilket i och för sig kan bero på att han faktiskt inte får så värst många roligheter att kläcka ur sig.

Det största problemet med de olika rollfigurerna är att de alla är enastående endimensionella, till och med för en blockbuster av den här lättsmälta popcorn-typen. Den ene skurken är trist och feg (vilket tyvärr ofta är fallet när enda drivkraften får vara snöd vinning) medan den andre är oförklarligt grym och sliter tänderna ur levande dinosauriekäftar. Datornörden är livrädd för helikopterfärder och skriker så fort något läskigt händer.

Toby Jones blir som så ofta enbart en tokrolig driftkuku medan paleo-veterinären Zia i ett tidigt skede får berätta att hon aldrig sett en levande dinosaurie (hur den utbildningen går till eller motiveras förblir därmed ett mysterium). Den unga Isabella Sermons Maisie är käck och tuff från och med filmruta ett.

När det gäller just Owen och Claire skapar filmen dessutom ytterligare problem för sig genom att mer eller mindre strunta i sin föregångare. Hur Claire har kunnat bli så totalt annorlunda jämfört med den skrikmoster som mötte oss tittare förra gången bryr man sig aldrig om att förklara. Dock inte mer annorlunda än att hon överlåter mestadelen av själva actionscenerna till Owen. Hans personlighet är i sin tur relativt oförändrad, något som däremot inte kan sägas om hans relation till Blue.

Rätta mig om jag har fel, men har inte mycket av Jurassic Park-”mytologin” byggt på att dinosaurier är vilda djur som transporterats in i helt ”fel” sammanhang av människor? Jurassic World tryckte hårt på att även om det kunde se ut som om raptorerna lydde Owen, så fick man aldrig ta deras lojalitet för given. I Fallen Kingdom framställs det plötsligt som om Blue är en fjällig labradoodle.

Jag saknade alltså maffigheten i Fallen Kingdom. En stor del av filmen utspelas på ett slags minityr-Hogwarts, vars stämning understryks av att Maisie knatar runt i korridorer och gömmer sig i serveringshissar. Filmen påminner därmed snarare om en övernaturlig monsterspök-rysare, komplett med hotfulla skuggor och beniga fingrar som sträcker sig efter sitt offer. Ett faktum som gjorde mig något mindre förvånad när jag insåg att spanske regissören J. A. Bayona stod bakom 2007 års El orfanato.

Rent berättelsemässigt är Fallen Kingdom alldeles för förtjust i övertydliga planteringar, det är exempelvis inte alls särskilt överraskande att Lockwoods team vänder sig mot Claire & co på Isla Nublar. Här finns också scener där de inblandade gör saker som är helt meningslösa om det inte vore för att publiken ska få en föraning om vad som komma skall. Filmen är kliniskt ren på mänsklig blodutgjutelse, vilket blir oerhört märkligt när den samtidigt i närbild visar hur en person får ena armen avbiten (damn you, PG-13!!).

Dessutom slänger manuset in vad som sannolikt är tänkt som en saftig mindfuck bara för att sedan strunta i att adressera detta faktum överhuvudtaget. Att i det läget låta Jeff Goldblum öppna och sluta hela härligheten med sammanlagt max tre minuters domedagsfilosofimumbojumbo känns inte det minsta härligt, snarare som en spottloska i ansiktet. Och då är karln ändå utrustad med en högst smickrande skäggväxt.

Tycker ni att jag verkar tjurig? Då kanske ni har bättre nytta av att läsa vad filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har att säga om saken?

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.

Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.

Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.

Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.

Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.

Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.

I likhet med många andra tjejer är Renees liv en enda lång räcka besvikelser och avvisanden, nedklämda i en maggördel och rejäl tant-BH. Hon blir aldrig uppmärksammad av upptagna bartenders och kan aldrig hitta snygga kläder i sin storlek. Hennes enda tillgång till ett glamorösare liv är högvis med Cosmopolitan och de sminkprodukter hon kan sno med sig från jobbet. Hennes hetaste önskan är att vara…het.

I hennes ögon har snygga tjejer allt – självförtroende, uppmärksamhet och killar som är beredda att ta till vilken korkad ursäkt som helst för att kunna påbörja ett samtal. Men efter att ha slagit sig halvt medvetslös är Renee plötsligt utrustad med allt det där. I alla fall i hennes ögon, för övriga världen och för oss i publiken ser hon precis ut som vanligt. Så vad händer när en helt vanlig, mullig tjej börjar bete sig som om omgivningen dyrkade marken hon gick på?

Det är lika bra att riva av det avsevärda plåstret med en gång – utan Amy Schumers charm hade I Feel Pretty inte varit värd så mycket som en välanvänd sminksvamp. Nu lyckas faktiskt skådespelaren och komikern bära filmen på sina axlar betydligt längre än jag skulle ha trott var möjligt.

Konceptet är förvisso smartare än i filmer som Shallow Hal i det att det bara är Renee själv som ser sitt assnygga jag. Det som blir problematiskt när man börjar dissekera det hela är att det egentligen inte är utseendet som är hennes största förändring utan självförtroendet som kommer med det. Därmed skiljer hon sig från de allra flesta ”riktiga” pangbrudar, dels i och med att hon inte kan se ett enda fel med sig själv (efter huvudsmällen vill säga), dels i och med att hon är trevlig, uppmärksam och uppenbarligen inte har några större problem med att komma ihåg hur det är att inte vara supersnygg.

Föga förvånande har det höjts röster om bodyshaming i samband med I Feel Pretty. Det är ju en hård nöt att knäcka för alla filmer med ett dylikt tema. Hur ska man skapa komedi utan att den i mångt och mycket kommer att handla om att publiken ska skratta åt en icke-snygg tjej som inte har vett nog att bete sig som en sådan? Och med det menas exempelvis att ställa upp i en bikinitävling och twerka livet ur sig på scen utan att skämmas det minsta för putmage och lårdaller. I just det här fallet kan jag tycka att Amy Schumer äger filmen och sin roll så pass mycket att jag snarare skrattar med än åt henne.

Med det sagt vet jag å andra sidan inte om det finns så mycket mer att skratta åt när eftertexterna väl börjat rulla. Jag är förvisso tacksam över att I Feel Pretty är barmhärtigt kortfattad när det gäller den oundvikliga utvecklingen av Renees personlighet när hon börjar bli lite väl säker på sig själv på bekostnad av sin omgivning. Men själva historien är alldeles för menlös för att skapa något rejält engagemang. Amy Schumers tidigare film Trainwreck balanserades av välbehövliga tragiska eller mörka stråk, vilka lyser med sin frånvaro i I Feel Pretty.

Dessutom väljer filmen (eller ja, manusförfattarna då) att avsluta med ett sådant där klassiskt Final Speech som resulterar i stående ovationer för Renees del när de som lyssnar egentligen inte kan ha en aning om vad det är för brandtal hon håller. Det bygger enbart på att vi som tittar följt med på huvudpersonens resa och tycker att hon är värd den upprättelse hon får, inte att det hon säger är vare sig djupsinnigt eller relevant. Självklart är alla värda att känna sig nöjda mig sig själva och sin kropp (eller, i förekommande fall, sin röst). Det budskapet förlorar dock en del i trovärdighet när Renee ska framföra det i samband med en massiv marknadsföringskampanj för smink, alltså en produkt vars hela existensberättigande bygger på att kvinnor (och män) inte duger som de är.

Nej, I Feel Pretty var en allt för slapp produkt för att den ska ha någon större poäng. Gillar du Amy Schumer kan filmen kanske vara värd en titt men utöver sin huvudrollsinnehavare har den i ärlighetens namn inte mycket att komma med.

Inte heller Fiffis filmtajm kände sig särskilt vacker till sinnes efter att ha sett I Feel Pretty.

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.

Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.

Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?

Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?

Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.

Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.

Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Faktum är att Malicks film är så intetsägande att jag på allvar undrar om den egentligen inte är en enda stor bluff. Den påminner om en riktig film på samma sätt som all den där porrbotsspammen påminner om riktiga sexinviter (Elsa L: “Minns du hur passionerad jag är i livet?”). Släng ihop en massa mer eller mindre snömosiga religiösa och filosofiska citat om Livet och Kärleken, vidvinkelbilder på öken- och strandlandskap, Edvard Grieg, bilder från en körande bil samt en Christian Bale som ser melankolisk och fjärrskådande ut. Det är så uppenbara grepp att det knappast skulle behövas en mänsklig hjärna för att koppla ihop dem.

Malick ger mig inget som helst incitament att intressera mig för hans bilder eller castens lösryckta funderingar (att kalla dem för berättelser eller historier skulle vara att lända dem allt för stor betydelse). Och inget ont om Christian Bale men detta måste ha varit ett av de enklaste jobb han någonsin behövt prestera, i alla fall framför kameran. Malick tycks inte ha krävt särskilt mycket mer än att Bale knallar omkring, springer lite i strandbrynet med en massa olika kvinnor samt ser avskärmad ut.

Någon särskild dialog finns inte att tala om, inte heller något som skulle kunna kallas för händelseutveckling. Prat kommer mestadels via berättarröster och fragmentariska brottstycken från samtal i själva filmen. Vilken i sin tur är uppdelad i olika kapitel döpta efter tarotsymboler men utan att det tycks spela någon som helst roll för de filmsekvenser som kommer efter dem (men yay för filmvetarstudenterna, tarot är väl som kattmynta för dem?)

Det som stör mig är att Knight of Cups är en film som man hade skrattat åt ifall den inte varit fullsmockad med alla dessa kända namn (Malick, Bale, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Imogen Poots, Brian Dennehy, Natalie Portman, Wes Bentley, Armin Mueller-Stahl för att nämna några). Sätt någon med mindre erfarenhet men samma ambition bakom kameran och hens kompisar framför den och du har vilken slumpartad studentfilm som helst. Visst finns det skönhet i Knight of Cups men ska vi vara helt ärliga ägnas en stor del av verket åt att filma vackra och påkostade människor i vackra och påkostade miljöer. Inte särskilt svårt att få det snyggt då, särskilt som Malick dessutom använder försvarliga mängder slow motion.

Om något fick Knight of Cups mig att ifrågasätta livets mening. Alternativt inse att jag måste söka efter den någon helt annanstans än hos Terrence Malick.

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser