You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

På böckerna följde filmerna och under 2001 fick Harry Potter and the Philosopher’s Stone dessutom celebert sällskap i form av Peter Jacksons The Fellowship of the Ring. Fantasy var plötsligt inte bara en genre för Drakar och demoner-nördarna.

Början av 00-talet var alltså fruktbar mark för fantasy men ännu inte fullkomligt övervuxen med vampyrromantik, varulvsdetektiver och zombies i empireklänningar. Därför var det sannolikt helt rätt tid för en klassisk high fantasy/sword and sorcery-roman som fick lite extra uppmärksamhet tack vare sin författare.

Under en period kändes det nämligen som om ”alla” pratade om underbarnet Christopher Paolini, killen som växte upp i Paradise Valley och hölls hemma av sina föräldrar under hela skoltiden. Vad gör en sådan kille? Läser Tolkien och hittar på en egen fantasyvärld förstås. Det sades att Paolini börjat skissa på Eragon redan när han var 15 bast men när boken nådde övriga världen var han 20. Vilket fortfarande måste sägas vara rätt ungt med tanke på den enorma popularitet som mötte hans verk.

Men Paolini vore inte en äkta fantasyförfattare om han gjort halt vid en futtig bokusling (eller underlåtit att hitta på nya språk till sina dvärgar och alver). I slutänden har det blivit fyra delar i hans Inheritance Cycle, var och en tjockare än den andra. Romancykeln börjar med den lilla byn Carvahall och den unga pojken Eragon. En dag hittar han en mystisk sten som visar sig vara ett drakägg. Ur det kommer den blå draken Saphira och hon och Eragon blir för evigt bundna till varandra.

Men Carvahall ligger i landet Alagaësia där den onde Galbatorix härskar. Han är inte bara en elak diktator som styr folket med hjälp av fruktan (en Percy Nilegård utrustad med svärd, magi och en drake skulle man väl kunna säga) utan är också ute efter att utrota alla drakar. Därför blir Eragon och Saphira snart hett byte för Galbatorix hemska underhuggare och enda sättet för dem att överleva är att liera sig med moståndsrörelsen Varden vars mål är att besegra Galbatorix och bringa fred till Alagaësia.

Jag tror att Eragon vann på att publiceras i det där tidiga 00-talet. Hade boken kommit nu hade den antagligen bara avfärdats som ännu en Chosen One-YA (och dessutom fått skit för att huvudpersonen var pojke) samt en skamlös Tolkien/Star Wars-rip off. Som det var nu kändes temat fortfarande nymornat och den enda riktigt välkända förlagan var som sagt Harry Potter.

Men visst, Eragon är en skamlös LOTR/Star Wars-rip off. Bokens huvudperson (som är en ”chosen one” både av arv och genom att Saphira väljer honom) måste resa genom ett fientligt landskap vägledd av en äldre, vis man med magiska kunskaper (Gandalf/Obi Wan). Denne man visar sig ha varit medlem i en drakryttarorden (The White Council/Jedis) som korrumperats av en av deras egna (Saruman/Darth Vader). Först finns det ett tydligt mål: ta sig till Varden och dvärgaberget Farthen Dûr. Men när de väl kommit dit efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig bara vara den första anhalten på en mycket lång resa. Just det, Eragon räddar också en ung kvinna från fångenskap som visar sig vara en prinsessa…

Denna första bok är som synes dessutom en rätt typisk coming of age-historia, en utveckling som egentligen fortsätter genom hela cykeln när Eragon också ska försöka att omfamna drakryttarnas kunskaper, credon och förmågor. Här utvecklas det hela till att lukta mycket av mindfullness, new age, zen, nirvana eller vad man nu väljer att kalla det med betoning på exempelvis ”sanna” namn samt en djupt sinnlig och känslomässig förbindelse med allt liv.

Cykelns andra tydliga element är krigföring och fältslag. Ganska snart tappar jag räkningen på alla städer som måste intas, alla fiender som måste bekämpas och allt blod som spills när motståndsrörelsen trappar upp sin kampanj mot Galbatorix.

Jag läste Eragon relativt omgående när den publicerades och tyckte nog att den hade hållit hyfsat vid denna omläsning. Trots sina tydliga influenser är den en rätt underhållande, om än något simplistisk, rövarhistoria. Paolini lyckas kanske inte skapa något större djup hos sin hjälte i denna första bok men däremot en del sympati för honom och det är inte det sämsta.

De påföljande delarna blir förstås inte bara längre utan också successivt allt intrikatare. Det märks tydligt att Paolini under resans gång blir bättre på att bygga personligheter och berätta sin historia. Tyvärr tenderar han i detta lärande också gå en smula vilse i sin egen skapelse. Det är helt uppenbart att han inte bara är nyfiken på exakt hur det går till att smida ett svärd (och sedan gärna också berättar exakt hur det går till för sina läsare) utan också att utforska det Alagaësia som han bygger allt eftersom. Den finns en hel del älsklingar som inte borde ha sett dagens ljus om vi säger så.

Är man inte lika sugen som författaren själv att hänga med på den resan blir det dock ganska snart både väl detaljerat och en smula repetitivt. På det hela taget funkade Inheritance Cycle helt ok som en hyfsat underhållande fantasyserie att slölyssna sig igenom, men någon fulländad läsupplevelse var det knappast.

Eragon (2003)

Eldest (2005)

Brisingr (2008)

Inheritance (2011)

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Men snälla regissör Paul Greengrass och manusförfattare Billy Ray, kan vi inte hitta på något mer innovativt sätt att börja en BOATS (som dessutom i stor utsträckning sålde sig själv som en BOATS) än med plats- och tidsmarkeringar? För att sedan få snabba klipp på en packningsritual och en kort bilfärd där man och hustru pratar om sina barn som förvisso kan vara en källa till oro men som de givetvis älskar över allt annat? En vardaglig inledning som helt uppenbart är menad att stå i skarp kontrast till det som publiken redan vet kommer att utspela sig på havet?

Dessutom spelas ju huvudrollen av Tom-motherfucking-Hanks. Mannen som sannolikt skulle stå näst på tur om Jesus någon gång skulle abdikera. Att Hollywoods mesta good guy i flera år än jag kan minnas _inte_ skulle överleva den här BOATS-pärsen känns knappast troligt. (Skulle det inte någon gång vara spännande att se Tom Hanks i en roll som inte är så genuint god och stabil? Eller i alla fall lite småambivalent? Peddo-Tompa?)

En annan risk med att se sådana här filmer i efterhand är att man är mer medveten om all kritik som riktats mot den. Därför känns det också lite förljuget att se klippan Hanks med en gång vara säkerhetsmedvetenheten personifierad samtidigt som det hävdats att den riktigt Rich Philips var kapitalt obrydd om den detaljen. Så till den milda grad att han till och med seglade sitt fraktfartyg närmare den somaliska kusten än vad som rekommenderades och inte ens låste bryggan när piraterna hade bordat.

Tom Hanks spelar alltså sjökaptenen Rich Phillips. Han etableras tidigt som ett hard ass, men ett hederligt och rättvist hard ass. Fartygsrutten från Oman till Kenya innebär dock att man måste ta rutten runt Afrikas horn och där lurar numera en hel del mer eller mindre desperata pirater (arrrhh, matey!). De har kommit på att det än så länge innebär förhållandevis lätta pengar att ta utländska fartyg och deras besättningar gisslan och sedan kräva lösen för dem.

Den här gången är målet alltså Phillips Maersk Alabama. Efter några kluriga manövrar från den rationelle kaptenen och hans besättning är piraterna beredda att lämna fartyget men med sig i livbåten tar de emellertid Phillips. Men skurkarna är kanske inte medvetna om vilken makt de stunget haver – på två röda sekunder är Vita Huset, den amerikanska flottan, SEAL-team, kort sagt fan och hans moster involverade. Good ole’ US of A leaves no man behind och låter än mindre en av sina medborgare tas som gisslan av somaliska pirater.

I det perspektivet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att Captain Phillips tjänar något av ett propagandasyfte. Det råder ingen som helst tvekan om att USA är berett att gå en både lång och kostsam väg för att dra skurkar inför rätta samt skydda enskilda medborgare. I alla fall om de är Tom Hanks.

Det kanske märks att jag har svårt att släppa fokus på denne man och konstigt vore väl annars. För när filmen går mot sitt slut är även jag hjälplöst indragen i Hanks trollkrets. Paul Greengrass kan sin thrillerskit (icke obetydligt understödd av kompositören Henry Jackman) och Captain Phillips levererar nästan omedelbart nagelbitande spänning (tänk om Paul Greengrass hade fått göra Bridge of Spies, herrejävlar vilken film det hade kunnat bli om mänsklig byteshandel). Captain Phillips utvecklas så småningom till en orgie i snabba klipp, korthuggen militärlingo och obegripliga akronymer. Men om filmen bara skulle vara spännande skulle den inte skilja sig från många andra välgjorda thrillers och det är här Hanks kommer in i bilden.

Hur illa jag än tycker om det faktum att han alltid är så stabil och pålitlig ger hans närvaro filmen ett stråk av djup mänsklighet som gör att den lyfter sig över thrillermängden. Utan till synes någon större ansträngning tippar den då och då förtjänstfullt över i mer av dramathriller. Ja, Hanks är given i den här typen av roll men han gör det samtidigt så jäkla bra att man inte för en sekund tvivlar på att hans kapten oavbrutet funderar, resonerar samt letar efter utvägar och sätt att klara livhanken. Hans slutgiltiga sammanbrott är på pappret rätt ostigt men hur som haver sitter man (ok då, jag) till slut med en klump i halsen när han förklarar familjen sin kärlek i tron om att han ska dö vilken sekund som helst.

Rent storymässigt kan jag fortfarande tycka att Captain Phillips har sina problem. Jag hade till exempel velat ha en lite större nyansering av ”skurkarna”, nu blir de inte mycket mer än anonyma ogärningsmän. Förvisso i sin tur jagade av sina krigsherrar men Hanks slutgiltiga konstaterande ”You’re not just a fisherman” får betydelse på ett sätt som jag inte riktigt förstår.

Att som här eller i No Escape ta ned historien på individnivå är såvitt jag kan se enda sättet att skapa någon spänning. Det enda sättet att få det att se ut som om det verkligen förekommer ett hot från somalier mot en amerikan. För på alla andra nivåer (politiskt, globalt, ekonomisk, miljömässigt) har Somalia inte mycket till chans mot något västland.

Men by the power of Hanks blir Captain Phillips, mycket tack vare sina slutscener, en film som vinner på en enskild skådisprestation.

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Nå, då får vi hitta på något annat. Varför inte ta till ett lika klassiskt som prövat grepp – en prequel? Här får vi alltså följa den obändigt entusiastiske men nu rätt unge Mike Wazowski när han kommer som freshman till det anrika Monsters University. Allt Mike velat i hela sitt liv är att bli en ”scarer” men för att bli det måste man plugga hårt.

Om man inte kommer från en familj smockfull av scarers förstås, som James P. Sullivan. Han satsar i sin tur hårt på att kunna glida genom college på en räkmacka och sina släktingars surt förvärvade meriter. Hur det nu faller sig lyckas både Mike och Sully (trots, eller kanske tack vare, att de hatar varandra) bli utkastade från skrämselstudierna.

Det enda sättet att visa vad de går för är nu att ställa upp i universitetets årliga Scare Games men enda sättet att göra det är att tillhöra en fraternity. Och vilken fraternity är den mest loser-aktiga på campus? Vilken fraternity är det både Mike och Sully måste vända sig till för att ha en chans att bevisa för den stenhårda dekanus Hardscrabble att de kan vara top scarers? Oh, the agony of ignorance!!

Nä, här finns det inte många överraskningar som kan kravla sig undan allt eftersom Monsters University lyfter på den ena välkända och blankpolerade stenen efter den andra. Här har man plockat upp fler klassiska collegefilmstroper (samt lånat en hel del känsla från Hogwarts och den välkända Triwizard Cup) än vad det finns ben på Hardscrabbles tvestjärtslika kropp. Jag väljer att se det som symptomatiskt att Peter Docter (the word genius is thrown around a lot these days, but…) inte tycks ha varit närheten av denna uppföljare.

Missförstå mig rätt, Monsters University är en hyfsat underhållande collegefilm i monstermiljö men det jag fastnar för här är förstås som alltid den fantastiska tekniken. I Monsters, Inc. var det framförallt Sully som fick stå för pälsorgien men dryga tio år senare har vi inte bara flera håriga monster, de är också var och en håriga på sitt individuella vis.

Eftersom jag också har Monsters, Inc. i färskt minne börjar jag återigen bli lite less på frånvaron av kvinnliga rollfigurer i Pixars filmer. I den tidigare filmen är historien så pass bra och triangeln Boo-Mike-Sully så pass härlig att det går att ha överseende med genusperspektivet men här börjar det skava lite igen.

Förvisso har man försökt åtgärda de värsta grodorna genom att faktiskt ha en utpekad kvinnlig top scarer hos företaget Monsters, Inc. samt att ett par sororities får tävla i Scare Games. Men alla huvudsakliga händelseutvecklingar och roller är tilldelade de manliga monstren. Visst, det kan förstås bli svårt att bli påhittig när man bundit ris åt egen rygg genom att så hårt förhålla sig till fraternity- och sorority-uppdelningen såsom det ser ut på mänskliga colleges. Men vad fan, vi snackar ett monsteruniversum här! Det borde gå att vara lite mer påhittig än att bara översätta trötta klichéer rakt av med lite extra päls, fjäll eller slem…

Och om vi nu ska uppmärksamma brister i realism i en animerad barnfilm om monster – är det inte lite konstigt att det tycks finnas minst två högre utbildningssäten som nästan enbart ägnar sig åt att utbilda folk till att jobba på ett privatägt företag?

Underhållande för stunden men inte alls av samma varaktiga kvalitet som originalet.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Denna första Guardians… berättar historien om hur Peter Quill (som gärna vill gå under den coola tjuvpseudonymen Star-Lord, problemet är bara att ingen minns vare sig honom eller hans namn) startar upp ett mer eller mindre påtvingat samarbete med kick-ass-bruttan Gamora, den genetiskt förädlade tvättbjörnen Rocket Racoon, det levande trädet Groot och muskelberget Drax vars konversation är något begränsad eftersom han inte har någon uppfattning om symbolers värde.

Ska vi vara helt ärliga är samarbetet dem emellan väldigt påtvingat eftersom de kastats i fängelse efter att ha jagat efter ett märkligt litet klot som Quill ”hittade” på planeten Morag. De har också det gemensamt att de antingen försöker undfly eller få tag på en viss Ronan som också är ute efter det där klotet.

Så härligt att upptäcka att det här var en film som hade mycket mer att bjuda på än bara en yta som gjorde sig bra på IMAX-duken! Inledningsvis känner jag igen min nervositet från första titten – ska det verkligen gå att hålla ordning på alla inblandade? Filmen startar nämligen i ett rasande tempo på planeten Xandar men när vi väl är framme vid den där fängelsevistelsen har pusselbitarna börjat falla på plats.

Och vi har en hel del pusselbitar som passar mer eller mindre sömlöst ihop. Världsbygget känns oerhört genomtänkt och miljöerna är av den sorten att det finns utrymme för att en massa saker kan hända i bakgrunden som egentligen inte har med själva historien att göra men som skapar en lyxigt påkostad känsla.

När jag såg filmen första gången hade jag ännu inte stiftat bekantskap med serien Parks and Recreation vilken nog var en lyckträff eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar om Chris Pratt som spelar Peter Quill. Jag hade därmed heller inga problem att acceptera honom som en kille som gärna vill vara lite coolare och farligare än han egentligen är, men absolut ingen idiot. Zoe Saldana visade redan i de nya Star Trekfilmerna att hon har en slags utomjordisk skönhet som knappast behöver vara grön för att tala sitt tydliga språk. Hon är tuff men kanske inte den rollfiguren som jag fäster mig mest vid.

För det är förstås föga förvånande Rocket Racoon. Både för att han är stencool och för att han är ett litet CGI-underverk, från den borstiga svansen till de gulvita huggtänderna. Scenen där Dave Bautistas Drax klappar honom på huvudet och de där öronen viker sig precis som pälsiga ståöron ska vika sig gör mig lika tårögd som vargarnas rörelsemönster i The Jungle Book.

Filmens känslomässiga fokus ligger föga förvånande på det klassiskt amerikanska temat ”vänner som pseudofamilj”. Alla i det lilla gänget börjar som antagonister och är ganska ensamma för att i slutänden hitta trygghet hos varandra. Men tack vare filmens generellt sorglösa atmosfär och välskrivna gnabbande mellan de olika rollfigurerna blir det inte allt för påträngande.

Guardians… tillhör definitivt den mer lättsamma kategorin av Marvel-filmer men när det är så pass här välgjort är det bara att tacka och ta emot och njuta i fulla drag.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.

Där det finns städer finns också synd, våld och maktfullkomlighet. Fråga bara Carnegie som styr över en samling fallfärdiga byggnader och olika gäng av mer eller mindre skrupulösa individer. Blott en sak saknas för att Carnegie ska kunna uppnå det inflytande han eftersträvar och det är en bok. Men inte vilken bok som helst, vilket hans underhuggare bittert får erfara när han ratar deras knyckta pocketböcker och Oprahmagasin.

Men med främlingen Eli som kommit till stan följer eventuellt uppfyllelsen av Carnegies hett efterlängtade dröm. Eli är nämligen inte bara en bokstavskunnig man utan bär också på en stor bok, prydd med ett kors. Det är förstås en ägodel han helst inte lämnar ifrån sig bara sådär och när han får hjälp av den unga kvinnan Solara att fly ur Carnegies klor är jakten i full gång.

Jag har varit nyfiken på The Book of Eli sedan den kom eftersom jag vill minnas att den då omtalades som en rätt nyskapande postapokalyps-rulle. Efter ett tag kom det i och för sig vissa förbehåll om ett kristet huvudbudskap men jag hade nog inte föreställt mig att filmen skulle vara riktigt SÅ kristen.

Regissörerna för dagen är ytterligare ett av alla dessa filmbrödrapar, The Hughes Brothers. Deras Menace II Society var det evigheter jag såg, däremot har jag titten på From Hell i färskare minne. I stämning tycker jag nog att det finns vissa paralleller till The Book of Eli, bröderna tycks vara förtjusta i att skapa kalla och hårda filmer.

En annan recensent påpekade när det begav sig att The Book of Eli åkallade The Road men utan den förra filmens känsla för mänsklighet och det stämmer väl in på min egen upplevelse. Denzel Washingtons Eli är en imponerande rollfigur, en profet i ett nukleärt ödeland men som de flesta profeter framstår han knappast som särskilt kramgo. Han har sitt uppdrag från Gud och det är också hans prio ett.

Särskilt mycket mänsklighet står heller inte att finna i filmens övriga persongalleri, inte ens i Mila Kunis Solara. Hon hakar på Eli i förhoppningen att han ska ta henne bort från Carnegies stad och hur hon sedan blir övertygad om hans gudomlighet blir aldrig riktigt klart. Dessutom är relationen profet-apostel knappast fylld av myspysiga känslor, snarare respekt och vördnad. Fint det med, men inte så gosigt eller något som gör att jag blir engagerad i deras öden och äventyr.

Gary Oldmans Carnegie får föga förvånande representera allt som är uselt och krasst. Som den ultimata kapitalist han är, är han givetvis inte det minsta intresserad av Bokens andliga innehåll utan enbart av den ytterligare makt som den kan ge honom. Hans förhållande till Boken har inget av den ödmjukhet och hängivelse som präglar Eli. Istället får han betrakta sin trofé med samma hungriga ögon som en torrlagd alkis skulle fästa på en pava Parador. Vilket blir lite orättvist mot hans namne Andrew Carnegie kan jag tycka. Andrew var förvisso var en av världens rikaste män men hans ”Gospel of Wealth” propagerade för att rikingar har en skyldighet att dela med sig till de som är sämre lyckligt lottade.

Så Carnegie tycks alltså helt övertygad om att den kristne gudens ord är vad som krävs för att lägga större delen av den kvarvarande mänskligheten under sig. Jag tror att The Book of Eli hade kunnat bli en bättre film om den bemödat sig med att ge någon slags uttalad anledning till varför det skulle vara så. Nu förväntas publiken acceptera att den postapokalyptiska världen törstar efter inte bara något att tro på i största allmänhet, utan just den judeo-kristna doktrinen.

Och varför skulle en dryga 2000 år gammal tro innebära ”a new beginning” som hoppet också uttrycks mot slutet? Vore det inte bättre att försöka börja på ny kula istället för att dröja sig kvar i allt gammalt mög som i mångt och mycket gjorde att mänskligheten satte sig i skiten till att börja med? Filmens avslutande och triumfatoriska försök till ”sense of wonder” lämnar mig därför helt kallsinnig.

The Book of Eli är en välgjord film med hyfsade skådisprestationer (Denzel Washington är ju sällan bortkastad i en film, om vi säger så) men själva historien ger oss inget nytt. Inga nya vinklar på ett dystopiskt Efter Kriget-samhälle, inga förslag på varför det skulle vara värt att bevara bibeln ur något mer än ett kulturhistoriskt och musealt perspektiv. I vissa delar blir den därmed tyvärr till och med smått tråkig.

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg