You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

Annonser

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Och på jorden är det inte så värst gött för transformers just nu. De anländer i horder, både autobots och decepticons, och den mänskliga arten har bestämt sig för att sätta ned foten en gång för alla. En insatsstyrka vid namn Transformer Reaction Force (TRF) skapas. En död transformer är en bra transformer, skjut dem allihopa och låt Gud sköta sorteringen.

Men det finns fortfarande vissa människor som kan skilja mellan vän och fiende. En av dem är lone gunman-typen Cade Yeager som vi stiftade bekantskap med i Age… (honom minns jag faktiskt!). Han reser land och rike runt för att hitta skadade autobots samt nödvändiga reservdelar. Nu dock mer sliten, oklippt och familjelös jämfört med Age… eftersom han ständigt är på flykt undan TRF.

I Chicago träffar han på både den kaxiga flickan Izabella och en transformer vid namn Steelbane som ger honom en slags levande talisman. Den ska visa sig inte bara vara nyckeln till ett uråldrigt mysterium utan också något som decepticons med Megatron i spetsen vill lägga hydrualikfingarna på (who else but Megatron?!).

Om jag säger att ovanstående resumé täcker kanske max den första fjärdedelen av The Last Knight får den ärande läsaren förhoppningsvis en uppfattning om hur mycket som packats in i denna femte transformers-film. För mycket, enligt min uppfattning (om nu någon är intresserad av den. Läser du det här förutsätter jag att du är det…).

Filmen blir liksom en helt egen transformer, men en som lyckas dåligt med sin sömlösa förvandling. Istället får vi en illa sammansatt Frankensteins robot som snattat alldeles för många delar från såväl The Da Vinci Code och Indiana Jones som The Force Awakens och Rogue One.

Nu snackar vi exempelvis transformershistoria. The Last Knight kan nämligen avslöja att det finns en lång relation mellan människor och transformers, ända tillbaka till en obestämbar ”medeltid”. Dock inte mer obestämbar än att vi träffar Kung Arthur, Merlin och hela gänget runt runda bordet.

Det leder i sin tur att Mark Wahlbergs Cade Yeager en bit in i filmen får kasta sin nya sidekick Izabella överbord för att hooka upp med en ännu nyare sidekick – akademikern Vivianne Wembley (allt för fullskiten med olika titlar och ämnesområden för att passa in på en precisare benämning), spelad av Laura Haddock.

Vilken tur då att både Cades dotter och Viviannes mamma uppmuntrat dem att hitta nya partners, för med tolv års åldersskillnad samt en rejäl klass- och utbildningsdito är de förstås en match made in Hollywood-heaven.

Skitsamma att det hade varit betydligt intressantare att utveckla relationen Cade-Izabella. Nu blir Izabella en person som introduceras, glöms bort under större delen av filmen för att sedan plockas upp igen lagom till den episka slutstriden. Som ju inte kan bli episk nog om inte varenda kotte som förekommit i filmen dyker upp.

Samma problem uppstår i fallet med Cades samarbetspartner Funny Black Guy (nä ok, han heter faktiskt Jimmy) som vi får bekanta oss med precis tillräckligt mycket för att inse att transformers-serien inte har den minsta ambition att släppa sina rasstereotyper än på ett tag. Men visst, i stereotyprättvisans namn har vi också Funny Older English Man, komplett med gubbkeps, käpp, oljerock och ett sjujäkla stort slott.

Nå, jag ska väl inte vara allt för syrlig. Under en period är The Last Knight en hyfsat underhållande no-brainer. Men när vi väl når fram till vad jag tror är början på slutstriden har jag totalt tappat fotfästet och hänger överhuvudtaget inte med på vem som gör vad, inte heller på hur eller varför. Ett gäng robotar blir till en större robot men jag vet varken vilka de var, vem han (visst verkar det bara finnas manliga transformers?) blir eller vilken sida han slåss på.

Det enda jag i slutänden fattar är att The Last Knight lobbar upp en fet uppföljarboll för filmbolagen att smasha på. Klart Hasbro måste kunna få kursa lite nya leksaker! Men den insikten är inte mycket att yvas över eftersom en amöba hade fattat samma sak. Utan att ens behöva se filmen först.

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Det som blir det oväntade i sammanhanget är att sydkoreanske regissören Chan-wook Park valt att iscensätta sin historia (baserad på den historiska romanen Fingersmith av Sarah Waters) någon gång under de dryga trettio år som Korea var ockuperat av Japan. Offret ifråga är Lady Hideko vars morbror Kouzuki också kastar lystna blickar på hennes…förmögenhet för att kunna utöka sin samling av dyrbar, japansk erotika (man kan aldrig få för många bilder på bläckfisksex).

Till detta märkliga hushåll kommer alltså den koreanska Sook-hee som snart börjar hysa varma känslor för sin matmor och en allt större skuld över att hon är delaktig i komplotten.

Förutom Thirst har jag sett alla Chan-wook Parks filmer sedan Joint Security Area och i backspegeln är bara att konstatera att ingen av dem kan mäta sig med hans hämndtrilogi. Efter en kort utflykt i västerlandet med Stoker är Park tillbaka i Korea men har i The Handmaiden plockat med sig försvarliga visuella tendenser eftersom Kouzukis hus är en vild blandning av det japanska och det brittiska, två kulturer som rollfiguren uppenbarligen tycker är betydligt bättre och finare än hans egen.

I den här skärningspunkten mellan det japanska, det koreanska och det västerländska känner jag mig osäker på om något kanske går förlorat för min del. Det skulle nästan vara konstigt om det inte fanns en massa kulturella och historiska övertoner som jag helt missar men som blir oerhört raffinerade i adaptionen av Walters historiska roman om bedragare, kärlek och avgrundsdjup amoral.

Nu kan jag inte göra så mycket annat än att fundera på perspektiven i filmens tre olika delar och det faktum att de maktlösa kvinnorna ger varandra frihet medan de maktfullkomliga männen drar ned varandra i fördärvet. Samt vilken poäng Park egentligen hade med filmens nakenhet och intima sexscen som vi dessutom får se två gånger? Fanns det egentligen någon poäng med vare sig nakenheten eller sexet eller är det bara ytterligare en av de undersköna bilder som Park verkar kunna stå emot lika lite som sin faiblesse för att porträttera utstuderad hämnd?

För självklart har regissören inte legat på latsidan när det gäller det visuella; det är drivor av körsbärsblom, utsökta kostymer, märkliga brandskyddskläder, bläckfläckade läppar och raffinerad mat. Jag tyckte också mycket om musiken av Yeong-wook Jo, vilken jobbat med Park tidigare.

Mja, jag vet inte jag… Triangeldramat mellan ”Greve Fujiwara”, Lady Hideko och Sook-hee var för all del sensationellt så det räckte men den här gången tyckte jag nog att det blev lite väl mycket yta och lite väl sparsmakat med substans. Frågan är om jag inte hade velat befinna mig oftare i Kouzukis källare och mer sällan i sängkammaren. Mindre erotisk och mer thriller.

Jag hade absolut inte tråkigt när jag såg The Handmaiden men det blev också en film där jag inte hade med mig så mycket när den väl var slut. Förutom funderingarna på att Park knappast kan vara okunnig om signalerna som sexuellt laddade bilder av små och nätta asiatiska kvinnor har, i alla fall för en västerländsk publik. Men det fanns kanske en poäng med det också, jag förstod den bara inte.

Men visst kan det finnas en poäng med att se en ruggigt snygg film? The Handmaiden kan avnjutas på C More, som dessutom bjuder på en gratismånad.

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Och hur mycket val har Caleb? Egentligen? Han är uppenbart starstruck intill mutismens gräns i närvaron av den store Nathan och dessutom utslängd av en helikopter till sin chefs minst sagt isolerade hus, ett överflöd i glas, trä och softat ljus när inga fönster står till buds.

Dessutom är Caleb förstås otroligt nyfiken på vad Nathan hittat på och kanske också lite smickrad av att den store mannen kan tänka sig att ge honom ett så stort förtroende. Caleb som inte gjort mycket mer än att vinna kontorslotteriet där förstapriset bestod av en hel veckas häng med chefen.

Det blev en hel del snack om Ex Machina när den kom, så det är väl ingen större spoiler att Nathans hemlighet är det allra senaste inom AI. Ett medvetande i en robotkropp som kallas Ava. Tanken är att Caleb ska interagera med Ava för att se om han kan skilja mellan ”henne” och en vanlig människa.

Att likna en gud eller gudar genom förmågan att skapa liv på det gamla vanliga sättet (you know, the old in-and-out) är inte nog för den omättliga människan. Nej, här ska skapas liv och medvetande från livlösa objekt. Alla vill ha en chans, från Frankenstein till Philip K. Dicks androider till Skynet. Därför är det heller inte så förvånande att Oscar Isaacs ultranarcissist valt just denna utmaning.

Ex Machina är ett kammarspel i så motto att historien endast utspelas i och omkring Nathans luxuösa hus. Däremot är jag inte säker på att jag skulle kalla historien för ett triangeldrama, trots att dess tre huvudsakliga personer är Ava, Caleb och Nathan. På något sätt lyckas Domhnall Gleeson och Alicia Vikander skapa en intim relation som utesluter Oscar Isaacs trots att han är själva förutsättningen till att de överhuvudtaget träffats.

På ett plan kan man absolut hävda att Ex Machina handlar om relationer men det blir inte mer än ett spel för gallerierna eftersom det i botten hela tiden ligger det faktum att Ava inte är människa utan något artificiellt. Filmen låter Caleb snubbla fram och studsa mellan Nathans gåpåstil å ena sidan samt Avas undrande fulländning å den andra. Ser han Ava som en ”riktig” människa och hur påverkar det i så fall hur han ser på Nathans hantering av sin skapelse?

Jag vet inte om jag vill påstå att Alex Garlands film ställer några radikalt nya frågor om AI, medvetande, känslor eller gränsen mellan robotar och människor. Det han däremot gör är att lägga till en lätt men påtagligt paranoid stämning och förpacka de här frågorna i ett synnerligen smakligt paket, vilket möjligen blir något långsamt då och då. Musiken av Ben Salisbury och Geoff Barrow hjälper inte till eftersom den är av den där drömska kvaliteten som ger mig myrkrypningar.

Frågorna ställs däremot på ett trovärdigt vis av alla de huvudsakliga inblandade. Oscar Isaacs ger redan från början en känsla av att hans Nathan inte är någon särskilt trevlig kille. Domhnall Gleeson har tidigare kunnat störa mig men här funkar hans rödmosiga babyface och osäkerhet som en skärande kontrast mot Isaacs mörkare pigmentering och fyrkantighet.

Och inte för att jag borde bli förvånad men även Alicia Vikander är sin Ava intill perfektion – blank men ändå inte opersonlig, naiv men ändå inte barnslig. Att hen är en damsel in distress tar det cirkus två sekunder för Caleb att bestämma sig för när han väl skådat in i hennes ögons djup. Hell, till och med jag skulle nog vilja hjälpa Ava med alla till buds stående medel!

Men om jag nu ska ha någon invändning mot Ex Machina skulle det nog vara bland annat det där med ögonen. Nathan får lägga ut texten om hur fantastiskt svårt det var att få Avas medvetande att funka som en människas men jag skulle vilja påstå att skapandet av fullgoda sinnesorgan (inklusive hud) knappast är en lättare utmaning. Särskilt inte som de ska kopplas in till detta medvetande.

Och bara för att Avas medvetande bygger på en mänsklig förlaga, bara för att hen är skapad av en människa, vad är det som säger att hen för den skull skulle vilja identifiera sig med människor? Vad som än sägs i bibeln är det skapelsen som gör skaparen till sin avbild, inte tvärtom.

Nå, man kan inte få allt här i världen vilket Caleb snart ska bli varse. Ser man Ex Machina helt ospoilad blir den säkert mer av en mind fuck. Som det var nu höll den inte riktigt för den osannolika hajpen.

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.

Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.

Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.

När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.

Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).

Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.

Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Ja, det är väl ingen större hemlighet att Vaction är ett slags omtag på Ett päron till farsa-filmerna där vi får träffa den numera uppväxta familjen Griswald. Sonen Rusty har verkligen kanaliserat Clark Griswald i det att han är en sann family man vilket inbegriper att bestämma saker för familjens räkning utan att fråga den först. Som semesterplanerna exempelvis.

På samma sätt som för 32 år sedan går förstås också det mesta åt pipsvängen, det är bara lite råare den här gången. Mer spyor, mer bajsskämt och fler sexanspelningar. Är det då roligare? Själv är jag i ärlighetens namn inget större fan av ursprungsfilmerna och Ett päron till farsa 2.0 visade sig inte heller direkt vara min grej.

Jag tycker inte att det är jättekul att se Christina Applegate kaskadspy efter att ha halsat en tillbringare billigt öl i ett desperat försök att leva upp till sin collegepersona Debbie Do Anything. Steele Stebbins lillebrorsmobbning av Skyler Gisondo gör mig mest förbannad över hur handfallna föräldrarna är på att ta itu med det lilla krypet på allvar. De första sekunderna av Chris Hemsworths hoprullade tubsockor i kallingarna räckte så bra så, men Vacation ger mig två minuter av den varan.

Filmens humor är i nio fall av tio för väntad och för övertydlig. Ed Helms Rusty är långtifrån idiotmakar som Homer Simpson, Peter Griffin eller Randy Marsh men har icke desto mindre en fru som är totalt out of his league och vars råd han högaktningsfullt struntar i.

Den finns i alla fall en rolig scen med revirpinkande (inte bokstavligt talat, tackom och lovom) poliser. Både Christina Applegate och Skyler Gisondo är sympatiska. Och…det var väl ungefär det.

Trainwreck (2015)

Det är kanske enklare att komma på saker som singeljournalisten Amy inte drömmer om. Hon drömmer inte om att skeda med sin älskade om natten. Inte om tomtebolycka och barn med ett vitt trästaket. Inte om ett hälsosamt liv och en kropp i fysiskt topptrim. Nej, så länge hon kan dricka så mycket vin hon har lust med, ligga runt så pass mycket hon har lust med och sedan ha sett till att sjasa ut killen genom dörren innan morgonen randas är hon rätt nöjd. Intimitet är verkligen inte Amys grej. Men ska idrottsläkaren Aaron vara mannen som ställer dessa modesta pretentioner på ända och få henne att drömma om (eller i alla fall överväga) något som skrämmer skiten ur henne?

Nå, men ståupparen Amy Shumers manus regisserat av Judd Apatow var ett klart uppköp jämfört med familjesemestern. Ok, det är väääääldigt många av skämten som bygger på sex i ett eller annat avseende och alla är verkligen inte top notch. Men samtidigt tycker jag att Schumer lyckats skapa en något så när sammanhållen historia runt Amy även om filmen i allt väsentligt är en klassisk romcom med flippade könsroller. Dessutom upptäcker jag efter ett tag att jag faktiskt bryr mig om rollfigurerna, särskilt relationen mellan Amy, systern Kim (spelad av Brie Larson) och deras vresige far Gordon (spelad av komikern Colin Quinn).

Amy Schumer lyckas vara både sympatisk, medkännande och egoistisk i en rätt härlig blandning. Att Trainwreck sedan får det att verka skrattretande enkelt att ta sig i kragen, sluta med både sprit och gräs cold turkey och få ordning på sitt liv får man nog bara blunda och svälja. Vi befinner oss ju ändå i romcom-country.

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg