You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv

Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.

Det är kanske vad man skulle kunna tro att palestinsk-amerikanske regissören Sameh Zoabis Tel Aviv on Fire ska handla om, men det står snart klart att filmens verklighet är mer prosaisk än så. Tel Aviv on Fire är nämligen namnet på en palestinsk såpa som spelas in i Ramallah. Teamet har just fått förstärkning av producenten Bassams nevö, slackern Salam.

Det slumpar sig så att Salam på en och samma dag både lyckas vinna över seriens stjärna Tala på sin sida och fastna i vägkontrollen när han ska köra från Ramallah till Jerusalem där han bor med sin mamma. Den vägkontrollen styrs av officeren Assi som mycket väl känner till såpan eftersom hans fru är ett stort fan. Han tar därför gärna chansen att ge Salam några tips om hur exempelvis general Yehuda skulle kunna framställas för att bli en mer trovärdig (för att inte tala om romantiskt stilig) israelisk militär.

Snart är Salam klämd mellan Talas önskemål om utrymme i serien, de palestinska finansiärernas krav på pro-palestinska perspektiv, Assis krav på att tona ned de anti-sionistiska dito och producentfarbroderns önskemål om att inte tappa en enda tittare, vare sig de är palestinier eller israeler.Som om inte det vore nog försöker Salam också använda seriens dialog för att vinna tillbaka ex-flickvännen Mariam.

Även utan såpan som ram för Tel Aviv on Fire skulle detta vara en underhållande film, men det metaelementet skänker verkligen en extra udd till både komedin och samhällskommentaren. Sameh Zoabi (som också skrivit manus tillsammans med Dan Kleinman) lyckas bra med att balansera de absurda och överdådigt komplicerade såpa-troperna med en stundtals ganska bister realitet. Extra tydligt blir det exempelvis att de palestinska tittarna ser Marwan för frihetshjälte medan han för de israeliska framstår som en terrorist.

Händelseutvecklingen bygger dessutom in en personlig utveckling för Salams del som är ganska sympatisk. Särskilt som han redan inledningsvis knappast framställs som en vare sig otrevlig eller egoistisk slacker, mest bara en lat sådan. Men när han plötsligt hamnar i prekära situationer i såväl inspelningsstudion och vägkontrollen som kärleken står det snabbt klart att han inte har några större problem att jobba för det han vill ha.

Känner man att man inte orkar med tungsinta, tragiska och nattsvarta dramer om Israel-Palestina-konflikten kan man med fördel vända sig till Tel Aviv on Fire. Den bjussar på både humor, meta, realism, insikter och en omöjlig förening.

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.

Tio år senare är ett av dessa kritter, Okja, bästa kompis med Mija som bor tillsammans med sin morfar på en avlägset bergstopp i Sydkorea. De två har en sällsam kontakt och kommunikation, vilket gör det extra plågsamt när morfadern tvingas avslöja att Mirando fortfarande äger Okja och nu kommit för att hämta hem sin egendom. Mija kan inte stoppa den vedervärdige zoologen Dr. Johnny och hans anhang från att ta med sig Okja till Seoul men följer dem hack i häl, fast besluten att rädda sin vän.

Blotta namnet Bong Joon-ho var tydligen inte tillräckligt för att jag skulle ta mig i kragen och se Okja när filmen släpptes på Netflix. Men nu kan jag förnöjt konstatera att man sällan trampar särskilt snett i sällskap med regissören. Trots att jag tyckte mycket om både Parasit och Memories of Murder är frågan om inte Okja blev Bong Joon-hos varmaste och mest känslomässiga film vad mig anbelangar.

Egentligen är det kanske inte så märkligt, peta in ett djur i handlingen och jag är oftast med till 150%. Så när regissörens numera ganska hemtama familjen-före-allt-tema utspelas mellan Okja och Mija sitter jag och till och med blir lite tårögd när flickan och CGI-grisflodhästen återförenas efter långa separationer. Alternativt lider med Okja när hon är instängd tillsammans med en påstruken Dr. Johnny i Mirandoföretagets skräckkabinett till laboratorium.

Och här ska all heder gå till Bong Joon-ho som uppenbarligen inte blev avskräckt av det halvdana resultatet som i alla fall jag tog med mig av The Hosts animering. Till skillnad från mutationsmonstret påverkar Okja sin omgivning (och mig som tittare) som vore hon en verklig supergris, både fysiskt och känslomässigt. Men hon matchas väl av Ahn Seo-hyun i rollen som Mija, en orädd, handlingskraftig och smart tös som i detta påminner en hel del om The Hosts Park Hyun-seo. Mija är beredd att gå genom eld och vatten för sin vän och jag måste erkänna att jag blev ganska tacksam när det stod klart att den lilla duon i någon mening kunde undkomma Okjas pessimistiska syn på mänskligheten i övrigt.

I fallet Okja står det välbekanta slaget mellan de som har och de som inte har, mellan kapitalister som äger i princip hela världen och de som blir ägda. Samtidigt undrar jag om Bong Joon-ho vill säga att de här kallhamrade kapitalisterna åtminstone är bättre än alternativet, det vill säga kallhamrade kapitalister som gömmer sig under en yta av världsförbättrande och storsinthet. Det känns dessutom som om regissören, inte allt för finkänsligt, antyder att det i någon mån är alla vi konsumenter som tillåter kapitalisterna att fortsätta att styra och ställa. ”If it’s cheap, they’ll eat it”

Med bilden av supergrisslaktfabriken på näthinnan fick jag återigen anledning att känna mig ganska nöjd över att i möjligaste mån undvika industrikött. Det säger kanske något om hur bra Bong Joon-ho lyckats med att måla upp ett veritabelt helveteshål för födoproduktion eftersom födan i det här fallet inte är verklig, utan animerad (någon som vet om karln är vegetarian?).

Okja är inte lika smart som Parasit, inte heller lika elegant berättad. Inte lika spännande som Memories of Murder eller Snowpiercer. Å andra sidan är det utan tvekan den av Bong Joon-hos filmer som jag tagit till mig i hjärtat och inte bara i huvudet. Kanske är det den skillnaden som också gör att jag till och med kan ha överseende med filmens buskis-element, trots att de egentligen borde rimma lika illa med allvaret som i The Host. Eller också handlar det om att de i många fall består av en crazy bananas-Jake Gyllenhaal som smygsadisten och divan Dr. Johnny i knästrumpor och shorts.

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Dessutom har hon kanaliserat detta engagemang i ett antal böcker, varav spänningsromanerna om den stridbare läkaren Ellen Elg uppmärksammats av Svenska Deckarakademin. Jag nappade åt mig det som fanns att låna i bibliotekets ljudboks-app, vilket var 80 grader från Varmvattnet och Pojken i hiss 54, den första och sista boken om Ellen Elg. Plus de fristående romanerna Skrik tyst så inte grannarna hör samt Sista färjan från Ystad.

Alfredsson tycks gilla att arbeta med parallella historier, sannolikt i syfte att kunna klämma in mer information om temat eller landet som den aktuella boken gäller. Tyvärr tycker jag att hon sällan får ihop dem till en helhet på slutet, vilket gör att läsupplevelsen blir en smula ryckig. Särskilt gäller det Pojken i hiss 54 där jag inte har några större problem att förstå varför boken vill berätta om dels Ellens upplevelser i Dubai som medföljande hustru, dels hur den pakistanske Mumtas försöker rädda sin syster Zubaida undan döden. Men den förståelsen gör tyvärr inte att sambandet blir starkare mellan de två. Och även med Deckarakademins uppmärksamhet i bakhuvudet tycker jag kanske inte att Ellen Elg-böckerna är helt solida när det gäller något slags mysterium- eller deckarmoment.

Men bortsett från de invändningarna är Alfredssons böcker fullt funktionsdugliga, dramatiserade upplysningsböcker med fokus på främst kvinnors situation runt om i världen. Och som sådana tycker jag också att de är ganska engagerande, mest för att jag förstås blir upprörd över vad de har att berätta om det systematiska förtryck som grasserar. I många länder och sammanhang gör könet dig alltid lite sämre, placerar dig lite mer i underläge.

80 grader från varmvattnet tilldrar sig i Zambia och handlar om graviditet och aborter. Hur kvinnor, frivilligt eller ej, ogifta eller ej, allt för lätt blir gravida vilket påverkar dem både fysiskt och socialt. Pojken i hiss 54 utspelas som sagt både i Dubai och Pakistan. Här gäller det snarare hur kvinnor i alla samhällsklasser lever under ett socialt (och ibland även juridiskt) tryck att alltid behöva ta hänsyn till vad männen i deras närhet tycker och tänker. Alfredsson passar dessutom på att peta lite extra på systemet med gästarbetare, vilket i praktiken gör människor livegna med bland annat systematisk misshandel och våldtäkt som följd.

I Skrik tyst… har Alfredsson lämnat Ellen Elg och nu får vi istället följa dels Ellinor som blir ivrigt uppvaktad av den äldre samt frånskilde Roger, dels Loveness som längtar efter ett förhållande med en man som kan se till att hon slipper kåkstaden i Lusaka. Till en början tycks kanske både Roger och Siame vara svaret på alla Ellinor och Lovenss böner men det ska förstås visa sig vara en bitter och smärtsam chimär.

Genusperspektivet, om än inte engagemanget, har skiftat när vi kommer fram till Alfredssons senaste bok, Sista färjan från Ystad. Nu har författaren riktat sökarljuset mot ett par samvetslösa bedragare och deras offer som är både män och kvinnor, både unga och gamla. Det kanske mest intressanta här är inte skurkarnas smått psykopatiska livshållning ”folk vill bli lurade” (för att de ”går på” lögnerna) utan hur skammen gör dem nästintill oantastliga eftersom det är så få av deras offer som vill schavottera med sin ”dumhet” i rätten. Men i likhet med de tre andra romanerna är Sista färjan från Ystad även den en habil bladvändare som i mina öron vann oerhört på att vara den enda av böckerna inläst av Katarina Ewerlöf.

80 grader från Varmvattnet (2006)

Pojken i hiss 54 (2011)

Skrik tyst så inte grannarna hör (2017)

Sista färjan från Ystad (2019)

alt. titel: I väntan på terapeuten, Toc Toc – Eine obsessiv unterhaltsame Komödie

Knackelibang på dörren!
Vem där?
Toc!
Vilken Toc då?
Toc Toc!

Det är kanske inte längre så många som har någon relation till Povel Ramel-visan från 1956 prarafraserad ovan (vilken han dock översatt en gång förut, då med titeln Bang Bang Bang – Vem där?). Originalet, från 1936, anknyter till ett begrepp som sannolikt är mer välbekant – Knock, Knock Jokes.

”Knock” på spanska blir ”toc”, som av en ren händelse också är förkortning av trastornos obsesivo-compulsivos. Alltså OCD eller tvångssyndrom på ren svenska. Det är också det alla sex patienterna har i någon form, vilka samlats i den världskände Dr. Palmeros väntrum. Det dröjer inte särskilt länge innan de inser att de av misstag fått exakt samma mottagningstid och tusan vet hur de skulle ha löst det om psykologen verkligen funnits på plats i sin mottagning.

Men den bastanta receptionisten meddelar att Dr. Palmero tyvärr blivit försenad på väg från London och då alla fått vänta dryga året på att få sin tid är ingen särskilt sugen på att gå hem i första taget. Så när de ändå sitter där, kan de väl åtminstone presentera sig själva och sina tvång för varandra?

Redan under filmens allra första minutrar, när vi pö om pö får bekanta oss med protagonisterna, görs det tydligt att Toc Toc ämnar ta sig an ämnet psykisk ohälsa med humor. Laboratorieassistenten Blanca har bacillskräck, Federico har Tourettes, taxichaffisen Emilio har mundiarré och kan inte sluta räkna allt från bussar till spermier i huvudet, Otto måste ha allt minutiöst symmetriskt medan Ana Maria kan knappt lämna lägenheten för rädslan att glömma nycklarna. Eller att stänga av gasen. Eller vattnet. Eller skruva på locket till kakburken. Det enda mysteriet, inledningsvis, är vilket tvång som anfäktar peppiga gyminstruktören Lili.

Kanske är det Toc Tocs tydligt komiska anslag som gör att, även om jag inte läst på i förväg, det räcker med att se både Blanca och Federico i tydlig väntan på en och samma helare för att ana vartåt konceptet ska barka. I det påminner den som synes en hel del om Lisa Langseths Hotell från 2013, det vill säga en grupp människor som bestämmer sig för att försöka bota sig själva, fast tillsammans.

Hotell är dock en betydligt allvarliga historia än Toc Toc, vilken trots goda föresatser sannolikt behandlar tvång (en åkomma med ganska allvarliga konsekvenser om jag förstått saken rätt) en smula lättsinnigt. Samtidigt har jag ingen aning om hur pass öppet man pratar om psykisk ohälsa i Spanien, kanske spränger Toc Toc i det avseendet många gränser? För på det hela taget förfaller den inte i enbart lyteskomik och det görs en tydlig poäng av att allas tvång hindrar dem från att leva normala liv. Faktiskt ofta hindrar dem från att ha ett liv överhuvudtaget, särskilt ett socialt sådant. Därför tycker jag att Toc Toc ändå avslutas på ett rätt snyggt sätt där fokus ligger på det potentiellt välgörande i att få ingå i ett mänskligt sammanhang där man inte behöver förställa sig eller be om ursäkt.

Men man måste som sagt vara beredd på att Toc Toc i första hand är en film som försöker se det humoristiska i att olika tvångshandlingar och -tankar krockar med varandra. Det kommer inte heller som någon större överraskning att manuset bygger på en fransk pjäs, ety allt utspelas på Dr. Palmeros psykologmottagning. En del av skådespeleriet är också typiskt kammarspelsteatraliskt. Rollistan verkar bestå av en del spanska TV-skådisar, kompletterade med argentinaren Oscar Martinez (som vi känner igen från Wild Tales) samt kvinnan med den oförlikneliga näsan, Rossy de Palma.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag storskrattade under titten på Toc Toc. Samtidigt var filmen på det hela taget ganska trivsam och framförd i en genuin snällisanda. Hur Dr. Palmero däremot kunnat fortsätta med sin verksamhet i dagens informations-hektiska samhälle ska man däremot kanske inte fundera så mycket över.

Tack för titten måste förstås gå till podden Snacka om film! som plockade upp Toc Toc till mars månad i sin färd film-världen runt.

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Läs hela inlägget här »

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg