You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

I mångt och mycket är denna remake både uppfiffad och utslätad. Jag upplever att musikvideoregissör Samuel Bayer samt manusförfattarna Wesley Strick och Eric Heisserer siktat på en snyggare och mer realistisk version av Wes Cravens klassiker. Och medan det inte är något direkt fel rent hantverksmässigt på A Nightmare on Elm Street anno 2010 går det inte att komma ifrån att den helt enkelt är ganska trist.

Har man inte den minsta aning om att detta är en remake kan den kanske höja sig några snäpp över den generiska skräckfilmssoppan men på det hela taget tycker jag inte att man får vare sig mer eller mindre här än i vilken annan halvdan 10-talsskräckis som helst. Men det är klart, efter Freddy’s Dead ska man kanske vara tacksam för vad som än behandlar Elm Street-serien som något som i alla fall bör tas på allvar?

Bästa effekt
Avslutningen är en riktigt bra variant av barbiedocks-effekten vi fick se i originalet, så applåder där.

Sämsta effekt
När det handlar om filmer med den här typen av budget är det sällan effekterna är direkt dåliga. Däremot kan de åldras rejält men så pass gammal är den ju inte heller. Sämst blir kanske därför denna films version av den klassiska väggscenen eftersom den så tydligt visar hur mycket längre man kan komma med latex istället för en render farm. I originalet är scenen obehaglig, i remaken blir den på sin höjd en snygg animation.

Föräldrar/Vuxna
Absolut mindre av karikatyrer än i någon av de tidigare Elm Street-filmerna. Om något blivit bättre med remakens realistiska ambitioner, så skulle det kanske vara detta perspektiv. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det gör kidsens främlingskap inför vuxenvärlden lite mindre begripligt och får dem snarare att framstå som bortskämda snorungar.

Drömmar
Försöker filmen sätta likhetstecken mellan drömmar och minnen? Tja, något ligger det väl ändå i det – bägge är de opålitliga. Eller också handlar det bara om att remaken velat försöka täta ett hål som originalet lämnade öppet, nämligen hur det kommer sig att Nancy och hennes kompisar skulle har något som helst minne av Freddy.

Men eftersom Quentin via en dröm också får se vad som egentligen hände med Freddy efter att föräldrarna försökt att mörka den lilla detaljen lutar jag åt att berättelsen gärna velat utnyttja bägge de här delarna av människans psyke. Till skillnad från Dream Warriors, där drömmar ansågs vara ett uttryck för olösta konflikter i nutiden, sägs det också här rent ut att de är eller kan vara ett resultat av förtryckta minnen.

Freddy
Det känns som om den stora frågan som måste besvaras i denna remake är: blir Freddy verkligen otäckare tack vare att han inte bara är en hämnande demon utan också pedofil? Att han inte nöjer sig med handsken i badet, telefontungan och ”I’m your boyfriend now, Nancy” utan klämmer i med det avsevärt intimare ”You smell different”?

Jo, för min del måste jag ändå erkänna att peddo-vibbarna skär så pass djupt att de adderar ett extra lager av obehag. Men det är samtidigt ett obehag som egentligen bara finns i min hjärna, för som uppenbarelse är jag inte så värst förtjust i Freddy 3.0 (om vi tänker att oneliner-Freddy var den första uppdateringen). Syftet med hans slätare ansikte är förstås att göra det aningens mer realistiskt i brännskadeperspektivet men han blir inte läskigare för det. Denna Freddy känns i och för sig skitigare än oneliner-Freddy men det är möjligt att det än en gång är peddo-vibbarna som gör sitt jobb. Synd på Jackie Earle Haley, vilken på pappret kändes som klippt och skuren för den här rollen.

Det är också intressant hur filmen valt att vrida på Freddys hämndmotiv och ska man dra det till sin spets blir konsekvenserna rätt otrevliga på ett sätt som jag inte tror var meningen. I originalet hämnas Freddy på sina mördare genom att ta deras barn. Nancy och hennes kompisar anno 1984 var alltså bara skyldiga i den meningen att de hade blodtörstiga föräldrar som tog lagen i egna händer. Men Freddy 3.0 är specifikt ute efter kidsen eftersom de avslöjade hans smutsiga lilla hemlighet. Så om de aldrig sagt något när de var små hade det som händer nu kunnat undvikas? Som sagt, ett resonemang som jag inte tror att filmen siktade mot.

Protagonisten
Rooney Mara gör ett helt ok jobb. Hon framstår som både mindre och skörare än Heather Langenkamp samt tyvärr också lite överdrivet prudentlig i sitt envisa vägrande att ta droger för att hålla sig vaken. Vanligt hederligt kaffe dög åt Heather, då ska det också duga anno 2010! Eftersom jag är så pass förtjust i Heathers Nancy kan jag tycka att det är lite synd att Rooneys version blir mer av ett offer eftersom hennes fajt känns mindre planerad.

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker.

Bokens titel föranleder förstås frågorna ”Vilket krig?”, ”Vilka barn?”. Den andra frågan blir raskt besvarad av det faktum att Stockholms samlade ungdomspopulation börjat följa Cornelia. Och då snackar vi inte bara halvengagerade likes på Facebook, utan balls-to-the-walls fullt ös sekt-mentalitet. Tiotusentals unga, med varsitt svartmålat öga, sköljer över Stockholm som en tidvattenvåg och Cornelia är deras förföriska flöjtblåsare.

I främsta ledet står Alice Nilsson från Thorildsplan som blivit en slags talesperson för både Cornelia och sina gelikar. Alla vet att hon varit med i TV, oklart dock med vilket budskap. Kanske finns det inget budskap, vilket förstås gör de tysta ansamlingarna så mycket mer skrämmande. Fager laborerar en hel del med gapet mellan vuxen- och ungdomsvärlden som en källa till både fruktan och sorg i Krig! Barn! Krig för, om, med, mot barn, krigsbarn, krigarbarn, barnkrigare – take your pick.

Språkligt sett landar författaren i mina ögon någonstans mitt emellan den hårdkokta samt korthuggna realismen från de två tidigare delarna och det mer lekfulla från För gudinnan. Tidigt etableras exempelvis det mångbottnade begreppet ”sladderbarn”. Ett avsnitt i boken punkteras också ideligen av korta meningar som ”Så varför inte barn?”, vilka kommenterar både det nyss sagda och den övergripande handlingen.

I takt med trilogins delar känns det också som om mångfalden av röster har ökat exponentiellt. Ett faktum som i och för sig speglar den annalkande kaoset. Krig! Barn! blir i det närmaste pladdrig när Fager släpper fram i princip alla personer vi hittills stiftat bekantskap med. Plus Alice, ett par Borås-furier, tvillingarna Wallin och säkert fler som jag inte kommer på just nu. När det gäller just det här greppet faller jag lite i å-ena-sidan-å-andra-sidan-fällan. Å ena sidan har jag svårt att förlika mig med vissa av rösterna (ledsen Hedlund, men jag tittar nog mest på dig), vilket gör läsupplevelsen ryckig. Å andra sidan torde det vara ett bevis för en god författarkompetens att faktiskt inte bara skriva olika berättelser, utan också skapa olika röster vilka upplevs som olika personer av mig som läsare.

Faktum är att hela Krig! Barn! sätter både en och två tentakler i den fällan för min del, hur o-kategoriskt och veligt det nu än kan låta. Visst fanns det partier som jag tyckte bättre och sämre om i trilogins tidigare delar men Krig! Barn! blir en betydligt mer tudelad läsupplevelse. Å ena sidan attraherades jag av beskrivningarna av den stockholmska apokalyps-stämningen, det var inga större problem att se parallellerna mellan den och exempelvis valda delar av John Carpenters filmografi (Escape From New York, Prince of Darkness, They Live, In the Mouth of Madness).

Å andra sidan var jag inte särskilt trakterad av själva apokalypsen när vi väl kom till stadiet ”manifesterade gudar går på stadens gator”. I någon mån ser jag apokalypsen som personifierad eller materialiserad i Cornelia. Men medan jag var helt med på att befinna mig i hennes huvud i Jag såg… blev det inte samma grej denna andra gång. Kanske är det så (enkelt?) att Jag såg… beskrev en livslång tripp men Krig! Barn! är en livslång tripp.

Mot slutet petar Fager in ett perspektiv som antyder att Cornelia kanske inte är något mer än det eviga mobboffret som aldrig kunnat göra sig fri från sin egen upplevda förnedring och därför hängt upp hela sitt liv på tanken att hämnas alla sina plågoandar. Det var intressant och jag hade gärna velat spåra en bit till i den riktningen.

Jag tror också att författaren sätter fingret på något väsentligt när han blottlägger skärningspunkten mellan längtan att vara speciell, utvald och ovanlig samt det förföriska i att tillhöra en mobb som dansar efter någon annans pipa. En ungdomskultur som med stridsropet ”Jag vill aldrig mer ha tråkigt” skulle kunna kallas för De tusen kickarnas barn om man nu vore lagd åt det hållet. Tyvärr upptäcker jag samtidigt att jag inte blir särskilt engagerad i den skärningspunkten. Det blir heller inte riktigt klart om Fager velat säga något mer om ungdomskulturen eller nöjer sig med att beskriva den.

Kanske är det symptomatiskt att jag i Krig! Barn! istället hittar mitt fundament hos den uråldrige Fredman av den Gröna Gången (ett namn värdigt en arturisk riddare vilket dessutom finner genklang i Alice av Korsvägarna). Och dessutom blir genuint glad över att återigen få stöta på svarte Bertholtz, trots det löjeväckande i en så prosaisk död som att bli överkörd av en spårvagn.

En alternativ trilogi-titel hade kunnat vara Makt! Kraft! Det ena ger det andra, speglar det andra, i ett oändligt Möbiusband. I mina ögon blir till och med Cornelia Karlsson hjälplöst insnärjd i dess vindlingar.

Tack till Eloso Förlag och Anders Fager för mitt recesionsex.

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Jag hade lite samma vibbar från Oz som från Tim Burtons Alice in Wonderland. Alltså en film som blev ganska så nedsablad direkt när den kom men som ändå lockade med sitt klassiska sagotema och -utseende. Oz är dock ingen adaption av någon av Frank L. Baums böcker eller ens en remake av den kända musikalen från 1939. Istället har manusförfattarna Mitchell Kapner och David Lindsay-Abaire grabbat tag i det numera så populära origin-konceptet och skrivit en historia om hur ”the Great and Powerful Oz” blev just det. (Fun fact: 2012 försökte Warner regga varumärket ”The Great and Powerful Oz” men fick noben eftersom Disney lämnat in en ansökan om varumärket ”Oz the Great and Powerful” bara veckan innan.)

Oscar Diggs är en kringresande lurendrejare som förför kvinnor på löpande band samtidigt som han drömmer om ära och berömmelse. Inget storslaget, bara i nivå med män som Harry Houdini eller Thomas Edison… En tornado dumpar honom i det hallucinationsmässigt färgglada landet Oz där vår hjälte glatt och föga förvånande påstår sig vara en riktig trollkarl inför utsikten att kunna ta sig ett dopp i den kungliga skattkammaren.

Det finns dock lika föga förvånande en eller ett par hakar med upplägget. Dels kan han inte lägga vantarna på den sköna guldet utan att först lova att döda den onda häxan som bor i den mörka skogen. Dels har han, närmast som en reflex, redan på sedvanligt vis hunnit förföra häxan Theodora vilken i sin kärleksovana strax får se sitt hjärta krossat.

Jag hade kanske trott att en origin-historia som involverade Oz häxor i så här pass stor utsträckning redan hade berättats i musikalen Wicked från 2003 (som bygger på en litterär förlaga från 1995). Men skam den som ger sig sade antagligen Mitchell Kapner till sig själv när han knåpade ihop denna Oz-historia, vilken därmed dras med rejäla lerfötter av att inte komma med särskilt mycket nytt. Absolut, trollkarlen Oscar Diggs har inte fått ”sin” historia berättad förut. Men komplettera Wicked med de minst sagt mångahanda berättelser som redan finns om hur en egoistisk och cynisk huvudperson lär sig betydelsen av tro, hopp och kärlek (typ) och du har dagens Oz-film.

Den övertydliga dialogen kan i princip användas som en checklista för vad som komma skall. Kommer Oscar att inse vad som är viktigast: att vara en god man eller en stor man? Betydelsen av vänskap? Allt han redan hade allt han någonsin kunde önska sig? Att man med tillit och lite jäklar anamma kan uppnå det omöjliga?

Förutom detta träffar Oz inte heller riktigt rätt stämningsmässigt. Filmen skulle ha behövt vara (ännu) mer av en en saga, alternativt betydligt mörkare. Först tänkte jag skylla allt på Sam Raimi som inte haft den här typen av genre på meritlistan förut. Kanske hade Tim Burton kunnat dra det hela mer åt sagohållet eller Guillermo del Toro fixat ett bättre mörker? Men snart inser jag att det ju är fucking Disney vi pratar om här och därmed skulle jag kunna tänka mig att den stackars Raimi kanske inte haft så mycket val.

Det trista är att Raimi allt som oftast lyckats få till en fint makaber humoristisk ton i sina tidigare filmer. Men här blir det uppenbart att James Franco knappast är någon Bruce Campbell när det gäller komiska uttryck. Med tanke på att inte heller Mila Kunis utnyttjas som den fingertoppskomedienne hon kan vara blir jag återigen osäker på om jag ska skylla på Disney eller Raimis personregi.

Oz har plockat med sig en hel del från MGM-musikalen från 1939, bland annat greppet att visa inledningen i en sepiaton för att därefter klämma i med en färgpalett som får ögonen att tåras och tårna att krulla sig när Oscar väl (krasch)landar i Oz. Det skulle vara intressant att veta om den historiska publiken upplevde den gamla filmens färgschema som lika artificiellt som det blir här. Överdådigheten skapar tyvärr inte den sagokänsla som jag gissar var avsikten, istället ser allting bara extremt plastigt ut. När James Franco ska springa någonstans ser det mest av allt ut som han rör sig på ett saktmodigt löpband samtidigt som man vevar någon slags fond i bakgrunden.

Vad jag kan minnas blev jag mer positivt överraskad när jag väl kom mig för att se Tim Burtons Alice-film än jag blev av Oz. Jag vill inte gå så långt som att säga att filmen var direkt dålig (så nej, Steffo, jag hatade den faktiskt inte) men den var däremot ganska så trist. Vilket nästan är ännu värre. Nej, ska man se en Raimi-film av den här ullen förordar jag alla dagar i veckan och två gånger på torsdagarna att istället bänka sig inför den oslagbara Army of Darkness. Gimme some sugar, baby!

Les fantomes du Louvrealt. titel: Phantoms of the Louvre

”Enes Bilalović föds i Belgrad den 7 oktober 1951. Det är en söndag. Födseln går som den ska och alla hans vitala tecken är normala.”

Läs hela inlägget här »

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

Familjen Pierce har alltid gått ”all in” med julfirandet, ivrigt påhejade av brandmanspappa Doug. Grangirlanger, blinkande julgransbelysning, matchande (men givetvis apfula) jultröjor från faster Peggy, kakor och mjölk till tomtefar samt generellt julemys till förbannelse. Allt noggrant dokumenterat med hjälp av en numera rätt ålderstigen videokamera.

Läs hela inlägget här »

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg