You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Manuset till denna senaste del i Annabelle-filmerna, Annabelle Comes Home, törs dock inte riktigt lita på att publiken är alls särskilt bekant med vad den hiskeliga dockan kan åstadkomma. Eller också hade Gary Dauberman inte tillräckligt med material för att fylla sin huvudsakliga historia. Oavsett anledning bjuds vi på en liten omväg (förbi en kyrkogård, icke desto mindre) innan Ed och Lorraine är hemma och kan stänga in Annabelle i sitt lilla välsignade glasskåp.

Och där blir hon sittande i ett år innan det är dags för dottern Judy att bli barnvaktad av Mary-Ellen medan mamma och pappa far iväg. Mary-Ellen är i sin tur utrustad med både den lättsinniga väninnan Daniela, vilken ställer väl många nyfikna frågor om kompisens arbetsgivare, samt den uppvaktande Bob, vilken som av en ren händelse bor mer eller mindre granne med Warren-familjen.

Daniela ser till att bjuda in sig själv och kan förstås inte hålla fingrarna borta från Det Där Rummet. Det vill säga rummet som utrustats med femtielva lås och om möjligt ännu fler skyltar som talar om att innehållet är livsfarligt. Kort sagt, allt som utgör en obeveklig lockelse för Daniela som visar sig ha en alldeles egen anledning till att vilja kontakta Andra Sidan. Så gissa vad hon gör när hon väl står inför Annabelles lilla skåp som är prytt med ännu fler varnings-skyltar?

Alla Annabelle-filmerna har präglats av ett par tydliga förebilder. För Annabelle Comes Home har Dauberman (som den här gången står för både manus och regi) vänt sig till vad jag uppfattar som ett klassiskt slasher-upplägg: barnvakten, barnet, kompisen och pojkvännen. En känsla som förstås understryks av hela filmen ska utspelas 1972.

Men det som stryker runt i Warren-huset efter att Daniela varit framme och fingrat på varenda liten hemsökt och förbannad pryttel är förstås inte vare sig någon Michael Myers, Jason Vorhees eller ens en Freddy Krueger. Istället lyckas Annabelles krafter väcka i princip alla objekten och så fylls slasher-fomen av det lika typiska moderna spök-/demon-innehållet. Jamen, ni vet – generöst med hoppa-till-effekter, opålitliga ljuskällor, förbiilande gestalter, läskiga skuggor, skepnader i reflekterande ytor och varelser av allehanda slag som dyker upp precis bakom någon av våra protagonister. Detta kompletteras dock också med lite gotik-godis i form av dimmor värdiga en Hammer-rulle och ett lagomt lurvigt monster.

Särskilt Mckenna Grace som spelar Judy torde vara mer än van vid den här stilen eftersom hon spelade den unga Theo i Mike Flanagans nyinspelning av The Haunting of Hill House. Men alla inblandade – Madison Iseman som Mary-Ellen, Katie Sarife som Daniela och Michael Cimino som Bob – är tillräckligt duktiga på att spela skitskraja för att jag utan några större problem ska acceptera Annabelle Comes Home som en skräckfilm. Förvisso en ganska generisk sådan men jag får vare sig mer eller mindre än vad jag förväntar mig från en dylik franchise-uppföljare. Det är en film som vet vad och vart den vill och inte gör det allt för krångligt för sig att uppnå det.

Det man måste släppa om filmen ska bli det minsta tuggvänlig (förutom frågan varför alla envisas med att alltid placera Annabelle i en position där hon ser så otäck ut som möjligt) är dock varför Daniela ger sig in i det där rummet till att börja med. Jag förstår absolut att det kan finnas en viss lockelse i objekt som påstås vara farligare än cigaretter, sprit och veneriska sjukdomar tillsammans men om hon främst är nyfiken på farligheten i dem varför använder hon dem då för att kontakta andevärlden? Och om hon primärt är intresserad av att kontakta vänliga andar, varför försöker hon göra det via uttalat Onda ting? Sedan är det väl bara att erkänna att jag också storknar lite på inledningens försök att påstå att detta med förbannade och hemsökta objekt är dagsens sanning.

Jag noterar i att jag gett de två tidigare Annabelle-filmerna ett genomsnittligt men helt ok betyg och jag kan tycka att Annabelle Comes Home borde vara värd detsamma. Särskilt som även denna visning gästades av skrikande tonårstjejer som var tvungna att högt säga ”Oh, jävlar!” efter varenda hoppa-till-effekt. Har de en ”swear jar” hemma torde de vara ganska panka efter den pärsen.

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Men innan vi kommer dit tar sig unga paret Scott och Annie långt ut på vischan för att köpa ett hus eftersom Annie är ”a country girl at heart”. Och eftersom Scott är hennes man och älskar henne är nu en gång världens ordning så att han måste ställa upp på det. Även om det så innebär att de bosätter sig en och en halv timmes bilresa utanför San Francisco där Scott har sitt jobb. Annie målar drömskt upp deras framtid: ”We get the house, we get the kids, we get the whole thing”.

Och visst kan det verka som om de fått tag i det perfekta huset. Fastigheten Foxglove är byggd i början på 1900-talet vilket jag gissar gör den i princip uråldrig med amerikanska mått mätt. Förre ägaren Charlie påtalar gärna hur mycket av hans egen familjehistoria som är knuten till Foxglove och att det erbjuder ”lots of privacy”.

Fast inte så mycket privatliv från Charlie själv ska det visa sig. Annie tycker synd om den äldre mannen och bjuder in honom till Thanksgivingfirande samtidigt som Charlie fått ovanan att dyka upp objuden både nu och då. Det är ju så mycket de unga stadsborna inte klarar av eller begriper – var juldekorationerna finns, hur ofta man måste klippa gräset, vad man får och inte får göra med ett anrikt gammalt hus, hur man hanterar ett gevär…

På ett sätt skulle man väl kunna säga att titeln i sig utgör en spoiler, men det går samtidigt ganska snabbt för The Intruder att komma till den punkten när Charlies tjänstvillighet övergår till att kännas påträngande och creepy. Hell, det går ju i princip inte att avslöja något alls om själva historien utan att komma fram till det. Charlie spelas som sagt av en tjusigt fårad Dennis Quaid medan Annie och Scott gestaltas av för mig okända skådisarna Meagan Good och Michael Ealy.

Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att manusskrivande är en smal sak. Samtidigt verkar det som om berättelser som bygger på socialt obehag är nästan lika enkla att få till som sport-underdog-historier. Charlies accelererande ”tjänster” påminner en hel del om exempelvis Joel Edgertons The Gift från 2015. Det vill säga att det är ganska lätt för tittaren att identifiera sig i den oerhört obekväma situationen där någon gör något till synes snällt men som istället känns efterhängset och obehagligt.

Förutom The Gift påminner The Intruder också en hel del om filmer som Straw Dogs – det skämtas en del mellan Annie och en väninna om att Charlie är en ”manly man” medan deras makar är ”poor city boys” som garanterat kommer att gå vilse i det närliggande skogspartiet (vilket dock inte hindrar Annie och Scott från att ratta västra USA:s största SUV redan innan flytten). Scott är dessutom utrustad med glasögon och avskyr vapen. Och så har vi förstås kilen som drivs in mellan det äkta paret eftersom Annie ändå gillar Charlie medan Scott ser på hans avancemang med betydligt större misstänksamhet. Föga förvånande antyds det dessutom snart att det ligger någon slags konflikt mellan Scott och Annie längre tillbaka i tiden, vilken snabbt som attan kan användas som slagträ vid eventuella gräl.

Så någon större spänning i ”hur kommer det att gå?!” har vi väl inte i The Intruder, det handlar snarare om hur handlingen slingrar sig på vägen dit. Ytterligare svagheter filmen dras med är dels ett fruktansvärt trist soundtrack, dels att varken Good eller Ealy gör något större avtryck. Både de och deras relation är tyvärr ganska anonyma och trista. Då var det roligare att se Quaid spinna loss i fullt crazy mode.

Men det som verkligen gjorde mig konfunderad var slutet, vilket tog en så pass förväntad vändning att jag hade avfärdat det som fullkomligt uteslutet. Det gör också att den slutgiltiga moraliska lektionen, lärdomen eller utdelningen kastar tillbaka The Intruder till 70- (eller varför inte till och med 50?)-talet. Det ska dessutom ställas emot filmens budskap dittills: att det är i princip psykotiskt att klamra sig fast vid en svunnen dåtid och vägra acceptera att livet innebär oundviklig förändring. Out with the old, in with the new!

Trots det hängde jag ändå förvånansvärt länge med på färden som var The Intruder. Filmen är på intet vis dåligt gjord rent hantverksmässigt, den är som sagt bara anonym och med ett manus som i slutänden visade sig vara både unket och motsägelsefullt.

Med tanke på Breaking Bads fenomenala framgång är det överraskande hur pass lite Vince Gilligan & Co ändå mjölkat konceptet. Visst finns nu både en pågående serie-spin-off i form av Better Call Saul och dagens uppföljar-film, El Camino. Men det tog två år efter ”Felina”, det sista avsnittet av Breaking Bad, innan Better Call Saul landade hos Netflix 2015 och som synes ytterligare fyra år innan alla fans fick svar på vad som egentligen hände med Jesse Pinkman efter ”Felina”. Och det är inte tu tal om att bägge produkterna faktiskt är både genomtänkta och välgjorda. Varken serien eller filmen är något som slängts ihop på en kaffekvart för att klämma ytterligare några prasslande dollars ur Breaking Bad.

Läs hela inlägget här »

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Läs hela inlägget här »

Som ung flydde Justin från en kult och tog även med sig lillebrodern Aaron. Nu, tio år senare, lever de fortfarande ur hand, i mun. Bilen behöver ett nytt batteri, städjobben ger inte särskilt bra betalt, kosten består huvudsakligen av snabbnudlar och bägge bröderna har svårt med sociala kontakter. Inte minst på damsidan. ”Did you know I escaped a UFO death cult?” är inte en så bra raggningsreplik som man skulle kunna tro.

Läs hela inlägget här »

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.

Läs hela inlägget här »

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg