You are currently browsing the category archive for the ‘10-tal’ category.

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Och jag inbillar mig att det inte minst är för alla dessa ungar som vetenskapsjournalisten Anna Davour gjort gemensam sak med konstnären Stålenhag. Tillsammans har de ruvat ett ägg som kläckt ur sig praktverket Urtidsbilder. En bok för alla oss som aldrig kunnat motstå lockelsen hos tanken på meterstora grävlingar, flygande ödlor med sex meters vingspann eller tolv meter höga skräcködlor.

Det räcker ju med själva uttrycket – skräcködlor – för att man ska få en liten mysrysning längs med ryggraden. Genom Anna Davours texter har jag i och för sig lite svårt att få grepp om den exakta definitionen av ”dinosaurie” men en snabb titt på relevant Wikipedia-artikel kan möjligen förklara varför författaren duckat just den frågeställningen.

Fokus i Urtidsbilder ligger nämligen på att göra alla dessa märkliga varelser så relaterbara för en nutida publik som möjligt. Då är det inte riktigt läge att börja haspla ur sig långrandiga utläggningar om kräldjurens taxonomi. Infraklassen Archosauria (härskarödlor) innehåller nämligen exempelvis såväl ordningarna Crocodilia (vilken i sin tur bland annat innehåller de nu levande krokodilsläktena) som Dinosauria (skräcködlor) och Pterosauria (flygödlor). Ordningen Ichtyosauria (fisködlor) inordnas i sin tur inte i samma infraklass, men väl i underklassen Diapsida.

Däremot passar författaren på att göra vissa evolutionära poänger, vilka också känns mer relevanta än taxonomiska sådana. Exempelvis poängteras: ”Fåglarna utvecklades vid sidan av flygödlorna, som hörde till en annan gren på reptilernas släktträd. Naturen uppfann, kan man säga, vingar och flygkonst flera gånger. När liknande lösningar utvecklas parallellt kallas det för konvergent evolution”.

Uttrycket ”relaterbar” ska dock inte tolkas som att Davour och Stålenhag gjort en tecknad serie där Velociraptorer knallar omkring i gängtatueringar och säger ”wassup” eller Archaeopteryx testar den senaste vejpsmaken Yellow Wacky Taffy. Istället formar författaren en gemenskap mellan dåtid och nutid när hon bland annat påpekar att Velociraptor var ”lika tung som en jämthund”. Jag tolkar valet att alltid hänvisa till de olika djuren som ”han” eller ”hon”, istället för ”den”, som ett berättartekniskt grepp med samma syfte.

Davour visar också på geografiska kopplingar. Fossil från den sex meter långa Mastodonsaurus, vilka ofta återfinns i sandsten, nämns i samma mening som de tyska borgar och kyrkor vilka är byggda av samma sandsten. Det Tyskland som vi känner idag låg alltså för dryga 200 miljoner år sedan vid och under Tetyshavet. På samma sätt frammanas en känsla av igenkänning och samband när jag läser att Plateosaurus (i fossilletandets tidevarv döpt till ”Schwäbisk lindorm”, en upp till 10 meter hög växtätare) är den första dinosaurien som hittats i Norge.

I sina korta texter har Davour som synes passat på att dessutom peta in en hel del fossilhistoria. Fynden av dessa urtidsödlor har fullt naturligt påverkat mänskligheten och vår bild av dinosaurier mer än deras blotta existens för miljoner år sedan. Men vår föreställnings dinosaurier handlar inte enbart om vitnande ben och fossilkunskap. Nej, här finns potential för fantasin att härja fritt när de märkliga djuren och deras obekanta miljö ska tolkas visuellt. Och i det fallet får förstås Simon Stålenhag chans att briljera på samma sätt som Anna Davour gör i sina texter. Stålenhag är ju tidigare mest känd för sina diskbänksrealistiska bilder av ett 70- och 80-tals Sverige med futuristiska inslag. Men kanske ligger dinosaurier inte så långt bort från detta som man skulle kunna tro eftersom de, likt robotar i ett typiskt svenskt landskap, gärna upplevs som både förtrogna och främmande på en och samma gång.

Och om vi nu ska snacka om det välbekanta? Möjligen suggererar jag fram ickeexisterande kopplingar till den mest klassiska av alla moderna dinosaurieskildringar, men jag får icke desto mindre intrycket av att Stålenhag i sin bild av två velociraptorer ger oss en liten nickning i riktning mot filmen som gjorde just den arten mer välkänd än självaste T-Rex.

Jag har redan använt begreppet ”praktverk” i samband med Urtidsbilder och det är föga förvånade mycket tack vare Stålenhags bilder. Hans styrka ligger inte i detaljarbetet, utan i att frammana en känsla av en svunnen forntid samtidigt som miljöerna ändå framstår som välbekanta. Läsaren har inga problem med att känna igen effekten när solljus filtreras ned i vatten eller genom ett lövverk. Bara det att att det den den här gången faller på en en två meter lång Erypos istället för en vanlig, jäkla krokodil.

Helheten är alltså viktigare än ett precist detaljarbete och tillåter man bara sig själv att svepas med är det inga större problem att känna av det piskande regnet mot ansiktet eller vätan i den tidiga morgondimman. Många av Stålenhags bilder vibrerar av liv och lyckas förmedla en känsla av att de lyckats fångat de skygga motiven mitt i språnget. Han ger oss en chans att lyfta på förlåten till forntidens hemligheter, tjuvkika på spektaklet som utspelas framför våra ögon från fåtöljens trygghet.

Urtidsbilder är en bok att bläddra fram och tillbaka i, en bok att låta sig tjusas av. Det är en bok som jag önskar att jag själv hade haft när jag befann mig i den värsta dinosaurieåldern. Lyckligtvis är det aldrig för sent att tillåta sig gå i barndom.

Även om det tog ett bra tag innan postning säger jag såklart stort tack till Fria Ligan för ett recensionexemplar.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.

Men nu var det alltså Ben Affleck som fick äran att hålla i taktpinnen (samt skriva manus och spela huvudrollen). Därmed blev det istället fokus på tre vågade heist-sekvenser samt relationerna mellan männen som utför kupperna och de som jagar dem. Alltså Doug MacRays lilla gäng å ena sidan samt FBI-agenten Adam Frawley och polisen Dino Ciampa å den andra.

Hårda män som, när de kommer allt för nära varandra, säger hårda saker till varandra. Frawley och Ciampa försöker få MacRay att försäga sig i den kala förhörsrummet, men förgäves. Han är alldeles för erfaren och kontrollerad, så ung han nu än är. Den som däremot kan komma åt MacRay där det svider är lokale gangsterbossen Fergie, utan vars godkännande inget händer i Bostonstadsdelen Charlestown.

Boston igen, alltså. Denna stackars stad som tycks för evigt vara dömd till att filmas i gråljus och utgöra hemvist åt män som aldrig känt ett annat liv än det kriminella. Just stadsdelen Charlestown var under 1960-80-talen tydligen ökänd för sin irländska maffiakultur och Jon Hamms Frawley får också kommentera den lokala varianten av den sicilianska omertà. Allt medan MacRay hånar Titus Wellivers Ciampa i termer av en landsförrädare – en Charlestown-infödd som numera slavar för the man.

Men Ben Afflecks MacRay skulle förstås inte ha huvudrollen i en heist-film om det inte vore för att han dels måste handskas med labila medarbetare som har lite väl pigga avtryckarfingrar, dels träffar en helgonlik kvinna som till en början synes kunna tillhandahålla svalkande frälsning och fristad. För att verkligen understryka denna vinkeln kontrasteras dessutom Rebecca Halls välgörenhetsarbetande bankchef med Blake Livelys knarkarstirriga tvättbjörnsögon.

Ben Affleck fick sannolikt jobbet som regissör för The Town efter att han visat vad han gick för i Gone Baby Gone. Och inte gör han något oävet jobb här heller – filmen är tajt och heistscenerna både spännande och brutala. Ibland slinker kameran iväg för att registrera tröstlösheten i själva stadsdelen, Affleck är särskilt pigg på att påminna sin publik om alla de barn som växer upp med förebilder som Doug MacRay eller som riskerar att hamna i skottlinjen när han och hans män attackerar ännu en värdetransport.

The Town bjuder som sagt egentligen inte på något nytt i heist-genren men lyckas packetera välkända element i en ganska smaklig presentation.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Men som sagt, upplägget är inte särskilt svårt att greppa. Även om man tidigare inte haft någon som helst uppfattning om Norfolk, står det snart klart att North Norfolk Digital är en liten radiofisk i en endast marginellt större landsortsdamm. Alan Partridge är dock helt nöjd att befinna sig där som radio-DJ och programledare för Mid Morning Matters with Alan Partridge. Här tar han emot samtal och sms om ämnen som är livsviktiga för hela landsändan (”Which is the worst monger? Fish, iron, rumour, or war?”).

Men det är nya tider. North Norfolk Digital har köpts upp av ett företag, döpts om till Shape och ska numera ha siktet inställt på en yngre, hippare publik. När det står klart för Alan att hotet om uppsägning står och väger mellan honom och kollegan Pat tvekar han inte en sekund innan han kastar Pat till styrelsevargarna. Trots att det var Pat han från början kraschade styrelsemötet för att försvara. Becuase that’s how Alan Partridge roll.

Nej, i den bemärkelsen är Alan Partridge ingen obekant komisk figur. Obegripligt egoistisk och nästintill lika obegripligt dum. Så vad gör han när Pat tar radiostationen som gisslan och kräver att få tala med Alan, Pats ende vän (eftersom Alan givetvis inte berättat vad som hände vid det där styrelsemötet)?

Alpha Papa var hyfsat underhållande även för en obekant tittare som jag, men jag tror som sagt att den nog skulle kunna lyfta med lite mer förkännedom. Eller också handlar det om att jag av någon anledning alltid tycks ha lite svårt för Steve Coogan, även om jag för mitt liv inte kan komma på varför. Brittisk obekvämhets-skämskudde-humor är i och för sig inte heller någon stor favorit, även om Alpha Papa tacknämligt nog var ganska långt från exempel som The Office eller Fawlty Towers.

Men å andra sidan: gillar du något av det ovanstående (Alan Partridge, Steve Coogan och/eller skämshumor) kan nog Alpha Papa kittla dödsskönt i kistan. Och jag måste också erkänna att det är den typen av film där det nästan är roligare att läsa alla kvicka oneliners i efterhand än att höra dem i filmsammanhanget (”She’s a drunk and a racist! I’ll tolerate one, but not both”). Men så har också Armando Iannucci varit med och skrivit manus.

Stort tack till Sven för incitamentet till tittning genom frågan hur Alan står sig gentemot Ron Burgundy.

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Boken Googolplex handlar alltså i allt väsentligt (så vitt jag kan förstå) om att filosofera kring möjligheten med multiversum, en samling universa av en googolplex omfattning. Eller varför inte ett multiversa av multiversum när vi nu ändå håller på?

Finns det någon slags stomme i detta filosoferande torde det vara huvudpersonen Jack som, när vi först träffar honom, är på väg till den avlägsna planeten Shylock tillsammans med ett gäng andra kolonisatörer. Men Jack lyckas aldrig finna sig tillrätta i sitt nya hem, trots att han får chans att dela säng med den attraktiva Lia (lite osäker på stavningen där beacuse of ljudbok).

Så trots att det inte var länge sedan Jack gjorde en resa på över 30 ljusår gör han snart en till. Hur i all världen kan det gå till?! Jo, i Jacks sköna, nya värld har mänskligheten lärt sig av multiversumvarelser (så kallade multis) hur man mer eller mindre utan gränser kan manipulera arvsmassa. Så Jack laddar helt enkelt ned sitt medvetande i en konstgjord hjärna och när han är tillbaka på jorden finns en ”nyodlad” och jungfrulig kropp som är redo att fortsätta leva som ”Jack”.

Tillbaka på jorden visar det sig att Jack inte bara är obegripligt rik, utan också obegripligt gammal (eller ja, hans medvetande, alltså). Han installerar sig därför i sitt palats (”byggt” av tandemalj) med nära nog 20 backuphjärnor och börjar försöka ta reda på ursprunget till sin livsleda. Han hittar henne snart: den förföriska Rachel med vilken ha delade en oförglömlig natt och sedan aldrig såg igen.

Ok, alla ni som någonsin klagat på att Tolkien bara låter Sam och Frodo gå och gå, utan att det händer något: jag kan avslöja något för er. Tolkien ain’t got shit on KG Johansson! Nu är för all del Googolplex inte hårresande lång men min upplevelse är att 75% av boken ägnas åt att beskriva hur Jack vandrar tillbaka i sina egna minnen, mellan universa och i tiden för att någonstans, någon gång kunna fånga den där perfekta Rachel som han bara fick sig en smutt av när det begav sig.

Detta är inte så mycket en kärlekshistoria som en beskrivning av total besatthet. Jack är en missbrukare ut i fingerspetsarna och hans drog är Rachel. Vilket föranleder mig att återkomma till ett av mina trofasta credon: berättelser om missbrukare tenderar att vara förbannat repetitiva och långtråkiga.

Googolplex hjälps i detta avseende inte av att språket i mina öron är deskriptivt torrt och ganska trist. Johansson lyckas för min del inte skapa ett uns av intresse för vare sig sin huvudperson eller hans besatthet. Kanske för att författaren som sagt eventuellt främst velat utforska detta med multiversa, minne och medvetande. Men då kan jag tycka att ämnet hade vunnit på en piggt populärvetenskaplig framställning istället för att ta formen av skönlitteratur. Särskilt som en serie som Justin Roiland och Dan Harmons Rick and Morty slår Johansson på fingrarna flera gånger om både när det gäller underhållning och smarthet i detta med utforskandet av oändliga och parallella universa eller verkligheter.

Som så ofta annars kan jag heller inte låta bli att fastna på detaljer, särskilt som Johansson i viss mån sätter krokben för sig själv genom att vara väldigt detaljerad i vissa avseenden men inte i andra. Det finns alltså möjlighet att spela upp sina egna minnen, som en scen i en film. Men hur kan scenen i så fall innehålla sådant man själv inte var medveten om eller såg? Hur mycket tid borde det egentligen gå åt för Jack att utforska 700 år av samlade minnen? Ok att man kan bygga ”levande” rymdskepp men hur knäckte man nöten med intergalaktiska rymdfärder? Och om människor både väljer att ständigt ladda över sina medvetanden i nya kroppar OCH föder barn, hur går det med befolkningsökningen?

Nej, det roligaste med läsningen av Googolplex var att upptäcka att det finns ord som ”googolplex”

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!

Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.

Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?

Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.

För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.

Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.

Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.

Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.

Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.

Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.

Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?

Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare

Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.

alt. titel: Bonne fête encore, Happy Birthdead, Happy Deathday

Don’t ask for whom the bell tolls/the bell tolls for thee

Nej, detta är inget seriöst filosofiskt drama om mänsklighetens sammankoppling, inspirerat av John Donnes poesi. Inte heller är det en adaption av Hemingways berömda roman om spanska inbördeskriget från 1940.

Samtidigt tror jag inte att det är en slump att Teresa Gelbman (kallad Tree) varje dag vaknar upp till campusklockans ödesmättade klang. I just det här fallet handlar det dock inte om att Tree är en ordentlig tös som pluggar i biblioteket om kvällarna och sedan går och lägger sig i tid för att vakna pigg och nyter vid exakt samma tid varje morgon.

Istället har Tree börjat råka ut för den något ovanliga situationen att hon vaknar upp samma dag, om och om igen, hos barragget Carter. Nog för att det i sig inte låter särskilt charmant, kruxet är att detta dessutom händer på grund av det faktum att Tree jagas av en seriemördare som alltid lyckas ta livet av henne. Och så vaknar hon återigen upp i Carters säng.

Trots slashergenrens förhållandevis tajta ramar har det funnits många sätt att ta sig an subgenren och Happy Death Day lät tala om sig som en ganska frisk fläkt när den kom. Som synes en slags korsning mellan Groundhog Day eller annan valfri tidsloopsfilm och Scream. Och jag kan bara stämma in i kören, Happy Death Day är rolig, hyfsat smart och till och med lite spännande av och till. Dessutom känns effekterna rätt påkostade.

Manuset lyckas också plocka med sig minst två olika, men lika typiska, tidsloppstroper – lösa ett problem och bli en bättre människa som tar ansvar för sina handlingar. Ni som minns Groundhog Day minns säkert också att där låg svaret till det första så att säga i det andra. Här, i likhet med exempelvis Doug Limans Edge of Tomorrow, ligger fokus på det första och så får det senare snarare komma som en bonus.

För den där allra första morgonen, när vi får följa Tree, blir det ganska snabbt tydligt att hon faktiskt inte är en särskilt trevlig person. Vi får intrycket av att hon passar väl in i sin överdrivet ytfixerade sorority med bland annat bestämda åsikter om vad som är ”Kappa Cuisine”. Chokladmjölk hör exempelvis inte dit (fast där är jag benägen att hålla med överbitchen Danielle — vilken vettig, vuxen människa dricker chokladmjölk till lunch?!)

Men Tree får alltså anledning att tänka över sitt beteende både en och två gånger. Jag får intrycket att filmen ändå förhållandevis subtilt försöker förmedla till en tonårig publik att det kanske kan vara värt att fundera över sina livsval eftersom man ganska sällan får möjlighet till omtag.

Plus att eventuellt säga något om campuskultur och sexpolitik? Tree får göra en övertydlig walk of shame från Carters dorm room i högklackat och tvättbjörnsmascaraögon, men först efter att hans rumskompis refererat till henne som en ”fine vagine”. Och på en fest på kvällen (som hon hinner gå på minst en gång i alla fall) blir hon och mördaren påkomna av en kille som tror att mördaren bara är en av hans kompisar som försöker ha sex med Tree och därför backar ut ur rummet trots att hon är uppenbart nödställd och dessutom skriker ”Help me!”.

Men prio ett blir förstås att försöka lista ut vem det är som försöker mörda henne, iklädd en överdriven barnmask som får mig att tänka tillbaka på Alice, Sweet Alice. Här har Happy Death Day byggt in en ganska smidig och naturlig begränsning som gör att den inte kan hålla på att snurra i all evinnerlighet.

Jag måste dock erkänna att jag våndas lite över det slutgiltiga betyget till Happy Death Day. Den var som sagt överraskande underhållande, i det avseendet höll den definitivt för hajpen. Samtidigt kan kändes den främst som en lättsam bagatell. Är det då rätt att putta upp den till samma nivåer som Carpenters Halloween och Cunninghams Friday the 13th? Men å andra sidan, vad är de om inte bagateller? Det handlar väl främst om att deras styrka ligger i skrämseleffekter medan Happy Death Day snarare vinner på ett hyfsat klurigt manus och en god portion humor? Ah, vad fan, jag känner mig generös och är less på att alla Halloween-teman brukar sluta i sådana downers betygsmässigt.

Final girl: Tree Gelbman, and isn’t she loverly? En stor del av filmens styrka i prestationen från Jessica Rothe som vår final girl. Hon lyckas vända den där ganska otrevliga personen i inledningen till någon som är direkt och genuint charmig. Vilket förstås blir en komisk poäng i sig, eftersom Tree i en “vanlig” slasher skulle ha varit ett typiskt första offer — bitchig och lättfotad. Det skadar inte heller att Tree omgående visar att hon inte är främmande för att utdela en rak höger om situationen så kräver.

Historik/psykologi: I slutänden en ganska prosaisk anledning, vilket Tree själv markerar – ”You’ve been killing me over some stupid guy?!”

Vapen: En bra mördare tager vad han haver – allt från klassiska kockknivar till glasbongar och födelsedagsljus.

Killer-o-vision: Nope, så nära kommer vi inte vår mördare. Däremot får vi vid ett tillfälle dela Trees svimfärdiga PoV.

Filmen fick en text för första gången på bloggen i mars 2015.

I den mån jag har gjort något förarbete inför detta Halloween-tema har det främst handlat om att jag lyssnat på den utmärkta brittiska skräckfilmspodcasten The Evolution of Horror som i sin allra första säsong avhandlade just slashergenren. Ett helt avsnitt ägnades åt It Follows, där både poddaren Mike Muncer och hans gäst inte kunde ösa nog med beröm över filmen.

Jag såg It Follows när den gick på bio och var tyvärr föga imponerad. Men man är ju inte sämre filmbloggare än att man kan ändra sig. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat hela grejen med It Follows eller att den på något magiskt sätt skulle hitta sin rätta hemvist bland alla de andra slasherfilmerna.

Men icke sa Nicke. Ok, jag kan för all del bättre uppskatta det rena hantverket som David Robert Mitchell gör med sin film, men min upplevelse av den blir inte avsevärt mycket bättre. Jag får inte ut något av den drömlika stämningen som ibland tar över, blir snarare irriterad på den. Fortfarande blir den alldeles för indie-quirky för min smak. Otaliga bilkörningsscener, som jag ju till och med uppskattade i Maniac tillsammans med sitt Carpenter-lika electronica-score, känns här både plan- och poänglösa.

I den här titten framgår i och för sig barndomsförlusttemat väldigt mycket starkare än när jag såg It Follows för första gången. Då hade jag mest fullt upp med att bena ut könssjukdomsanalogin och logiken. Den här gången ser jag istället att nära nog alla rollfigurer vid ett eller annat tillfälle pratar med längtan efter en sorglös barndom när man inte hade ett enda bekymmer i hela världen. När man var omedveten om skiljelinjerna mellan förort och storstad, kunde vara kompisar utan irriterande puppy-love-känslor och knappt ens visste vad sex var.

I den meningen skulle man väl kunna tänka sig att temat går att förena med den mer övertydliga symboliken i det överförda hotet – ”It” är inte bara sex, det är hela vuxenblivandet. När man inte längre bara kan kajka runt i en pool eller drömma om frihet, utan åtminstone måste bestämma sig för om man ska ta ansvar eller inte. Oavsett om det som hänt kan antas vara ditt ”fel” eller inte. Är det ok att avhända sig ansvar till någon annan (som inte gått med på det i förväg) med motiveringen ”Someone did this to me too!”?

Så hur var det då med den där slasherhemmahörigheten för It Follows? Såvitt jag förstod av poddsamtalet ville man hävda att filmen befinner sig i en ”slasher setting” i och med att den ofta utspelas i en uppenbart amerikansk storstadsförort. Själv kan jag inte tycka att det räcker. Visst, Halloween mer eller mindre odödliggjorde bilden av en obeveklig seriemördare på trygga förortsgator men efter det skulle jag vilja påstå att slasher-miljöerna spretade iväg i väldigt många olika riktningar. I mina ögon har förortsmiljö aldrig per automatik stavat ”slasher”.

Poddavsnittet nämnde också It Follows tydliga fokus på sex men att filmen vänder den tropen över ända på ett smart sätt. Jag kan hålla med om att analogin till exempelvis könssjukdomar är intressant, men samtidigt utnyttjade exempelvis redan Cherry Falls från 2000 (som jag dock inte har sett) klichén ”ha sex och du är död” genom att vända på den. It Follows använder sig alltså förvisso av tropen, men var långtifrån först med att göra det.

Förutom detta (förort och sex) lyfte podden också tydliga regler eller logik som ett slasher-kännetecken. Och medan jag kunde hitta nya eller andra saker att uppskatta med It Follows vid denna omtitt fastnade jag banne mig ännu mer på logiken. Funkar överföringen bara vid heterosex? Bara vid penetrationssex? Måste en eller bägge två få orgasm? Om det räcker med en, kan det vara antingen den som överför eller den som tar över? Plus detta med vilka krafter ”It” egentligen har. När vi i filmen ser varelsen anta skepnaden hos en välbekant gestalt är det ofta till för oss i publiken, inte för den som är hotad eftersom den personen inte ens ser hotet innan det nästan är för sent. It är också orimligt stark men hemfaller ändå åt att bulta på stängda dörrar istället för att bara slå sönder dem med en gång. Av oklar anledning verkar varelsen sky vatten? Kanske? Och den kan uppenbarligen kasta ting med stor kraft och precision, varför inte utnyttja det oftare för att nå sitt offer?

Jag förstår mycket väl att den här typen av funderingar inte är det som är själva meningen med It Follows. I det avseendet måste jag ändå ge Mitchell att han skapat en i vissa delar både stämningsfull och avgjort läskig film. Men det handlar fortfarande som sagt bara om fläckvisa scener och jag kan inte påstå att denna omtitt fick mig att se ljuset vad gäller It Follows. Däremot blev jag ändå tillräckligt imponerad av hantverket för att peta upp betyget ett halvt snäpp från när det begav sig 2014.

Final girl: Jay? Kanske? Men slutet gör den statusen minst sagt ambivalent. Samt att hon faktiskt inte själv tar hand om sitt monster.

Historik/psykologi: Det finns som synes många frågor kvar att besvara i detta avseende. De regler som vi har att förhålla oss till refereras emellertid ganska så omgående.

Vapen: Inga. Handkraft eller typ övernaturlig styrka.

Killer-o-vision: Ja, banne mig, får vi ändå inte ett kort ögonblick av denna typiska trop i simhallen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg