Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Nå, skämt åsido. I en kort inledning berättar författaren och journalisten Jonathan Melville hur han blev bergtagen av Tremors efter en filmtitt på BBC One 1992. Till originalfilmens 25-årsjubileum ville han skapa något som berättade ”the facts behind the fiction” och det har han främst gjort genom att snacka med ett stort antal människor som på ett eller annat sätt varit inblandade i någon av filmerna eller TV-serien.

Och visst är det intressant! Eftersom jag är så pass okunnig om filmskapande i sig blev dock just den delen min största behållning vid läsningen av Seeking Perfection. Det var roligare att läsa om alla turer fram och tillbaka mellan griniga studios och alla de som velat skapa något bestående kring berättelsen om ett gäng blodtörstiga maskar än ta del av en hel del ärligt talat rätt poänglösa anekdoter från de olika filminspelningarna.

Häri ligger kanske Melvilles största brist i sitt författande. Eller också är det det som gör hela grejen för hårdare Tremors-fans än vad jag är? Själv tyckte jag dock som sagt att det var måttligt kul att få läsa om vad som kändes som ett oräkneligt antal människor vilka intygar vilken trevlig snubbe Fred Ward var.

Nej, den stora behållningen är som sagt alla inblickar i både filmskapande och marknadsföring som boken erbjuder oss fåkunniga. Allt som kan gå åt helvete vid en filminspelning, särskilt som den utförs i omgivningar som kan bjuda på både argsinta bin, störtfloder och skallerormar. Hur ökensand inte bara sätter igen själva kamera- eller ljudutrustningen utan också de ack så viktiga monsterdockorna. Hur man nästintill maniskt försöker kapa i en allt tajtare budget och hitta lösningar som ger den bild man är ute efter men till ett avsevärt lägre pris (släppa grus på kameran genom ett plaströr istället för att försöka få den att böka sig genom jorden).

Samtidigt känns det på ett sätt lite sorgligt att ta del av vad jag har svårt att tolka som något annat än en kontinuerlig nedtrappning av ambitioner och urvattnande av Tremors-konceptet. Det beror dock inte på att det saknats hängivna fans eller minst lika hängivna filmmakare som (åtminstone när de blir tillfrågade av en kille som skriver en Tremors-bok) alltid säger sig ha haft en ambition att återskapa den ursprungliga Tremors-andan. Vad jag kan förstå handlar det ofta om produktionsbolag som varit tveksamma att skjuta till mer än vad som är ett absolut minimum av medel för att kunna skapa en film överhuvudtaget. Kanalen Sci-Fi (numera Syfy) beställde 13 avsnitt i början av 00-talet men brydde sig sedan inte ens om att sända dem i rätt ordning. Med sådana förutsättningar är det kanske inte så konstigt att det bara blev en säsong.

Och om man efter en läsning av Seeking Perfection känner sig sugen på ännu mer all things Tremors kan man glädjas över beskedet att det ska finnas en Tremors-sektion vid Lone Pine Film Museum. Själv tror jag att jag avvaktar ett tag innan jag köper en flygbiljett till Sierra Nevada.

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Fortsätt läsa ”The Christmas Train (2017)”

Booksmart (2019)

Sista dagen på high school! En rektor som gömmer sig på expeditionen och ser fram emot att säga adjö till ännu en kull tonåringar. Feststämning i korridorerna och skåprensning. Två som inte deltar i galenskaperna i någon större utsträckning är bästisarna Molly och Amy. De har under hela skoltiden hållit fötterna på mattan och näsan i böckerna med det implicita löftet att de ska få sin belöning när det är dags för college. Och nog kan man säga att det löftet infriats – till hösten ska Molly till Yale och Amy till Columbia.

Fortsätt läsa ”Booksmart (2019)”

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”