The Grinch (2018)

alt. titel: Grinchen, Dr. Seuss’ The Grinch, Der Grinch, El Grinch

Let’s give thanks to the lord above, ’cause christmas cultural imperialism comes tonight!

Jomen, nog är det ändå så? Att den svenska…julbocken (?) och eventuellt andra nordiska julkritter i mångt och mycket fått stryka på foten för utländska sådana i en svensk julkanon. I alla fall när det kommer till julfilmer. Länge var Charles Dickens gnidiga Ebenezer Scrooge minst lika välbekant som Lucia och pepparkakegubbar men under de senaste årtiondena har även andra personlighet krupit allt närmare julbrasans värme.

För min del utmätte Jack Skellington en självklar plats i den kretsen redan 1993 när jag såg A Nightmare Before Christmas på bio första gången. Men under senare år har även en annan snubbe – luden och grönfärgad istället för smal och skelettlik – börjat krypa allt närmare. Jag talar givetvis om figuren från Theodore ”Dr. Seuss” Geisels bok från 1957: How the Grinch Stole Christmas.

Det lustiga är att jag egentligen inte har så värst mycket att bygga det gillandet på, förutom Ron Howards filmatisering från 2000 med Jim Carrey i huvudrollen, där veteranen Rick Baker stod för specialeffekterna. Men den har ändå blivit en så pass grundläggande del av min julkanon att jag vågade mig på ett försök med en animerad version av (ungefär) samma historia från 2018.

Bakom denna mer moderna Grinch står studion Illumination, vars mest kända produkter sannolikt inte är dagens julfilm utan till exempel Despicable Me-serien. Men stilen känns naturligtvis igen, särskilt i de runda formerna hos hunden Max och renen Fred (Max påminner föga förvånande om studions andra hundhuvudperson som av en ren händelse också heter Max). Överhuvudtaget skulle jag säga att The Grinch är en extremt rund och fluffig film, något som givetvis skulle få lilla Agnes fulla gillande.

Såsom sig bör är nämligen Whoville inte bara ett ekonomiskt perpetuum mobile-unikum (alla säljer julsaker och köper samma julsaker) utan också ett orgiastiskt julparadis med girlanger, kransar och precis lagom mycket snö. Vet ni vem som inte tycker att detta är ett paradis. Någon som snarare kryper ihop med PTSD-ångest vid blotta uttalandet av ordet ”christmas”?

Eftersom jag inte har en aning om hur boken lägger upp det hela, har jag bara har den 18 år äldre Ron Howard-filmen att jämföra med. Jag vet alltså inte vilken av dem som ligger närmast förlagan. Det som publiken ganska snabbt kan konstatera är emellertid att denna moderna Grinch visar upp ett mjukisinnehåll under sin hårda och sträva yta. Jim Carrey fick exempelvis hämta sin mat från soptippen. Hans animerade motsvarighet köper samma mat som Whovilles övriga invånare och betalar den dessutom med reda pengar. Den nya Grinch-kulan är också både ren och hemtrevlig på ett sätt som Carrey inte ens fick komma i närheten av.

När det gäller familjeband är den animerade filmen något mer ambivalent. Å ena sidan visar det sig snart nog vara hela anledningen till att Grinchen hatar julen – han har aldrig haft någon familj att fira den med. Å den andra har vi släppt kärnfamiljsmyset (Cindy Lous mamma Donna är ensamstående) och någonstans finns budskapet att goda vänner kan vara en minst lika bra familj som biologiska diton. Ibland kanske till och med bättre (fast riktigt så mörk törs The Grinch förstås inte vara, att den exempelvis innehåller dysfunktionella familjer eller lite julfylla).

Å ena sidan blir det lite väl gulligt – jag gillar att Carreys grinch aldrig helt släpper taget om sin bitska personlighet. Å den andra är jag tillräckligt engagerad i sötslisket anno 2018 för att det ska kännas lite trösterikt när den animerade gröningen ”tvingas” tränga ihop sig med både Max och Fred när de ska sova.

Cindy Lou har fått bli betydligt mer handlingskraftig och kan nu sätta rejäla muskler bakom sin heta önskan att alla bara ska få vara glada på jul. Däremot är jag lite besviken på Benedict Cumberbatch röstskådespel, för hans grinch gör i det avseendet inte alls särskilt mycket väsen av sig.

Riktigt lika bra som 00-versionen är inte The Grinch i animerad form. Å andra sidan tog det kanske tio-femton år innan jag tog Ron Howards film riktigt till mitt hjärta, så det finns lite buffert att jobba med.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #24”

X2: Sofie Sarenbrant (2012 & 2013)

Så bibliotekets ljudbokstjänst slängde upp flera titlar av en Sofie Sarenbrant och jag tänkte att jag väl åtminstone kunde doppa tån i den viken. Bara av blotta antalet och titlarna trodde jag mig förstå att Sarenbrant skrev deckare och det visade sig också stämma. (Det visade sig dessutom att jag har noll koll på den svenska (ljudboks)deckarscenen med tanke på att författaren vunnit pris som ”Årets svenska deckarförfattare” från BookBeat. Två gånger.) Jag plockade på mig de två första delarna i hennes serie om polisen Emma Sköld, Vila i frid och Andra andningen.

Fortsätt läsa ”X2: Sofie Sarenbrant (2012 & 2013)”

Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.

Fortsätt läsa ”Dallas Buyers Club (2013)”

The Final Girls (2015)

Vi fortsätter väl med lättsamma slashers? Trots att det skiljer ett par år filmerna emellan har jag ändå tack vare diverse snack kommit att koppla ihop Tragedy Girls med The Final Girls. Vi är fortfarande kvar i skräckkomedifacket, men nu med en betydligt stadigare bas i 80-talets lägerslashers.

Fortsätt läsa ”The Final Girls (2015)”

Tragedy Girls (2017)

McKayla och Sadie är bästa kompisar och hör till skolans elit – sistaårsstudenter, snygga, välklädda (men med en distinkt, egen stil), vältränade, cheerleaders och styrande över bal-kommittén. Så varför får de ingen skjuts i sitt sociala medie-flöde, @tragedygirls?! Målet att komma upp i 100 000 följare innan avslutningsbalen synes ouppnåeligt. Omgivningen ger tjejerna för lite av all den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. De är ju speciella för fan, varför kan ingen se det?!

Fortsätt läsa ”Tragedy Girls (2017)”

Luz (2019)

alt. titel: Luz, La Fleur du Mal, Luz, la flor del mal, Luz: The Flower of Evil

Mannen som kallas El Señor är storsint nog att erkänna att han kan göra misstag. Det kan vara så att barnen han kommit dragandes med och påstått vara Jesus, faktiskt aldrig var Jesus. I värsta fall kan de ha varit Djävulen i förklädnad. För som El Señor, förbryllande nog, ständigt påpekar: godhet och ondska är till förvillelse lika varandra. Gud kan göra det till synes onda och fula; Djävulen det till synes goda eller vackra.

Fortsätt läsa ”Luz (2019)”

Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

Fortsätt läsa ”Los ojos de Julia (2019)”

Rökkur (2017)

alt. titel: Ghosts of Love, Rift

Gunnar får ett samtal mitt i natten från sitt ex, Einar. Eftersom Einar tidigare antytt att självmord skulle kunna vara ett alternativ till sin numera Gunnar-lösa tillvaro blir Gunnar tillräckligt orolig för att söka upp den före detta pojkvännen. Något av en uppoffring får man ändå säga eftersom Einar dragit sig tillbaka till sina föräldrars stuga, Rökkur. Rökkur synes lika gudsförgätet placerat som allt annat på Island, mitt ute i ingenstans. Om än ett bedövande vackert och märkligt ingenstans.

Fortsätt läsa ”Rökkur (2017)”