You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephen King’ tag.
Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.
Den senaste på tur blev alltså Nerve Endings av en viss William Martin. Titel och författare är på klassiskt 80-talsmanér skrivna en tjock, silvrig font och på omslaget syns en slags EKG- eller seismografisk kurva (den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag inte lyckades hitta igen just det omslaget). Tillräckligt intetsägande för att kunna handla om precis vad som helst med andra ord. Omslag och baksida smäller upp inte mindre än två Stephen King-rekommendationer (vilken vid det här laget var extremely hot shit efter Cujo, Christine och Pet Sematary): ”Impossible to put down” (undrar hur mycket kosing han gjort sig på den formuleringen?) och ”A thriller-reader’s joy – smart, scary, thought-provoking”.
Och visst är början dramatisk nog – utanför den fiktiva Maine-ön Easter’s Haven flyger en båt i luften och en välkänd TV-profil är död för omvärlden. Men sedan tillåts vi läsare mer eller mindre glömma bort den där ön eftersom vi nu får följa njursjuke James Whiting som efter långt om länge får sin efterlängtade njurtransplantation. Han kan dock inte släppa tanken på sin donator och lyckas klura ut att det måste handla om TV-profilen Roger Darrow. Uppfylld av en ny livsvilja tar han sig därför till Los Angeles för att kontakta änkan Jeanne Darrow.
Jeanne har i sin tur precis börjat återhämta sig från förlusten och tittar igenom makens videoband som han spelade in under en lång resa genom USA, vilken slutade i hans Maine-död. Det tycks som om det kanske finns ett mysterium begravet i det hela, varför hon och James bestämmer sig för att återupprepa och återuppta Rogers undersökning av det allt större inflytande som det mäktiga bolaget MacGregor Communications verkar ha fått. Men det finns föga förvånande krafter som inte vill att detta inflytande ska exponeras och det kommer att bli en både farofylld och känslosam resa från kust till kust.
Tja, det är väl bara att konstatera att Stephen Kings löfte om en bok som skulle vara omöjlig att lägga ifrån sig kom på skam. Jag kan intyga att det gick alldeles utmärkt. Rent språkligt finns inte mycket att invända, Nerve Endings är välskriven så det räcker. Däremot innehåller de 400 sidorna betydligt mer än bara thriller och man får vara ganska uthållig för att faktiskt ta sig igenom det hela.
Både Jeanne och James har sina respektive bagage att släpa på och finns det förstås en liten, liten begynnande gnista mellan de två. Men i hur stor utsträckning ligger Rogers närvaro mellan dem och spökar? Jag kan också tycka att det blir olyckligt att vi tillåts glömma bort inledningen och Easter’s Haven så pass mycket under större delen av handlingen för när vi väl hamnar där på slutet känns själva platsen inte lika angelägen som den uppenbarligen gör för alla de inblandade.
Jag vet heller inte hur mycket jag ger för Martin som thriller-skapare. Hans ”andlösa” partier får inte sällan en ton av fars över sig eftersom han blandar in alldeles för många detaljer, element och personer i det hela. I en minnesvärd jaktscen handlar det inte bara om James Whiting och hans förföljare, författaren blandar också in en flicka på cykel, en liten pojke och hans far, två hundägare samt en Blazac-läsande student.
Men en sak gör läsningen värd alla de där 400 sidorna. Det visar sig nämligen att Det Onda Företagets djävulska komplott bland annat handlar om ”Respondsible”, ett slags röstningssystem kopplat till folks TV-apparater. Med hjälp av det finns exempelvis möjligheten att förringa politiker i TV-sända debatter och därmed se till att de inte väljs. Det hela säljs in på följande vis: ”With Respondsible, we can protect our freedoms and project our independence from our own living rooms. Think of it, simply by pushing buttons, we can let the world know how we think.” I det avseendet är Nerve Endings riktigt skrämmande – det är som om Martin sett rakt in i framtiden. And it’s not a pretty sight.
Annonser
alt. titel: Jurtjyrkogården
”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.
Men se på fan om inte denna remake tog mig en smula på sängen. Inledningsvis är berättelsen nog så välbekant – familjen Creed flyttar till det lantliga Ludlow för att komma bort från Bostons storstadsmyller. Pappa Louis spenderade alldeles för många timmar som akutläkare och nu är det dags att softa lite som collegeläkare. Med fasta mottagningstider som ger möjlighet att komma hem i vettig tid, äta middag lagad av frugan Rachel och stoppa om kidsen Ellie och Gage.
Smolket i glädjebägaren torde vara att Rachel har svårartad dödsångest, varför det inte är så lyckat när familjen upptäcker att ägorna inbegriper den lokala djurkyrkogården Särskilt som traktens ungar tenderar att släpa dit sina döda älsklingar i sober procession, iförda läbbiga Wicker Man-masker. Men en hävdvunnen begravningsplats för husdjur ska snart visa sig utgöra familjen Creeds absolut minsta problem.
I denna nyversion av Stephen Kings, enligt min mening, otäckaste verk står två personer bakom filmens berättelse: Matt Greenberg (screen story) och Jeff Buhler (screenplay). Jag har ingen aning om vad skillnaden är mellan deras respektve bidrag eller vem som kommit på vad. Jag vet bara att jag gillar vad de gjort med historien och hur de leker med mina förväntningar. Jag var helt ospoilad på själva filmen men gick naturligtvis in i salongen i trygg förvissning om vad jag skulle få se. Riktigt så blev det inte och det var välgörande.
King är ju knappast främmande inför detta med föräldraångest och herrar Greenberg/Buhler har sedan släpat iväg med ämnet för att förvandla det till kärnfamiljens fullständiga kollaps. Det börjar nog så oskyldigt med att mamma och pappa kommer överens om en välvillig vit liten lögn. Det handlar ju ändå bara om att bespara dottern Ellie ett brustet hjärta på grund av katten Church frånfälle. Men som alla lögner växer den snart till ohanterlig storlek och utövar en säregen lockelse att fortsätta ljuga. Både för sig själv och för andra tills dess att den illusoriska tomtebolyckan blivit det mest förljugna av allt.
Även rollbesättningen funkar betydligt bättre än den gjorde 1989. John Lithgow har numera uppnått en sådan aktningsvärd ålder att han är en högst pålitlig Jud Crandall, komplett med skägg och en gubbkofta med lappar på armbågarna. Jason Clarke är en average Joe som har en helt ok dynamik med Amy Seimetz som spelar Rachel. En hel del vilar på unga Jeté Laurences axlar i rollen som Ellie och jag tycker hon klarar sig med den äran. Och minsann, om inte tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie faktiskt är riktigt lika Miko Hughes som ju spelade Gage anno ’89.
Jag gillar hur Juds hus framstår som lite lagom slitet och med ett visst renoveringsbehov, att man lyckats motstå frestelsen att göra det till en lantlig mys-idyll med timrade väggar och en stor öppen spis. På samma sätt förmedlar djurkyrkogården inget av den naivt förtröstansfulla känslan som King frammanar i boken. De illavarslande långtradarna (är inte ”långtradare” ett bra mycket mer stämningsfullt ord än ”lastbil”, så säg?) introduceras som sparsmakade men faktiskt riktigt vettiga hoppa till-effekter. Andra fina detaljer är bland annat en viss hårborstningsscen.
Så full pott för Pet Sematary då? Klappat och klart? Nej, tyvärr inte. För trots allt detta som jag nu räknat upp till filmens fördel lyckas den inte få mig att glömma tid och rum. Det är absolut inte så att den är vare sig seg eller långdragen, ändå kommer jag på mig själv att titta på klockan. Det är inte en film som jag blev det minsta rädd av eller är sugen på att se om.
Jag uppskattar nästan allt som regissörsduon Kevin Kölsch och Dennis Widmyer försökt göra med sin film, men ändå kryper den aldrig under huden på mig. Ska jag dra till med en dryckesanalogi är Pet Sematary en öl där första klunken smakar både friskt och gott men vars eftersmak är ickeexisterande eller till och med lite fadd. Kruxet är bara att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför.
Möjligen beror det på att även om jag blev uppiggad av alla förändringar som gjorts lyckas filmen ändå aldrig få till någon särskild atmosfär eller känsla. Vilket absolut inte betyder att den inte försöker, för herre min je vad många stämningshöjare som slängs in. Allt från otäcka djurmasker och dimma värdig en Hammer-rulle till mullrande ljudmattor och den sortens oklara hemsökelsefenomen som tycks vara så populära nu för tiden. Till detta läggs fullkomligt gravallvarliga och rejält grymma dödsfall.
Kevin Kölsch och Dennis Widmyer har tillsammans med Matt Greenberg och Jeff Buhler skapat en både stabil och respektabel skräckfilm. Kan de bara lära sig att få till den där sista, avgörande känslobiten också kan det här blir riktigt bra i framtiden.
Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.
Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.
Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
That’s what HE said!