You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephen King’ tag.

alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet

Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…

Men Alan får inte särskilt mycket tid på sig för återhämtning efter sin “olycka” (räddad av kompisar som inte låter folk vara ifred i badrummet). Strax efter utskrivningen från sjukhuset får han besked om att hans mor fått en stroke. Alan har ingen annan möjlighet att ta sig till sin mamma (som befinner sig dryga 20 mil bort) än via tummen, men det ska komma att bli en natt han sent ska glömma.

Mick Garris strikes again! I höjd med Riding the Bullet börjar jag ana vad King gillar med regissören. Novellen ”Riding the Bullet” publicerades 2000 som en av världens första e-böcker för den breda marknaden och laddades ner över 400 000 gånger inom loppet av ett dygn. Senare kom den att ingå i samlingen Everything’s Eventual, vilket innebär att jag läst den. Av den läsningen minns jag dock inte ett skvatt.

När jag ser Garris filmatisering (den här gången skrev regissören också manus helt själv) kan jag emellertid nära nog höra ljudboksuppläsningen simultant i bakhuvudet. Komplett med en avslutande och sammanfattande berättarröst som låter ana att det vi just tagit del av har varit en lätt melankolisk återblick på en märklig upplevelse. Berättaren är full av minnen av sådant som kanske eller kanske inte hände den där liftar-natten. Jag blir sugen på att återbesöka novellen, väl vetande att King kan det här med melankoliska återblickar.

Tyvärr gör inte denna koppling Garris adaption särskilt mer njutbar. Istället tycker jag att filmen saknar helhet och sammanhang. För att skapa något sådant hade den behövt hållas ihop av en enhetlig stämning eller känsla eftersom det som berättas egentligen inte är mycket till konkret händelseförlopp. Men Riding the Bullet pendlar, ibland ganska vilt, mellan melankoli, humor, rädsla och drama utan att lyckas få känslolägena att smälta samman.

Ibland blir det mest bara rent märkligt, som att Alans kompisar uppenbarligen tycker att det är världens bästa idé att bryta sig in i Alans badrum och skrika ”Surprise” när han sitter i badet (för det är ju så alla amerikaner annonserar att nu är födelsedagsfest på gång). Alternativt övertydligt tidsmarkerande, som när någon kommenterar hur konstigt det kommer att vara i framtiden, när Lennon, Hendrix, Joplin och Morrison alla är gamla och tjocka.

På samma sätt tycker jag mig kunna identifiera flera olika berättelser som filmen inte riktigt kunnat välja mellan. Först har vi Alans relation till sin far och dennes för tidiga dödsfall, vilken som sagt i sin tur grundlagt sonens icke föraktliga dödsångest. Minst lika viktig är emellertid relationen till modern som vid makens död försäkrar sin son: ”You and me against the world, Al”. Det är ju till hennes sjuksäng som Alan ändå skyndar, samtidigt som vi får antydningar om att relationen inte alltid varit problemfri.

Sedan har vi den inre moraliska striden där Alans egoism spelar en huvudroll, vilket filmen ganska övertydligt låter oss ana när flickvännen Jessica påpekar att självmord är det mest själviska någon kan göra. Det är dessutom en moralisk strid vars utfall ska komma att lägga i dagen om Alans dödslängtan är så uppriktigt menad som han försöker ge sken av. Till allt detta ska också läggas de mer skräckbetonade syner som Alan får uppleva, samt den inre dialog han har med sin (för oss synlige) dubbelgångare – ska de enbart fungera som skräckinjagande stämningshöjare, comic relief eller tas som tecken på att Alan håller på att mista förståndet?

Riding the Bullet hade alltså varit i behov av en antingen skickligare regissör eller mer karismatisk huvudperson. För trots att Jonathan Jackson uppenbarligen kammat hem fem Emmys för en roll i General Hospital lägger han här inte särskilt många strån i kors för att uppamma ett engagemang i, eller sympati för, hans Alan från mig som tittare. Nej, jag styr hellre stegen mot bokhyllan och Everything’s Eventual för en omläsning.

Förlaga: ”Riding the Bullet” (e-publikation 2000, Everything’s Eventual 2002)
Cameo: –

Bonus: ”Riding the Bullet”
Jag ska vara rättvis: mycket av det jag nämner ovan finns faktiskt med i novellen. Men på det hela taget är berättelsen just den där melankoliska tillbakablicken på natten då en son försökte ta sig till vad han trodde var sin mors dödsbädd. En mor till vilken vår huvudperson (i likhet med King själv) haft en mycket nära relation under sin uppväxt.

Där filmen startar upp, i Alans dödsångest, lyser dock med sin frånvaro och så här i efterhand kan jag nog tycka att det också är det spår som passar sämst ihop med de andra. Novellens brist på rena skräckinslag kan också förklara varför den vinkeln känns så pass forcerad i Garris adaption. Kings ”Riding the Bullet” är en bekväm historieberättar-King där författaren gör det han gör bäst, men utan att förta sig. En light-version av “The Woman in the Room” om man så vill.

alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital

Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.

Märkligt nog tycks alla som jobbar på sjukhuset ta sakernas tillstånd med jämnmod. Alla utom Dr. Stegman, som är en hårt prövad man. Om det inte vore för den där petitessen med misstankar om felbehandling (fullkomligt grundlösa, naturligtvis) skulle han fortfarande vara kvar vid sitt älskade Boston General, men nu finns det inget sjukhus som törs anställa honom. Utom Kingdom. Förutom de ovan nämnda fenomenen måste Stegman emellertid också tampas med den upproriske Dr. Hook, den hypokondriska patienten Sally Druse vars många prover och behandlingar (fullkomligt onödiga, naturligtvis) kostar multum samt den upprörda modern till lilla Mona Klingerman som hävdar att läkaren felbehandlat hennes dotter (fullkomligt grundlöst. Naturligtvis).

Jag hade ett vagt minne av att Kingdom Hospital skulle vara en slags remake på Lars von Triers Riket. Så något av en tema-kantboll med andra ord eftersom manuset inte är ett Stephen King-original. Men jag var tillräckligt nyfiken för att ge seriens enda säsong en chans och sannolikt befann jag mig i något av ett guldläge för en titt. Jag har nämligen inte sett Riket (*skäms*) men hört tillräckligt mycket om den märkliga skapelsen för att ha en viss föraning om vad jag ska förvänta mig av Kingdom Hospital.

Serien drar igång med en känd konstnär som är ute och löptränar på ödsliga Maine-vägar. Men innan han vet ordet av blir han påkörd av en stenad loser som blivit distraherad av sin jycke. Hmmm, det här känns definitivt inte som Lars von Trier… Däremot väääääldigt mycket som Stephen King (som av en ren händelse blev författaren behandlad vid Central Maine Medical Center i Lewiston för sina skador). Och jag som tyckte att det kändes lite krystat av King att väva in sin egen olycka redan i The Black Tower – och så har han gjort det en gång till!

Nå, konstnären Peter Rickman i Kingdom Hospital är i och för sig inte upphovsman till varken sin egen berättelse eller den om Kingdom, men han spelar icke desto mindre en avgörande roll för dess upplösning.

En ytterligare detalj som gör att Kingdom Hospital faktiskt ändå känns väldigt mycket som en King-produkt (bortsett från titeln, förstås) är att uppbyggnaden är betydligt bättre än upplösningen. Jag hade inga större problem att både hänga med och bli ganska underhållen av alla märkligheter som förekommer på sjukhuset. Plus tillståndet för Dr. Stegmans allt mer demolerade Jaguar. Jag visste inte att von Trier angett Twin Peaks som en inspirationskälla för Riket, men Kingdom Hospital känns utan tvekan som en Twin Peaks Light (betydligt mer än Golden Years kan jag intyga). Nog för att jag blev underhållen, men inte så till den grad förförd att jag är beredd att jämställa varken manus-King eller numera välbekante regissören Craig R. Baxley med David Lynch.

Men upplösningen är som sagt rejält svag och här ser jag mig sviken av både Baxley och King. Själva den bakomliggande historien är inte alls tillräckligt fantasieggande eller förfärlig (snarare känns den…dare I say it…lite trött) för att motivera alla de tidigare tolv avsnitten. Dessutom förekommer så pass många inklipp med material vi redan sett att det hela avger en tydlig odör av uppvärmda rester. Finge jag en dollar varje gång någon nämner uttrycket ”the Swedenborgian space” hade jag varit vid ganska stadd kassa. Detta Swedenborgska rike är dock mer intressant i ett föregångarperspektiv eftersom jag tycker mig se genljud från det i såväl Stranger Things (tamejtusan om det inte till och med benämns som ett ”between”) som Mr. Mercedes. Men visst, jag förutsätter att det fanns ett sådant rike även i Riket och King själv har ju labbat med spegelvärldar i exempelvis The Talisman och, som sagt, Dark Tower-serien.

En sak gillade jag dock väldigt mycket med denna remake. För att citera Wikipedia-artikeln om Riket: ”A significant difference in the American series was the introduction of a talking giant anteater character…” Vårt lilla flickspöke (upphovet till det tidigare nämnda gråtandet) är alltså ofta i sällskap med denna myrsloksvarelse hon kallar för Antubis (eller var det Anubis…?), vilken både kan bota och dräpa. Förfärlig och vacker på en och samma gång. Om du gör honom en tjänst kanske han återbetalar densamma.

Fjorton miljoner pers såg det första avsnittet av Kingdom Hospital, i stor utsträckning lockade av prefixet ”Stephen King’s…” gissar jag. Jag har emellertid inga större problem att förstå varför det antalet sedan störtdök under de fyra påföljande avsnitten för att landa på mindre imponerande tre miljoner eller varför ABC valde att annullera serien. Men som sagt, de tretton (eller ja, tolv då) avsnitt som ändå finns är faktiskt värda att lägga några timmar på.

Serie: 1 säsong och 13 avsnitt, 2004
Förlaga: Manus-remake på Riket
Cameo: Vaktmästaren Johnny B. Goode

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Det kommer kanske inte som någon större överraskning när King i en intervju för Rolling Stone säger apropås Dreamcatcher: ”I was pretty stoned when I wrote it”. Filmatiseringen är i sin tur en kavalkad av större eller mindre misslyckaden där den ena efter den andra av Kings missbedömningar som författare paraderar förbi i fil eftersom Lawrence Kasdan och William Goldman fick för sig att försöka ge dem liv. Att se Dreamcatcher är som att hjälplöst åse hur ett tankfartyg ligger och rullar i bränningarna samtidigt som det blöder råolja som kladdar ned och förgiftar allt den kommer i kontakt med.

Som sagt, ursprungsmaterialet är verkligen ingen generationsroman eller Stor Litteratur. King verkar ha varit ute efter att göra sin egen version av H.G. Wells The War of the Worlds, kombinerat med gänget som delar övernaturliga krafter från It. Frågan är om Kings akilleshäl är utomjordingar? Betänk verk som detta, The Tommyknockers och Under the Dome (wait for it…). Att han i Dreamcatcher dessutom valde att låta utomjordingarna ta form av de parasitösa ”shit weasels” som äter sig ut genom sitt offers anus torde man kunna krita upp på OxyContin-kontot.

Men filmatiseringen… Åh herregud, filmatiseringen… Det är nästan så man skulle kunna tro att alla inblandade gått på Kings linje och knaprat Oxy som om det inte funnes någon morgondag. På pappret ser det dock minst sagt pålitligt ut. Kasdan är utan tvekan van både som regissör och manusförfattare, medförfattaren William Goldman står bakom klassiker som All the President’s Men. Fotograf John Seale vann en Oscar för The English Patient och på musiksidan har man håvat in James Newton Howard. Rollistan innehåller namn som Morgan Freeman, Thomas Jane, Jason Lee, Damian Lewis och Tom Sizemore.

Utseendet och musiken är kanske det som kommer undan med någon slags värdighet i behåll, även om scoret är ovanligt brötigt och trist för att komma från Newton Howard. Men då måste man också räkna bort den hiskeliga CGI:n som behövts för att realisera dagens slajmiga monster. Men manuset i sig är långt ifrån Oscarsvärdigt. Alla inblandade både agerar stelt och ser avgjort obekväma ut vilket innebär att det uppstår exakt noll dynamik. Det finns ingen som skulle gå på att grabbgänget har känt varandra i tjugo års tid och barnen som ska agera deras yngre jag funkar inte bättre de. Särskilt inte som man har Andy Muchettis senaste It-filmatisering att jämföra med. Olyckligtvis valde King att utrusta många av sina personligheter med särskiljande uttryck och tilltal (typ “laddie buck” eller “fuckaroo”). Ett val som blir än mer olyckligt i sin filmiska form eftersom uttrycken inte låter organiska utan enbart bidrar till den obekväma stelheten och känslan av att alla inblandade läser sina repliker från skyltar bakom kameran (är man hög på Oxy kan man behöva lite hjälp ibland).

Mitt i allt detta har King också petat in en av sina kära kanal-personer (the conduit), alltså någon som likt The Stands Tom Cullen står i kontakt med någon slags högre makt. Kanske inte det smartaste beslutet att låta Douglas ”Duddits” Cavell dessutom ha Downs syndrom eftersom det allt för lätt tippar över i lyteskomik. Det var uppenbarligen inget som vare sig Kasdan eller Goldman (eller för den delen rollbesättaren Ronna Cress) oroade sig för när de låter en tunnhårig Donnie Wahlberg hasa fram i keps med öronlappar och moon boots.

Det kluriga är att Dreamcatcher som film betraktat möjligen skulle ha kunnat rädda sig självt om den bara haft en smula självdistans. Kunnat blinka till publiken och säga ”Jaaaaa, vi vet, shit weasels, men häng med nu så skrattar vi lite åt idiotierna tillsammans”. Men detta är en gravallvarlig produktion med en sammanbiten (och vansinnig, glöm inte vansinnig) Morgan Freeman. Vilken ska samexistera med en Damien Lewis som i alien-infekterat stadium kör med en affekterad ”’Ello Gov’ner”-accent. Ja, ni ser ju själva…

Det man möjligen får ge Dreamcatcher är att den faktiskt är ganska magnifik i sin uselhet. En film som förhållandevis ofta övergår i ett så-dålig-att-den-blir-bra-stadium. En film att se tillsammans med ett kompisgäng som förhoppningsvis har bättre kemi än filmens dito.

Förlaga: Dreamcatcher (2001)
Cameo: –

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Genom att plocka med sig en grupp personer med paranormala förmågor till Rose Red hoppas Joyce kunna samla på sig tillräckligt mycket fysiska bevis (”hard data”) för att kunna övertyga till och med den tjurskallige Dr. Miller, vilken annars kommer att dra in Joyces tjänst på universitetet.

Rent karriärsmässigt och ekonomiskt är det alltså mycket som står på spel för Joyce. För de andra i gruppen handlar det mer om att våga liv, lem och mental hälsa genom att träda över Rose Reds tröskel. Att besöka ett hemsökt hus, nej, ett vanvettigt hus, har sina avsevärda risker om man är känslig för paranormala fenomen.

Som synes är Rose Red något av Kings egen omskrivning av dels Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, dels Richard Mathesons Hell House – undersökande forskare, ett vansinnigt hus (alternativt ett hus som kan samla ond energi som ett batteri) och en deltagande representant för ägarfamiljen. Stämningsmässigt skulle man möjligen kunna se miniserien (tre avsnitt om totalt dryga fyra timmar) som den felande länken mellan Jackson-adaptionerna av Robert Wise (The Haunting) och Mike Flanagan (The Haunting of Hill House).

Rent kvalitetsmässigt finns det dock inga möjligheter att placera Rose Red (regisserad av Craig R. Baxley som vi ju minns från Storm of the Century) på samma nivå som Wise eller Flangans produktioner. Tydligen lades hyfsat stora summor på både produktionen och marknadsföring, bland annat genom att försöka skapa en slags mockumentärkänsla kring Rose Red och dess historia.

Men det hjälper föga, serien är på det hela taget antingen seg (inte sällan på grund av övertydlighet) eller otydlig i berättandet. Med så pass mycket speltid i bagaget borde de olika personporträtten ha kunnat göras betydligt mer nyanserade. Den största ”utvecklingen” skulle möjligen kunna sägas vara Nancy Travis psykolog som går från hyfsat vettig till hyfsat vanvettig, men i övrigt står alla och stampar på en och samma fläck. Inga större problem för sådana som Melanie Lynskey (i och för sig alltid trevligt att se henne) vars storasyster är en rätt neutral typ, desto större problem för stackars Matt Ross (kanske mest känd från American Psycho och som upphovsman till Captain Fantastic) som hela tiden ska vara orimligt otrevlig och svettig.

Eftersom det inte finns någon förlaga blir det naturligtvis svårt att avgöra om det ligger ett fullkomligt guldmanus i botten och det är Baxley som gjort det allt för platt (inte helt ovanligt i King-filmvärlden som vi ju har sett i temat) men jag tror tyvärr inte det. Möjligen kan man skylla även manusproblemen på det faktum att det tycks ha varit något av det första King fick ur sig efter sin svåra olycka. Hans terapiskrivningsmanus.

Här finns alltså problem med såväl för tidigt avslöjande (Joyce Reardon lägger korten på bordet ganska omgående medan en stor del av hemsökta hus-lockelsen ligger i att avslöja ett mysterium. I fallet Rose Red är det redan ett etablerat faktum) som rena märkligheter (krafterna som innehas av lilla Annie Wheaton borde vara alldeles tillräckligt för att ge Joyce så mycket ”hard data” hon rimligtvis kan önska). Gruppen går med på experimentet trots en del tveksamheter och trots att Joyce under ett och samma föredrag går från att fastigheten är en ”dead cell” till att dess krafter är ”dormant” till att deras uppdrag är att ”wake up Rose Red”.

Sedan dras Rose Red också med sådant som väl i och för sig kan sägas tillhöra genren. Å ena sidan trycks det hårt på hur farligt huset är, att ingen ska knalla i iväg på egen hand och att de måste upprätta ett ”buddy system”. Å andra sidan sover alla ensamma, vilket förstås gör det enkelt för husets andar att plocka dem en och en som mogna plommon. Joyce släpar omkring på en mängd instrument av outgrundlig funktionalitet eller funktion, bland annat en ”people proximity counter”. Plus att jag aldrig riktigt förstått det där med folk som uppenbarligen inte har några betänkligheter att gå och lägga sig i sängar vars sängkläder eller madrasser inte bytts på en sisådär 30 år.

Nej, att skriva en slags nyversion av Shirley Jacksons mästerverk var nog en älskling som Stephen King borde ha kvävt i lindan. Problemet är till viss del förstås att vid det här laget anses allt där man kan haka på prefixet ”Stephen King’s…” som rent TV-guld.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Pizzabud

alt. titel: Den gröna milen, Den grønne mil, La ligne verte, Il miglio verde, La milla verde, Stephen King’s The Green Mile

Det finns en massa skitjobb här i världen men någon måste göra dem också. Och i 30-talets Louisiana har ingen råd att vara fin i kanten när det kommer till anställningar. På det hela taget har Paul Edgecombe emellertid samlat ihop en ganska bra arbetsgrupp i E-huset vid Cold Mountain-fängelset. Vilket kan behövas eftersom E-huset hyser fångarna som dömts till dödsstraff, män som bara sitter och väntar på det oundvikliga slutet – ”Old Sparky”. Män som inte har något kvar att förlora, som är under en avsevärd psykisk press. Och som Paul förtydligar: ”Men under strain can snap”.

Ett jobb som alltså kräver ett visst handlag och bemötande, något som en av E-husets vakter dock lider stor brist på. Percy Wetmore är hånfull, sadistisk och konfrontativ men han är också ende brorson till guvernörens hustru och kan därför välja och vraka bland statliga anställningar. Och nu tycks det som om han siktat in sig på att lagligen kunna ta en annan människas liv innan han är beredd att lämna Paul, kollegorna och fångarna ifred.

Alltmedan Paul måste handskas med både personalproblemet Percy och en alldeles ovanligt ihärdig urinvägsinfektion anländer dessutom den enorme John Coffey, dömd för dubbelmord på två småflickor. Men snart smyger sig en viss tvekan in hos Coffeys fångvaktare – kan den till synes mildsinte, näst intill efterblivne, mannen verkligen vara skyldig till brotten han dömts för?

Ahhhhhhhhh… Efter att ha harvat mig igenom ett antal mer eller mindre undermåliga King-produktioner är Frank Darabonts The Green Mile som Salubrin på getingsticket, som Aloe Vera-lotion på den solbrända huden, som ett värmande bad för den genomfrusna kroppen. Jag omsluts av en trygghet och stabilitet som gäller snart nog allt som filmen har att erbjuda.

Men äras den som äras bör. Jag är den första att erkänna att det från gång till annan blir uppenbart att King inte alltid gör de bästa valen som författare. Men här står han banne mig och och bara lobbar in smash på smash (jag är lite skakig i mina sportmetaforer, men jag tror ni fattar). Pauls betryggande berättarröst, den historiska fängelsemiljön, dödsstraffets inneboende tungsinne, den elektriska stolens råhet som avrättningsmetod, observationen att av fyra dödsdömda fångar är åtminstone tre av dem knappast dömda till detta straff av sina jämlikar, ömheten i den lille Mr. Jingles, den bottenlöst obegripliga galenskapen hos fången Billy The Kid, och så den lilla detaljen med Pauls urinvägsinfektion som gör honom så enormt mänsklig.

Och alla de här smasharna bara fortsätter, rakt in i adaptionen. I princip allt faller på plats, till synes utan ansträngning. Frank Darabonts säkra handlag med både manus och regi. Här kan vi snacka någon som klarar av att återge Kings hela historia och inte bara ett platt händelseförlopp. För att inte tala om en rollbesättning bestående av Tom Hanks, David Morse, James Cromwell, Sam Rockwell, Michael Jeter och Michael Clarke Duncan. Jag minns att jag tyckte att Tom Hanks, jämfört med bokens Paul, hade fel ålder när filmen hade premiär men vid det här laget har jag vant mig och ser bara en fin rollprestation. Eftersom The Langoliers också ligger färskt i minnet är det närmast fascinerande vilken skillnad omständigheter och sammanhang gör för David Morse. James Cromwell och Michael Jeter gör mig alltid glad medan Sam Rockwell gör mig illa till mods vilket förstås bara är en bonus i det här sammanhanget.

Och så den imponerande Michael Clarke Duncan i sin karriärs mest hyllade roll som John Coffey, vilket i mina ögon är fullt rimligt. Han lyckas utstråla en barnslig oskuld som på något sätt både rimmar med och skär sig mot hans kroppshydda. På något sätt måste man ha mixtrat med perspektiven eftersom Duncan egentligen inte var särskilt mycket längre än David Morse men ändå synes torna upp sig över den senares 195 centimetrar.

Till skillnad från många andra filmer i det här temat blir jag heller inte irriterad (inte så mycket i alla fall) över de religiösa anspelningarna (jag menar, kom igen: John Coffey – J.C….). Snarare är jag så engagerad i hela historien att jag blir berörd när J.C. uttryckligen ber om att få dö, utmattad som han är av mänsklighetens ondska. Tycker att det blir en extra tyngd i det faktum att staten Louisiana inte bara är beredd att avrätta en svart man som på ytan inte synes helt tillräknelig utan också ett gudomligt käril. Hell, han är ju Jesus.

De 188 minutrarna rinner på som en klar källåder även om både förlaga och adaption förvisso tappar en smula fart efter att ha spenderat kanske lite för mycket av sitt krut på konsekvenserna av Percys blodtörstighet. Så här långt kommen i temat är jag dock beredd att utkora The Green Mile till en solklar vinnare – bättre än Shawshank! Att Frank Darabont är Kings bäste uttolkare torde stå utom allt tvivel.

Förlaga: The Green Mile (1996)
Cameo: –

alt. titel: Stephen King’s Storm of the Century

Precis innan århundradets storm slår till på Little Tall Island slår något annat till. Den första av öborna att se André Linoge är gamla Martha Clarendon, älskad pianolärarinna till många av öns barn. Han är också den siste hon ser eftersom han strax slår ihjäl henne med det rovgiriga varghuvudet av silver som pryder hans käpp.

Att han sedan i lugn och ro sedan sitter och väntar in både vittnen till mordet (kommunchefen Robbie Beals) och slutligen lagens långa arm (polisen Mike Anderson samt polisassistenten Alton ”Hatch” Hatcher) antyder att Mr. Linoge inte är någon vanlig brottsling. Han är allt för villig att låta sig låsas in i det lilla häktet, men inte innan han sagt ett par av invånarna på ön ett sanningens ord.

Allt eftersom stormen blir värre och värre, allt eftersom den skalar bort lager efter lager av civilisationens bekvämligheter, börjar också de märkliga dödsfallen hopa sig. Mannen i häktet lämnar bara ifrån sig en enda liten gnutta information: ”Give me what I want and I’ll go away”. Men vad är det han egentligen vill med invånarna på Little Tall Island?

I likhet med Golden Years och Sleepwalkers är Storm of the Century ingen adaption, utan ett originalmanus från vår Halloween-tema-författare. Golden Years drogs ju med en eller ett par små brister om vi ska uttrycka oss milt men det verkar banne mig som om King kanske lärde sig ett och annat på kuppen. För om vi snackar TV-produktioner kopplade till King är Storm of the Century inte så dum. Faktiskt riktigt bra om jag nu ska ta i med storsläggan.

Storm of the Century återvänder till 1992 års Dolores Claiborne och hennes Little Tall Island. I någon mening skulle man också kunna säga att King återvänder hela vägen tillbaka till Salem’s Lot och hans älskade småstadssammanhållning. Ni vet, den där som kan vara lika stärkande som den kan vara kvävande. Som så lätt övergår i ren mobbmentalitet. Små samhällen vet att bevara och skydda sina respektive hemligheter men det innebär samtidigt att en hel del smutsigheter kan pågå under ytan tack vare omgivningens tysta acceptans.

En månghövdad rollista hjälper till att skapa en hyfsat trovärdig mängd ortsbefolkning (se och lär, Tommyknockers) och högst upp hittar vi ett par pålitliga namn. Tim Daly är den rekorderlige Mike Anderson, college-grabben som både skyddar lag och ordning samt ser till att öns invånare har något att sätta på bordet. Daly har en lagomt vardaglig och rustik utstrålning som gör att han kan springa omkring i flanellskjorta och vadderad väst utan att göra bort sig fullkomligt. En man som med allt kortare mellanrum måste utropa ”I don’t know!” och det på ett sätt som gör att man förstår att osäkerhet kan vara hans största fiende. Nå, hans näst största…

Jeffrey DeMunn är stadens starke man, en relativt skitviktig typ som är full av sin egen betydelse men som också bryr sig om samhället han styr över. Inte helt olik en viss framtida Big Jim Rennie (wait for it…). Och så har vi Colm Feore som ytterst belevad skurk, vilken inte allt för ofta behöver visa upp sig iförd halvdan make up eller CGI. Med honom i rollen som Linoge önskar jag att rollbesättarna till The Stand hade varit lika smarta när det kom till Randall Flagg.

Jag kan inte avgöra i hur stor utsträckning regissören (och före detta stuntmannen) Craig R. Baxley enbart fyller i de förutbestämda fälten som numrerats av King i manuset men låt oss säga att tillsammans har de skapat en miniserie (tre avsnitt om ca 85 mins vardera) som faktiskt funkar helt ok både vad gäller uppbyggnad, förebådande, tempo och dynamik.

Jag gillar hur stormen börjar lite så där stillsamt med att driva igen stadens gator, för att därefter i tur och ordning plocka trafikljusen, strömmen, hemmen, bilarna, hamnen och till slut det allra mest ödesmättade – fyren. Jag gillar också hur det långsamt blir allt tydligare vad det är Linoge egentligen är ute efter rent bildmässigt. Oväntat subtilt för att vara en TV-produktion måste jag säga. Banne mig om det inte till och med är den första produktionen i hela Halloweentemat som dessutom kan skryta med en ganska bra Maine-atmosfär. Jag kan förstås inte alls avgöra hur pass autentisk deltagarnas dialekt är men jag gissar att den är rejält tillhyfsad eftersom jag förstod vad alla sade utan undertexter.

Absolut, här finns en del överflödigt fett som skulle ha gått att röra runt i och suga bort. Inte minst den alldeles för långa epilogen. Men på det hela taget är det en i grunden enkel och ganska tajt historia som utrustats med lagom mycket King-vaddering vad gäller mellanmänskliga relationer och övernaturlig påverkan.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Dyker upp som advokat och reporter i ett par fiktiva TV-inslag

alt. titel: Stephen King’s The Night Flier

Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.

Men Dees karriär är inte längre vad den en gång varit. Numera känner han flåset i nacken från både Merton Morrison, hans oljige redaktör (vilken gillar att slänga sig med uttryck som ”cultural microscope” och ”collective unconscious”), samt Katherine Blair, ung och hungrig gröngölingsreporter. Därför tar Dees uppdraget som Morrison erbjuder honom, trots att Katherine har gjort allt grundarbete. Det handlar dessutom om en story som Dees själv initialt avfärdade som ointressant – en seriemördare vid namn Dwight Renfield som tycks härja på minimala lantis-landningsbanor.

Dees, som blott älskar sin kamera och sitt privata flygplan, tar alltså upp jakten på den brutale mördaren som han snart döper till ”The Night Flier” eftersom hen flyger en midnattssvart Cessna Skymaster 337. Frågan är emellertid om Dees i den processen därmed överger sitt credo ”Never believe what you publish and never publish what you believe”?

Vampyrer är knappast främmande varelser för Stephen King med tanke på exempelvis Salem’s Lot och prequel-novellen “Jerusalem’s Lot”. The Night Flier bygger på en novell med samma namn från 1988, där King egentligen bara bakat om och uppdaterat Bram Stokers klassiker. Likt andra, både tidigare och senare, ställer författaren frågan: ”Hur skulle greve Dracula färdas i det moderna 1900-talet?”. Skonaren Demeter är därmed utbytt mot en Cessna med identifieringskoden N101BL men annars känner vi igen vår (älskade?) greve: reser endast nattetid, iförd en teatraliskt böljande slängkappa, bär med sig sitt hemlands jord och förmögen att böja både människor och djurs vilja efter sin egen.

Jag blir lite konfunderad av utseendet på The Night Flier eftersom den i mina ögon påminner starkt om alla de TV-produktioner som jag tröskat mig igenom men som enligt källorna ska vara en genuine bona fide feature (även om den har premiär på TV innan den nådde biograferna i USA). Fotot andas alltså lite fattigdom men själva hantverket är det inget större fel på vad gäller åkningar, utsnitt och vinklar.

Det är förstås alldeles för mycket sagt att The Night Flier skulle vara det minsta läskig men med King-adaptionsmått mätt är filmen faktiskt riktigt habil (om än extremt övertydlig i sin dialog). Mark Pavia (tillika filmens regissör) och Jack O’Donnell har gjort ett ganska bra jobb med att omvandla novellen till en undersökande jakt där vi får följa Dees försök att hinna ikapp sitt byte i både nutid och via återblickar. De har dessutom drygat ut speltiden med återkommande visioner och mardrömmar för Dees del ju närmare han kommer ”Dwight Renfield”. Relationen mellan jägare och byte blir därmed tajtare och vi förstår ganska omgående att det bara är en tidsfråga innan rollerna förbyts.

Utöver det lyckades rollbesättarna Leonard Finger och Lyn Richmond med konstycket att håva in Miguel Ferrer till huvudrollen. Och som jag konstaterade i fallet The Stand: jag blir glad av Ferrer i en roll. Det skadar förstås heller inte att han är bra på att spela cynisk och förbannad. På det hela taget är han mer eller mindre perfekt för att spela en huvudroll som är genuint otrevlig. En stor poäng med berättelsen är nämligen att Dees själv, i egenskap av tabloidjournalist, är lika mycket en blodsugare som den han jagar efter. Därför får Ferrer sammanbitet mumla ”Looks like bonus day” och treva efter sin älskade kamera när han passerar en blodig bilolycka. Eller varför inte ”fixa till” graven han ska fota genom att sparka gravstenen snett och byta ut de fräscha blommorna mot vissna dito. Han mutar sig till både historier och bilder hos såväl begravningsantreprenörer som poliser.

Tyvärr håller inte adaptionen ända in i kaklet, vilket kanske ändå inte är så förvånande. Det stora avslöjandet (som jag i den längsta hoppas att filmen ska kunna avstå från) kan möjligen (så här i backspegeln) kallas charmigt. Men en vampyr med varsin enda, gigantisk bete mitt i över- och underkäken ser på det hela taget inte särskilt skräckinjagande ut. Omskrivningen av novellens slut funkar oväntat bra men blir alldeles för utdraget och även det lite fånigt.

Men som sagt: som King-adaption i det lite billigare segmentet står sig The Night Flier överraskande bra.

Förlaga: ”The Night Flier” (Prime Evil 1988, Nightmares and Dreamscapes 1993)
Cameo: –

Bonus: ”The Night Flier”
Det är uppenbart att King reserverar en särskilt obekväm plats i helvetet för tabloidjournalister eftersom Dees innan detta framträdande också fått dyka upp i The Dead Zone. För att det inte ska finnas några tveksamheter om vilken spegling King är ute efter står det svart på vitt: ”Richard Dees looked quite a little bit like a vampire himself”.

Tack vare det satiriska anslaget med Dees tankar om Inside Views läsare och en avslutande prosaiskt makaber humor (som tyvärr inte gick att översätta på något bra sätt till filmmediet) är novellen mer underfundig än skrämmande. Men återigen kammar King som historieberättare och skapare av personligheter hem storkovan. Klart läsvärd med andra ord.

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.

Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.

Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?

Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.

Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.

En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.

King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.

Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.

Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…

Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

The Woman in the Room gav Darabont blodad tand för all things King och de två gjorde därför redan 1983 en handskakningsdeal på Kings långnovell/kortroman “Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”. Det känns inte helt osannolikt att King till viss del gick med på den uppgörelsen av ren nyfikenhet eftersom han inte för sitt liv kunde se det kontemplativa narrativet överfört till film.

Några år senare hade Darabont hunnit bli etablerad nog för att få jobba med manuset till A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, vilket i sin tur betalade sig så pass bra att han nu kunde återkomma till King med en check på $5 000 i näven. Därefter var det bara en fråga om att vänta in rätt omständigheter för att Darabont skulle kunna omsätta sin vision i praktiken. Man måste ju ändå konstatera att han var en karl som förhållandevis snabbt hunnit skaffa sig rejält med kontakter i filmbranschen. Från inköp (1987) till film (1994) dröjde det förvisso sju år men i slutänden fanns å andra sidan folk som Roger Deakins, Tim Robbins, Morgan Freeman och Thomas Newman vid Darabonts sida. Och då ska man betänka att The Shawshank Redemption till yttermera visso är Frank Darabonts långfilmsregissörsdebut.

Inte behöver jag väl dra upplägget för The Shawshank Redemption, filmen vars position på IMDb:s 250-bästa-lista tycks vara lika ohotad som omdebatterad? Med osannolika nära 2,4 miljoner röster och ett genomsnittligt användarbetyg på 9,3? Filmen som lika osannolikt nog blev en kassaflopp vid premiären eftersom en fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer och en okänd regissör inte kunde tävla mot alster som Pulp Fiction och Forrest Gump.

Well, 20 år senare kunde Frank Darabont konstatera att historien gett honom rätt, när hans fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer blev invald till National Film Registry 2015. På de 20 åren hade inte minst en manlig publik kommit att bli allt mer förtjust i berättelsen om ett manligt vänskapsförhållande som bidrar till att de inblandade bevarar sin mänsklighet i en monoton och förtryckande miljö.

Jag har så klart sett The Shawshank Redemption förut, flera gånger till och med. Inte helt osannolikt att jag såg den på bio när det begav sig, det råstarka filmåret 1994. Däremot har den aldrig varit något storfavorit, utan puttrat på i bakgrunden som en stabil snarare än enastående film. Den här gången var jag därför lite nyfiken på om jag skulle kunna se orsakerna till den enorma populariteten.

Och jo, det kan jag nog. Jag ser på Wikipedia att det tydligen varit populärt att sätta in berättelsen om den oskyldigt morddömde Andy Dufresne i ett religiöst sammanhang, där Andy skulle vara någon slags Messias gentemot fängelsedirektören Nortons Lucifer. Riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, jag tänker istället att det är det jordade och i någon mening vardagliga i Andy och Reds relation som ger filmen dess styrka.

En styrka som till lika delar vilar på Kings förlaga, Darabonts manus och rollprestationerna från Tim Robbins och Morgan Freeman. Med Reds ögon på Andy blir han mannen vi alla skulle vilja vara – en närmast övermänsklig kombo av behärskning, skarpsinne, planering, tålamod, uthållighet, rådighet, integritet och handlingskraft. Hade Rob Reiner fått som han ville och Tom Cruise axlat rollen som Andy är nog risken överhängande att rollfiguren också blivit just den där övermänniskotypen. Men upptaktens framställning av Tim Robbins som en bruten man i de anklagades bås ser till att avvärja alla sådana intryck.

En annan del i The Shawshank Redemptions beständighet hänger mer på Kings förlaga, Darabonts manus och Roger Deakins foto, nämligen beskrivningen av Shawshank självt och livet som pågår innanför murarna. År ut och år in. Jag hade innan den här tittningen inte reflekterat över hur pass snabbt filmen sätter känslan i den här oförsonliga vardagen med sin panorering över själva byggnaden, dagen när färskingarna anländer och vi får stifta bekantskap med Red och Morgan Freemans berättarröst. Det är stenmurar, gråmulet.

Till just denna del bör nog också räknas Thomas Newmans score, vilket understryker både vardagligheten och vidrigheten i livet innanför med sin långsamma melankoli oavsett om det uttrycks med stråkar eller piano. Den övergripande lågmäldheten kontrasteras fint vid ett enda tillfälle med den sköra men storslagna skönheten i Mozarts ”Sull’aria…che soave zeffiretto”. Som Red säger: ”I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free”.

I populärkulturen må Andy Dufresne med nävarna mot skyn vara sinnebilden för The Shawshank Redemption men jag skulle vilja säga att det inte på långa vägar är filmens bästa eller mest talande scen. Det är inte scenen som beskriver reell frihet som är Shawshanks nerv, utan scenerna som lyckas beskriva känslan av frihet där ingen sådan finns. Ni vet sannolikt vad jag menar – taklaget som hinkar bärs i morgonsolen och Mozart som svävar över fängelsegården är, sin otroliga bekantskap till trots, fortfarande imponerande effektiva i sin känslosamhet.

Överhuvudtaget är kanske ”imponerande effektiv” en ganska talande etikett på The Shawshank Redemption för min del. Jag kan se och uppskatta alla filmens kvaliteter men den talar inte till mina hjärterötter på ett känslomässigt plan. Jag har inga problem med vare sig intresse eller uppmärksamhet under omtitten (det känns verkligen inte att den klockar in på 140 minuter), men det är heller ingen film som ger mig en rusch av genuin filmglädje.

Förlaga: ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (Different Seasons 1982)
Cameo: –

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Ganska snart slutar folk bry sig om dylika konspirationsteorier eftersom virusets härjningar inte bara resulterar i lite hosta och ledvärk utan dödsfall. Det dröjer inte länge innan det fåtal som visat sig vara immuna måste navigera sig igenom apokalyptiskt tomma städer. Alla dras de emellertid som genom magnetism till en av två personer, den åldriga Mother Abigail eller ”the walkin’ dude”, Randall Flagg. Gissa vem av dessa två som befinner sig i syndens näste Las Vegas där hen grundat en fascistbetonad diktatur? Och gissa vilka som dras till ett sådant samhälle?

Inte våra huvudsakliga protagonister i The Stand i alla fall. Nej, de lyssnar på Mother Abigails ”gud” och väljer i sann demokratisk anda en ledningskommitté. Som av en ren händelse råkar ganska många av berättelsens huvudsakliga protagonister bli invalda i sagda kommitté. Men i och för sig, skulle jag stå inför världens undergång skulle jag också kunna tänka mig att satsa både liv och hälsa på Gary Sinises Stu Redman och Ray Walstons Glen Bateman. Möjligen också på Rob Lowes Nick Andros. Därefter blir det mer skakigt…

Detta var långtifrån första titten på Mick Garris miniserie (fyra avsnitt om 90 mins vardera) men attans om jag mindes den riktigt så här halvdan, på riktigt så här många olika plan. Wikipedia rapporterar om en ansträngd budget trots att den var stor med 90-talets TV-mått mätt. Jag förstår att det sannolikt kostat multum att kuska runt till alla exteriör-inspelningsplatser, men konsekvensen blir tyvärr att det mesta som utspelas inomhus å andra sidan ser ganska slakt ut. Färgskalan är glåmig. Scenerier framstår som platta och anonyma.

Och medan fysiska effekter, exempelvis Randall Flaggs demon-look, förvisso verkar vara hyfsat genomarbetade är de inte snygga. Faktum är att de tyvärr resulterar i att jag sitter och småfnissar åt honom istället för att bli skraj. Till saken hör att skådisen Jamey Sheridans denim-och-hockeyfrilla-look à la countrystjärna på dekis inte heller injagar särskilt mycket skräck. Men som sagt, de fysiska effekterna synes ändå mer genomarbetade än de animerade. Som vanligt har dessa 90-talets tidiga försök med CGI åldrats ofantligt illa.

Dessutom är det alltså flera av även de huvudsakliga skådisarna som faller igenom. Största skurken i det här dramat är tyvärr Molly Ringwalds Fran Goldsmith, vilket verkligen är synd eftersom The Stand lider en smula brist på vettiga kvinnliga rollfigurer. Men visst, i försöken att baxa ned den voluminösa historien i en alldeles för liten kostym har mycket (nästintill all, skulle jag säga) av karaktärsutvecklingen fått trimmas bort. Vilket alltså innebär att det inte finns så mycket för Ringwald (eller Laura San Giacomo i rollen som Nadine Cross heller för den delen) att luta sig mot. I rättvisans namn saknas det i och för sig knappast manliga klavertramp heller. Jag har redan nämnt Sheridan men tvekar inte att klumpa ihop honom med exempelvis Adam Storkes Larry Underwood, Corin Nemecs Harold Lauder och Bill Fagerbakkes Tom Cullen.

Den senare rollen är å tredje sidan i sig självt halvskakig – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kings faiblesse för att utnämna personer med intellektuell funktionsnedsättning såsom stående i någon slags särskild kontakt med en högre makt. Eller ja, faiblesse och faiblesse, noga räknat kan jag än så länge bara komma på två där den andra lät vänta på sig ganska många år (wait for it…). Men i likhet med det senare exemplet vacklar Fagerbakkes prestation farligt nära lyteskomikens gräns.

Enligt Wikipedia ska King velat ha Mick Garris som regissör eftersom det var en kille som inte kom med allt för många egna idéer i förhållande till förlaga och manus. Jag vet inte hur smart det valet egentligen var. I nuläget är miniserien The Stand nedtrimmad till att enbart innehålla förlagans händelseutveckling. Allt som andas karaktärsutveckling och tankegods saknas, bortsett från att det religiösa anslaget blivit avsevärt mer prominent än vad jag minns från boken. Och den ende vi kan skylla på i det här fallet är King själv eftersom det i slutänden är hans manus som realiserats. Tyvärr misslyckas författaren allt för ofta med att överföra det som gör att folk dras till hans skrivna berättelser eftersom det är de elementen som tenderar att försvinna i adaptionerna han själv är inblandad i.

Nu har jag blivit så pass surmagad att jag nästan är benägen att säga att det enda som är riktigt bra med The Stand anno 1994 är scoret av W.G. Snuffy Walden. Faktum är att åtminstone ett par av hans melankoliskt folkiga countrymelodier är bättre än vad den här produktionen förtjänar. De i sig gör att jag som tittare ibland åtminstone får en aning om den episka americana-känsla som förlagan faktiskt dryper av. Men absolut, jag ska inte sticka under stol med att jag alltid blir lika glad när Miguel Ferrer dyker upp som Randall Flaggs handgångne man. Aaaaaaaand that’s about it.

Förlaga: The Stand (1978, omtryckt 1990 “Complete and Uncut Edition”)
Cameo: Teddy Weizak (en av de “goda” överlevarna i Boulder)

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg