Även om 10-åriga Sawyer Harper inte varit det minsta mörkrädd innan, hade det inte varit så konstigt om hon blivit det efter att en vilt främmande man tagit livet av sig i en av familjens (anmärkningsvärt talrika) garderober. Men nu var Swayer redan en tjej som gärna kollade under sängen och såg till att garderobsdörren var ordentligt stängd innan hon kunde somna i sitt rejält upplysta rum.
Därför är det kanske inte så konstigt att storasyster Sadie och pappa Will tänker sig att Sawyers mörkerskräck bara fått sig en ytterligare liten törn av främlingens självmord. Men så enkelt är det naturligtvis inte. Mannen sökte upp Will Harper i dennes egenskap av psykolog eftersom han inte visste vem han annars skulle vända sig till. Han var övertygad om att hans tre barn fallit offer för ett märkligt monster som gömmer sig i skuggorna och med förkärlek attackerar trasiga familjer. Och med en nyligen avliden mor och hustru, gissa tre gånger hur funktionsduglig familjen Harper är just nu?
Tyvärr är det nog så att The Boogeymans främsta boogeyman, mörkerman, är dess egen förlaga. En smått klassisk Stephen King-novell som publicerades i Cavalier 1973 och fem år senare i samlingen Night Shift. Det säger sig självt att en långfilm får problem med att åkalla novellens karakteristiska sista-meningarna-vändning.
Så i det avseendet är det i och för sig ganska smart att manusförfattarna Scott Beck, Bryan Woods och Mark Heyman samt regissör Rob Savage inte ens försöker dra ut på ambivalensen. Min upplevelse är i alla fall att det relativt omgående står klart att vi har att göra med ett tvättäkta monster, som passat på att hänga med den olycklige barnafadern hem till familjen Harper.
Beck och Woods claim to fame torde vara manuset till A Quiet Place, snarare än regin av dinosuriehaveriet 65 medan Heyman inte verkar ha så mycket erfarenhet av just skräckfilm. Rob Savage visade å sin sida att han kan göra ganska mycket av ganska lite med pandemi-zoom-skräckisen Host (vilken får en ganska rolig nickning när Sadie försöker hitta seansvideos på YouTube)..
The Boogeyman innehåller förvisso ett CGI-monster som skiljer sig alldeles för lite från myriaden av tidigare, spensliga CGI-monster. Men bortsett från det tycker jag att Savage utvecklar sin förmåga att plocka upp enkla detaljer för att understryka en obehaglig stämning. Och det inte sällan med en viss visuell finess. Sadies färgkladdiga fotsulor, Sawyers lysande mån-boll och ett golv med lager-på-lager-strata av smält stearin. Den där mån-bollen blir dessutom ett smart stämningsgrepp eftersom den går att rulla in under en säng, in i en mörk garderob eller längs med en nedsläckt korridor.
Av den lilla familjen är det främst döttrarna, i form av Sophie Thatcher och Vivien Lyra Blair (hur mycket älskade hennes föräldrar His Dark Materials-trilogin?), som utmärker sig prestationsmässigt. Den 22-åriga Thatcher (annars mest känd från Yellowjackets?) är i sedvanlig ordning kanske inte hundraprocentigt trovärdig som gymnasist men de bägge är fina tillsammans. Chris Messina i rollen som den av sorg distanserade pappa Will är beigare jämte tjejerna, men funkar ok.
Jag fick ungefär det jag hade förväntat mig från The Boogeyman. En helt ok skräckfilm som inte gör det allt för komplicerat för sig med vare sig historia eller skräckelementen. Beck, Woods och Heyman har förvisso inte kunnat motstå önskan att plocka in en del sorg-allegori mot slutet, men så pass begränsat att The Boogeyman i alla fall inte började lukta alltför mycket av The Babadook light. Ett par riktigt bra hoppa-till-effekter och tio gånger så många som främst tjänade syftet att få tjejerna i publiken att tjuta halsen ur sig. Vilket som ju alla vet i och för sig är en ganska oslagbar stämningshöjare när det kommer till skräckfilm.
Rörliga bilder och tryckta ord 