Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Vilket gör skolan till en alldeles fantastisk grogrund för Charlies knoppande krafter (även det i likhet med Carrie och hennes upplevelser på Bates High School). I en miljö där rödhåriga rövhål till klass”kompisar” får kalla en för ”loser” och ”freak” utan att en enda vuxen säger till på skarpen, är det så konstigt att man lackar ur? Att man förlorar kontrollen? Att man slår ifrån sig?

Men det lilla eldfängda utbrottet på skolans toalett gör att Charlie fångas upp på den radar som hennes föräldrar Andy och Vicky ända sedan dotterns födelse försökt att undvika. Kapten Hollister, chef för den hemlighetsfulla organisationen ”The Shop”, kallar in den bäste de har för att fånga in flickan: John Rainbird.

Tack vare Stephen King-Halloween-temat förra året var det inte så länge sedan jag såg om den gamla Firestarter, från 1984. Med originalet i så pass färskt minne var jag nyfiken på hur denna remake skulle stå sig, eftersom 80-talsrullen lämnade en del övrigt att önska, både som film och som adaption.

”Heaven and hell” skulle man kanske kunna sammanfatta det som. Firestarter anno 2022 ska tydligen än så länge ha samlat på sig ”generally unfavorable reviews” vilket låter en smula orättvist. Hantverksmässigt tycker jag nämligen att Keith Thomas lyckas ganska bra med sin andra långfilm. Här finns länge en tragik och gravitas som möjligen känns igen från debuten The Vigil, vilken ju sysselsatte sig med tokroliga ämnen som Förintelsen. Jag gillade att Firestarters förtexter utnyttjade möjligheten att beskriva experimenten med ”Lot 6” och samtidigt lyckades inkorporera en smula 80-talskänsla med ”Stephen King-fonten” i rött.

Det Thomas möjligen inte lyckas lika bra med är det otvetydiga myset som Kings förlaga bjuder på. Eller kanske inte direkt mys, men åtminstone en slags grundläggande trygghet i mänskliga relationer. Zac Efron gör i mina ögon ingen dålig rolltolkning som Charlies pappa men han är ganska långt ifrån att vara mysig och trygg. Snarare en smula distanserad och ytterst saklig. John Beasleys Irv Manders är inte enbart en rar farbror som tar sig an en far och hans dotter, utan en man med en djup livsskuld och -sorg.

Denna Firestarter-remake avviker successivt allt mer från originalet och jag vet inte riktigt hur smart det faktiskt var av manuset att plocka in superhjälte-vinkeln. Å ena sidan en vinkel som i dagsläget är närmast omöjlig att blunda för. Å andra sidan en vinkel som gör filmen välbekant. Så fort vi får superhjälte-vibbarna från Charlie börjar också Firestarter löpa i de vanliga hjulspåren för en sådan historia. Kapten Hollister skulle lika gärna ha kunnat heta överste William Stryker.

Å tredje sidan fokuserade ju även Kings bok en hel del på detta med övernaturliga krafter och förmågan att kontrollera dem. Skillnaden är sannolikt att superhjältenarrativet inte var lika allestädes närvarande i det tidiga 80-talets filmlandskap som nu, när vi har exempelvis nära 30 MCU- och 10 DCEU-filmer i ryggen. Så istället för att, som i originalfilmen, påminnas om Regan och The Exorcist, handlar referenserna nu snarare om Eleven och Stranger Things.

Och det är inte utan att jag sitter och saknar en prestation som Millie Bobby Browns. Inte för att Drew Barrymore levererade stordåd, men tyvärr är heller inte Ryan Kiera Armstrong någon dunderhit i rollen som Charlie. Särskilt inte som filmen drar superhjälte-vinkelns alldeles för långt och det helt plötsligt inte tycks finnas några begränsningar alls för hennes krafter.

Vi serveras också en något utökad eller skruvad version av relationen mellan Charlie och John Rainbird, spelad av Michael Greyeyes. Han är kanske inte riktigt lika skrämmande som George C. Scott, men gör ändå ett ganska bra jobb. Tyvärr hänger jag inte riktigt med på hans roll i upplösningen, där det känns som om manuset tar lite väl många genvägar. Egentligen är filmen helt föredömliga dryga 90 minuter lång, men den blir forcerad mot slutet. I det avseendet hade den kunnat få vara längre.

Jag tycker fortfarande att Keith Thomas får visa att han kan sitt skräck-hantverk, även om jag hade önskat något som hade kunnat lätta upp det fullständiga gravallvaret. I stämning, spänning och effekter tycker jag att remaken slår Mark L. Lesters original på fingrarna. Emellertid faller Scott Teems manus isär allt mer ju närmare slutet vi kommer, men det är kanske inte mer att vänta från mannen som gav oss Halloween Kills?

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Fortsätt läsa ”Färjan (2015)”

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Fortsätt läsa ”Cell (2016)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Fortsätt läsa ”The Mist (2017)”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Fortsätt läsa ”Gerald’s Game (2017)”