The Boogeyman (2023)

Även om 10-åriga Sawyer Harper inte varit det minsta mörkrädd innan, hade det inte varit så konstigt om hon blivit det efter att en vilt främmande man tagit livet av sig i en av familjens (anmärkningsvärt talrika) garderober. Men nu var Swayer redan en tjej som gärna kollade under sängen och såg till att garderobsdörren var ordentligt stängd innan hon kunde somna i sitt rejält upplysta rum.

Därför är det kanske inte så konstigt att storasyster Sadie och pappa Will tänker sig att Sawyers mörkerskräck bara fått sig en ytterligare liten törn av främlingens självmord. Men så enkelt är det naturligtvis inte. Mannen sökte upp Will Harper i dennes egenskap av psykolog eftersom han inte visste vem han annars skulle vända sig till. Han var övertygad om att hans tre barn fallit offer för ett märkligt monster som gömmer sig i skuggorna och med förkärlek attackerar trasiga familjer. Och med en nyligen avliden mor och hustru, gissa tre gånger hur funktionsduglig familjen Harper är just nu?

Tyvärr är det nog så att The Boogeymans främsta boogeyman, mörkerman, är dess egen förlaga. En smått klassisk Stephen King-novell som publicerades i Cavalier 1973 och fem år senare i samlingen Night Shift. Det säger sig självt att en långfilm får problem med att åkalla novellens karakteristiska sista-meningarna-vändning.

Så i det avseendet är det i och för sig ganska smart att manusförfattarna Scott Beck, Bryan Woods och Mark Heyman samt regissör Rob Savage inte ens försöker dra ut på ambivalensen. Min upplevelse är i alla fall att det relativt omgående står klart att vi har att göra med ett tvättäkta monster, som passat på att hänga med den olycklige barnafadern hem till familjen Harper.

Beck och Woods claim to fame torde vara manuset till A Quiet Place, snarare än regin av dinosuriehaveriet 65 medan Heyman inte verkar ha så mycket erfarenhet av just skräckfilm. Rob Savage visade å sin sida att han kan göra ganska mycket av ganska lite med pandemi-zoom-skräckisen Host (vilken får en ganska rolig nickning när Sadie försöker hitta seansvideos på YouTube)..

The Boogeyman innehåller förvisso ett CGI-monster som skiljer sig alldeles för lite från myriaden av tidigare, spensliga CGI-monster. Men bortsett från det tycker jag att Savage utvecklar sin förmåga att plocka upp enkla detaljer för att understryka en obehaglig stämning. Och det inte sällan med en viss visuell finess. Sadies färgkladdiga fotsulor, Sawyers lysande mån-boll och ett golv med lager-på-lager-strata av smält stearin. Den där mån-bollen blir dessutom ett smart stämningsgrepp eftersom den går att rulla in under en säng, in i en mörk garderob eller längs med en nedsläckt korridor.

Av den lilla familjen är det främst döttrarna, i form av Sophie Thatcher och Vivien Lyra Blair (hur mycket älskade hennes föräldrar His Dark Materials-trilogin?), som utmärker sig prestationsmässigt. Den 22-åriga Thatcher (annars mest känd från Yellowjackets?) är i sedvanlig ordning kanske inte hundraprocentigt trovärdig som gymnasist men de bägge är fina tillsammans. Chris Messina i rollen som den av sorg distanserade pappa Will är beigare jämte tjejerna, men funkar ok.

Jag fick ungefär det jag hade förväntat mig från The Boogeyman. En helt ok skräckfilm som inte gör det allt för komplicerat för sig med vare sig historia eller skräckelementen. Beck, Woods och Heyman har förvisso inte kunnat motstå önskan att plocka in en del sorg-allegori mot slutet, men så pass begränsat att The Boogeyman i alla fall inte började lukta alltför mycket av The Babadook light. Ett par riktigt bra hoppa-till-effekter och tio gånger så många som främst tjänade syftet att få tjejerna i publiken att tjuta halsen ur sig. Vilket som ju alla vet i och för sig är en ganska oslagbar stämningshöjare när det kommer till skräckfilm.

The Stand (2020-2021, 1 säsong och 9 avsnitt)

När jag nu ändå har haft ett helt Halloween-tema ägnat åt Stephen King, och i det sammanhanget bland annat tittade igenom Mick Garris TV-serie-filmatisering av postapo-tegelstenen The Stand, kändes det ganska givet att klippa denna nyinspelning så snart jag fick chansen.

Fortsätt läsa ”The Stand (2020-2021, 1 säsong och 9 avsnitt)”

X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)

När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.

Fortsätt läsa ”X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)”

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Fortsätt läsa ”X3: Fear Street (2021)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Fortsätt läsa ”Firestarter (2022)”

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

Fortsätt läsa ”Bag of Bones (2011)”

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Fortsätt läsa ”Färjan (2015)”

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Fortsätt läsa ”Cell (2016)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”