Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Fortsätt läsa ”Firestarter (2022)”

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

Fortsätt läsa ”Bag of Bones (2011)”

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Fortsätt läsa ”Färjan (2015)”

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Fortsätt läsa ”Cell (2016)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Fortsätt läsa ”The Mist (2017)”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”