Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Vilket i det här fallet innebär att Ann vill bryta könsbarriärer och lära sig att exorcera demoner. Hon vill vara en av Guds utvalda soldater på det århundraden gamla slagfältet om mänsklighetens själar. Vilket i sin tur hänger ihop med en uppväxt där Anns mamma led av psykisk ohälsa och besatthet. Det där sista skulle man i och för sig kunna tänka sig är en dotters försök att hantera det faktum att hennes mamma misshandlade henne, men Prey for the Devil är inte den typen av ambivalent exorcismfilm.

Nej, i den här filmvärlden finns regelrätta exorcism-skolor (rent påhitt såvitt jag kan avgöra) där man också tar hand om och behandlar misstänkta fall. Läraren fader Quinn upplyser sina studenter om att deras profession aldrig behövts så mycket som nu. (Liten rättelse fader Quinn: antalet ansökningar för exorcism växer förvisso, men katolska kyrkans hållning är dock att att regelrätt besatthet är ytterst ovanligt).

Jag skulle dock vilja ifrågasätta både det pedagogiska upplägget och säkerhetsrutinerna på denna skola. Här finns högteknologiska säkerhetsceller för de svåraste fallen. Men när skiten verkligen träffar fläkten väljer man att förlita sig på uråldriga inspärrningar av sönderfallande sten och rostiga metallgaller. Till de högteknologiska (men uppenbarligen mindre säkra än hundra år gamla fängelsehålor) cellerna har samtidigt skolans studenter tillträde. Därmed kan de kan komma och gå som de vill hos patienter, vilka deras lärare bedömt som potentiellt själskorrumperande.

Den pedagogiska riktningen tycks vara någon slags variant av släng-i-barnet-i-vattnet-så-lär-hen-sig-simma-av rent-nödtvång. För när de två unga prästerna Dante och Raymond får uppdraget att exorcera lilla Natalie, tycks de inte bara bli överraskade över uppdraget. Jag får dessutom en klar känsla av att detta är första gången de ställts inför något liknande. En känsla som inte blir mindre av intrycket att deras främsta vapen mot demonen är att stirra i stum skräck så fort ett huvud vrids i 180 grader.

Tysk-amerikanske regissören Daniel Stamm återvänder till exorcism-facket men har med Prey for the Devil tyvärr fått hålla till godo med ett betydligt sämre manus än The Last Exorcism. Det rent tekniska hantverket i sig är det inget större fel på, däremot är det så pass generiskt att detta knappast kommer att skrämma en någorlunda van skräckfilmstittare. Eftersom jag nyligen sett Smile, blev det nästan parodiskt att se ännu en film vilken omedelbart etablerar konceptet “en flickas barndomstrauma med en psykiskt sjuk mor”. Prey for the Devils stora problem ligger dock primärt i uppbyggnad och ren dumhet (eller möjligen slarv).

Det går alldeles för snabbt för tioåriga Natalie (spelad av Posy Taylor) att bli full on Regan O’Neill och börja klättra på väggar. Dessförinnan har det med all önskvärd tydlighet etablerats att Anns minnen av sin besatta mamma är sanna. Jacqueline Byers är ganska sympatisk i sin huvudroll, men omges av allt för olyckliga omständigheter rent filmmässigt sett. Vad gäller rollistan måste också nämnas en kraftigt åldersförändrad Virginia Madsen, det tog ett bra tag innan jag kände igen Helen Lyle från klassikern Candyman.

Den första exorcismen som utförs känns som sagt lite väl ad hoc-artad för att svara mot den till synes rigorösa teknologiska säkerheten. När skiten sedan börjar träffa fläkten och det blir uppenbart att de unga prästerna inte alls är någon match för Natalies demon kliver fader Quinn in. För att därmed lämna celldörren vidöppen ut mot ett helt gäng skrämda studenter.

Och apropås detta med högteknologin… Om det nu är så vanligt med verkliga fall av besatthet som filmen vill göra gällande – borde studenterna så inte kunna konfronteras med bättre och modernare inlärningsmaterial än halvsuddiga stillbilder och knastriga ljudupptagningar? Det går heller inte ihop sig att Ann hittar akter för en massa ”terminal cases” som blivit ”transferred to the Vatican”, vilka synes vara både 30 och 40 år gamla (minst), medan inledningen informerar oss om att det inte funnits några exorcism-skolor utanför Vatikanen innan 2018.

Exorcism-filmer är en lurig skräckgenre där det är alldeles för lätt att gå vilse i allt för bekanta bilder och troper. Det blir också högst tveksamt när man, som i Prey for the Devil, skulle kunna tolka filmens budskap som att besatta personer är så skuld- och skamtyngda att det är de själva som bjudit in demonen. Alltså är det i slutänden bara de själva som måste bestämma sig för att göra rent andligt hus och kasta ut missdådaren. ”It has no power over you that you don’t give it”. Vem hade kunna tro att exorcism-filmer skulle falla över i det tveksamt affirmativa självhjälpsträsket?

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

Fortsätt läsa ”Das Testament des Dr. Mabuse (1933)”

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Fortsätt läsa ”The Lost City of Z (2016)”

Ingemar Fredmans epistlar (2021)

Jag har aldrig varit involverad i rollspelsvärlden även om jag alltid varit nyfiken. Det närmaste jag kommit torde vara de där singeläventyrsböckerna där man tog sig fram i en bok genom att göra vissa val eller slå en tärning.

Fortsätt läsa ”Ingemar Fredmans epistlar (2021)”

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Fortsätt läsa ”Desperation (2006)”

Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Fortsätt läsa ”Rose Red (2002)”

Annabelle Comes Home (2019)

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Fortsätt läsa ”Annabelle Comes Home (2019)”

Ett, tu…TV-serier! #8

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #8”

Googolplex (2015)

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Fortsätt läsa ”Googolplex (2015)”