You are currently browsing the tag archive for the ‘Besatthet’ tag.
alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen
Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.
Men det ska snart bli tydligt att sheriffen inte är så mycket galen, som besatt av ett märkligt väsen, vilket gömt sig i århundraden nere i gruvan som kallas China Pit. Och det av en anledning. En synnerligen gruvlig sådan. Nu är det upp till den lilla gruppen att inte bara försöka överleva utan också stoppa entiteten som kallas Tak.
Fram emot mitten av 90-talet hade Stephen King börjat experimentera en smula med sitt författarskap och hade i någon mån lyckats släpa sig några snäpp upp från Tommyknockers-nivån. År 1996 släpptes både följetongs-romanen The Green Mile och spegel-romanerna Desperation och The Regulators. Tagna tillsammans vill jag minnas att jag tyckte att duon snarare var ett roligt försök än helt lyckad. Däremot hade Desperation i sig självt något som fångade mig – en tryckande, andlös spänning, överraskningar med magkänsla och en hopplöshet som paradoxalt nog blev ganska engagerande. Nästan lika framgångsrikt som i It (åter)använde King detta med städers mörka historia och smutsiga hemligheter.
Däremot hade jag helt lyckats förtränga att Desperation framstår som något av ett nyfrälsningsverk för King. Den unge David Carver ber ivrigt till en allvetande Gud om räddning och fasiken vet om inte hans Gud ändå är en typ som hör bön. Även om Han, särskilt i Johnny Marinvilles ögon, också är grym. Jag var till och med tvungen att kolla upp om Desperation skrevs i samband med Kings nära nog fatala bilolycka (men nej, den skedde ju först 1999).
Dock var King i mitten av 90-talet en hyfsat nybliven ren missbrukare vilket mycket väl skulle kunna förklara färden från ’Salem’s Lots fallne präst och The Mists livsfarliga hysterika Mrs. Carmody till den hjärtinnerligt fromme David Carver (frågan är möjligen hur Mother Abigail passar in i det kronologiska pusslet). I sammanhanget är det förstås också viktigt att påminna sig om de andra TV-adaptionerna där vi kunnat observera liknande trender, exempelvis Sometimes They Come Back och The Stand.
Jag minns som sagt inte alls hur jag tänkte kring just denna del av Desperation när jag läste historien senast. Men om Mick Garris TV-adaption bara kunnat hålla tillbaka gudfruktigheten en liten smula, hade jag möjligen kunna köpa denne Gud som en slags motsvarighet till den vagt goda motkraft som symboliseras av exempelvis Its Maturin. Det är ju inte så att King under hela sin författargärning undvikit att laborera med övermänskliga krafter av både ont och gott.
Men nu brer den dryga två timmar långa TV-filmen på otroligt tjockt, vilket innebär att jag snart börjar överväga att leka sup-leken varje gång någon kläcker ”God is love”. Faktum är att det är ganska mycket i Desperation som gör att jag allvarligt funderar på att ta till flaskan. Jag hade som sagt hyfsade minnen av romanen men antingen minns jag helt fel eller också har Stephen Kings manus, tillsammans med Garris regi, inte lyckats omsätta en uns av detta i cineastisk praktik (alltså, börjar inte det kännas rätt symptomatiskt för Garris vid det här laget?).
Hela produktionen känns otroligt platt och intetsägande, ungefär som om jag hört boken via den automatiserade uppläsningsfunktion i Word. Orden finns kanske där, men absolut inte känslan. Desperation jobbar idogt med exempelvis både grod- och fågelperspektiv men när de används så här klumpigt spelar det ingen större roll. Allra tydligast blir kanske den här menlösa känslan i återblicken som ska visa tittarna Johnny Marinvilles upplevelser i ’Nam när det begav sig. För när det finns filmer som Apocalypse Now och The Deer Hunter måste man faktiskt anstränga sig lite hårdare för att återskapa en svettig Saigon-gata från 60-talet. När produktionen inte är platt är den rent ut sagt ful, med en nivå på animeringen som man kanske skulle kunna förvänta sig från en TV-produktion från mitten av 00-talet.
Det märkliga i sammanhanget är också att rollistan ändå lovar en del gott med namn som Henry Thomas, Annabeth Gish, Steven Weber, Charles Durning, Tom Skerritt och Ron Perlman. Men medan ingen av dem gör en direkt dåligt prestation känns det heller inte som om någon av dem kom till jobbet med målet att glänsa. Alla gör vad som torde vara själva urtypen av ”ok” och det blir aldrig någon riktig dynamik mellan någon av dem. Dialoger och meningsutbyten reduceras till replikrecitering. Det lämnar aningens dålig smak i munnen att vi förväntas tro på att Weber (född 1961) ska vara någorlunda jämngammal med Kelly Overton som spelar Cynthia (född 1978). Och alla försök som görs för att Ron Perlmans Collie Entragian ska föreställa galen och otäck i upptakten framstår enbart som surrealistiskt och inte sällan lätt pinsamt malplacerade. Varför lärde man sig inte mer från rollbesättningen av Colm Feore i Storm of the Century?!
Kanske är det främsta beviset för en utstuderat grym guddom en film som denna?
Förlaga: Desperation (1996)
Cameo: –
Idag är första dagen på den riktiga Halloween-veckan, dvs. veckan när Halloween infaller. För mig innebär det att jag får sällskap av bloggkollegan Filmitch — alltid lika spännande att se vad han har grävt upp! Idag bjussar han dock på en film som är rykande färsk.
alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red
Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.
Genom att plocka med sig en grupp personer med paranormala förmågor till Rose Red hoppas Joyce kunna samla på sig tillräckligt mycket fysiska bevis (”hard data”) för att kunna övertyga till och med den tjurskallige Dr. Miller, vilken annars kommer att dra in Joyces tjänst på universitetet.
Rent karriärsmässigt och ekonomiskt är det alltså mycket som står på spel för Joyce. För de andra i gruppen handlar det mer om att våga liv, lem och mental hälsa genom att träda över Rose Reds tröskel. Att besöka ett hemsökt hus, nej, ett vanvettigt hus, har sina avsevärda risker om man är känslig för paranormala fenomen.
Som synes är Rose Red något av Kings egen omskrivning av dels Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, dels Richard Mathesons Hell House – undersökande forskare, ett vansinnigt hus (alternativt ett hus som kan samla ond energi som ett batteri) och en deltagande representant för ägarfamiljen. Stämningsmässigt skulle man möjligen kunna se miniserien (tre avsnitt om totalt dryga fyra timmar) som den felande länken mellan Jackson-adaptionerna av Robert Wise (The Haunting) och Mike Flanagan (The Haunting of Hill House).
Rent kvalitetsmässigt finns det dock inga möjligheter att placera Rose Red (regisserad av Craig R. Baxley som vi ju minns från Storm of the Century) på samma nivå som Wise eller Flangans produktioner. Tydligen lades hyfsat stora summor på både produktionen och marknadsföring, bland annat genom att försöka skapa en slags mockumentärkänsla kring Rose Red och dess historia.
Men det hjälper föga, serien är på det hela taget antingen seg (inte sällan på grund av övertydlighet) eller otydlig i berättandet. Med så pass mycket speltid i bagaget borde de olika personporträtten ha kunnat göras betydligt mer nyanserade. Den största ”utvecklingen” skulle möjligen kunna sägas vara Nancy Travis psykolog som går från hyfsat vettig till hyfsat vanvettig, men i övrigt står alla och stampar på en och samma fläck. Inga större problem för sådana som Melanie Lynskey (i och för sig alltid trevligt att se henne) vars storasyster är en rätt neutral typ, desto större problem för stackars Matt Ross (kanske mest känd från American Psycho och som upphovsman till Captain Fantastic) som hela tiden ska vara orimligt otrevlig och svettig.
Eftersom det inte finns någon förlaga blir det naturligtvis svårt att avgöra om det ligger ett fullkomligt guldmanus i botten och det är Baxley som gjort det allt för platt (inte helt ovanligt i King-filmvärlden som vi ju har sett i temat) men jag tror tyvärr inte det. Möjligen kan man skylla även manusproblemen på det faktum att det tycks ha varit något av det första King fick ur sig efter sin svåra olycka. Hans terapiskrivningsmanus.
Här finns alltså problem med såväl för tidigt avslöjande (Joyce Reardon lägger korten på bordet ganska omgående medan en stor del av hemsökta hus-lockelsen ligger i att avslöja ett mysterium. I fallet Rose Red är det redan ett etablerat faktum) som rena märkligheter (krafterna som innehas av lilla Annie Wheaton borde vara alldeles tillräckligt för att ge Joyce så mycket ”hard data” hon rimligtvis kan önska). Gruppen går med på experimentet trots en del tveksamheter och trots att Joyce under ett och samma föredrag går från att fastigheten är en ”dead cell” till att dess krafter är ”dormant” till att deras uppdrag är att ”wake up Rose Red”.
Sedan dras Rose Red också med sådant som väl i och för sig kan sägas tillhöra genren. Å ena sidan trycks det hårt på hur farligt huset är, att ingen ska knalla i iväg på egen hand och att de måste upprätta ett ”buddy system”. Å andra sidan sover alla ensamma, vilket förstås gör det enkelt för husets andar att plocka dem en och en som mogna plommon. Joyce släpar omkring på en mängd instrument av outgrundlig funktionalitet eller funktion, bland annat en ”people proximity counter”. Plus att jag aldrig riktigt förstått det där med folk som uppenbarligen inte har några betänkligheter att gå och lägga sig i sängar vars sängkläder eller madrasser inte bytts på en sisådär 30 år.
Nej, att skriva en slags nyversion av Shirley Jacksons mästerverk var nog en älskling som Stephen King borde ha kvävt i lindan. Problemet är till viss del förstås att vid det här laget anses allt där man kan haka på prefixet ”Stephen King’s…” som rent TV-guld.
Förlaga: Originalmanus
Cameo: Pizzabud
Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.
