You are currently browsing the tag archive for the ‘Besatthet’ tag.
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.
Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).
David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.
Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.
Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.
Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.
Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.
Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.
alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare
Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt
”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”
alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter
Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!
Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.
That’s what HE said!