Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Ett år senare träffar vi high school-tjejen Laura Palmer i småstaden Twin Peaks. På ytan den perfekta tjejen som dejtar football-spelaren Bobby och var homecoming queen. Gräver man lite djupare visar det sig emellertid att hon är otrogen mot Bobby med bikern James. Och det slutar inte där. Gräver man ännu lite djupare står det snart klart att Laura har svåra problem med såväl kokainmissbruk som prostitution. Genom det senare kom hon i kontakt med den numera avlidna Teresa Banks.

Men Lauras perfekta yta är definitivt på väg att krackelera. Hon beter sig allt mer oberäkneligt mot snart sagt alla i sin omgivning och är övertygad om att hon förföljs av en ond närvaro som hon kallar för Bob. Bob tycks vara ute efter att besätta både Laura och personer i hennes närhet.

Tja, tyvärr vet vi ju redan hur illa det går för Laura Palmer tack vare den några år äldre TV-serien. Jag kan för all del förstå att särskilt Sheryl Lee var sugen på att återbesöka Twin Peaks som Laura med tanke på att hon främst fick agera lik i serien. Kanske kan jag också förstå att Lynch själv inte kände sig klar med sin surrealistiska värld, med tanke på hur serien spann loss.

Själv inser jag dock att om detta är den tallrik Twin Peaks som serveras, utöver serien, har jag definitivt inget behov av att skyffla i mig mer Lynch-konstigheter. Jag hade verkligen försökt att förbereda mig på att Fire Walk with Me inte skulle vara som TV-serien (som jag tycker ganska bra om). Men antingen misslyckades jag med det eller också drar filmen iväg med allt för mycket Lynch. Lite lurad blev jag nog också av det faktum att filmen (som floppade rejält när det begav sig) under senare år verkar ha blivit uppgraderad till ett Lynch-mästerverk.

Det som gjorde en stor del av seriens första säsong så briljant var just mysteriet, vilket av naturliga skäl är fullkomligt detroniserat i filmen. Mitt intresse av att se hur Laura drogar och degraderar sig själv under färden mot sin egen, redan kända, undergång visar sig vara extremt ljumt. Det som också skapade en del av seriens obehag var det successiva avslöjandet av ruttenheten under ytan på den till synes idylliska småstaden. Den perfekta Laura som egentligen var djupt nedsjunken i ett drog- och prostitutionsträsk, vilket i sin tur utgjorde en vital del av stadens mekanik. Filmen ger publiken även i detta avseende bara bekräftelse på det vi redan vet och därmed känns det inte alls lika obehagligt, farligt eller depraverat.

Den här perfekta ytan fördärvas också av det faktum att många beter sig så jäkla underligt och det händer så mycket konstigt redan innan mordet. Med den bakgrunden borde Dale Cooper ha blivit serverad en helt annan historia, när han väl anlände till Twin Peaks för att påbörja sin mordutredning, än den vi vet att han fick sig till livs.

På det hela taget är filmen mörkare än serien och det måste förstås få vara ok. Men jag tycker att Lynch skjuter sig själv i foten i det avseendet, när händelserna i Deer Meadow samtidigt framställs som så otroligt skruvade. Här känns det som om vi doppas ännu djupare i seriens deadpan-surrealism, bara för att sedan plötsligt kastas upp på torra land där allt som väntar är obegripliga märkligheter utan någon som helst humor i sig.

Tyvärr måste jag också erkänna att ett stort problem i det hela är Sheryl Lee. Jag vet att jag inte var särdeles förtjust i henne när hon dök upp i serien som kusin Maddy Ferguson och tyvärr är hennes skådistalanger inte mycket bättre skickade att porträttera en levande Laura. En annan besvikelse är att Lara Flynn Boyle är ersatt med Moira Kelly som Donna. Kelly utstrålar förvisso också en oskuldsfullhet, men den är mer av arten “engelsk ros” än “amerikansk girl next door”. Hon passar helt enkelt inte in.

Nej, jag försökte verkligen ge Lynch en chans med Fire Walk with Me men det blev bara skumt och tradigt. Jag upptäcker att jag till och med lessnat på Angelo Badalamentis score. Det enda positiva med upplevelsen är att jag känner mig ännu tryggare i valet att avstå den tredje seriesäsongen från 2017.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Fortsätt läsa ”Prey for the Devil (2022)”

The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Fortsätt läsa ”The Lost City of Z (2016)”

Ingemar Fredmans epistlar (2021)

Jag har aldrig varit involverad i rollspelsvärlden även om jag alltid varit nyfiken. Det närmaste jag kommit torde vara de där singeläventyrsböckerna där man tog sig fram i en bok genom att göra vissa val eller slå en tärning.

Fortsätt läsa ”Ingemar Fredmans epistlar (2021)”

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Fortsätt läsa ”Desperation (2006)”

Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Fortsätt läsa ”Rose Red (2002)”

Annabelle Comes Home (2019)

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Fortsätt läsa ”Annabelle Comes Home (2019)”

Ett, tu…TV-serier! #8

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #8”

Home Movie (2008)

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Fortsätt läsa ”Home Movie (2008)”

Ett, tu…TV-serier! #3

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #3”