You are currently browsing the tag archive for the ‘Besatthet’ tag.
I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.
Annonser
Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.
alt. titel: Tulpanfeber
i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.
When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.
Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.
Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.
Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.
Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.
Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.
På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.
Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.
That’s what HE said!