The Menu (2022)

Bon Apetit! Den geniförklarade köksmästaren Julian Slowik bjuder till bords på den hyperexklusiva restaurangen Hawthorne. Döpt efter den lilla ön där den är belägen. En ö som inte härbärgerar fler invånare än köksmästare och personal på restaurangen. Samt i princip varenda råvara som används i Slowiks minutiöst styrda kök. En unison kör av ”Yes, Chef!” är det enda som hörs från den idogt arbetande köksstyrkan.

Slowiks världsrykte ger honom möjlighet att varje kväll endast ta emot tolv utvalda gäster och den här gången är de en brokig skara. En trio börsklippare som enbart är på plats för att måltiden är snuskigt dyr. En avdankad skådis och hans assistent som letar efter grönare betesmarker. En känd, men fruktad, matkritiker och hennes lismande redaktör. Ett stammis-par som av oklar anledning är stammisar eftersom de inte verkar uppskatta maten det allra minsta. Det gör däremot foodien Tyler som tycks vara beredd att vada genom härsken majonnäs, bara han får en chans att stoppa någon av Slowiks skapelser i munnen.

Allt eftersom måltiden fortskrider blir Slowiks rätter, eller kanske snarare motiven bakom dem, allt mer intrikata. Det står klart att köksmästaren inte bara tycker om att styra sin personal, utan också att domptera sina gäster.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få när jag bänkade mig inför The Menu, men jag måste ändå säga att denna pikanta och skruvade historia överraskade mig rejält. Jag törs inte svära på att Slowiks filosofiska och moraliska koncept håller hela vägen ut men längs med färden får jag mig i alla fall en hel del underhållande satir och rejäla mängder matporr. Som sig bör i en film som i princip helt utspelas i en restaurang.

Själva presentationen av ön Hawthorne signalerar något slags mellanting mellan ett hippiekollektiv, med ambitionen att sälja snordyra ”ursprungliga” produkter, och en sekt. Den propra guiden Elsa pekar såväl ut mannen, som är i färd med att fånga musslorna som ska stå på kvällens meny, som det skandinaviskt inspirerade rökhuset (manuset ska tydligen ha inspirerats av ett besök på den norska Cornelius Sjømatrestaurant) där man mörar köttet extra länge för en fulländad matupplevelse.

En upplevelse som foodien Tyler givetvis går upp i brygga över. Han är en stjärnögd groupie, en mästerkock-wannabee, som ser ner på alla som inte hyser samma besatthet inför mat, ätande och ”mouthfeel”som han själv. En inställning som Slowik tycks dela när han uppmanar sina gäster att inte “äta” hans mat, utan ”Taste. Savour. Relish”. Tyler porträtteras av Nicholas Hoult och jag antar att det är meningen att rollen ska vara just så intetsägande och ytlig som Hoult inte sällan ger intryck av att vara. Jag uppfattar honom som snäppet mer intressant än skådisar som Luke Evans eller Jai Courtney.

Och Hoult blir ju knappast mer intressant när han flankeras av Anya Taylor-Joy som dejten Margot och dessutom utmanas av Ralph Fiennes i rollen som Julian Slowik. Taylor-Joy spelar tyvärr på lite samma lyra som jag tycker att hon trakterade i exempelvis The Queens Gambit. Supercool, smart och med skinn på näsan. Möjligen en liten skörhet för lätta upp den annars så hårda ytan. Det är i och för sig en typ som hon är bra på, men det börjar kännas allt för välbekant vid det här laget. Julian Slowik är svårare att få grepp om, men hans ambition med sin meny påminner mig en smula om Ratatouilles utlevade Anton Egon. Annars finns här också tydliga drag av Agatha Christie.

The Menus budskap försöker fiska i alla möjliga vatten och känns väl därmed kanske inte särskilt innovativ eller djupsinnig i just det avseendet. Men filmen serverar tillräckligt många överraskningar och vändningar för att detta ska bli riktigt smakligt. Smaklökarna kittlar extra dödsskönt om men inte vet så mycket om produktionen innan man tar sig en smakbit.

A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.

Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att  gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.

Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.

Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.

Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.

Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.

Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?

M3GAN (2022)

alt titel: M3gan, MEgan

Hur många föräldrar har inte satt sitt hopp till artificiella barnvakter, bara för att sedan bli besvikna på dem? Från Hoffmans droppar, via TV och videon, till paddan. Antingen utgör de inte tillräcklig distraktion eller också står det snart klart att de utgör fel sorts distraktion.

Men nu behöver föräldrar världen över inte oroa sig längre. Säg hej till M3gan, dockan som i leksaksförklädnad egentligen är förälderns bäste vän. Oförtröttligt kommer den självlärande roboten att lära dina barn såväl intressanta fakta, som vett och hyfs. M3gan lessnar aldrig på att läsa godnattsagor eller trösta småttingar när de är ledsna. Kanske lite i dyraste laget, men kan du egentligen sätta ett pris på den egentid du får ut av köpet? M3gan är helt enkelt en både oumbärlig och perfekt partner för ditt barn.

Men…någorlunda vana skräckfilmskonsumenter vet ju redan att det inte finns något som den perfekta teknologin… Särskilt inte som den styrs av en algoritm för självlärande som konstruktören Gemma knappt själv förstår sig på. Exakt hur det är möjligt att programmera ett AI som ska “optimise its objective function” utan att veta riktigt hur det gått till kanske vi inte ska fördjupa oss i…

Fördelen med M3gan är att regissör Gerard Johnstone och manusförfattare Akela Cooper efter ett tag signalerar att de knappast förväntar sig att publiken ska ta deras film på blodigt allvar. Inledningen är allvarlig så det räcker, när Gemma förlorar sin syster samt svåger (och lilla Cady sina föräldrar) i en tragisk plogbilsolycka. Gemma tar sig an systerdottern men vet inte riktigt hur hon ska hantera den sörjande flickan, van som hon är vid att kunna ägna sig helhjärtat åt sin karriär som leksaksmakare. Men i arbetet med M3gan kan hon ju kombinera de två. Win-win!

Cooper var manusansvarig för 2021 års vattendelare i skräckfilmskretsar, Malignant, men har lyckligtvis tonat ned de värsta galenskaperna i M3gan. Däremot upplever jag att hon förlitar sig i hög grad på välbekanta skräcktroper för att vi i publiken inte ska ifrågasätta särskilt mycket, exempelvis när Gemma anger att M3gans “prime directive” är att skydda Cady från “physical and emotional harm”. Det säger sig självt att en nioåring som förlorat sina föräldrar löper stor risk för “emotional harm”.

Samma troper påverkar rimligtvis M3gans klädsel, eftersom det inte finns någon annan anledning än skrämselpotential att klä ut henne som en viktoriansk flickunge istället för i några mer nutida plagg. Samt frånvaron av det kollektiva ångestvrålet från en kader GDPR-jurister när det visar sig att M3gan har en automatisk inspelningsfunktion.

På samma sätt som Cooper tyglat sig själv en smula jämfört med Malignant får också Johnstone ut helt ok rollprestationer från Allison Williams som Gemma (kusligt lik Jennifer Garner) och duktiga Violet McGraw (bland annat bekant från The Haunting of Hill House som lilla Nell). Möjligt att Gemma mot slutet plötsligt blir lite väl förståndig, inkännande och vältalig gentemot sin plågade systerdotter men det är samtidigt en vändning jag unnar dem.

Skådismässigt bör dock Amie Donald i rollen som M3gan vara förtjänt av ett särskilt omnämnande. “Dockans” rörelsemönster blir mer och mer organiskt vartefter filmen fortskrider. Det är inte utan att slutfajten till och med bjussar på lite meta- (eller åtminstone underhållande referens-)vibbar tack vare blinkande lampor och en trasig docka som därmed har en fullgod anledning att anta ryckiga rörelser à la klassisk J-horror.

M3gan kommer från Blumhouse och Atomic Robot, vilket gör att jag mer eller mindre förväntat mig de välbekanta skräcktroperna som Cooper bjussar på. Detsamma gäller de välplacerade, men knappast överraskande, hoppa-till-effekterna som alla är av den bekanta “Quiet… Quiet… Bang!”-typen.

M3gan placerar sig utan problem i kategorin “föga överraskande men stabil”. Många pluspoäng kan hämtas hem tack vare att tempot är rappt och speltiden ligger på under två timmar. Konceptet “högteknologisk docka” har i och för sig redan utforskats i 2019 års reboot av Child’s Play men jag kan nog tycka att den viktorianska flickdockan står sig ganska bra i konkurrensen. Jag skulle faktiskt inte tacka nej till Johnstones idé om crossoverprodukten Chucky vs M3gan.

Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody (2022)

alt. titel: I Wanna Dance: The Whitney Houston Movie, I Wanna Dance with Somebody

Som 70-talist är det i princip omöjligt att kokettera med att inte veta vem Whitney Houston var. Att försöka påstå det är som att medge att man levde under en sten mellan åtminstone mitten av 80-talet och slutet av 90-talet – sångerskan var helt enkelt omöjlig att undgå. Obegripligt framgångsrika hitlåtar, musikvideos och ett filmframträdande med dåtidens störste hunk Kevin Costner – The Bodyguard.

Biopic-filmen Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody gör det lätt för sig och plockar titeln från en av dessa hitlåtar. Jag vågar påstå att regissör Kasi Lemmons och manusförfattare Anthony McCarten gjort det ännu lättare för sig när det gäller själva innehållet. McCarten är en veteran i genren med filmer som Darkest Hour, Bohemian Rhapsody och The Two Popes men kanske är just musiker inte författarens bästa gren?

Jag noterar att jag tyckte Bohemian Rhapsody rent innehållsmässigt var menlös och det är väl ungefär den etiketten jag också skulle vilja sätta på I Wanna… Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att jag älskar Queens musik medan ms. Houston alltid lämnat mig ganska kall. Därmed blev faktiskt filmens 146 minutrar ganska tradiga, särskilt när det ska till att filmas hela sångnummer som i mina öron aldrig tycks ta slut.

Handlingsmässigt får jag intrycket av att I Wanna… består av en massa lösryckta segment som för min del aldrig ramas in av ett sammanhang, bortsett från sångerskan själv förstås. Det flyter upp att vissa svarta kritiker såg Houston som en “sell-out”, men det räcker tydligen att hon sedan gör ett R&B-influerat album (I’m Your Baby Tonight från 1990) för att få alla sådana kommentarer att försvinna.

Det läggs ganska mycket tid på att beskriva Houstons tidiga relation med vännen Robyn Crawford som sexuell. Men så fort sångerskan träffar Bobby Brown är det uppenbarligen slut med det och det av ingen tydligare anledning än att hon är ute efter “Faith and Family”. Vare sig det gäller Crawford eller Brown får vi som publik aldrig någon egentlig förklaring till vad de olika relationerna gav någon av parterna.

Till skillnad från relationen med Crawford läggs det däremot överraskande lite tid på att etablera Houstons omfattande drogmissbruk. I tidiga tonåren röker hon lite gräs med Crawford, därefter ett raskt hopp till att hon plötsligt drar kokslinor i TV-soffan med ett glas rödvin och sedan ett ännu raskare hopp till att hon missbrukar så pass tungt att hon inte längre kan sköta sitt jobb.

Att sångerskan dessutom var djupt engagerad i både anti-apartheid-rörelsen och annan välgörenhet var tydligen inte ens tillräckligt intressant för att nämna med ett ord.

Och inte för att jag borde vara särskilt överraskad, men I Wanna… tar sig förstås ganska stora friheter med sanningen. Det berömda framträdandet på Super Bowl var exempelvis egentligen förinspelat. Och även om det inte hade varit det ställer jag mig frågande till om Houston verkligen hade haft möjlighet att dels styra över framträdandets tempo (med tanke på att det skulle tajmas med en överflygning av en hoper jetplan), dels i sista sekunden välja att framträda i träningsoverall istället för något mer paljettbeprytt.

Möjligen ville McCarten reprisera den magnifika Live Aid-avslutningen från Bohemian Rhapsody, men det framträdande som I Wanna… påstår att Houston gjorde 2012 för att hylla sin vän och producent Clive Davis ägde tyvärr aldrig rum. Överhuvudtaget kan jag tycka att det blir lite problematiskt att filmen enbart fokuserar på Houston och Davis när det kommer till det musikaliska.

Till synes lika pricksäker som Robin Hood plockar Houston ut hitsingel efter hitsingel helt på egen hand med det ungdomligt tvärsäkra argumentet “I’LL give it a hook”. Att alla dessa låtar både skrevs och producerades av andra skickliga musiker synes nästintill oviktigt i sammanhanget. Den ungdomliga självsäkerheten verkar dessutom ha spillt över på såväl studioinspelningar och påkostade konsertframträdanden eftersom det framstår som något Houston klarade av utan problem från dag 1.

I Wanna… ger inte tittaren särskilt mycket mer än en hitlåtskavalkad och jag känner att jag får noll insikt i personen Whitney Houston. Trots ingredienser som gravt drogmissbruk och stormiga misshandelsförhållanden framstår I Wanna… i slutänden som översiktlig, lättviktig och ytlig.

Det förefaller ganska symptomatiskt att när Houston pratar om hur mycket hon offrat för att vara en världsstjärna förstår jag inte riktigt vad hon pratat om. Jag har nämligen inte sett några större offer, bara en ung kvinna som fått exakt det hon startade filmen med att uttryckligen önska – en musikkarriär på sina egna villkor.

Avatar: The Way of Water (2022)

Vad Far gör är alltid det Rätta. Och det Rätta i det här fallet är att skydda sin familj. I alla fall om man heter Jake Sully, före detta rullstolsburen marinkårssoldat. Numera en tvåmeters blå klanledare och fyrbarnsfar tillsammans med sin själsfrände Neytiri i Pandoras vidsträckta skogar. Trots ledar- och familjeansvar har de tu ändå tid för romantiska date nights.

Fortsätt läsa ”Avatar: The Way of Water (2022)”

Violent Night (2022)

Den totalt dysfunktionella och svinrika familjen Lightstone ska fira jul tillsammans. Traditionen påbjuder maktkamper mellan syskonen Jason och Alva, mamma Gertrudes påhejande av sagda maktkamper (de få minutrar hon kan slita sig från familjeföretaget), livestreamande från Alvas vidrige influencerson Bert (egentligen döpt till Bertrude). Och så mitt i alltihopa Jason och Lindas troskyldiga dotter Trudy som fortfarande tror på tomten och bara önskar sig en enda sak av honom – att mamma och pappas ska bli tillsammans igen.

Fortsätt läsa ”Violent Night (2022)”

Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Fortsätt läsa ”Dýrið (2022)”

Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Fortsätt läsa ”Call of the Unseen (2022)”

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Fortsätt läsa ”X2: Kreativa kvinnor (2022)”

Feed (2022)

Jag är den första att tycka att det lätt kan bli krystat när personer i filmer ska droppa referenser till andra filmer. Samtidigt blir det nästan ännu märkligare när ett hippt influencer-gänget lämpas av på en liten ö mitt ute i Kittelsjön med blott en walkie-talkie till kommunikation (på ön finns ”ingen täckning”) och ingen börjar skämta om klassiska slasher-troper.

Fortsätt läsa ”Feed (2022)”