You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Men trots att Holt givetvis är tacksam över att vara tillbaka i good ole’ US of A med livet (sans vänsterarm) i behåll finns allt för många förluster att sörja över. Annie var en av de som dukade under i spanska sjukan och cirkusdirektören Max Medici blev i de svåra tiderna tvungen att sälja Holts hästar (samt det mesta av hans lösöre).

Det enda jobb som nu finns på cirkusen är det som elefantskötare men det ska snart komma att innehålla mer spänning än Holt hade räknat med. Elefantkon Mrs Jumbo nedkommer med en son och han ser inte ut som andra elefanter. Faktum är att Jumbo Jr. borde passa ganska bra in i den övriga ensemblen av levande sjöjungfrur och clowner eftersom hans öron är så överdimensionerade att han snubblar på dem. Första gången han sätter sin fot i cirkusringen tror publiken att Max Medici behagar skämta med dem aprillo och skanderar ”Dumbo, Dumbo, fake, fake, fake!”

Men på Dumbos sida står Milly och Joe och tillsammans ser de till att Dumbo kan förvandla sina enorma öron till något som hela världen kan avundas honom. För vem vill inte gränslas av den sköna trapetsartisten Colette, aka Eva Green?

Nå, Eva Green kommer i ärlighetens namn in en smula senare i den här historien, tillsammans med Michael Keatons Walt Disney-wannabe Vandevere. Vandervere är företagsmagnaten och visionären som till en början ser ut att vara cirkusens välgörare men som i slutänden givetvis får sig en läxa eftersom han bara ser sin egen vision och inte till individer som Dumbo, Milly eller Joe.

Disney (studion alltså, inte Walt) verkar ha fått upp ångan i arbetet med att kasta ur sig liveanimeringsversioner av sina tecknade klassiker. Fallet Dumbo är dock ett klurigt sådant för min del eftersom jag är väldigt förtjust i originalet. Ett original som dessutom bara är ungefär en timme långt. En så kort speltid går ju inte för sig i nu för tiden och Tim Burton berättar därför en ganska annorlunda historia i dagens film.

Utseendemässigt finns förstås inte så mycket att klaga på. Burton har gått all art deco in med Vanderveres nöjesfält Dreamland där särskilt den dimhöljda Nightmare Island är suggestiv. Associationerna går till både Burtons egna, tidigare, filmer, Baz Luhrmann och 2017 års musikal-överraskning The Greatest Showman. Det var också smart att inkorporera originalets psykedeliska fyllesekvens som en slags såpbubble-cirque de soleil.

Men jag tycker att Dumbo får problem med sin berättelse i denna nuvarande, förlängda och människofokuserade form (men så har manusförfattaren Ehren Kruger också tidigare främst jobbat med Transformers-filmer och Scream 3). Det jag gillar med originalet är att Dumbo helt klart är dramats huvudperson trots att han inte pratar. ”Den fula ankunge”-temat är ganska renodlat och det känns rimligt att slutklämmen ska bestå i att Dumbo både omfamnar sin ”funktionsnedsättning” och lär sig kontrollera sin flygförmåga.

Burton har behållit samma slutkläm, men eftersom huvudpersonen den här gången snarare är den företagsamma Milly blir effekten inte densamma (även om det förstås är väldigt trevligt att hon inte bara blivit sidekick till sin bror). Varken Milly eller Joe genomgår någon utveckling under filmens gång. Istället är det pappa Holt som, jämsides med den lilla elefantkalven, måste lära sig att lita på både sig själv och sin kapabla dotter.

När fokus huvudsakligen låg på Dumbo själv hade jag inga större problem att acceptera att han förstod orimligt mycket av det människorna runtomkring honom sade. Nu blir det en svårare nöt eftersom Disney i sin animeringsiver både velat ha kakan kvar och äta upp den. Dumbo ska se ut som en riktig elefant men samtidigt vara överdrivet familjefilmsgullig med sina öron och stora, blå ögon. När jag tvingas befinna mig så att säga på människosidan av historien känns det plötsligt också mer obegripligt hur alla bara förutsätter att Dumbo förstår allt som sägs. Och hur klarar han sig egentligen utan att ammas av sin mamma (”på riktigt” lever kalvar uteslutande på modersmjölken under sina första tre månader)?

Det är inte utan att jag också undrar över om Burton själv, likt Holt Farrier, längtar tillbaka till någon slags guldålder när allt inte skulle vara så progressivt, optimistiskt och futuristiskt hela tiden? Michael Keatons Vandervere får nämligen ge uttryck för alla de där idealen som i en annan film skulle ha gjort honom till en odiskutabel hjälte. ”We make the impossible possible!” Hans Dreamland är en högteknologisk blandning av Nightmare Island, The Wonders of Science och visuellt avancerad nycirkus. Det ställs i skarp kontrast mot Cirkus Medicis slitna tågvagnar, fallfärdiga tält samt betoning på simpla attraktioner som ormtjusare och styrkedemonstrationer av svarta män i leopardskinn.

Jag tror att jag eventuellt skulle kunna uppskatta Dumbo mer när jag fått lite distans till den och är beredd på vad jag kommer att få se. Men i nuläget har denna vackra CGI-fest inte mycket att sätta upp mot det blott timslånga och i alla avseenden anspråkslösa originalet.

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

En amerikansk specialagent får ett specialuppdrag. Forskare har börjat finna kvarlämningar från framtiden, föremål som som beter sig reverserat. Orsak-verkan fungerar på samma sätt som vi är vana vid, förloppet går ”bara” baklänges. Ett tappat föremål ligger på bordet innan du har det i handen och en pistolkula avlossas inte av vapnet, utan fångas upp av det. Forskarens vetenskapliga råd i situationen? ”Don’t try to understand it. Just feel it”.

Men det som oroar samtiden är att i princip allt av det man funnit tycks handla om vapen och krigföring. Är man under attack? Från framtiden? Med framtida kunskap går det förstås att hitta på alla möjliga dumheter i samtiden. Spåren leder vår protagonist och hans brittiske sidekick Neil till den ryske vapenhandlaren Andrej Sator, vilken möjligen har slutit en faustisk överenskommelse som överbryggar tiden. Vägen in till Sator går via hans hunsade och misshandlade fru Kat.

Även om Tenet inte hade kommit från just Christopher Nolans hjärna hade den ändå varit ett hett efterlängtat tillskott på en covid-bantad biorepertoar. Men nu är den till yttermera visso en Nolan-film och även om jag innan titten lyckats hålla mig någorlunda ospoilad hade vissa omdömen ändå läckt igenom filterbubblan. Att den i någon mening skulle handla om tid kändes nästan inte som en spoiler, däremot var jag fullt inställd på att bli så bortkollrad att Inception skulle kännas som ett avsnitt av Teletubbies i jämförelse. Samtidigt hoppades jag förstås att jag skulle bli lika golvad av Tenet som många andra tycks ha blivit.

Så döm om min förvåning när jag efter de 150 minutrarna satt med en upplevelse som gränsade farligt nära det mellanmjölkiga ”helt ok”. Skådismässigt är resultatet lite skiftande – jag tyckte mycket om John David Washington i huvudrollen. Ska Tenet dessutom vara filmen som gör att jag äntligen omvärderar Robert Pattinson (vilken spelar Neil)? Å andra sidan fick jag inte särskilt mycket från Elizabeth Debickis Kat och hennes make Andrej är en i mina ögon väldigt stereotyp rysk olig-skurk. Det mest spännande med honom var att jag genom hela speltiden verkligen inte kunde bestämma mig för om det var Kenneth Branagh eller inte (det var det).

Rent hantverksmässigt finns däremot inte mycket att invända. Allt som kan vara maffigt är maffigt samt lysande understött av Ludwig Göranssons score. Nolan vet banne mig hur han ska regissera tajta kupp-moment och rusande biljakter. Trots att thriller-lika attack- eller kuppsegment förekommer minst 4-5 gånger i Tenet är det lika andlöst spännande varje gång.

Med ett förbehåll: så länge jag inte tänker allt för mycket på innehållet. För min del dras den delen av Tenet med framförallt två stora nackdelar. Ett par av de där andlösa sekvenserna bygger på att Washingtons agent bryr sig obegripligt mycket om Kats väl och ve. Det är till och med så att vissa spänningsmoment i någon mening förlorar denna spänning eftersom de bygger på att agenten ska ta idiotiska beslut av omtanke om Kat. Momenten förlorar alltså i insats. Jag insåg efter ett tag att jag också var fundamentalt ointresserad av den dysfunktionella Sator-familjens relationer (det finns en son med i leken), vilket är lite olyckligt eftersom Tenet lägger en hel del speltid på den detaljen. Särskilt olyckligt som det i sin tur fick in mig på tankespåret att Nolan verkligen inte är superbäst när det kommer till kvinnliga rollfigurer. Debickis Kat blir i någon mening primärt en hjälplös trofé som Branagh och Washington kan alfahannepissa över.

Den andra stora nackdelen blir än mer graverande eftersom den rör Tenets hela raison d’être. Som synes handlar det den här gången om tid, framlänges och baklänges, tillbaka till framtiden och farfarsparadoxer. Det är svårt att uppfatta att Nolan verkligen menar allvar med uppmaningen ”Don’t try to understand it” eftersom han lägger så fruktansvärt mycket tid på att visuellt försöka få publiken att i alla fall ana hur det hänger ihop och hur smart allt är upplagt. Missförstå mig rätt: jag kan uppskatta Nolans utsökt noggranna och välformulerade flödesschema men Tenet ger mig i slutänden enbart en upplevelse av ren mekanik. Den känslan understryks av att vi får se väldigt lite av all den planering , rekrytering och finansiering som de extremt elaborerade kupperna torde kräva. (För min del hade jag hellre sett mer av det och mindre av bråken mellan herr och fru Sator.) Medan Inception, å andra sidan, levererade en tankens flykt och gläntade på förlåten till ett för mig dittills obekant sätt att uppfatta saker och ting. Medan Dunkirk, å tredje sidan, använde tidsbegreppet för ett briljant stycke historieberättande.

Sannolikt beror skillnaden filmerna emellan på att lek med tid och tidsuppfattning faktiskt är ett ganska välbekant fenomen i både film och litteratur. Som en äldre dam med rollator kommenterade efter min visning ”Tja, har man sett lite Star Trek var det inte så mycket nytt” och jag är böjd att hålla med henne. Det jag upplever att Tenet har att komma med är just detta med reverserade händelseförlopp istället för ”vanligt” tidsresande. Som en bild eller metafor för ett sådant händelseförlopp är förstås en palindrom väl vald. Ord som, oavsett om man närmar sig dem framifrån eller bakifrån, ger samma budskap eller slutpunkt. Visst är det trevligt att Nolan plockat upp den uråldriga (redan de gamla grekerna…) Sator-fyrkanten men konceptmässigt måste han ju se sig slagen av exempelvis Dan Brown och ambigrammet i Angels and Demons.

Möjligen tänker sig Nolan ett budskap med sin film som ska motsäga den där iskalla tidsmekaniken. Man får väl anta att Washingtons protagonist under resten av filmens gång lytt forskarens råd och enbart gått på feeling (vilket med lite våld, vilja och vaselin möjligen skulle kunna förklara vissa av hans val). Kan du säga ”Use the force”? Mot slutet får Washington också hävda att utan tillit och tro reduceras människan till en galning. Samt försäkras av Neil att det viktiga är att agera, även om det kan synas som om allt redan är förutbestämt. Den vetskapen får aldrig resultera i handfallenhet och handlingsförlamning.

Nej, att avsluta med lite av en ”jaha”-känsla var det sista jag hade förväntat mig av titten på Tenet. Ärligt talat är jag heller inte särskilt sugen på en omtitt. Möjligen den dag det dyker upp en fan-edit som raderat Sator-familje-relationerna.

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.

Drottning Victoria ligger allvarligt sjuk. Och eftersom det inte är 1901 och hon är en 81-årig, överviktig tant, utan kanske max 1840-tal är det ännu inte dags för den unga regenten att kolvippen. Och hade hon inte fått hjälp är det mycket möjligt att Dr. Blair Müdfly och Lord Thomas Badgley verkligen hade lyckats ta livet av henne med sin djävulska konspiration.

Hjälpen kommer emellertid i form av en motvillig Dr. Dolittle som, sedan hans älskade Lilys död, dragit sig undan världen. Och han hade nog inte ställt upp ens för drottningen om det inte vore för att alla hans djur, från isbjörnen Yoshi till ankan Dab-dab, mer eller mindre utpressat honom till det.

Den enda kur som finns för drottningens förgiftning är emellertid frukten på det mystiska Edenträdet, vars hemvist är en väl förborgad hemlighet. Den enda ledtråden finns i Lilys gamla loggbok, vilken i sin tur vaktas av Rassouli, härskare över ön Monteverde. Alltså måste Dolittle och hans ivrige assistent Tommy Stubbins resa till Monteverde för att stjäla loggboken.

Senaste gången någon högg tag i britten Hugh Loftings tokroliga böcker om den prillige djurdoktorn var det sent 90-tal och Chris Rock ”röstade” det kulsprutesnackande marsvinet Rodney. Läkarrollen axlades av Eddie Murphy och jag vill minnas att filmen ändå var hyfsat underhållande. Faktiskt framstår den i något av ett förklarat skimmer i ljuset av denna senaste adaption, för den var länge sedan jag var så komplett uttråkad av en film som Dolittle.

Alla yttre attribut ger vid handen ett härligt, exotiskt äventyr och en lagomt vresig doktor i form av Robert Downey Jr. Man förstår att filmmakarna tänkt sig en barnanpassad Iron Man som måste tampas med motspänstiga (för att inte tala om väderspända. And…hilarity ensues… Not.) kritter istället för Steve Rogers och Bruce Banner.

Men inget av detta realiseras i Dolittle. Regissören Steve Gaghan kan uppenbarligen både skriva och regissera intrikata manus (eftersom han bland annat stått bakom Syriana) men här vete tusan vad han har pysslat med. Filmen är alldeles för barnslig med fjärtande drakar, hariga gorillor och en judisk tiger med mommy issues som blir sparkad på pungen. Dolittle känns långdragen trots att det händer saker konstant, platt trots att det på pappret finns en massa engagerande insatser och trist trots att Robert Downey Jr. slagit på stort med vildvuxen frisyr samt en märklig dialekt.

Skådisen kommer dock aldrig så mycket längre än det här utanpåverket. Hans prestation känns både stel och konstig, jag får aldrig grepp om vad det är han försöker uppnå. Eller också är det bara att filmen konstant vägrar låta oss i publiken skapa någon som helst relation till vare sig honom eller Harry Colletts Stubbins. Att kalla introduktionen av denne Stubbins för ”ytlig” är att uttrycka det milt. Vi får veta genom en berättarröst att han bryr sig om djur och när papegojan Polly säger ”You belong with us!” är saken tydligen biff. Det hade exempelvis kunnat vara kul att få lite mer insikt i hur han faktiskt lär sig att prata djurens språk men det var tydligen inte tillräckligt intressant för Dolittle.

När jag nu ändå känner mig så ogin kan jag ju passa på att informera om en annan sak som inte känns särskilt intressant för Dolittle: kvinnor. Genom att upphöja Lily till helgonstatus för den hjärtekrossade doktorn och peta in en döende drottning tyckte Gaghan tydligen att det räckte med girl power i hans film. Så den sunkiga kolonialism-vinkeln i Loftings förlaga har mer eller mindre bytts ut mot en genusmässig dito. Yay…

Några smådetaljer finns dock att fästa sig vid. Michael Sheen var milt humoristisk som den onde Blair Müdfly. Mössen som agerade schack-pjäser var tuffa, liksom maffia-myrorna på Monteverde. Det typiskt victorianska akvariet i drottningens gemak var riktigt snyggt. Allra bäst var dock den skottskadade ekorren Kevin (”I’m too beautiful to die!”) som hela tiden smidde hämndplaner gentemot Stubbins eftersom det var han som hållit i geväret.

Jag ser på tidigare texter att jag fann Loftings förlaga allt för barnslig och den klassiska musikalen från 1967 med Rex Harrison allt för harmlös. Dolittle lider svårt av bådadera och är dessutom ointressant. Ingen bra kombo.

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Eftersom Donald insisterar på att kallas ”doktor” Shirley tror Tony först att det handlar om någon slags medicinsk turné men det står snart klart att hans arbetsgivare inte är den sortens doktor. Istället har han hedersdoktorat men är framförallt en skicklig och efterfrågad musiker och kompositör. Och nu ska han göra en turné söderut. Tony frågar oskyldigt ”Atlantic City?” men svaret blir istället, illavarslande nog, ”the deep south”.

Illavarslande? Nej, trots att unionsfientliga rasismlantisar sannolikt inte älskade italiensk-amerikanska yankees som Tony är det förstås ”Doc” Shirleys mörka hudfärg som kan komma att innebära problem under resans gång. Och Tony är inhyrd just för sin förmåga att lösa sådana problem.

Chans att se filmen som fick en guldgubbe för bästa film? Klart jag skulle ta den. Och i likhet med många andra måste jag förstås ställa mig något frågande till vinsten. Green Book är i alla avseenden en välgjord film. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i skallen att regissören är ingen mindre än Peter Farrelly som hyfsat nyss var Razzie-nominerad för Movie 43 och sedan stack emellan med Dumb and Dumber To innan han satsade på Green Book. Berättandet rullar på i god takt, filmen är snygg och skådespelarinsatserna från framförallt Mahershala Ali och Viggo Mortensen är solida. Att Ali skulle vara värd sin guldgubbe för bästa biroll har jag betydligt mindre problem med.

Om man nu ska jämföra Green Book med BlacKkKlansman (och det är ju ändå två filmer som bägge handlar om amerikansk rasdiskriminering och tävlade mot varandra i flera Oscars-kategorier) skulle jag kunna likna den förra vid en banan medan den senare snarare är som en kaktusfrukt. Bägge är lika goda när du väl kan stoppa dem i munnen men bananen än nu på det hela taget mer tillmötesgående när det gäller att komma åt godsakerna. Green Book bjuder på en jämnare och mer förväntad resa än BlacKkKlansman. Det kan i och för sig kännas tryggt, men jag märker att jag saknar Spike Lees glöd. För jämfört med Green Book framstår BlacKkKlansman fortfarande som en svin-arg Spike Lee-rulle.

I Green Book finns inga som helst tveksamheter och filmen mer eller mindre skedmatar publiken med sitt budskap. Det som gör att den funkar överhuvudtaget och inte bara blir ett sockersmörigt elände är de två huvudrollerna. Viggos Tony Lip tillåts bli något mer än bara en brutalrasist som i slutänden, och till sin egen förvåning, smider vänskapsband med en svart man. I det avseendet är Mahershalas Doc Shirley mer endimensionell som det olyckliga och identitetslösa Geniet men han gör å andra sidan rollen med en sådan magnifik och konungslig värdighet ut i fingerspetsarna att jag faktiskt glömmer bort det.

Green Book har fått en hel del kritik trots sitt ”fina” budskap. Ska vi än en gång applådera hur en förtryckt minoritet får utrymme på film enbart i syfte att berätta hur den Vite Mannen utvecklas till en bättre människa? Självklart ska man ställa den här typen av frågor till den här typen av film men om valet står mellan Green Book eller ingen film alls tycker jag ändå att den historia och det budskap filmen vill förmedla är bättre än inget alls. Sedan är det så klart upp till publiken om man väljer att se det som en film om människor som är varma och omtänksamma trots en underliggande och naturlig vardagsrasism eller en film om människor som för all del är varma och omtänksamma men som, när det kommer till kritan, ändå är vardagsrasister.

Är du lärare och känner dig ute på lite djupt vatten med det här med ”ledarskap i klassrummet”? Lyssnar eleverna inte på dig? Kanske till och med kallar dig saker som ”fittfröken”? Har du dessutom dålig (läs: icke-existerande) backning från din rektor?

Inga problem! Se bara till att krångla in dig i ett nystan av onödigt komplicerade och framstammade lögner som det tar dig orimligt lång tid att ta dig ur. Sabba ett par relationer på vägen genom att helt enkelt vara en sjukt otrevlig person. Och vips! Tillbaka i klassrummet börjar eleverna lyssna på den livsvisdom som du mot all förmodan tydligen kan vidarebefordra till dem.

Det är i alla fall den resa för Liv Mjönes Vera som Tills Frank skiljer oss åt förväntar sig att publiken ska svälja. Hon har svårt att hitta en stadig livspartner, vilket hennes livscoach förklarar med att hon alltid siktar på män som ligget snäppet över hennes egen attraktionsnivå. En sådan är kanske lärarkollegan Frank. Om inte annat är Vera så fantastiskt förälskad att hon tagit för vana att inhalera hans jacka varje gång den hänger utanför lärarrummet.

Har Vera någonsin försökt att föra ett vettigt samtal med Frank? Är kvinnan ens förmögen att föra ett vettigt samtal med Frank? Oklart… Hon kommer förvisso så långt att hon påstår sig vara en ivrig skärmflygare eftersom Frank gillar skärmflygning. Men den lilla positioneringen är inte till mycken hjälp när Frank hastigt och lustigt ger upp lärarjobbet för att ägna sig åt skärmflygning på heltid. I Chamonix. Med en Jasmine.

Vera väljer att slicka såren tillsammans med Carl-Johan. Tack vare att han inte bara blir ytterligare en engångsligg-hack i hennes sänggavel börjar hon inse att Carl-Johan, och inte Frank, borde vara mannen i hennes liv. Därför förbereder hon sig för ett relationsmässigt tigersprång samtidigt som paret ska spendera påsken i Åre för att fira Carl-Johans mammas 70-årsdag.

Jag tar munnen full med en gång och påstår att filmens absolut största svaghet är manuset. Skrivet av Peter Magnusson, vilket också axlar rollen som Carl-Johan. Detta gör mig lite förvånad eftersom jag hade fått intryck av att Magnussons tidigare filmer (främst Sommaren med Göran och En gång i Phuket) varit ganska uppskattade. Själv har jag dock inte sett dem och det kommer kanske inte som någon större överraskning att Tills Frank… verkligen inte gör mig sugen på mer Magnusson-manus.

Filmens ”humor” bygger till stora delar på att Liv Mjönes aldrig kan ta bladet från munnen och kommunicera med sin omgivning som en vettig människa. Hennes lögner blir aldrig trovärdigt knäppa, det hela blir bara högst pinsamt när vi måste sitta igenom hennes hackiga ”förklaringar” till varför hon plötsligt ska gå på en begravning i Åre iförd skidkläder. Men vi förväntas exempelvis också tro på att hon och Carl-Johan aldrig pratat tillräckligt mycket för att hans anställning ska komma som en ovälkommen överraskning när de väl befinner sig i Åre. Samtidigt som vi dessförinnan fått ett ganska långt romans-montage där de tycks spendera all sin vakna tid tillsammans (förutom när Vera trillar i en vak och inte går hem för att byta kläder utan sitter kvar på isen och fryser).

Även andra former av humor presenteras på de mest konstiga sätt och här kanske en del av skulden också måste delas av regissören Leif Lindblom (som, åh herregud…, också står bakom Hallonbåtsflyktingen och Svensson, Svensson-filmen). Upptakten visar nämligen ett montage av Vera som om morgnarna tittar sig i spegeln i ett försök att peppa till sig samtidigt som hon hela tiden är ensam, vare sig hon fikar i lärarrummet eller tar Stockholms-promenader.

Filmens första ”riktiga” scen utspelas därefter på en läkarmottagning (där ”Vera Trallsten” av oklar anledning måste ropas upp tre gånger med hög röst) och beskedet att hon lider av både kondylom och klamydia. En logisk (utgående från inledningen) poäng skulle här ha varit att hon haft sex med bara en enda partner (tvärt emot läkarens ivriga uppmaningar att räkna upp alla hon haft sex med) och så skulle filmen ha handlat om det. Men nej, Vera börjar plötsligt räkna upp män nog för ett helt regemente, vilket alltså innebär att hon ägnat större delen av tiden mellan de där ensamma montage-scenerna med att rulla runt i sänghalmen.

I princip alla rollfigurer beter sig knasigt på ett extremt icke-trovärdigt sätt (Lindblom och Magnusson, se och lär av exempelvis Meet the Parents istället). Många av dem, inklusive filmens huvudperson, är dessutom grymt otrevliga. Runtomkring Vera har verkligheten en lätt surrealistisk touch, men det blir återigen bara konstigt istället för roligt. Mycket av dialogen stammas fram i stela sammanhang, varför jag nästan inte kan avgöra om skådisarna sköter sig eller inte. Oavsett vilket, tvingas vi utstå repliker som ”Nu brummar det lite i pungen”…

Nej, hade jag någonsin sett en film som tycks vara gjord enkom för att tas upp av podden Tveksamt – ”svenska filmer vi minns, men kanske av fel anledning” – är det Tills Frank... Bortsett från det faktum att jag helst inte minns den alls.

Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.

Läs hela inlägget här »

Är du en av de där människorna som kallt lägger på i örat på telefonförsäljare? Eller en som så vänligt som möjligt säger ”jag är inte intresserad” det antal gånger som krävs för att hen ska ge upp? Själv tillhör jag den senare kategorin (jag kan inte med annat), men lägger alltid på med en känsla av lättnad över att det inte är jag som sitter och ska försöka ringa upp ett visst antal motvilliga ”kunder” per timme.

Läs hela inlägget här »

En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.

Läs hela inlägget här »

Vi tar klivet från den senaste ”helgdagen”, Mors dag, och dyker rakt ned i nationaldagen tillsammans med Lisa Aschan.

***

På den gamla goda tiden gick det alldeles utmärkt att ducka en jobbig mamma-relation genom att inte vara hemma när telefonen ringde och totalignorera det därpå följande telefonsvarartjatet. Alternativt också strunta i att skaffa en telefonsvarare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg