You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Wakanda lider inte av några av de problem som hemsöker deras afrikanska grannar, vilket inte enbart beror på att de styrs av en sällsynt kapabel kungasläkt (dess medlemmar är så överlägsna att nästan alla Wakandas stammar underkastar sig deras styre utan diskussion). Nej, en stor anledning till landets blomstrande välstånd är att det befinner sig ovanpå en rejäl hög av den sällsynta metallen vibranium. Tack vare den har Wakanda lyckats utveckla häpnadsväckande teknologiska landvinningar och en stabil ekonomi.

Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att landets mer våldsamt lagda grannar inte bara stillatigande skulle se på medan Wakanda och dess befolkning lever sina solskensliv. Det är med tanke på den sortens avundsjuka och världens generella kaos som gjort att Wakandas tillgångar inte är allmänt kända, utan dolda under en slags osynliggörande energisköld.

Den nya kungen T’Challa känner sig emellertid inte riktigt bekväm på tronen trots att han vunnit den enligt alla konstens regler i traditionsenlig tvekamp (inklusive den där sista kraftansträngningen, precis när det ser ut som om förlusten är oundviklig). Är det verkligen rätt att gömma sig för världen och undanhålla alla Wakandas skatter från behövande?

Hans gamla ex Nakia tycker att det borde vara självklart att sträcka ut en hjälpande hand medan kompisen och vapendragaren W’Kabi menar att det är helt ok att vara sig själv närmast. Frånvaron av tiggande nävar från alla håll och kanter är ju det som gör Wakanda till en sådan oas i omvärldens förvirrande öken. Men frågan kompliceras ytterligare för T’Challa när han blir utmanad om tronväldet av sin dittills okände (men extremt stridbare) kusin.

Den första filmen om varje enskild superhjälte brukar oftast fokusera på den personliga utvecklingen för den tappre. Hur han (bara en hon-film hittills om jag räknat rätt) finner någon slags balans i superhjältelivet och klarar av att handskas med den lika välbekanta som aktuella sentensen ”With great power comes great responsibility”.

Black Panther är i detta avseende emellertid märkligt renons på personliga utvecklingar. Vill man hårdra det skulle man eventuellt kunna skylla filmen för att vara renons på personligheter överhuvudtaget. T’Challa är en ständigt god man som innerst inne vet vad som är rätt. Nakia är en ständigt inkännande men också djärv spiontyp medan general Okoye i kungens kvinnliga amazongarde, Dora Milaje, är en bad-ass-brutta av närmast kosmiska mått.

Jag vill dock hävda att den utveckling som träder fram i Black Panther inte tillhör någon av dess mänskliga aktörer, utan landet Wakanda som sådant (eller möjligen dess styresskick). Från att ha varit en självbelåten ensling tvingas Wakanda genom sitt elddop se behovet av att ta ett globalt vuxenansvar och bygga broar till, istället för barriärer gentemot, omvärlden.

Som den vakne läsaren kanske redan förstått är Black Panther ingen skrattfest. Dess attityd är ungefär så långt från den lättsamma humorn hos sin premiärdatummässige föregångare, Thor: Ragnarok, som det är möjligt att komma utan att gå varvet runt. Vilket förstås inte är så konstigt ety regissörerna Ryan Coogler och Taika Waititi är två väldigt olika herrar. Det är nästan så jag får en känsla av att Coogler tvingades inkludera den lilla comic relief som finns med sammanbitna käkar och under vapenhot, för särskilt naturliga känns de delarna verkligen inte.

På det stora hela tycker jag dock att både Cooglers allvar och patos (som vi kanske framförallt känner igen från Fruitvale Station) fungerar. Klart bättre än hans humor i alla fall. En stor anledning till det ligger i Cooglers favoritskådis Michael B. Jordan som i sin rolltolkning lyckas vara både förbannad, känslosam och möjligen också lite halvgalen. Jordan har en tyngd och en lyskraft som går rakt in i mitt hjärta i varje scen där han är med. Att hans rollfigur utvecklas lika lite som övriga persongalleriet köper jag därför utan problem.

Allvarlig film, som sagt. Förutom att adressera ämnen som globalt ansvarstagande och solidaritet lyfter Black Panther också på stenar som privat och personlig lojalitet samt kolonialism, slaveri, förtryck och rätten till väpnad kamp. Jag tycker nog att Coogler fixar de här delarna bättre än comic relief, actionsekvenser och fajtingscener men som helhet håller Black Panther klorna respektabelt vässade.

Nu till den stora frågan: vad tyckte de andra filmspanarna om en allvarsam superhjältefilm?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mackans film
Flmr

Annonser

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

De, liksom jag, verkar helt ha ställt sitt hopp till nyazeeländske regissören Taika Waititis undergörande krafter. Jag följde Waititis twitterflöde ett par månader innan Ragnaroks premiär och tjusades av hans humor och faiblesse för kläder med ananas-tryck. Jag var också redo att mer eller mindre skita i vad som utspelat sig i de två första Thor-filmerna och behövde något som skulle hålla mig vaken efter en hektisk jobbperiod.

Nog för att det var ett tag sedan Tor hälsade på hemma i Asgård, men han känner inte riktigt igen sig. Heimdal är ute ur leken och Bifrost bevakas nu av en viss Skurge samt hans två gevär Des och Troy. Det första som möter besökaren är en guldstaty av Loke, lika stor som styvbroderns ego (ok, inget är SÅ stort). Den en gång så allvarlige allfadern Oden latar sig på en soffa, omgiven av nymfetter, mumsandes druvor.

Nå, inte ens jag hade hunnit glömma bort att det ju egentligen var Loke som nästlat sig in på tronen. Med Tor ur vägen har han gjort sig hemmastadd och förpassat Oden till ålderdomshemmet Shady Acres (finns det verkligen något ålderdomshem som heter så?!) i Midgård. Med benäget bistånd från en viss Stephen Strange hittar emellertid bröderna igen sin far, bara för att se honom försvinna och den dittills okända halvsystern Hel ta hans plats.

Många överraskningar på en och samma dag med andra ord. Och fler är på väg. Efter att Hel krossat Mjölnir som ett okokt ägg förpassar hon bröderna ut i rymden för att själv ta Bifrost-expressen till Asgård för lite omorganisering.

Först som sist: vill du ha det gravallvarliga, bombastiska eller dramatiskt djupt kända är Ragnarok verkligen inte superhjältefilmen du ska se först. Fördelen torde vara att denna tredje Thor-film omedelbart basunerar ut sina ambitioner (eller brist därpå) i en inledningsscen mellan en kedjefången Tor och elddemonen Surt som med sitt svärd är förutbestämd att orsaka Ragnarök (varför gick de inte på den gammalnorska stavningen Ragnarøkkr? Otroligt cool!) och Asgårds undergång.

Det hela är humoristiskt och lättsamt på ett sätt som vi redan vant oss vid från Joss Whedon men så här inledningsvis helt utan Whedons balans mellan humor och allvar. Waititi siktar närmast uteslutande in sig på skrattmuskulaturen (till skillnad från Hemsworth som återigen ges en chans att flasha sina pytonobliquer) och jag är helt med på det. Just den här dagen var Ragnarok precis vad jag behövde och jag är rätt säker på att jag skrattade gott åt precis allt som Waititi och manuset från Eric Pearson, Craig Kyle samt Christopher Yost ville att jag skulle skratta åt. Inte minst Lokes uppenbara skadeglädje när Tor får smaka på lite Hulkhantering i gladiatorarenan.

Till och med Sir Anthony Överspelet Hopkins sonar i viss mån sina tidigare brott genom att visa på en överraskande självdistans i sin porträttering av Loke som porträtterar honom (ni fattar om ni sett filmen…). En ny spelare i leken är Jeff Goldblums Grandmaster som erbjuder bröd och skådespel på soptippsplaneten Sakaar (till tonerna av Willy Wonka-musikalen, bara för att vi inte på något vis ska riskera att missa vad det hela handlar om), även han lagomt uppblåst och självgod (”They’re not slaves, they’re prisoners with jobs”).

Den som tyvärr fungerar sämst i mixen är Cate Blachetts förbisedda halvsyster till Loke och Tor. Jag förstår att man velat ha någon med lite tyngd i sitt skådespeleri för att kunna vara en övertygande härskarinna över dödsriket men varför måste hon då från gång till annan se ut som en fjortonårig gothare? Dessutom har hon kanske den mest otacksamma uppgiften rent storymässigt sett eftersom hon i princip bara finns på plats för att hålla Asgård-historien under armarna tills dess att Tor hinner dit igen.

Det görs vissa försök att peka på hennes och Odens solkiga bakgrund när de med svärden i hand och ridandes på Sleipner och Fenris erövrade de nio världarna. Men hennes roll som offerlamm, vilken utan pardon slaktades av sin egen far när han ville gå vidare, ges aldrig tillräckligt eftertryck utan får finna sig i att dö martyrdöden för att komedin ska få leva.

Jag inser att det finns en stor risk för att Ragnarok kommer att sjunka som en sten under tyngden av alla likartade skämt och actionscener till tonerna av Led Zeppelin om jag någon gång skulle få för mig att se om den. Men just den här oktoberdagen var den precis vad jag behövde.

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Och på jorden är det inte så värst gött för transformers just nu. De anländer i horder, både autobots och decepticons, och den mänskliga arten har bestämt sig för att sätta ned foten en gång för alla. En insatsstyrka vid namn Transformer Reaction Force (TRF) skapas. En död transformer är en bra transformer, skjut dem allihopa och låt Gud sköta sorteringen.

Men det finns fortfarande vissa människor som kan skilja mellan vän och fiende. En av dem är lone gunman-typen Cade Yeager som vi stiftade bekantskap med i Age… (honom minns jag faktiskt!). Han reser land och rike runt för att hitta skadade autobots samt nödvändiga reservdelar. Nu dock mer sliten, oklippt och familjelös jämfört med Age… eftersom han ständigt är på flykt undan TRF.

I Chicago träffar han på både den kaxiga flickan Izabella och en transformer vid namn Steelbane som ger honom en slags levande talisman. Den ska visa sig inte bara vara nyckeln till ett uråldrigt mysterium utan också något som decepticons med Megatron i spetsen vill lägga hydrualikfingarna på (who else but Megatron?!).

Om jag säger att ovanstående resumé täcker kanske max den första fjärdedelen av The Last Knight får den ärande läsaren förhoppningsvis en uppfattning om hur mycket som packats in i denna femte transformers-film. För mycket, enligt min uppfattning (om nu någon är intresserad av den. Läser du det här förutsätter jag att du är det…).

Filmen blir liksom en helt egen transformer, men en som lyckas dåligt med sin sömlösa förvandling. Istället får vi en illa sammansatt Frankensteins robot som snattat alldeles för många delar från såväl The Da Vinci Code och Indiana Jones som The Force Awakens och Rogue One.

Nu snackar vi exempelvis transformershistoria. The Last Knight kan nämligen avslöja att det finns en lång relation mellan människor och transformers, ända tillbaka till en obestämbar ”medeltid”. Dock inte mer obestämbar än att vi träffar Kung Arthur, Merlin och hela gänget runt runda bordet.

Det leder i sin tur att Mark Wahlbergs Cade Yeager en bit in i filmen får kasta sin nya sidekick Izabella överbord för att hooka upp med en ännu nyare sidekick – akademikern Vivianne Wembley (allt för fullskiten med olika titlar och ämnesområden för att passa in på en precisare benämning), spelad av Laura Haddock.

Vilken tur då att både Cades dotter och Viviannes mamma uppmuntrat dem att hitta nya partners, för med tolv års åldersskillnad samt en rejäl klass- och utbildningsdito är de förstås en match made in Hollywood-heaven.

Skitsamma att det hade varit betydligt intressantare att utveckla relationen Cade-Izabella. Nu blir Izabella en person som introduceras, glöms bort under större delen av filmen för att sedan plockas upp igen lagom till den episka slutstriden. Som ju inte kan bli episk nog om inte varenda kotte som förekommit i filmen dyker upp.

Samma problem uppstår i fallet med Cades samarbetspartner Funny Black Guy (nä ok, han heter faktiskt Jimmy) som vi får bekanta oss med precis tillräckligt mycket för att inse att transformers-serien inte har den minsta ambition att släppa sina rasstereotyper än på ett tag. Men visst, i stereotyprättvisans namn har vi också Funny Older English Man, komplett med gubbkeps, käpp, oljerock och ett sjujäkla stort slott.

Nå, jag ska väl inte vara allt för syrlig. Under en period är The Last Knight en hyfsat underhållande no-brainer. Men när vi väl når fram till vad jag tror är början på slutstriden har jag totalt tappat fotfästet och hänger överhuvudtaget inte med på vem som gör vad, inte heller på hur eller varför. Ett gäng robotar blir till en större robot men jag vet varken vilka de var, vem han (visst verkar det bara finnas manliga transformers?) blir eller vilken sida han slåss på.

Det enda jag i slutänden fattar är att The Last Knight lobbar upp en fet uppföljarboll för filmbolagen att smasha på. Klart Hasbro måste kunna få kursa lite nya leksaker! Men den insikten är inte mycket att yvas över eftersom en amöba hade fattat samma sak. Utan att ens behöva se filmen först.

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Det som blir det oväntade i sammanhanget är att sydkoreanske regissören Chan-wook Park valt att iscensätta sin historia (baserad på den historiska romanen Fingersmith av Sarah Waters) någon gång under de dryga trettio år som Korea var ockuperat av Japan. Offret ifråga är Lady Hideko vars morbror Kouzuki också kastar lystna blickar på hennes…förmögenhet för att kunna utöka sin samling av dyrbar, japansk erotika (man kan aldrig få för många bilder på bläckfisksex).

Till detta märkliga hushåll kommer alltså den koreanska Sook-hee som snart börjar hysa varma känslor för sin matmor och en allt större skuld över att hon är delaktig i komplotten.

Förutom Thirst har jag sett alla Chan-wook Parks filmer sedan Joint Security Area och i backspegeln är bara att konstatera att ingen av dem kan mäta sig med hans hämndtrilogi. Efter en kort utflykt i västerlandet med Stoker är Park tillbaka i Korea men har i The Handmaiden plockat med sig försvarliga visuella tendenser eftersom Kouzukis hus är en vild blandning av det japanska och det brittiska, två kulturer som rollfiguren uppenbarligen tycker är betydligt bättre och finare än hans egen.

I den här skärningspunkten mellan det japanska, det koreanska och det västerländska känner jag mig osäker på om något kanske går förlorat för min del. Det skulle nästan vara konstigt om det inte fanns en massa kulturella och historiska övertoner som jag helt missar men som blir oerhört raffinerade i adaptionen av Walters historiska roman om bedragare, kärlek och avgrundsdjup amoral.

Nu kan jag inte göra så mycket annat än att fundera på perspektiven i filmens tre olika delar och det faktum att de maktlösa kvinnorna ger varandra frihet medan de maktfullkomliga männen drar ned varandra i fördärvet. Samt vilken poäng Park egentligen hade med filmens nakenhet och intima sexscen som vi dessutom får se två gånger? Fanns det egentligen någon poäng med vare sig nakenheten eller sexet eller är det bara ytterligare en av de undersköna bilder som Park verkar kunna stå emot lika lite som sin faiblesse för att porträttera utstuderad hämnd?

För självklart har regissören inte legat på latsidan när det gäller det visuella; det är drivor av körsbärsblom, utsökta kostymer, märkliga brandskyddskläder, bläckfläckade läppar och raffinerad mat. Jag tyckte också mycket om musiken av Yeong-wook Jo, vilken jobbat med Park tidigare.

Mja, jag vet inte jag… Triangeldramat mellan ”Greve Fujiwara”, Lady Hideko och Sook-hee var för all del sensationellt så det räckte men den här gången tyckte jag nog att det blev lite väl mycket yta och lite väl sparsmakat med substans. Frågan är om jag inte hade velat befinna mig oftare i Kouzukis källare och mer sällan i sängkammaren. Mindre erotisk och mer thriller.

Jag hade absolut inte tråkigt när jag såg The Handmaiden men det blev också en film där jag inte hade med mig så mycket när den väl var slut. Förutom funderingarna på att Park knappast kan vara okunnig om signalerna som sexuellt laddade bilder av små och nätta asiatiska kvinnor har, i alla fall för en västerländsk publik. Men det fanns kanske en poäng med det också, jag förstod den bara inte.

Men visst kan det finnas en poäng med att se en ruggigt snygg film? The Handmaiden kan avnjutas på C More, som dessutom bjuder på en gratismånad.

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier

Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser