You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Nääääää, gick ni på den lätta? Det är ju helt enkelt löpande band-robotar som bygger ihop en bil mycket snabbare och effektivare än de mänskliga arbetarna, som nu måste möta en hotande arbetslöshet. Fast det hinner varken Dani eller Diego tänka särskilt mycket på, för NU kommer faktiskt de där superstarka framtids-robotarna och drar på en rejäl holmgång.

Den kvinnliga halvan av duon, Grace, försöker skydda syskonparet från den manliga terminatorn och råder dem att försöka fly. Vilket ska visa sig inte vara särskilt lätt, vilket vi ju alla redan vet. Terminators är ju ostoppbara. Till en viss gräns i alla fall.

Det är svårt att undkomma den olycksbådande tystnad som lägrat sig över Terminator: Dark Fate, så snart efter biopremiären. Det brukar aldrig båda gott och i det här fallet kan jag inte låta bli att instämma. Samtidigt är det lite orättvist, för även om jag inte kan påstå att jag direkt sett fram emot denna senaste installation i mördar-robot-serien är den åtminstone inte uslare än någon av de andra filmerna som tassat Terminator 2 i hasorna. Och det var ju faktiskt nästan 30 år sedan den hade premiär.

Denna gång har man som synes gått back to basics. Slut på försök att nydana serien med en vuxen John Connor eller en ung Sarah Connor. Eller ja, en viss nydaning finns förstås eftersom vi den här gången har en avgjort gammal Sarah Connor. Sarah har sedan förintelsen av diverse framtidsrobot-delar 1995 tyvärr inte kunnat dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Hon har istället fortsatt att odla sin stenhårda badass-persona samtidigt som hon gjort det till sitt livs mission att utplåna varenda terminator hon stöter på.

För tydligen har de fortsatt att droppa ned lite här och var, trots hennes och Johns insatser på mitten av 90-talet. Lite oklart hur, men det är ingen idé att bry sig om sådana petitesser i en sådan här film. För egen del tog det ett tag innan jag insåg att Dark Fate helt bortser från det faktum att det finns en par uppföljare till Terminator 2.

Dark Fate blev en lätt märklig filmupplevelse. Jag kan inte påstå att jag tyckte fullt ös-medvetslös-historien varken var särskilt bra eller särskilt engagerande. Efter ett tag var jag ganska mätt på att se såväl terminators som människor bli slängda som trasdockor hit och dit. Själv hade jag exempelvis gärna sett lite mer spännings- eller karaktärsskapande uppbyggnad innan det första slagsmålet i bilfabriken brakar loss. Det känns inte så överraskande att det inte bara är väldigt många manusförfattare inblandade, utan att de också står bakom manus till exempelvis Batman v Superman och Gemini Man. Samtidigt rullade det hela på med god fart och snipp, snapp snut så var filmen faktiskt slut utan att jag hunnit bli överdrivet uttråkad.

Terminator-seriens huvudpoäng har ju aldrig vilat på filosofiska spörsmål. Men i den mening filosofin finns där har den till största delen handlat om möjligheterna att forma framtiden, både individuellt och globalt. Är allt ödesbestämt eller finns det någon fri vilja inblandat i det hela? Dark Fate lägger fram antagandet att människor måste ha ett mål och syfte med sitt liv medan ett robotliv kan fullbordas först när det saknar mål.

Filmen har levt högt på att än en gång kunnat knöla in både Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger på rollistan. Ingen av dem är direkt dålig men jag tycker att Hamiltons insats exempelvis inte är lika bra som Jamie Lee Curtis i den senaste Halloween-filmen. Dark Fate lever banne mig ännu högre på att göra så många blinkningar och nickningar till sina föregångare att man skulle kunna tro att den drabbats av ett epilepsianfall. Jag kan förstå att frestelsen måste vara enorm men hade kanske önskat att metaelementen hade fogats in lite elegantare än vad som nu är fallet. Handling och dialog gör tappra försök att ”överraska” publiken i detta avseende men är så övertydlig i det arbetet att den faller på eget grepp.

Dark Fate bjuder på tre coola kvinns i form av Linda Hamilton, Mackenzie Davis och Natalia Reyes som Sarah, Grace och Dani, vilket förstås är trevligt. Samtidigt är är manuset dåligt på karaktärsbygge och förlitar sig i allt för hög grad på tuffa actionscener samt en sprillans ny-CGI:ad mattsvart terminator vid namn Rev-9. Han beter sig som en korsning mellan en snabb zombie och en James Wan-demon men blir aldrig så där obönhörligt otäck som både Arnie och Robert Patrick fixade i sin glans dagar. Men det var ju som sagt nästan 30 år sedan.

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Men allt kan förändras över en natt. Idag är inte igår och när Jack vaknar upp på sjukhuset efter att ha krockat med sin cykel gör han det till en helt ny värld. Eller ja, först verkar allt lika deprimerande vanligt som alltid förutom att läkarna varit tvungna att raka av Jack skägget och han saknar två framtänder. Men snart går det upp för honom att en av de stora skillnaderna mellan igår och idag är att idag har ingen hört talas om bandet The Beatles. Ivrigt googlande genererar bara träffar på ordet ”Beetle”.

När han på försök spelar Yesterday för kompisarna håller de med om att den är bättre än hans vanliga output, även om den knappast håller Coldplay-kvalitet. Först tror han att de skämtar med ett stackars värktablettspåverkat krockoffer. Men snart går det upp för honom att han verkligen vaknat upp i ett Idag där det aldrig existerat några beatlar. Ingen John, Paul, George eller Ringo. Inga hitlåtar. Förutom de han själv kan komma ihåg text och musik till förstås och låtsas att de är hans egna.

Världskändisskapet kommer som ett (förvisso något försenat) brev på posten men frågan är om det verkligen är det han vill ha? Att gå från att vara lagerarbetaren Jack Malik från kuststaden Lowestoft till att bli #JackMalik?

Det är förstås svårt att diskutera Yesterday utan att också nämna soundtracket, eller kanske snarare låtarna. För är det något jag (och jag är nog inte den enda) blir påmind om så är det hur mycket fantastiskt bra musik som kom från de fyra beatlarna. Inte sällan pratas det om vilka fantasisummor som filmbolag varit tvungna att punga ut till stjärnor som George Clooney eller Scarlett Johansson. I fallet Yesterday är det inte så svårt att räkna att räkna ut att världskändispröjset gått rakt in kistorna hos Apple Records och Sony/ATV Music Publishing.

Men detta är en film som har så mycket mer som talar för den än ”bara” musiken. Jag menar, Richard Curtis som manusförfattare och Danny Boyle som regissör, kan det bli mer stabilt än så? Yesterday är filmen som puttrar på men med genuin hantverksskicklighet i vartenda delmoment. Här finns inte en ogenomtänkt kameravinkel, inte en missriktad historievändning. Särskilt skönt är det att, förutom själva uppgång-och-fall-historien, filmen snubblar ner i få stereotyp-fallgropar.

Exempelvis hade jag förväntat mig någon slags utbrottsscen från Ellies sida när Jack mer eller mindre shanghajas av den extremt rättframma agenten Debra men den uteblir lyckligtvis. Det är också otroligt skönt att Ellie, helt okommenterat, får vara mattelärare. Yesterday innehåller emellertid välbekanta teman för såväl regissör som manusförfattare. Slumpens inverkan från Slumdog Millionaire, uppvaknandet till en ny värld från 28 Days Later och fascinationen över tidens flykt från About Time.

Yesterday är en genuint snäll film men tack vare den allestädes närvarande tryggheten slår snällheten aldrig över i mesighet. Till sin hjälp i det arbetet har Curtis och Boyle (Coyle? Burtis?) huvudrollsinnehavarna Himesh Patel och Lily James som Jack och Ellie. Bägge två närmast outhärdligt charmiga och med en bra kompisdynamik sinsemellan. Till det kommer Kate McKinnons furie till agent.

Yesterday hymlar inte direkt med sina poänger. Var inte rädd för att uttrycka din kärlek och tala sanning så ofta som möjligt. Ett hedervärt budskap. Både igår och idag.

alt. titel: Prélude, The Audition

Enligt Google Translate betyder ”vorspiel” förspel, en term som skulle kunna antyda något betydligt mer vågat än vad ljudet av ivrigt gnidande fiolstråkar förebådar. För i det här sammanhanget pratar vi mer i termer av upptakt, ett preludium. Det senare är förstås en än mer välfunnen term eftersom vi kastas rakt in i en uppspelning för inträde till en prestigefylld musikskola. Många känner sig kallade, få äro utvalda.

Läraren Anna är en av dem som sitter i juryn och som tycker sig se något hos den osäkre Alexander, varför hon tar sig an honom som sin elev, mot kollegornas inrådan. Det dröjer inte länge innan vi får klart för oss att det inte är särskilt mycket som funkar särskilt bra i Annas liv.

En födelsedagsmiddag med pappa, make och son blir en stel affär där morfadern pressar en uppenbart ovillig dotterson att spela något för sällskapet. Samlivet med maken, instrumentmakaren Philippe, går…upp och ned kan vi väl säga. Medan relationen med sonen Jonas mest går ned, där grabben tydligt markerar vad han tycker om att behöva konkurrera med mammas elever.

Själv har Anna, inledningsvis av oklar anledning, problem med sitt eget fiolspelande (lex ”Those who can, do. Those who can’t, teach”) samtidigt som kollegan och älskaren Christian vill att hon ska vara med i hans stråkensemble. Och nej, det är ingen förskönande omskrivning…

Det ligger nära till hands att jämföra Ina Weisses Das Vorspiel med Michael Hanekes La pianiste. Bägge filmerna innehåller komplexa och ångestfyllda kvinnliga musiker, Nina Hoss i det förra fallet, Isabelle Huppert i det senare. Rent skådismässigt skulle jag säga att de är jämspelta när det handlar om att förmedla den ibland ogripbara ångest eller leda eller vad det nu är som drabbar deras rollfigurer. Rent hantverksmässigt är bägge gedigna filmer.

Men om minnet inte sviker mig föreligger det däremot en viss skillnad när det gäller manussidan. I La pianiste blev jag fascinerad av Isabelle Hupperts pianolärare och vad som fick henne att göra som hon gjorde. Att Haneke sedan inte ger några som helst svar på den frågan är ju bara förväntat.

Men när det gäller Das Vorspiel ger Ina Weisse och medmanusförfattaren Daphne Charizani alldeles för lite att gå på. Anna förblir i allt för hög grad ett mysterium och framstår i de fragmentariska scenerna som så oåtkomlig och outgrundlig att jag inte ens blir nyfiken på att fundera över varför det blivit som det blivit. Det är för mycket som händer som inte påverkar händelseutvecklingen på något tydligt sätt, för mycket som förblir outtalat.

I slutänden känner jag mig helt hänvisad till förklaringsmodellen att Nina Hoss Anna är en kvinna som av diffusa anledningar (men där vissa av dem helt säkert har sin grund i barndomen med en död mor och en intill misshandelsgränsen strikt far) synes inställd på totalt självsabotage. Och det är faktiskt inte särskilt spännande.

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Läs hela inlägget här »

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg