Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

Men för all del, som det alltid varit i F&F-franchisen är det hugget som stucket om det vi ska tillbe allra mest är Dom själv eller Familjen. Å ena sidan får Vin Diesel skrovla ur sig repliker som ”Without honour, you have no family. And without family, you have nothing” Å den andra får hans antagonist håna bildinosaurien med försäkran att “The days when one man behind a wheel could make a difference are gone!” Varken filmen eller vi i publiken behöver ens låtsas som att det är ett uttalande som inte kommer att motbevisas under resans gång. Igen och igen.

Och var hittar vi dagens skurk, om inte i Fast Five? Det visar sig nämligen att den Rio-baserade korrumperade affärsmannen Hernan Reyes var utrustad med en son, Dante. Byggd som ett största modellens utedass och skvatt galen. Eller ja, innan far och son Reyes kolliderade med Toretto-gänget i Fast Five var nog Dante bara genomsnittligt galen. Men efter att ha slagit i skallen vid uppgörelsen på bron, har även “skvattet” tillkommit för Dantes del. Som nu, förutom att vara ond och galen, också är utan familj. Vilket förstås bara gör honom till en ännu större skurk i den här filmseriens perspektiv.

Nähä, du minns inte Fast Five på den detaljnivån? Inga problem, Fast X bjussar på en ganska lång recap, som dessutom ger anledning att visa lite gamla scener med Paul Walker.

Dante Reyes har alltså haft tio år på sig att planera sin hämnd och man får väl ändå säga att han utnyttjat tiden väl. Han har dessutom hunnit lägga sig till med en överdådigt flamboyant klädstil och manér (dock något oklart om det ska tolkas som ett uttryck för hans Galenskap© eller om det är mer av ett fritt, personligt val).

Det dröjer inte länge förrän större delen av Rom ligger i ruiner och Toretto-gänget är splittrade samt på rymmen undan både Dante och organisationen som tidigare leddes av Mr. Nobody.

Det kanske inte var helt fel att ha tagit en liten paus från F&F-serien genom att hoppa över F9? För jag måste erkänna att jag på det hela taget blev ganska underhållen av Fast X, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Trots en numera standardiserad speltid för filmer av den här typen på 140+ minuter ramlade den på i hyfsat tempo. Däremot ska jag villigt erkänna att när slutet kom, och jag blev påmind om att detta blott är en första del, så blev jag lite matt. Fasen vet om jag kommer att mäkta med ytterligare 140+ minutrar av explosioner, vrålande motorer, flygande bilar och Jesus Vin Diesel.

Bakom kameran står den här gången fransosen Louis Leterrier och det känns väl rätt rimligt att plocka någon med erfarenhet från Transporter-serien. Själv är jag dock mest bekant med Leterrier från Dark Crystal-serien på Netflix som jag också tyckte oväntat mycket om. En viss vana vid fantasi och det fantastiska är förstås inte heller helt fel när det kommer till F&F-seriens tionde del.

VSB: Efter Rom-debaclet förfasas nyhetsutsändningar över hela världen, men påpekar också att “No human lives were lost” vilket framstår som fullkomligt barockt för oss som just bevittnat förödelsen. Samtidigt tvekar inte filmen att ta livet av ett otal underhuggare, bara de går åt i närstrider eller råkar sitta i exploderande bilar.

Även om Fast X bara visar glimtar av Dwayne Johnson finns här nog med bisarrt och närmast overkligt stora muskelmän för att fylla ett menageri. Det säger kanske något att Vin Diesel framstår som direkt spenslig i förhållande till snubbar som Jason Momoa, John Cena och Alan Ritchson.

Det är Momoa som fått äran att gestalta Dante Reyes och även om jag inte är helt övertygad om att det är en skurkroll som funkar till 100% i den här serien ska ingen skugga falla på Momoa. Han tar verkligen i från tårna och verkar dessutom ha riktigt roligt på kuppen. Att han klarade av den typen av humor eller självdistans eller vad man nu ska kalla det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Samtidigt skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta rollfigurens förmåga (för såväl planering som ekonomi) att iscensätta alla dessa intrikata hämndplaner som inte sällan bygger på sekundprecision – här faller vi återigen över i det osannolikt fantastiska.

Fast X största behållning var nog ändå Momoa. Tokerierna som reserverades för Ludacris, Tyrese Gibson, Sung Kang och Nathalie Emmanuel var mest tröttsamma. Men för all del, filmen innehåller ju också ett barn, Leo Abelo Perry, som inte alls var lika outhärdlig som han hade kunnat vara.

***

Jag avslutar med en sista nickning till Shinypoddens filmskola som initierade en omtitt på cirkus 200 minuter belgisk hemmafruvardag. Min redan publicerade text om Jeanne Dielman finns här. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om ”världens bästa film” tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Black Adam (2022)

För tusentals år sedan smidde tyrannen Sauron Anh-Kot maktens ring Sabbacs krona. Men – surprise, surprise – maktens instrument visade sig ha en förmåga att korrumpera mäns hjärtan. Därför är den nu gömd och begraven för att inte orsaka mer skada. Men i det lilla, närmast bortglömda, landet Kahndaq försöker ondsinta legosoldater, anställda av företaget Intergang, hitta kronan.

När den modiga arkeologen Adrianna Tomaz blir hotad till livet i jakten på den mäktiga och magiska artefakten lyckas hon väcka Kahndaqs hjälte, Teth-Adam till liv. Det ska dock visa sig att den uråldrige ”hjälten” kanske inte riktigt är så ädel som en tvättäkta hjälte ska vara. Frågan är dock om Teth-Adams hårdföra rättvisa är precis vad det ockuperade Kahndaq har behov av just nu? Upprätthållarna av ”global stabilitet”, Justice Society, visar sig ha ett och annat att säga om den saken.

Såsom en kapitalt DC-okunnig filmtittare måste jag erkänna att Black Adam gjorde mig en smula snurrig. Från början verkade det tydligt nog: Teth-Adam väcks till liv och börjar avpollettera legosoldater på löpande band. Folket jublar, nu kanske de äntligen ska kunna få sin frihet efter åratal av ockupation och plundring av såväl naturresurser som kulturella artefakter?

Men sedan börjar det bli lite komplicerat – helt plötsligt blandar sig ett, för mig, fullkomligt okänt superhjältegäng i leken. När jag får möjlighet att läsa på visar det sig dock att DC:s Justice Society of America (JSA) var föregångare till både Justice League, X-Men och Avengers. I serierna, alltså. I superhjältefilmvärlden lider den lilla fyrklövern svårt av att komma i kölvattnet av X-men, Justice League, Suicide Squad och vad som känns som ett hundratal Avengers-filmer.

Och orättvisorna slutar inte där. Hawkman och Dr. Fate blir blott bleka kopior av Falcon och Dr. Strange/Professor X, trots att även dessa DC-figurer var 20 år före sina Marvel-föregångare. Cyclone är ett Storm-surrogat och Atom Smasher blir till en mindre rolig version av Ant-Man. JSA:s huvudkvarter synes helt enkelt ha tagit över Xavier-institutets lokaler, kanske efter att USA:s skolinspektion stängt ned den sannolikt högst regelvidriga friskolan?

Även Black Adams moraliska dilemman känns alltför välbekanta för att engagera i någon högre utsträckning. Vem är egentlige hjälte och vem är egentligen skurk? Behöver Folket verkligen hjältar eller är det bättre att lita till sin egen förmåga? Kan man lösa alla världens problem med icke-våld? Och hur mycket av en stad står egentligen kvar när en hoper superkraftstyper fått husera där ett tag?

Problemet med att blanda in Justice Society i historien är att filmen inte hinner grundlägga någon av sina alldeles för många rollfigurer. Därför känns det också helt oförtjänt när den exempelvis begär att jag ska bry mig om den tydligen jättetajta vänskapen mellan Hawkman och Dr. Fate eller jubla med Kahndaqs (för övrigt: högst oklart om detta är namnet på hela landet eller bara staden vi befinner oss i större delen av speltiden) befolkning när de gått samman för att slå ned en handfull levande skelett (efter filmhistoriens kanske kortaste brandtal någonsin).

Spanjoren Jaume Collet-Serra har installerat sig i regissörsstolen. Möjligen gjorde han det extremt långsamt eller också lider mannen av någon variant av prosopagnosi (ansiktsblindhet). Black Adam är nämligen så smockfull av slo-mo-segment att Collet-Serra antingen måste leva livet på typ 75 procents hastighet jämfört med den övriga mänskligheten eller också inte kunna uppfatta företeelsen slo-mo över huvudtaget. Hade alla dessa scener förekommit i normal hastighet tippar jag att Black Adam kunnat kapa minst tio, kanske tjugo, minuters speltid. Jag hade inte klagat…

Black Adam försöker hitta en balans mellan comic relief-roller samt bitsk sarkasm å ena sidan och mörkt allvar å den andra. I detta raglar filmen allt för betänkligt – jag kan tycka att exempelvis Thor: Love and Thunder, med alla sina fel och brister, ändå lyckades betydlig bättre med den lindansen. Filmen blir bara full av rollfigurer jag inte lär känna och därmed aldrig bryr mig om samt CGI-tunga slo-mo-fajter som håller på i en evighet. Ännu en DC-produkt som märkligt nog aldrig lyckas få tillräckligt med vind i slängkappan.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Peter Quill har gått ned sig efter förlusten av “sin” Gamora. Större delen av tiden i Guardians-högkvarteret Knowhere spenderar han antingen packad eller utslagen. Men så plötsligt får hans liv ett nytt syfte, utöver att vältra sig i sitt eget svårmod. Synd bara att det sker på bekostnad av Rocket Raccoons liv.

Nästan i alla fall, när allas vår favorittvättbjörn blir dödligt sårad i fajten mot en guldfärgad inkräktare (vilken dessutom verkar vara ute efter Rocket himself). Vännerna upptäcker att en av alla Rockets cybernetiska modifieringar består av en “kill switch” som måste inaktiveras innan de kan rädda honom.

Sökandet efter den informationen leder dem till företaget Orgocorp och dess grundare, High Evolutionary, vars enda mål är att skapa det Perfekta Samhället. Samtidigt återupplever Rocket sin uppväxt i Orgocorps burar medan han ligger medvetslös.

Jag är den första att beklaga mig över extravaganta CGI-spektakel, vilka inte sällan resulterar i onödigt utdragna slutfajter. Inte minst i superhjältefilmer. Samtidigt ÄR det ganska coolt att tekniken nu kommit så pass långt att James Gunn kan få publiken 100% engagerad i en 100% artificiell rollfigur. Jag tyckte i och för sig att Rocket var det bästa redan med den första Guardians-filmen men denna tredje del lyckas ändå ge honom ett rejält lyft. Såväl utseende- som känslomässigt.

Som vanligt blir jag nästan lite gråtmild när jag ser den här typen av extremrealistiskt animerade djur och i Guardians… 3 går Gunn ut hårt med inledande supernärbilder på Rockets ögon. Bara för att fortsätta ösa på med ett veritabelt cybernetiskt menageri, vilket föga förvånande består av främst små och gulliga kritter.

Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att filmen vore sponsrad av PETA eller någon liknande organisation. Alla har vi väl exempelvis blivit lite hjärtnupna över det faktum att havsuttrar håller varandra i tassarna för att kunna hålla ihop när de sover. Så när Gunn utrustar Rockets utter-vän med några slags mekaniska kniptänger istället för framben, vrids kniven naturligtvis om ett par varv extra.

Men Guardians… 3 kan ses som en inlaga för betydligt fler angelägna budskap än “bara” djurplågeri i vetenskapen och perfektionismens namn. I likhet med de andra Guardians-filmerna blir betoningen på kärlek, vänskap och omtanke om andra nästan väl tungfotad, hur välmenande den än är. Här förekommer bland annat en oväntad flyktingvåg, vilken tas emot med öppna armar. Filmens hela raison d’être bygger ju på att Peter Quill vill rädda sin kompis. Och kanske också kunna hooka upp med Gamora igen… Kan han slå två flugor i en smäll, desto bättre!

Jag uppfattar att Gunns manus också kommenterar samtidspolitiken när det görs tydligt att ett samhälle bara kan överleva och utvecklas om det kan röra sig framåt, att dess invånare kan tänka det som ännu inte varit tänkt. Att sträva efter att backa tillbaka till en idylliserad guldålder eller försöka bevara ett status quo är inget alternativ. Möjligen går det också att tolka in en AI-vinkling i High Evolutionarys oförstående häpnad inför det faktum att en av hans skapelser faktiskt överträffat honom i intellektuell kapacitet. En skapelse som i slutänden leder till hans eget misslyckande.

Guardians-trilogin dippade rätt rejält på mitten. Kanske var det så här i backspegeln välgörande att Gunn temporärt fick Twitter-kicken av Disney och därmed blev tvungen att sticka emellan med DCEU:s The Suicide Squad. Man kan anta att bläcket inte ens hunnit torka på konkurrentkontraktet innan den gamla arbetsgivaren plockade upp “Kom tillbaka, allt är förlåtet”-skylten.

För Guardians… 3 är till och med bättre än originalet, även om det nästan uteslutande är Rockets förtjänst. Och så lite Karen Gillans, också. Jag har alltid föredragit hennes Nebula framför Zoe Saldanas Gamora. Dessutom finns det ju ett slags släktskap mellan henne och Rocket, två varelser som varit utsatta för andras godtycke när det gäller den egna kroppen. Det var då för väl att Gunn kunde säkra åtminstone en vettig medlem i Fas fem-familjen.

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore (2022)

alt. titel: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter, Fantastiske skabninger: Dumbledores hemmeligheder, Fabeldyr: Humlesnurrs hemmeligheter, Animali fantastici – I segreti di Silente

Titeln till dagens film, utskriven enligt ovan, ger egentligen inte hela bilden av vad Harry Potter-prequel-serien utvecklats till. Tredje filmen in är vi faktiskt ganska långt från ”fabeldyren” (ÄLSKA norska!), vilket framtoningen av filmtiteln (och affischen) gör ett bättre jobb med att visa. Där skrivs nämligen ”Fantastic Beasts” med så små bokstäver att man nästan skulle kunna missa dem, medan ”The Secrets of Dumbledore” får närmast meterhöga dito.

Vad är det då för hemligheter vi har att göra med? Redan i Harry Potter-serien förstod vi att den vitskäggie patriarkrektorn gömde både en och två rävar bakom öronen. Här handlar det snarare om vad den yngre upplagan gömmer i sitt hjärta. En olycklig förbindelse med en viss Gellert Grindelwald bland annat. Vilken kanske är en bidragande orsak till att vissa kan anklaga Dumbledore för att gömma sig på Hogwarts och inte dra sitt strå till stacken trots att alla tecken tyder på att magi-världen är på väg utför i en förfärande fart.

Inte minst tack vare syltryggiga och sillmjölkiga politiker som gömmer sig bakom uttalanden som att man alltid måste ”lyssna till folket” och inte hindra någons röst från att bli hörd. De inte bara frikänner Grindelwald från de brott han anklagades för (i den lämpligt betitlade föregångaren The Crimes of Grindelwald) utan låter honom också kandidera till posten som överhuvud för hela magivärldens styre. Best idea ever! Och även om magipopulasen tycks precis lika lättledda som vilken annan populasmobb som helst, är Grindelwald inte främmande för att rigga matchen till sin egen fördel.

De enda som synes göra något åt den saken är Dumbledores lilla kupp-grupp, med Newt Scamander  i spetsen.

I de två första Beast-filmerna var det J.K. Rowling herself som höll i manuspennan, den här gången har hon fått bistånd från Harry Potter-veteranen Steve Kloves. Dock känns det som om The Secrets… ganska väl följer banan som började snitslas upp i The Crimes… Vi labbar egentligen med två huvudsakliga teman: ett politisk/ideologiskt i form av hotet från den fascistiske Grindelwald och ett mer känslomässigt i form av Dumbledore och Grindelwalds kärlek för varandra.

Jag ser att jag tyckte att den senare detaljen kändes en smula påklistrad i The Crimes… när det var Johnny Depp som sportade en inte helt lyckad albino-look. Så i det avseendet var det kanske inte fel att rollen den här gången istället fylldes av allas vår Mads Mikkelsen. Helt okommenterat dessutom, vilket sannolikt var enda sättet att hantera den röran. Så sett till filmen vi har framför oss, kan jag absolut köpa att Jude Law och Mikkelsen i gröna sin ungdom var ett passionerat par. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt blev en smula överraskad när det kanske max fem minuter in i speltiden hänvisas till manlig kärlek på ett sätt som absolut inte kan misstas för enbart platonsk.

Därmed har The Secrets… försökt landa ett rejält slag för ”the love that dare not speak its name”. Filmen försöker samtidigt landa ett ännu rejälare slag mot onda krafter som vill förtrycka och av-demokratisera. Utvecklingen har gått ganska fort från första filmen, som främst var ett ganska frejdigt äventyr, till denna produktion som mer än något annat verkar vilja vara en ganska tungfotad samtidskommentar.

Ambitionen är förstås lovvärd men resulterar tyvärr i en film som är lite som ett sent snöoväder. Det må se vackert ut, men är jävligt arbetsamt att pulsa sig fram i. Eftersom jag beklagade mig över att de magiska kreaturen i första filmen inte kändes verkliga tycker jag förstås att det är ganska skönt att deras insatser dragits ned rätt rejält i The Secrets… Det är fortfarande en CGI-fest, men jag har lättare att acceptera kollapsande byggnader och flygande boksidor än kinesiska lejondrakar.

Så ingen större kritik när det gäller det visuella, alltså. Och medan jag inte kan påstå att jag behövde titta på klockan särskilt många gånger (150 minuters speltid ÄR det nya 90) insåg jag när det hela började dra ihop sig att jag inte haft särskilt roligt under titten. Det var helt enkelt för gravallvarligt och tungrott. Lite som att pulsa sig fram i ett par decimeter blötnsö. Och eftersom vi den här gången lämnade historien i trettiotalets Tyskland och det uppenbarligen ska komma två delar till gissar jag att det fortsatt kommer att vara minst lika gravallvarligt och tungrott. Men för all del, jag kan inte tycka att The Secrets… varken var särskilt mycket sämre än de två föregångarna. Så samma betyg för även denna tredje del känns rimligt.

Il materiale emotivo (2021)

alt. titel: En liten bokhandel i Paris, En boghandel i Paris, Un dragon en forme de nuage, A Bookshop in Paris

En liten bokhandel i Paris. En titel som andas dragspel, baugetter, rödrutiga dukar på en liten kvarterskrog, vindsvåningar och franskt mys, n’est ce pas? Intellektuellt mys, nota bene, vi befinner oss ju ändå i en gammal hederlig bokhandel. En lokal lika renons på skärmar som denna film är renons på allt som kan kallas för franskt mys.

Sergio Castellitos Il materiale emotivo (som inte alls översätts till En liten bokhandel i Paris) är en knepig film. Allt med den andas måbra-romcom. Titeln, en liten Paris-gata smockfull med charmiga små butiker och caféer, en huvudperson som i någon mån gömmer sig och sin sorg i bokhandeln och en virvelvindsperson som får vår huvudperson att leva upp igen.

Men det är något med själva framförandet av allt det där typiska romcom-innehållet som gör att Il materiale emotivo inte alls känns som en romcom. Jag var fullt inställd på att sitta och bli lite småirriterad på en allt för myspysig produktion men i slutänden ändå inte bry mig särskilt mycket eftersom den på det hela taget var ganska harmlös.

Som det blev nu hade jag nästan föredragit romcom-stereotyperna – de hade i alla fall gett mig någon slags ledstång att hålla mig i. I nuläget är det psykologiska utspelet mellan filmens olika rollfigurer konstigt och icke trovärdigt. Här finns stråk av humoristisk nollställdhet inför remarkabla uttalanden som jag inte upplever som särskilt komiska. En scen som med en annan atmosfär skulle ha varit härligt frisläppt och romantisk blir nu istället mest märklig och tvetydig.

Den här virvelvindspersonen är skådespelaren Yolande. I andra sammanhang skulle hon utan att tveka ha varit en typisk manic pixie dreamgirl, men nu har hon en eventuellt fransk touch som gör henne lite för skör och labil (hon kallar sig själv för “impulsiv och dum”). Jag vet aldrig var jag har henne stämningsmässigt och därmed blir relationen mellan henne och bokhandelsägaren Vincenzo svårtydd. Är hon en positiv eller negativ kraft i hans liv?

En del av filmen där jag definitivt känner mig ute på djupt vatten är det språkliga. Vincenzo är som synes italienare och pratar italienska med ett par rollfigurer, men resten av konversationerna är på franska. Gör det någon skillnad, inte minst med tanke på att Vincenzo gärna läser högt ur böcker på bägge språken?

Ett annat märkligt element var att historien omfamnades av en teaterridå som öppnades i början (med påföljande inzoomning på den lilla gatan som på en scen) och sedan drogs för i en utpanorering på slutet. Men jag kan inte se någon som helst anledning till detta grepp. Yolande är som sagt förvisso skådespelare och övar in en pjäs i den lilla teatern som ligger på gatan. Men förutom den rent konkreta kopplingen uppfattar jag inte att filmens innehåll ska tolkas i stil med “all’s the world a stage” eller något i den stilen. Det finns inga metaelement såvitt jag kunde uppfatta som skulle signalera att det vi tittar på egentligen är en teaterpjäs.

Titelmässigt hjälper inte Il materiale emotivo heller mig på traven. Visst är det tydligt att filmen handlar om känslor men jag kan inte se att uttrycket exempelvis skulle vara ett välkänt citat. Filmen är allt för underlig och icke trovärdig rent psykologiskt för att ge mig något som en psykologisk resa för en eller flera av rollfigurerna. Den är samtidigt både för realistisk och för luddig i språk eller liknelser för att fungera som en mer symbolisk resa. Och även om det finns en del resonemang kring Bokens och Läsandets betydelse kan jag inte se att det gör någon större skillnad i slutänden.

Möjligen är filmen ett kap för Ettore Scola-komplettister då Il materiale emotivo bygger på ett manus (eller kanske något slags utkast?) från den italienske auteuren som gick bort 2016

Corsage (2022)

alt. titel: Korsett, Il corsetto dell’imperatrice, La emperatriz rebelde

Cancel-kulturen synes inte vara lika alive and kicking i Österrike som i vissa andra delar av världen. Metoo-ryktena har florerat kring Marie Kreutzers Corsage sedan i juni 2022, mindre än en månad efter att filmen tävlade om Un certain regard-priset i Cannes. i januari i år stod det klart att en skådespelare har åtalats för barnpronografibrott medan en annan anklagats för sexuella trakasserier.

Vilket i sin tur kan ses som milt ironiskt, med tanke på att Corsage ändå är en film som till viss del handlar om sexualitet och förtryck. Kreutzer har skrivit en slags semi-biografisk historia som följer kejsarinnan Elisabeth av Österrike under ungefär ett år i slutet av 1870-talet. Då är hon 40 år, har varit gift med kejsar Franz Josef i dryga 20 av dessa och fött fyra barn.

Det är luxemburg-tyska Vicky Krieps som gestaltar den högvälborna och i vissa avseenden påminner hennes sinnestillstånd om många andra aristokrati-skildringar. Elisabeth, eller Elsie som hon också kallas, är fångad i en gyllene bur. Hon avskyr hovetiketten och skvallerpressen som noterar vartenda gram som lägger sig kring den minimala och korsetterade midjan. Under middagsbjudningar ser hon gråtfärdig ut.

Hon ägnar sig hellre åt fysiska aktiviteter såsom ridning, promenader eller fäktning. Den utmärkande korsetten synes hon närmast använda som ett slags självskadebeteende. Ju sämre hon mår, ju längre avståndet blir mellan henne och barnen samt barnens far, desto hårdare beordrar hon sina hovdamer att dra åt snörningen.

Jag har sett Krieps i andra filmer, men minns henne egentligen bara från Paul Thomas Andersons Phantom Thread. Även här får hon spela en otillfredsställd kvinna, fångad i en minst sagt märklig relation. Och även här är hon bra i den gestaltningen, inte tu tal om den saken. Men även här får jag som tittare också svårt med engagemanget, tack vare rollfigurens till synes generella brist på…insikt eller driv eller vad jag nu skulle kalla det.

Ja, Elsie är otillfredsställd men jag får aldrig riktigt klart för mig vad som egentligen skulle kunna göra henne tillfreds. Det känns inte som hon ens vet det själv. Alla mellanmänskliga relationer genererar bara ännu fler problem eller irritationsmoment.

Jag blir heller inte hjälpt eller mer engagerad av det faktum att Kreutzer lagt in vissa anakronismer, bland annat när det gäller musiken. Ibland står kejsaren eller någon annan dignitär och knackar på vad jag antar är hennes dörr, vaktad av livréklädda tjänare. Men miljön utanför denna dörr påminner mest av allt en lagerlokal, snarare än en slottskorridor. I ett fåtal scener befinner sig Elsie i ett rum där det är så lågt i tak att hon måste böja på huvudet. Och i slutet befinner hon sig på ett skepp som definitivt inte tillhör slutet av 1870-talet.

Jag gissar att uppskattningen av Corsage hänger på huruvida man fastnar för Vicky Krieps olyckliga kejsarinna eller inte. Jag gjorde det som synes inte och jag tror att en del i den problematiken för min del var att jag antingen hade velat ha en mer rakt-upp-och-ned historiskt korrekt biografi eller något ännu mer symboliskt och utspejsat. Som det var nu blev det varken hackat eller malet.

Sisu (2022)

Är du en spoilerkänslig typ skulle jag absolut rekommendera att se årets mest stenhårda film utan att läsa nedan text. Jag tror att filmvärdet blev klart högre bara för att jag inte riktigt visste vad jag skulle få se. Men sedan får du hemskt gärna återkomma och berätta hur titten gick.

***

Sergio Leone plus Sam Peckinpah plus finskt jävlaranamma equals what?

Sisu!

I can’t hear you!

SISU!!!!

Begreppet som definierar den finska nationalsjälen kan utan större problem ses förkoppsligat i den ensamme, äldre mannen som moltigande gräver efter guld i sin ensamhet i finska lappmarken. Den brutalt ärrade kroppen vittnar om ett hårt liv. Och då har han inte ens träffat på ett gäng usla nazister ännu…

Men när han väl gör det, är det nazisterna som får se upp. Särskilt som de försöker ta ifrån honom hans surt förvärvade guldklimpar. Mannen, som så småningom identifieras som Aatami Korpi, är veteran från finska vinterkriget och har otaliga ryssars liv på sitt samvete. Ett samvete som bevisligen väger ganska lätt i förhållande till hans sisu.

Jag kan inte påstå att jag är särdeles bekant med finsk film. Bristen på sedda filmer signerade bröderna Kaurismäki har alltid varit en öm punkt i mitt filmsamvete. Men det är också Kaurismäki-stämplen som får mig att orättvist anta att mestadelen av den finska filmproduktionen är svår och tungsint.

Så icke Sisu, till min ohöljda glädje. Det dröjer ett tag innan jag förstår vart filmen ska ta vägen eftersom vi inledningsvis bara får möta en knäpptyst Korpi tillsammans med hund och häst. Han har som sagt dock INTE gjort en John Rambo, alltså dragit sig undan från världen för att skaffa sig ro i själen. Han vill istället bli snuskigt rik på guld.

Men när han blir stoppad av de ondsinta nazisterna blir det snart klart vartåt det barkar. Snart har Korpi knutit näven så hårt att det knastrar om den, för att strax därefter sätta en kniv stor som ett baseballträ rakt genom skallen på sitt första offer. Och fler ska det bli.

Det var faktiskt länge sedan jag blev så överraskande underhållen av en film. Sisu är ultravåldsam och Korpi (spelad av Jorma Tommila) fullkomligt övermänsklig. Men så länge tittaren är beredd att ge sig hän i illusionen är det förbannat roligt, mestadels på ett utstuderat makabert sätt. Vi snackar minoffer, vars losslitna underben singlar iväg för att trigga ytterligare en mina. Det skvätter generösa mängder blod och tarmar över hela filmen. Korpi är så stenhård att han vid ett tillfälle futtar eld på sig själv för att avskräcka en attackerande hund.

Illusionen innebär inte bara att publiken får hacka i sig ett ganska stort antal “Men hur gick det där till…?” utan också en hel del anakronismer. Korpis jycke ser exempelvis inte alls ut som något jag skulle förvänta mig i finska lappmarken anno 1944. En av nazisterna tuggar tuggummi (så länge han kan tugga, vill säga…), en vana som förvisso luktar andra världskriget men då snarare tillhörande amerikanska GI:s.

Även utseendemässigt är Sisu skruvad på ett sätt som gör att man sannolikt kommer att bli rejält besviken om man förväntar sig en hyfsat realistisk krigsfilm, typ Okänd soldat. Ytan känns ibland CGI-glansig och Obersturmführer Helldorfs mannar påminner nästan mer om The Road Warrior/Waterworld-skurkar än autentiska 40-talssoldater.

Men inte heller dessa detaljer stör mig inte det minsta. Jag anar dock att filmen, inte minst tack vare titeln, skulle kunna tas som intäkt för oförblommerad nationalism. Korpi mer eller mindre återuppstår, alternativt återföds, ur en finsk myr. Men eftersom han så tydligt enbart är intresserad av sitt guld hålls patriotism-vibbarna på en rimlig nivå. Han själv skiter i Fosterlandet; de enda ord han yttrar i hela filmen gäller pengar. Men det är väl också sisu, antar jag? Sisu är inte att hålla nationalistiska hyllningsmonologer, det är att med knuten näve sammanbitet vägra att dö. I alla fall inte innan ens fiender är nedkämpade till siste man.

Jag tycker så klart att Sisu utan tvekan är värd en titt, men det gäller alltså att släppa sargen relativt omgående för att filmen ska funka. Det underlättar också om man kan finna ett visst nöje i makabert underhållningsultravåld.

Sonic the Hedgehog 2 (2022)

alt. titel: Sonic the Movie 2, Sonic 2, le film, Sonic 2 – Il film, Sonic 2: La película

För att vara dryga trettio bast är den lilla, blå ”igelkotten” överraskande full av ungdomligt övermod. Han är också uppfylld av längtan att bli en riktigt hjälte, men som han får höra från den kloke Tom Wachowski: ”Heroes don’t take care of themselves, they look out for others”.

Beurokeo (2022)

alt. titel: Min vackra stjärna, Min vakre stjerne, Regnen skyller alt bort, Broker – Familie gesucht, Les Bonnes Etoiles, Broker

Känner du till begreppet ”baby hatch”? På tyska bland annat kallat ”Babyklappe”. Inte? Låt mig då svärta ned din världsbild lite ytterligare. En babylucka eller babylåda (”baby box”) är helt enkelt en anordning vari unga föräldrar kan lämna bort sina nyfödda barn. Föga förvånande allt som oftast unga, ogifta mödrar där barnafadern har schappat. I vissa länder är det förenat med dödsstraff att överge ett barn, men en sådan påföljd kan undvikas genom att lämna bort det i en babylucka. De som sedan har hand om dessa barn är oftast välgörenhetsorganisationer och kyrkor.

The Super Mario Bros. Movie (2023)

alt. titel: Super Mario Bros. Filmen

Min främsta relation till japanska spelföretaget Nintendo och Mario-franchisen är en icke-relation. Om man hade frågat mitt tio-elvaåriga jag hade jag antagligen hävdat att min ärrade själ aldrig skulle återhämta sig. Katastrofens omfattning? Min föräldrar hade inte råd med ett fancy dubbel-Watch & Game-spel, vilket var vad som krävdes om man skulle vara stolt ägare till Donkey Kong. Istället fick jag och min lillebror DELA på ett enkel-spel. The shame… Dessutom fick vi hålla till godo med töntiga Snoopy Tennis eftersom många av de andra spelen bedömdes som allt för våldsamma.