You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.

***

Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.

Klipp till ett sönderslaget ansikte. Det är Lena som vaknar upp på sjukhuset för att få ett par polaroidblixtar avbrända i synen. Bilderna ska hjälpa henne att komma ihåg hur det kan gå om hon får för sig att gå tillbaka till ”honom”. När ”han” nu kommit ut från fängelset som ”han” sannolikt dömts till på grund av det han gjorde mot Lena.

Klipp till Jonas Karlsson som med allvarsam uppsyn lyssnar på ett antal män som i tur och ordning berättar hur de trakasserat och misshandlat kvinnor i sin närhet.

Se där har vi pjäserna uppställda på spelplanen som är Den man älskar, regisserad av Åke Sandgren och med manus av danske Kim Fupz Aakeson. Och jag kan väl lika gärna med en gång avslöja att manusregissörens mellannamn är det intressantaste med Den man älskar.

Filmen är en av alla de som primärt verkar ha skapats för att förmedla ett Allvarligt och Viktigt ämne, i det här fallet alltså kvinnomisshandel. Jag gissar att man ska tolka triangeldramat mellan Alf (Lassgård), Lena (Sofia Ledarp) och Hannes (Karlsson) som ett slags kompilat av flera olika, men alla lika typiska, berättelser om män som slår och kvinnor som blir slagna.

Och det är klart att det är viktiga historier att sätta ljuset på och berätta, men det måste gå att göra bättre än så här. Skådisprestationerna tror jag är helt ok, även om jag har stora problem med att tro på Karlsson som en våldsam man. Men jag har egentligen ganska svårt att bedöma någon av dem eftersom delar av dialogen känns krystad och ”skriven”. Vem tittar egentligen sin bästa kompis i ögonen och med gravallvar i rösten säger ”Jag älskar dig”? Det här intrycket underlättas inte av att det ganska ofta spelas klagande klassisk musik i bakgrunden samt Lassgårds förebådande berättarröst (”Jag var lycklig den där dagen. Man tänker aldrig på det”). Allt är som synes oerhört ödesmättat, även när jag tror att det inte är meningen att det ska vara det.

Berättandet är också ganska ryckigt, där den fragmentariserade inledningen får mig att tro att det är ett högst medvetet grepp. Problemet med det är att det alldeles för lång tid innan jag fattar Lenas relation till de tre kvinnorna som surrar omkring i periferin, där en är bästa kompisen Mia medan de andra två är kuratorer (?) på en kvinnojour (?). Det är i alla fall den trion som både tar polaroidbilderna på Lenas sönderslagna ansikte och försöker övertyga henne om att det verkligen inte är någon bra idé att gå tillbaka till mannen som redan en gång förvandlat hennes ansikte till ett enda, svullet blåmärke.

Vilket för mig till nästa invändning mot Den man älskar. Filmen siktar i mina ögon mot att vara något mer psykologiskt djuplodande än ”bara” beskriva kvinnomisshandel. Den vill säga något om moraliska dilemman, förlåtelse och förändring. Men den gör inte detta tillräckligt bra för att få mig att förstå eller sympatisera med Lena när hon med darrande underläpp tycker så synd, så synd om sitt knytnävsbenägna ex. ”Han är helt ensam!” Jamen dåså… Trots att det får mig att känna mig som en dålig medmänniska gör bristen på förståelse att jag bara tycker att Lena är dum i huvudet.

Förutom den fallerade psykologin blir jag heller inte riktigt klar över om det är filmens mening att alla män ska framstå som ”djur” (enligt det famösa ROKS-citatet) eller om jag återigen ska dra slutsatsen att Lena är dum i huvudet som väljer dåliga män. Helt klart är i alla fall att hos både Lassgård och Karlsson ligger våldet bara ett irritationsmoment bort, inte sällan med hänvisningen att de ju bara blir så där vansinnigt arga för att de bryr sig om Lena (”Om han rör dig, dödar jag honom”).

Den man älskar ingick i i kommunens satsning ”En vecka fri från våld” och visades efter Peter Grönlunds Goliat. Det säger kanske sig självt att det var en kontrastering som inte gav Den man älskar några pluspoäng. Lika rå och naturlig som Goliat var, lika prettokrystad blev Den man älskar.

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Gud finns, hennes namn är Petrunya, God Exists, Her Name Is Petrunija

Stämningen är hög bland männen som står och fryser häcken (samt sannolikt alla övriga kroppsdelar och lemmar) av sig vid stranden. Den långrandige prästen är äntligen klar med sina välsignelser och slänger till slut ned träkorset i floden. Traditionen stipulerar att den som först får tag på korset i den iskalla flodfåran kan åtnjuta ett helt år av lycka eller tur.

Läs hela inlägget här »

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Läs hela inlägget här »

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Läs hela inlägget här »

Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?

***

Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.

Läs hela inlägget här »

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Läs hela inlägget här »

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg