You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

Shopliftersalt. titel: Shoplifters

Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.

Sannolikt tack vare just de här nomineringarna är Hirokazu Kore-eda ingen ny bekantskap för min del, trots att jag knappast kan sägas jaga efter japansk film med ljus och lykta. Jag har sett både Sådan far, sådan son från 2013 och Efter stormen från 2016. I perspektivet av de två filmerna skulle jag säga att Shoplifters uttryck och teman passar väl in i Hirokazu Kore-eda produktion. Återigen serveras vi ett oerhört naturligt skådespeleri och återigen ligger fokus på familjen.

Det tar dock ett tag innan i alla fall jag tycker mig få koll på alla medlemmarna i familjen Shibata som bor i ett enormt trångt och kylslaget litet gårdshus i någon större stad. Huruvida det är Tokyo eller Yokohama spelar mindre roll. Vi har den äldre Hatsue som inför den besökande socialtjänstemannen låtsas att hon bor själv. Hon lyfter någon slags pension som verkar hänga ihop med en före detta (samt avliden) make och får dessutom pengar från makens kvarlevande barn trots att hon uppenbarligen inte är deras mor.

Det här med pengar är ganska viktigt eftersom det är något av en bristvara i familjen. Osamu lär lille Shoto att snatta hela ryggsäcken full från affären eftersom varor på hyllan noga räknat inte tillhör någon ännu (egendomsfilosofi är kanske inte Osamus starkaste sida). Nobuyo arbetar på tvätteri och ser till att tillsammans med sina kollegor vittja kundernas kläder på eventuellt kvarglömda smycken. Osamu och Nobuyo framstår först som Shotas föräldrar men allt eftersom och i samtal förstår jag att så inte är fallet.

Hatsue delar också sängplats med den unga Aki som kallar den gamla kvinnan för ”farmor”, ett epitet som inte heller ska visa sig vara med sanningen överensstämmande. Shoplifters inleds dessutom med att Osamu och Shota, efter en av sina stöldräder, hittar den lilla flickan Yuri utestängd på en balkong mitt i smällkalla februari. För att hon inte ska frysa ihjäl tar de med henne hem för en bit mat och sedan blir hon liksom bara kvar i det lilla huset.

Med en sällsam fingertoppskänsla utforskar Hirokazu Kore-eda relationer och familj genom sina personer. För här tycker jag att det blir fel att prata om ”rollfigurer”, de som bor i gårdshuset är inte arbetande skådespelare utan personer som jag lika gärna skulle kunna se en dokumentär om. Shoplifters är förvisso inte helt renons på handling och händelseutveckling men jag upplever att Hirokazu Kore-eda valt att berätta sin historia med scener som i sig inte alltid utgör en vital del av denna händelseutveckling, vilket bidrar till den naturliga känslan. Livet är ju, som vi vet, det som pågår medan vi pysslar med annat.

Jag tyckte inte att Efter stormen gav mig något nytt när det gällde sin Peter Pan-lika huvudperson. Jag kan verkligen inte ha samma invändningar när det gäller Shoplifters. Tidigt grundläggs filmens båda teman: familj och pengar. Men därefter berättas historien på ett sådant sätt att det tidigare befinner sig i ett flytande tillstånd där jag aldrig kan känna mig riktigt säker på i vilka riktningar familjerelationerna egentligen går. Medan bristen på det senare blir något som tillhör vardagen på ett befriande avslappnat sätt. Jag slipper scener där Osamu och Nobuyo sitter och vrider sina händer över vart nästa yen ska komma från eller förfaller i bittert hatfyllda gräl över att någon av dem köpt en onödig pryttel.

Vad jag däremot får är ett par scener som med imponerande lätthet beskriver en grupp människor som tycks outsägligt trygga i sin gemenskap och som dessutom är fantastiska i sin förmåga att ta tillvara på de sorglösa moment som livet kan bjuda på nu och då. Vare sig det handlar om att rulla en snögubbe eller stå hand i hand och låta havsvågorna skölja över fötterna.

Hade det här varit det enda som Shoplifters kunde bjuda på hade filmen inte på något sätt varit dålig, men kanske lite mjäkigt slätstruken. Men rakt in i familjemyspyset trycker Hirokazu Kore-eda så småningom in ett par kofötter och bänder upp det hela på ett sätt som sätter detta med familjer i ett nytt ljus. Att koppla samman Shoplifters med superhjältefilmen Shazam! känns kanske inte helt intuitivt men är icke desto mindre en relevant parallell.

För vad är en ”familj”? Egentligen? En grupp människor som slängts ihop mer eller mindre slumpartat för att några av dem råkat ligga med några av de andra? Eller en mer frivillig gemenskap som bygger på andra grundvalar? När man säger att barn behöver sina mammor, betyder det nödvändigtvis just den person som klämt fram dem? Och är det biologi det hänger på huruvida man är en bra förälder eller inte?

Shoplifters är en film som både rör, berör och upprör. Länge signalerar den en smått melankolisk avspändhet för att avsluta familjefunderingarna med en stenhård högerkrok rakt in i solar plexus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Men företaget Monarch, vilket tagit på sig bördan att hålla koll på Godzilla och hans kompisar, är under hård press från bland andra USA:s regering. Fullt berättigat ställer man frågan varför just Monarch skulle vara särskilt lämpade att avgöra vilka av de världsförgörande titanerna som utgör ett hot mot mänskligheten och vilka som inte gör det. Den amerikanska militären, med amiral William Stenz i spetsen, tycks föga förvånande vilja agera enligt den gamla goda devisen ”Shoot them all and let God sort them out” (och då tror jag inte att de tänker på God(zilla)).

Läget blir etter värre när Monarch-forskaren Emma Russell kidnappas med dottern Madison i släptåg av ”ekoterroristen” Alan Jonah. Särskilt som Emma utvecklat en bioakustik-mackapär varmed hon verkar kunna kommunicera med titanerna och som Jonah förstås också såg till att plocka med sig. Tre till priset av en, skulle man kunna säga.

Nu är det upp till Emmas ex-make, vargforskaren Mark Russell, att försöka rädda sin dotter och helst också se till att världen inte går under. För ni minns de där antarktiska isarna? Kombinera dem med ordspråket som börjar ”Det som göms i snö…” och, hey presto – monster zero eller Ghidorah. Själv skulle han sannolikt nöja sig med att konstatera ”It’s good to be the king”.

Jag har ambivalenta minnen av 2014 års Godzilla-remake. Jag har för mig att Aaron Taylor-Johnsons rollfigur visade sig vara något av det blekaste som gick i ett par skor men att jag däremot blev oväntat förtjust i Godzillas lone gunman-attityd. Det senare har tyvärr inte riktigt hållit i sig eftersom vi nu vet att Dr. Ishirō Serizawa (återigen porträtterad av Ken Watanabe) hade rätt i att betrakta den tvåbenta ödlan som sin gud. Serizawa får även den här gången agera profet genom att kläcka ur sig till synes djupsinniga fraser som ”moments of crisis are also moments of faith” och rekrytera Kyle Chandlers Mark Russell som sin utvalde lärjunge.

Nej, antingen har jag blivit blasé inför konceptet ”enorma monster som vandrar på jordens yta” eller också har Michael Dougherty (som också regisserat spektaklet) inte lyckats lika bra med sitt manus som Max Borenstein gjorde i den förra Godzilla-filmen. Det är ett evigt tjat om naturens ordning eller balans, hur den kan invaderas och vräkas över ända. Newsflash – det finns ingen naturligt förekommande ”balans”. Även oss människor förutan tippar ekosystem över ända lite nu och då.

Slutsatsen att det räcker med att eliminera alfaindividen (varför översätts förresten begreppet prompt till ”alfahanne”?) för att desarmera en hotfull flock-situation är direkt korkad. Bara för att ledaren i en vargflock försvinner innebär inte det att alla de kvarvarande vargarna tappar tänderna eller slutar vara hungriga. Detsamma gäller spekulationerna kring varför det inte skulle finnas några historiska källor eller avbildningar av ett monster som liknar Ghidorah. Zhang Ziyis Dr. Ling säger något i stil med att det kan en medveten mörkläggning, att mänskligheten varit så dödligt rädd för just det här monstret att man inte velat kännas vid det. Detta klassiska konspirationsresonemang hjälper ingen. Dessutom kan Dr. Ling inte vara mycket till forskare om hon inte ens känner igen en vanlig, herkuliansk hydra när hon ser en.

Dougherty må bjuda på non stop full throttle action-ös, men när det redan från början inte finns någon tvekan om att Godzilla står på ”vår” sida blir det aldrig lika spännande. Det som denna uppföljare dock lyckas bättre med är sina kvinnoroller, där både Vera Farmiga och Millie Bobby Brown som mor och dotter Russell får chans att visa framfötterna en smula. Jag önskar bara att den förändringen hade kunnat få omfatta även monstren. Men istället får det enda monster som uttryckligen referens till som en ”hon” ackompanjeras av eteriska änglakörer och gudomliga ljusfenomen på himlen.

Mina minnen av 2014 års Godzilla må vara ambivalenta men jag har i alla fall några. Av 2019 års Godzilla är jag tveksam om det efter en vecka kommer att finnas några rester kvar i hjärnvindligarna.

star_full 2star_half_full

Ibland kan det ju vara bra med lite andra synvinklar. Filmspanaren Flmr har också skrivit om Godzilla. Vill ni ha två omdömen som verkligen ställer sig i varsin ringhörna kan ni med fördel besöka bloggen Pappa älskar film och lyssna på podden Vacancy.

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser