You are currently browsing the tag archive for the ‘Bio på hemmaplan’ tag.

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

paranormal-activity-2015För att se till att publiken är med i spelet serverar denna sjätte paranormala film en snabb snutt från trean och 1988 innan den snabbt hoppar fram till 2013. I ett för serien traditionsenligt humongous hus bor Ryan, Emily och dottern Leila, kallad Lee. Eftersom det lackar mot jul har familjen utökats med new age-kompisen Skyler och Ryans brorsa Mike.

Läs hela inlägget här »

A Hologram for the Kingalt. titel: Kungens hologram

Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.

Läs hela inlägget här »

Hrutaralt. titel: Bland män och får, Rams

Under årens lopp har Gummi sannolikt ofta fått tillfälle att ställa sig den klassiska frågan från 1:a Mosebok: ”Skall jag taga vara på min broder?” (japp, här kör vi 1917 års bibelversion!). Han bor granne med föräldragården på Island och äger fortfarande marken som den ligger på men i själva huset kamperar brodern Kiddi.

Läs hela inlägget här »

PhoenixNelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.

Läs hela inlägget här »

The InternRedan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg