You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Är det då en trollunge som den sörjande John Russell fått in i sitt ståtliga Seattle-hus? Mja, till att börja med finns det anledning att fråga sig om Russell fått in något alls i huset eller om det snarare är i hans egen skalle som det röjer runt. Det har gått knappt fyra månader sedan han tvingades titta på medan hans hustru och dotter mejades ned av en lastbil, så det skulle inte vara särskilt konstigt om hans mentala status är lite rubbad.

Och även om det skulle vara så att John inte inbillar sig alla konstigheter som börjar hända i huset är det nog mer sannolikt att de beror på något som fanns där redan när han flyttade in. Tillsammans med den hjälpsamma Claire Norman som arbetar på Seattles Historical Society (vilken också hyr ut huset till Russell) försöker de snoka rätt på mer om husets historia. Men alla är inte så pigga på den typen av rotande.

Jag har länge varit nyfiken på The Changeling, en film som inte sällan framhålls som en av skräckgenrens dolda juveler. Till att börja med ska man dock vara på det klara med att detta är en spök-haunted house-historia, en subgenre som i sig självt sällan blir särskilt läskig för min del. Kollegan Filmitch har sett den och naglar med ett ord fast även min känsla inför inte bara The Changeling, utan många hemsökelsefilmer: mysryslig.

Till saken hör dock att The Changeling fick följa direkt på den äldre The Innocents och i jämförelse med den svartvita hemsökelsen blev den yngre filmen kanske till och med bättre i mina ögon än vad den förtjänar. Men på det hela taget arbetar regissören Peter Medak (annars kanske mest känd för 90-talaren Romeo Is Bleeding?) på i ett avvägt tempo med allt eskalerande konstigheter och ledtrådar till mysteriet som göms i det gamla huset. Särskilt väl tycker jag att den febriga intensiteten i seansscenen funkade.

Bildmässigt kan jag inte låta bli att bli påmind om både Rosemary’s Baby och The Shining. Huset för dagen är förvisso större än Guy och Rosemarys New York-lägga men givetvis inte på långt när lika enormt som Overlook. Kameran fångar upp en rymd som speglas riktigt bra i klaustrofobin i det lilla dammiga och spindevävsbemängda vindsrummet. Huset är också tillräckligt stort för att möjliggöra en hel del kameraåkningar förbi mörka träpaneler och brokadsoffor (en inredningsstil som gör att den lilla Marc Chagall-postern vid Russells piano sticker ut en aning, för att uttrycka det milt).

John Russell spelas av George C. Scott och han gör en respektabel insats. Värt att uppmärksamma är kanske också det faktum att den sköna miss Norman spelas av en viss Trish Van Devere som gift sig med Scott bara ett år tidigare. De har kanske inte så mycket glödande sexuell spänning sinsemellan men å andra sidan en trevligt avslappnad kamratlighet. Sedan ska man kanske inte fundera allt för mycket på hur det kommer sig att hon relativt omedelbart tycks attraherad av den 14 år äldre nyblivne änklingen. Eller varför hon ger sig ut i skogen och rider iförd en snitsigt figursydd kavaj och plommonstop.

The Changeling var en rätt trivsam bekantskap som för all del skulle kunna förtjäna lite mer av rampljuset än den har i nuläget. Samtidigt ska man vara medveten om att 1980 var året då vi också fick bland andra Cannibal Holocaust, City of the Living Dead, Friday the 13th och The Shining. Så det är lite trängsel i det där rampljuset.

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

För även om jag själv blir allt bättre på att se fläckarna som skämmer denna trilogisol kan jag ändå inte komma ifrån att jag blir lika fångad varje gång jag ser den korta återblickande inledningen till The Fellowship of the Ring och hör Galadriel Blanchetts hypnotiska röst. Det känns som om många efterföljande trilogier (inte minst The Hobbit) gärna vill uppnå samma resultat som originalet men utan att lägga ned vare sig samma tid eller tankemöda på det. Och då går det ju som det går.

För en stor del av styrkan i LOTR tror jag kan hänföras till det faktum att filmerna dels spelades in i princip i ett sträck, att hela proceduren (i den mån det var möjligt) övervakades av en person och att man förlitade sig på en väl avvägd blandning av CGI, fysisk make up, riktiga statister med riktiga svärd och verkliga miljöer.

Därmed absolut inte sagt att alla filmerna är likadana eller ens lika bra. Fellowship… är en förhållandevis tajt och tydlig historia om hur Frodo påbörjar sin resa med Saurons ring runt halsen, ständigt förföljd av de svartkåpade ringvålnaderna. I ett smart manusdrag inkluderas första kapitlet från boken The Two Towers för att ge biopubliken något slags avslut och samtidigt ett par saftiga cliffhangers i och med söndringen av ringens brödraskap.

Avslutningen The Return of the King är å sin sida tydligt episk, svepande och bombastisk. En överväldigande mängd hjältemodiga final stands gentemot den bottenlösa ondskan och ädla tal som ska tända ett glödande motstånd i människornas hjärtan eller få utmattade lemmar och sinnen att orka bara en liten, liten bit till. När man vet om det och med alla filmerna i färskt minne är det ganska uppenbart att Jackson och hans team inte alls klarat av att hålla tyglarna lika stramt om denna sista film.

Och så någonstans däremellan finns The Two Towers som är lite av allt. Slaget vid Helm’s Deep är episkt så det förslår men samtidigt koncentrerat eftersom vi ju alla vet att det inte utgör slutet på historien. Frodo och Sam får möjlighet att utveckla sitt lilla triangeldrama med den ovillige följeslagaren Gollum i det tredje hörnet. Denna status funkar bra när filmen framstår som något mer anspråkslös än Return… (och för att jag är jäkligt svag för all things Rohan) men dåligt när schizofrenin gör att den samtidigt blir lite fragmentarisk och segdragen (Sam, Frodo och Gollum går och går och går. Och sedan går de lite till…).

Vid denna N:te omtitt stör jag mig fortfarande lika mycket på många av de saker som jag retade mig på första gången i biosalongen. En del av CGI:n är fullkomligt hiskelig, särskilt warganfallet i Two Towers och attackelefanterna i Return… Enterna och spökarmén är blir bara ett par simpla deus ex machina. Enterna ser dessutom alldeles för mycket ut som lustiga Rolf Lidberg-målningar vilka körts genom Disney-maskineriet. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med John Rhys-Davies röst hos Treebeard.

Något som tyvärr bara blir mer och mer störande för varje gång är den otroligt olyckliga comic relief som man sett för gott att klämma in med hjälp av särskilt Gimli men också både Merry och Pippin. Jag är helt med på att det från gång till annan kan behövas något som lättar upp den generella svulstigheten och allvaret men Gimlis grimaser när han trampar på knastrande kranier är verkligen inte rätt väg att gå. I princip alla dessa inslag lyckas aldrig bli mer än trötta blinkningar till en humor som känns totalt malplacerad.

Men jag skulle inte återvända till alla tre filmerna om det inte samtidigt fanns så mycket mer att tycka om än att ogilla. Just den här gången fastnade jag särskilt för Bernard Hills Théoden – vilken resning och pondus! Han lyckas kanske bäst av alla närvarande (ja, Hugo Weaving med spetsiga öron och Agent Smith-röst, jag tittar bland annat på dig) att verkligen fylla filmens anspråksfulla klädnad utan att det blir pompöst eller fånigt.

I ärlighetens namn finns det också många av de här ”pompösa” scenerna som fortfarande ger mig rysningar. Nästan hela slaget vid Helm’s Deep (minus en sköldåkande Legolas). Gandalfs envig mot Balrogen. Tändandet av vårdkasarna mellan Minas Tirith och Edoras. Enternas marsch och förstörelse av Isengard. Och då har jag inte ens kommit fram till Howard Shores musik (som jag i och för sig sagt snälla saker om tidigare).

När jag gjorde en genomgång av Peter Jacksons filmografi ”i skuggan av LOTR” passade jag på att inkludera betyg för alla tre filmerna bara som jämförelse. Jag ser ingen anledning att ändra på dem i och med den här titten.

The Fellowship of the Ring (2001)

The Two Towers (2002)

The Return of the King (2003)

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Stillson är den kontrollerande galningen medan Johnny är den kapable och genomhygglige killen. Dock är Johnny kanske ovanligt känslig för att vara en King-man, både fysiskt (alla operationerna som krävs för att återställa hans kropp) och mentalt (pressen av sina syner). Han känns också ovanligt mildsinnad, men är också (oftast) bestämd och säker på sin egen förmåga på det där sättet som King brukar gilla hos sina huvudpersoner.

Samtidigt finns det i bokens första halva ett slags tringeldrama mellan Johnny, Stillson och Johnny kärleksintresse Sarah som jag tycker är rätt smakligt. Kontrasteringen mellan Johnny och Stillson blir förstås enklare att göra när de inte är en och samma person. Kanske ger King här också sin plågade Jack Torrence möjlighet att göra om och göra rätt gentemot sin goda sida.

Nå, känner alla till historien? Nästan lika enkel som Cujo skulle man kunna säga. Johnny Smith är med om en bilolycka och ligger i koma i fem år. När han vaknar upp igen är han inte bara mer eller mindre handikappad efter alla år av sängliggande och belastad av monumentala sjukhusräkningar utan också utrustad med en förmåga att se syner av sådant som hänt eller sådant som kommer att hända.

Åren som Johnny aldrig kommer att få tillbaka (han vaknar ju på ett sätt upp från de döda) ger King möjlighet att skriva en av sina mest melankoliska böcker. Kanske är det också därför den inte är lika omtalad som en del av hans andra verk? Johnny blir till en plågad man, full av sorg över ett liv som kunde ha varit hans. Särskilt i förhållande till Sarah förstås, som under hans koma gått från att vara Sarah Bracknell till att bli Sarah Hazlitt.

Historien lägger också stort fokus på Slumpen som kanske är Ödet eller till och med Guds hand? Å ena sidan är mycket av det som händer beroende av slumpen, något som Johnny funderar en hel del på, samtidigt känner han sig mot slutet mer eller mindre driven (av en högre makt?) mot Stillson. Ett grepp som i och för sig inte är helt obekant för den gode King.

Författaren själv ger egentligen inga definitiva svar i den här frågan men lägger in en ambivalens i form av Johnnys troende mamma Vera. Det är hon som mot slutet av sitt liv är övertygad om att hennes son ingår i Guds plan. Det författaren däremot är oerhört tydlig med är sitt hat mot alla de som vill utnyttja både Johnny och hans förmåga samt godtrogna människor som Vera Smith för snöd vinnings skull. Tidningarna med rubriker som ”Jag födde en utomjordings barn”, ”Våra medier hittar dina borttappade saker” och ”Vi har svaret på vem som vinner valet” är en nästan lika stor fiende som Greg Stillson själv.

Nu är Stillson både galen, brottslig och farlig på ett sätt som gör att det känns svårt att dra en helt rak linje mellan honom och en viss nyvald president. Däremot kändes det som om just den delen av historien faktiskt gav The Dead Zone en helt ny aktualitet. Inte minst på det sätt som alla som kanske kunde ha gjort något åt saken bara ser honom som en ofarlig dumbom och skrattar åt hans vansinniga påhitt och utsagor. Här är frågan om Margaret Atwood också lät sig inspireras när hon beskrev bakgrunden till den värld som är realiteten i The Handmaid’s Tale? En annan aktualitet kommer från 11.22.63 som ju blev TV-serie under 2016. Enligt egen utsago är det en bok och en historia som King funderat länge på och det är frågan om inte berättelsen om ett politiskt lönnmord till viss del transformerades till berättelsen om Johnny Smith. Wheels within wheels.

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.

Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg