You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Maskören Jack Dawn var en av de första att använda skumlatex och det tog över en timme att skala bort fågelskrämmemasken från Ray Bolgers ansikte. Han fick till slut permanent inristade linjer i ansiktet av den eskapaden. Den gröna ansiktsfärgen som Margaret Hamilton fick bära i rollen som den onda häxan innehöll försvarliga mängder koppar och hon lyckades dessutom vid ett tillfälle få brännskador på både händer och ansikte. Den förste Tin Man, Buddy Ebsen, sminkades med hjälp av aluminium-pulver vilket ledde till att han efter nio dagars filmande fick föras till sjukhus med andnöd och kramper. Och ni vet den där scenen när härligt fluffig snö faller över vallmo-fältet för att väcka Dorothy, Toto och Lion? Asbest…
The Wonderful Wizard of Oz var en barnbok som författades av Frank L. Baum vid pass 1900 och redan efter två år hade den blivit så populär att det gjordes en musikal av historien. När boken övergick till public domain 1956 hade den sålt i mer än tre miljoner ex. Men under de åren hade den å andra sidan fått rejäl draghjälp av minst tretton uppföljare och nio spin-off-verk i form av novellsamlingar, musikaler och pjäser skrivna av Baum själv, minst tjugofyra ytterligare uppföljare eller spin-off-böcker av andra författare plus sex filmer, musikaler eller TV-serier. Det känns som om det skulle kunna finnas fog för att tala om en ”bauming business” för all things Oz.
Exakt varför Baums böcker och värld blev så ohyggligt populära är inte helt lätt att utröna. Tydligen spekuleras det i att det skulle ha något att göra med att The Wonderful Wizard of Oz var den första tydligt amerikanska sagan, till skillnad från klassiker som bröderna Grimm, H.C. Andersen eller Lewis Carrolls historier om Alice. Förutom Oz utspelas nämligen handlingen på för målgruppen välbekanta ställen som Omaha och Kansas. Och vi känner ju alla till det klassiska mantrat: ”There’s no place like home…”
Trots att denna klassiska musikal aldrig varit någon jättefavorit för min del känner jag ändå att jag har svårt att förhålla mig helt neutral till den. Den är så pass välrefererad i tusen och en olika sammanhang (från Buffy the Vampire Slayer och Zardoz till Who Framed Roger Rabbit) och sångerna är så pass välbekanta att helheten skapar, om inte annat, en illusion av nostalgi.
Den allra första början är något svårsmält eftersom den kräver att en då 17-årig Judy Garland ska bete sig som hon vore max 10 eller 12 (hennes konkurrent om rollen var USA:s 10-åriga lilla solstråle, Shirley Temple) när hon bara måste berätta för sin tant och farbror hur elak kärringen Gulch varit mot lilla Toto (den stackars jycken Terry får större delen av filmen finna sig i att bli mer eller mindre ihjälklämd i Garlands armar).
Men snart får Dorothy en chans att drömma sig bortom regnbågen och det är enligt min mening ett smart drag att lägga in den klassiska sången så tidigt. Judy Garlands karakteristiskt mörka röst bryter liksom upp bilden av den lilla flickan Dorothy så mycket att man därefter inte har så mycket annat val än att acceptera henne som en drömlik barnkvinna. Hennes osäkra åldersstatus passar väl in i det faktum att allt som utspelas i Oz lika gärna skulle kunna vara ett hjärnspöke medan Dorothy ligger utslagen i spåren av den vilda tornadon.
Lyckas man inte, likt Dorothy och hela hennes hus, bli bortsvept av fantasifullheten och färgexplosionen som är The Wizard of Oz gissar jag att den kan vara en ganska svår film att svälja. Munchkins i märkliga frisyrer (allt ”hår” skulle mycket väl också kunna vara Jack Dawns skumlatex) och med heliumröster, Billie Burke som häxan Glinda i gräddbakelseklänning men som inte gör mycket nytta för någon, Margaret Hamilton som en ultrastereotyp och kacklande häxa, inte bara ett utan flera deus ex machina-incidenter, omdömen rörande tänkande vilka skulle kunna tolkas som oerhört akademiker-föraktande samt övertydliga livsvisdomar (”If I ever go looking for my heart’s desire again, I won’t look any further than my own back yard”).
Men själv har jag inga större problem att trycka i mig ytterligare en tittning på Dorothys äventyr. Nu var exempelvis första gången jag insåg hur mycket inspiration Tim Burton måste ha plockat åt sig när han gjorde Charlie and the Chocolate Factory. Och med tanke på musikalens klassikerstatus kanske man borde se till att göra den till en del av sin filmiska allmänbildning? Tro mig, en hel del annat kommer att blir så mycket roligare om man känner igen referenserna.
Lyckades även Filmitch fångas av trollkarlens nostalgiska äventyr? Klicka här för omedelbart svar.
Annonser
Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.
Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?
Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.
Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.
Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.
Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.
Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.
Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.
Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.
Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.
Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.
Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken.
***
Lego DC Comics: Batman Be-Leaguered (2014, 22 mins)
Innan The Lego Batman Movie hade man testat konceptet i ett antal animerade kortfilmer och jag måste erkänna att Batman Be-Leaguered faktiskt är ganska underhållande på ett simpelt och dumroligt vis. Den komiska potentialen i animerade lego-bitar är fortfarande oväntat stor. Referenslavinen blir också mer hanterbar under 20 istället för dryga 100 minuter. Här försöker Justice League värva Batman som är minst sagt tveksam till att jobba i ett team. Trots att han måste ta sig an skurkar som Man-Bat och Bat-Mite.
Batman and Harley Quinn (2017, 74 mins)
Batman och Nightwing måste hooka upp med Harley Quinn när det ser ut som om Poison Ivy lierat sig med den farlige växtmannen Floronic Man. Quinn är den enda som skulle kunna övertala Ivy att byta sida. Första halvan av filmen är klart bäst medan den andra saggar betänkligt och slutet är minst sagt krystat. Harley Quinn är ganska rolig i alla sin galenskap, ett faktum som förstärks av att hon låter precis som Bernadette Rostenkowski-Wolowitz från The Big Bang Theory (det vill säga röstad av Melissa Rauch). Animeringsstilen är dock väl skissartad och slarvig.
Justice League Dark (2017, 75 mins)
En oväntat spännande (om än överdrivet komplicerad) historia där Batman måste samarbeta med John Constantine och Zatanna för att bekämpa det övernaturliga hotet från trollkarlen Destiny. I inläggets andra filmer är Batman huvudprotagonisten men just här måste han inta baksätespositionen eftersom krafter som han inte har det minsta hum om är i svang. Den har dock det gemensamt med ovan nämnda Batman and Harley Quinn att Swamp Thing dyker upp för ett slags Deus Ex Machina-ingripande. Inte heller den här gången är animeringsstilen något att hetsa upp sig över, men funktionell.
Batman: Gotham by Gaslight (2018, 78 mins)
En victoriansk Batman? Tja, varför inte?! Gotham by Gaslight bygger på en historia från bland andra Hellboy-skaparen Mike Mignola (som jag inte läst). Även om animeringsstilen i filmen inte känns särskilt mycket mer detaljerad än de övriga deltagarna i inlägget synes den ändå mer genomtänkt och medveten. Och vem måste en victoriansk Batman jaga, om inte den klassiske seriemördaren Jack the Ripper? Vår superhjälte får dock också hjälp från kvinnosakskvinnan Selina Kyle.
Batman Ninja (2018, 85 mins)
Kan Batman vara victoriansk kan han väl också vara japansk? Allas vår maskerade hämnare skickas tillbaka till det feodala Japan tillsammans med bland andra Jokern och Penguin. Nu gäller det att förhindra superskurkarna från att ta över landet och fullkomligt ändra historien. När man väl har vant sig att se Batman i klassisk animé-stil (komplett med stillbildsattacker á la öppna munnar och rörelselinjer) funkar det riktigt bra. Och: Transformers-slott! En läderlapps-ninja-klan! En superintelligent och telepatisk gorilla! Japanskt uttal av superhjältenamn som får det att låta som ”Bat-o-man”! What’s not to like?!
”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.
På ett sätt skulle man väl kunna säga att den mäktiga häxan och bloddrottningen vid namn Nimue håller med det klassiska Monty Python-citatet ovan. Hon tycker också att makt ska utgå från massorna, bara det att massorna i det här fallet är allehanda ondsinta och mörka kritter. Som förstås vill ha henne till drottning och, som en liten bonus, utrota mänskligheten. Men den redige kung Arthur ser till att stoppa Nimue genom att hugga henne i småbitar med det trogna svärdet Excalibur och sedan sprida kroppsdelarna så att ”no one will find her, not even the devil himself”.
Ganska exakt 1 500 år senare ska det visa sig att Arthurs uppfattning om ”svårhittad” inte riktigt motsvarar det sena 2010-talets standard. En underlig vildsvinshövdad typ springer nämligen omkring i brittiska helgedomar och letar reda på det ena ”hemliga” skrinet efter det andra. Det börjar alltså vara dags att kalla in det tunga gardet i form av Bureau for Paranormal Research and Defense (BPRD) och deras främste slagskämpe, Hellboy.
Jag är inte den som ivrigt letar upp trailers eller annan information om filmer innan jag ser dem. I fallet Hellboy anno 2019 skulle det visa sig vara en ganska dålig strategi. Neil Marshalls version av Mike Mignolas (numera) välkända serie lyckas nämligen inte göra det tillräckligt tydligt vilken relation den ska ha till Guillermo del Toros föregångare. Först tror jag att det ska vara någon slags prequel, men efter ett tag (samt närvaron av smartphones och Twitter) får jag bestämma mig för att den snarare är en reboot, vilket tyvärr inte är till filmens fördel.
Jag har absolut förståelse för att man velat avlägsna sig från de två tidigare filmerna men samtidigt ser jag inte riktigt poängen med att ännu en gång tröska Hellboys ursprungshistoria, bara 15 år efter att vi såg den första gången. Denna gång dock med det förvirrande tillägget av frifräsaren och Rasputinbanemannen Lobster Johnson, vars närvaro (i mina obekanta ögon) varken gör till eller från.
Vet ni vad man också gjort för att skilja denna Hellboy från de två tidigare? Kom igen, vad har varit det cineastiska ledordet för snart sagt allt, från TV-serier till animerade barnfilmer, under de senaste åren? Jomen visst, dark-and-gritty. Även här kan jag förstå motiven att vilja skapa en annorlunda stämning och en tuffare Hellboy i David Harbours skepnad men intentionen upphör att ha någon som helst betydelse när slutresultatet blir lika platt som om det mosats under en brittisk jättes klubba.
Marshall gör ingen hemlighet av denna ambition, snarare är det så att han trycker upp den i publikens ansikte vid första möjliga tillfälle genom att visa upp hur en korp gör idoga försök att hacka ut ögat på ett lik. Ungefär här får vi också en berättarröst som inte bara förmedlar bakgrunden till det vi ska få se utan också signalerar den bistra och makabra humor som försöker sätta sin prägel på filmen. En föresats som fungerar klart sämre än Marshalls fokus på rikliga mängder blood ’n guts.
En föresats som å sin sida tyvärr inte heller når några större framgångar. Hellboys överdrivet ituslitna kroppar och kläggiga ljudeffekter är ett grepp som oftast bara funkar i lättsammare sammanhang, typ Död snö. Här blir det kanske inte direkt osmakligt eller upprörande, snarare känns det onödigt. Detsamma gäller allt stryk som filmens huvudperson tvingas utstå, för jävlar vad Hellboy får på moppo den här gången! Vid minst tre olika tillfällen tonar bilden ut i intighet när vår hjälte förlorar medvetandet.
Filmens verkningslösa försök att skapa en säregen atmosfär hjälps inte heller av ett tungfotat manus som till stora delar missar möjligheterna att skapa ett helgjutet sammanhang. Hela anledningen till att Hellboy måste ta sig till det sköna Albion har ingen inverka på det övergripande narrativet. De olika irrvägar som måste tas innan berättelsen är framme vid sitt mål känns påklistrade och TV-spelsartade.
Visst, alla medverkande tar i så de spricker för att betona hur nydanade denna Hellboy är. Harbour själv säger exempelvis ”It really is this study of this man going through this horrible conundrum and we really get to go in deep with him”. Men jag är ledsen David, Hellboys tvivel på sin egen identitet och sina bundsförvanter samt hans längtan efter ett accepterande monster-sammanhang har vi sett allt för många gånger, inte minst i samband med (allt för?) många superhjältefilmer. Plus del Toros två första filmer…
Det mest intressanta med Hellboy blir för min del att läsa mig till att Ed Skrein från början var påtänkt för rollen som sidekicken Ben Daimio men beslutade att ”frivilligt” lämna ifrån sig uppdraget till någon med asiatiskt ursprung eftersom det är så Mike Mignola porträtterade honom. Nu fylls rollen istället av korean-amerikanen Daniel Dae Kim. Ett beslut som jag ogint nog misstänker har mer att göra med filmens image än manusmässiga prioriteringar.
Nog kan det vara så att jag har svårt att släppa del Toros första Hellboy som jag tycker mycket om och sett flera gånger. Samtidigt vill jag hävda att Marshalls Hellboy dras med problem som går långt utöver att bara skilja sig från en populär föregångare. Inte minst begår den CGI-tunga fantasyfilmers främsta dödssynd – den blir i slutänden rätt tråkig.
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
Något liknande har kommit att utkristalliseras när det gäller superhjältar. Faktum är att de här listorna till viss del överlappar varandra. För visst är det så att en hel del av våra välbekanta superhjältars mänskliga alter egon dras med en ovanligt hög andel nitlotter här i livet? Ok, så en lågoddsare för superhjältar är förvisso att vara utomjording, men det finns ju så många andra sätt att bli eller känna sig alienerad från den övriga mänskligheten.
Som att vara föräldralös exempelvis. Billy Batson tappade bort sin mamma när han var fem år gammal (eller tre. Vad vet jag, jag har inga egna barn…) och har tröskat igenom flera fosterfamiljer i sitt idoga sökande efter henne. Likt little orphan Annie är han övertygad om att hans mamma inte helt enkelt lämnade honom på det där nöjesfältet, utan letar lika ivrigt efter sin lille pojke som han efter henne.
Ett fosterbarnsliv har gjort Billy övertygad om att ingen någonsin kommer att bry sig om honom förutom han själv och det är också så långt som hans lojalitet sträcker sig. Det där med (förljugen) familjeharmoni är inget för Billy. Och det är en inställning som han ska komma att bära med sig ända in i superhjälteskapet. Ety Billy ska visa sig vara den sista chansen en gammal trollkarl har för att föra sina magiska krafter vidare. Skitsamma om grabben är ”pure at heart and strong in spirit”, nu är det ”good enough” som gäller! Och vad är ordet för dagen i syfte att kanalisera de här magiska krafterna? Shazam!
Filmserien DC Extended Universe har vacklat sig fram på minst sagt ostadiga (men extremt allvarsamma!) ben. Shazam! torde emellertid vara filmen som åtminstone kan sägas komma i närheten av konkurrenten Marvels mer lättsamt humoristiska ton, blodlöshet (jag tror banne mig inte en enda människa går åt i Shazam! förutom en hårdhjärtad företagsstyrelse) och individuella anslag. Allas vår egen regissör David F. Sandberg fick i och för sig träna på att arbeta med barn i sin Annabelle-film, men så här pass rolig var varken Lights Out eller Annabelle: Creation.
På det hela taget lyckas Sandberg helt ok med sin regissörsgärning (tack gode gud att vi äntligen är av med Zack ”Gravallvaret” Snyder!) även om manuset, med ens den bästa vilja i världen, knappast kan kallas för subtilt. Å ena sidan kan jag sympatisera med att en manusförfattare med efternamnet ”Gayden” sannolikt vet ett och annat om mobbningsklimatet på high school. Å den andra kan jag inte påstå att jag direkt uppskattar att bli slagen med ”familje”-klubban i skallen så många gånger att jag till slut börjar känna mig som en av slagpåsarna i ett Whack-a-mole-spel. Eller vad sägs om kofångarklistermärkessentesen ”I’m a foster mom. What’s your super power?!”
Och om jag tidigare har kunna känna att superhjälteslutfajterna är en smula långdragna (gäller i och för sig både Marvel och DC, men DC verkar har satt en särskild ära i att vara bäst i just denna gren) är slutfajten i Shazam! alldeles åt helvete för lång. Samma åkomma hemsökte i och för sig även Annabelle: Creation, så det kanske är lika mycket en Sandberg-grej?
Så check på humorn i Shazam! Big, Vice Versa och Freaky Friday parat med Guardians of the Galaxy och så ett par trådar Spider-Man invävt i det. En superhjälte som måste lära sig Kontrollera Sina Krafter och Ta Ansvar. Surrogatfamiljskänslan i The Avengers och något mindre mån Justice League. En pladdrig och uppnosig sidekick i form av Freddy-med-kryckan (funktionsnedsättning, remember…). En känslomässig koppling mellan superhjälte och superskurk (vilken aldrig får något riktigt namn utan hela tiden får finna sig i att bli titulerad ”Supervillain!”) där den ene inte haft några föräldrar och den andre önskar att han inte haft några. Tillräckligt med slow motion-scener för att regissören skulle ha kunnat heta John Woo om jag inte visste bättre.
Det jag saknade i Shazam! var dock bland lite mer fördjupning när det gäller superskurkens Pandoras ask-förförare. De ska föreställa de sju dödssynderna men saknar helt koppling till sina respektive synder – alla är de alla ungefär lika bra på att bita skallen av folk and that’s…kinda’ what they do… Här är jag förstås bortskämd med fördjupningar i filmer som Seven, men lite mer ansträngning i det avseendet än sju godtyckligt tentakel- och huggtandsförsedda CGI-monster tycker jag hade kunnat vara på sin plats.
Shazam! är utan tvekan den bästa produkten inom DC Extended Universe till dags dato. Kanske de där dödsryckningarna visar sig vara livstecken i alla fall? Om inte annat görs allvarliga försök att matcha Marvels ”infinity stones” med några slags ”realms”. Det känns inte som någon högoddsare att vi kommer att höra talas om dem igen.
Medbloggarna Filmitch, Movies-Noir, Fiffi och Steffo har redan hunnit skriva om Shazam! Fiffi och Steffo har dessutom också pratat om filmen i podden Snacka om film!
alt. titel: Jurtjyrkogården
”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.
Men se på fan om inte denna remake tog mig en smula på sängen. Inledningsvis är berättelsen nog så välbekant – familjen Creed flyttar till det lantliga Ludlow för att komma bort från Bostons storstadsmyller. Pappa Louis spenderade alldeles för många timmar som akutläkare och nu är det dags att softa lite som collegeläkare. Med fasta mottagningstider som ger möjlighet att komma hem i vettig tid, äta middag lagad av frugan Rachel och stoppa om kidsen Ellie och Gage.
Smolket i glädjebägaren torde vara att Rachel har svårartad dödsångest, varför det inte är så lyckat när familjen upptäcker att ägorna inbegriper den lokala djurkyrkogården Särskilt som traktens ungar tenderar att släpa dit sina döda älsklingar i sober procession, iförda läbbiga Wicker Man-masker. Men en hävdvunnen begravningsplats för husdjur ska snart visa sig utgöra familjen Creeds absolut minsta problem.
I denna nyversion av Stephen Kings, enligt min mening, otäckaste verk står två personer bakom filmens berättelse: Matt Greenberg (screen story) och Jeff Buhler (screenplay). Jag har ingen aning om vad skillnaden är mellan deras respektve bidrag eller vem som kommit på vad. Jag vet bara att jag gillar vad de gjort med historien och hur de leker med mina förväntningar. Jag var helt ospoilad på själva filmen men gick naturligtvis in i salongen i trygg förvissning om vad jag skulle få se. Riktigt så blev det inte och det var välgörande.
King är ju knappast främmande inför detta med föräldraångest och herrar Greenberg/Buhler har sedan släpat iväg med ämnet för att förvandla det till kärnfamiljens fullständiga kollaps. Det börjar nog så oskyldigt med att mamma och pappa kommer överens om en välvillig vit liten lögn. Det handlar ju ändå bara om att bespara dottern Ellie ett brustet hjärta på grund av katten Church frånfälle. Men som alla lögner växer den snart till ohanterlig storlek och utövar en säregen lockelse att fortsätta ljuga. Både för sig själv och för andra tills dess att den illusoriska tomtebolyckan blivit det mest förljugna av allt.
Även rollbesättningen funkar betydligt bättre än den gjorde 1989. John Lithgow har numera uppnått en sådan aktningsvärd ålder att han är en högst pålitlig Jud Crandall, komplett med skägg och en gubbkofta med lappar på armbågarna. Jason Clarke är en average Joe som har en helt ok dynamik med Amy Seimetz som spelar Rachel. En hel del vilar på unga Jeté Laurences axlar i rollen som Ellie och jag tycker hon klarar sig med den äran. Och minsann, om inte tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie faktiskt är riktigt lika Miko Hughes som ju spelade Gage anno ’89.
Jag gillar hur Juds hus framstår som lite lagom slitet och med ett visst renoveringsbehov, att man lyckats motstå frestelsen att göra det till en lantlig mys-idyll med timrade väggar och en stor öppen spis. På samma sätt förmedlar djurkyrkogården inget av den naivt förtröstansfulla känslan som King frammanar i boken. De illavarslande långtradarna (är inte ”långtradare” ett bra mycket mer stämningsfullt ord än ”lastbil”, så säg?) introduceras som sparsmakade men faktiskt riktigt vettiga hoppa till-effekter. Andra fina detaljer är bland annat en viss hårborstningsscen.
Så full pott för Pet Sematary då? Klappat och klart? Nej, tyvärr inte. För trots allt detta som jag nu räknat upp till filmens fördel lyckas den inte få mig att glömma tid och rum. Det är absolut inte så att den är vare sig seg eller långdragen, ändå kommer jag på mig själv att titta på klockan. Det är inte en film som jag blev det minsta rädd av eller är sugen på att se om.
Jag uppskattar nästan allt som regissörsduon Kevin Kölsch och Dennis Widmyer försökt göra med sin film, men ändå kryper den aldrig under huden på mig. Ska jag dra till med en dryckesanalogi är Pet Sematary en öl där första klunken smakar både friskt och gott men vars eftersmak är ickeexisterande eller till och med lite fadd. Kruxet är bara att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför.
Möjligen beror det på att även om jag blev uppiggad av alla förändringar som gjorts lyckas filmen ändå aldrig få till någon särskild atmosfär eller känsla. Vilket absolut inte betyder att den inte försöker, för herre min je vad många stämningshöjare som slängs in. Allt från otäcka djurmasker och dimma värdig en Hammer-rulle till mullrande ljudmattor och den sortens oklara hemsökelsefenomen som tycks vara så populära nu för tiden. Till detta läggs fullkomligt gravallvarliga och rejält grymma dödsfall.
Kevin Kölsch och Dennis Widmyer har tillsammans med Matt Greenberg och Jeff Buhler skapat en både stabil och respektabel skräckfilm. Kan de bara lära sig att få till den där sista, avgörande känslobiten också kan det här blir riktigt bra i framtiden.
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.
Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.
Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.
Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.
I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.
Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.
Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.
Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon förvisso inte men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?
Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.
Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.
I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.
Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.
Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.
alt. titel: The Girl From the Third Row
Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
That’s what HE said!