Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Jag skulle bli högeligen förvånad om det visade sig att debuterande regissören Valdimar Jóhannsson inte sett Robert Eggers The Witch minst en gång om dagen sedan premiären. I mina ögon lägger Dýrið också betoning på en olycksbådande stämning och halvkvädna visor, men kommer sedan inte så mycket längre. I det avseendet passar den isländska filmen väl in i denna nya ”skräck”-genre där det räcker med ett gäng antydningar och bilder på sådant som egentligen inte är läskigt (om det inte vore för den molande musiken som ligger i bakgrunden).

I Dýrið är det dock inte en häxa som får stå för de övernaturliga elementen utan i någon mån Black Philip himself. Den isländska filmen arbetar därmed mer genomgripande med den symboliska kristna dikotomin som fårsläktet rymmer – djävulsbocken kontra gudslammet. I sig ganska intressant. Jag tror dessutom att Dýrið eftersträvar ännu en koppling till den kristna liturgin. Filmen tar sin olycksbådande början på julafton, lamningen skulle kunna äga rum i påsktider och Maria pratar om en ”nystart”, vilket skulle kunna översättas till ”pånyttfödelse”. Ja, och så har vi som synes också en mor som heter “Maria”.

Men jag får aldrig ihop detta till något linjärt och följdriktigt. De övernaturliga elementen rymmer dessutom mer av folktro än renodlad kristendom. Överhuvudtaget har jag svårt att få ihop Dýrið till något särskilt alls. Historien och händelseutvecklingen i sig kan utan problem ses som en slags modern version av kanske framförallt bortbytingssagor (vill man dra det hela längre tillbaka går det också bra att hänvisa till “öga för öga, tand för tand”) men den här förbannade vaga framställningen gör mig kapitalt ointresserad.

Detsamma gäller dramat som är Ingvar och Marias relation samt deras lilla familjekonstellation som skapas en bit in i filmen. Det blir ganska snart tydligt att (1) Ingvar och Maria inte säger många knyst till varandra och (2) att det finns en stor sorg bakom dem. Eventuellt är 2 orsaken till 1. Problemet jag får är dock att det halva löfte om något mer än ”bara” ett renodlat familjedrama om två sorg-krisande människor, vilket i mina ögon sedan inte infrias. Men det gör att jag inte nöjer mig med att se en film om hur två sörjande föräldrar kan hitta tillbaka till varandra, vilket detta mycket väl skulle kunna vara om manuset inte alls hade plockat in de övernaturliga elementen.

Ska vi nu snacka ”elevated horror” vill jag åtminstone komma upp till Ari Aster-nivå, där olycksbådande antydningar i alla fall åtföljs av lite ”riktig” skräck också. Jóhannssons Dýrið är mer pang på rödbetan än Eggers The Witch men samtidigt mindre konsekvent i sin symbolik, så totalt sett hamnar de väl i ungefär samma otillfredsställande kategori. Allt för mycket antydningar och löften, allt för lite payback.

Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Och hennes bön om konstnärlig vägledning slår an hos läraren. Under en kort session hinner han berätta för henne att han egentligen också bara målar det han ser, grejen är bara det att han ser konstigare och konstigare saker i sina mardrömmar. En fjärran, övergiven stad. En hudlös man. Kåpförsedda gestalter. Och nu har han också börjat se saker i vaket tillstånd, strax i ögonvrån.

Kort efter detta försvinner Arkwright och Mya bestämmer sig för att leta reda på honom. Han hade ju precis börjat lära henne hur man blir en riktig konstnär!

Så hemmabiografen bjöd på en riktigt tjusig galapremiär, komplett med röd matta och allt. Hjärnan bakom Call of the Unseen är nämligen den Arbogabördige Henrik Pilerud och filmen hade därmed äkta biografpremiär på min hemmaplan. Den kommer dock att också visas i Västerås och finns redan i detta nu tillgänglig för streaming. Kanske inte riktigt i nivå med veckans andra stora svenska filmhändelse, smygtitten på Crazy Pictures nya UFO-film, men ändå… Röda mattan i Arboga!

Enligt den egna hemsidan är Pilerud en allkonstnär som ger sig på såväl fotografering, dräktmakeri, grafisk design och filmande. I Call of the Unseen ståtar han främst med titlar som regissör, manusförfattare och producent. Innan filmen började berättade han också helt kort om den långa processen som är filmskapande utan någon enorm budget att ösa ur.

Samtidigt var ursprunget till Call of the Unseen förledande enkelt: ”Dräkter är roligt, film är roligt, varelser är roligt”. Så med inspiration från Tove Jansson, H.P. Lovecraft, Hayo Miyazaki och Michael Ende har Pilerud skapa en en slags dröm-fantasy-saga med inslag av både steampunk och Jim Henson (jag tyckte mig dessutom känna av sådant som Narnia, LOTR och His Dark Materials).

Filmens drömmande del tänker jag mig kommer från tanken att skapande drar konstnären närmare något ogripbart, utomvärldsligt. The unseen… Kanske kräver till och med det sanna, ultimata skapandet att konstnären överger sin fysiska kropp och går upp i något slags världsallt?

Fantasy- och sago-bitarna tenderar förstås att överlappa en hel del, men själva grundhistorien påminner i mina ögon främst om en klassisk saga (och i det avseendet, förstås också om klassisk fantasy). Mya måste lämna tryggheten för att leta rätt på sin heliga lärargraal och längs med färden träffar hon både goda och onda. För att lära sig viktiga livsläxor måste hon vara både modig, handlingskraftig och ärlig. När berättelsen är färdig har hon blivit en helare person, med ett mål och en säkerhet inför vägen dit.

Sagostämningen präglar också i mina ögon själva historieberättandet – det finns ett ungdomligt övermod i Call of the Unseen. När Mya inte får båtskjuts ut till en ö paddlar hon helt enkelt ut i ett badkar utrustad med en brädlapp. Genom en storm, icke desto mindre. Vid ett antal tillfällen blir hon attackerad av en Black Lagoon-liknande varelse, men vilken roll denna egentligen spelar i historien blir för mig aldrig riktigt klart. Bortsett från känslan av att det hela tiden ska föreligga ett hot mot Mya, förstås.

Call of the Unseen är en film gjord med kärlek, men den är såklart inte perfekt. Just kärleken gör samtidigt att jag är beredd att ha överseende med ganska många av filmens svagheter. Särskilt som jag uppfattar målgruppen snarare som ungdomar, än femtioåriga surkärringar. Det ska också sägas att filmen vid sidan av dessa svagheter samtidigt rymmer många styrkor.

Pilerud kan uppenbarligen detta med dräkter och rekvisita, Call of the Unseen innehåller exempelvis en riktigt fin, klassisk dykardräkt. Med en liten budget tycker jag att cashen överlag spenderats klokt, många genvägar är uppenbara men samtidigt ursäktliga. Man har exempelvis inte gått i fällan att ösa på med alldeles för billig CGI. Inspelningsplatser är maximalt utnyttjade. Jag tyckte att det var ganska roligt att myndigheter och institutioner ersatts av obegripliga byråkratikonsoller. Även det ett smart budgetval istället för att bygga upp en halvtattig ”polisstation” hemma i någons lägenhet.

Jag skulle gärna se Pilerud matchas av någon med lite penningstinna muskler. Kanske också få någon att bolla med när det gäller manus. Då skulle det kunna bli riktigt intressant på den svenska biorepertoaren.

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Vi börjar i 1994 och tvillingstäderna Sunnyvale samt Shadyside. Som namnen antyder är allt solsken och gröna skogar i Sunnyvale medan Shadyside har sin beskärda del av socioekonomiska brister. Samt en räcka märkliga mord som får Shadysides tonåringar att undra om det inte vilar en förbannelse över såväl staden som dem själva. Med jämna mellanrum och ända sedan 1600-talet har olika Shadyside-invånare gått crazy bananas med diverse tillhyggen på sin familj eller sina medmänniskor. Från prästen Joshua Miller som stack ut ögonen på den yngre halvan av sin församling till den senaste, Randy Torres, vilken hann mörda de stackare som jobbade kvar på kvällen i Shadyside Mall innan han blev skjuten av polischefen Nick Goode.

Därefter följer en historia som på ytan påminner om klassiska 90-talsslashers som Scream eller I Know What… och som involverar tonåringarna Deena, Sam, Josh, Simon och Kate. Snart ska det dock visa sig att det ligger något mycket märkligare i botten av alla de här mordorgierna än vanlig, jäkla galenskap. Kan det på något sätt hänga ihop med häxan Sarah Fier som kanske lade en förbannelse över Shadyside? För att ta reda på det måste vi hänga med till 1978 och höra berättelsen från den enda överlevaren av massakern vid sommarlägret Camp Nightwing. Vilken i sin tur leder tillbaka till 1666 och en förklaring till vad som verkligen låg bakom häxerianklagelserna mot den unga Sarah Fier.

Nu blev det ju inte bara slashers i fallet Fear Street. Anno 1666 får vi snarare möta vibbar av det som kallas ”folk horror”, med fokus på den illavarslande skogen som omger det lilla samhället Union (detta var alltså innan uppdelningen mellan de som har och de som inte har) och mobbmentalitet påhejad av religiös fanatism. Plus ett slag för orättvis könsmaktsordning. Fördelen i sammanhanget är att bilden av häxeri som en ursäkt för patriarkatet att slå ned på självständiga kvinnor eller en möjlighet att skyla över sina egna tillkortakommanden är så pass väletablerad att Fear Street inte ens behöver bli särskilt övertydlig i sitt användande av det. Häxerianklagelserna i sig räcker för att en 20-talspublik ska fatta grejen.

Med förväntningarna inställda på något lättsamt och tonårsanpassat måste jag säga att det här faktiskt inte var så dumt. Riktigt underhållande, till och med. Och även om trilogin sannolikt inte har en chans att skrämma ens en halv-van skräckfilmskonsument var själva morden tillräckligt grisiga och makabra för att jag skulle bli överraskad. Ok, vi får förstås inte alltid se allting in i minsta detalj, men antydningar kan vara nog som talande och i 1978-segmentet skonar lägermördaren inte ens charmigt småknubbiga och glasögonbeprydda barn från sin yxa.

Samtidigt måste jag erkänna att själva inåkningen till just 70-talsdelen var kanske den som blev mest ansträngd eftersom den byggde på att någon måste sätta sig ned och säga: ”Nå, låt mig berätta om…” Men å andra sidan innehöll den delen Sadie Sink (Stranger Things-Max), en skådis vars utstrålning och stil jag verkligen gillar. Själva introduktionen till 1600-talsdelen funkade bättre, men i det fallet kändes å andra sidan hela miljön ganska konstruerad. Större delen av skådisarna (varav många återkommer i större eller mindre utsträckning genom alla tre filmerna) framstår inte som superbekväma i gråbeiga linnekläder och med någon slags generisk gamla tider-dialekt.

Men de här invändningarna blir faktiskt petitesser i sammanhanget. Jag köpte utan problem Fear Streets tonårsinramning (vuxna är  nästan lika frånvarande här som i föregångare av typen ANoES) och det i slutänden övertydliga fokuset på maktperspektiv. När jag ändå hade hängt med Shadyside-kidsen i nära sex timmar kändes det nära nog naturligt med en utveckling som handlade om att De Som Har i bokstavlig mening tagit makt och välstånd från De Som Inte Har och format sitt arv utifrån det. Möjligen blir den där sista rosetten på paketet lite väl elegant knuten eftersom jag nästan får intrycket av att sådant som självskadebeteende, psykisk ohälsa eller missbruk som genom ett trollslag försvunnit från Shadyside. Och riktigt så enkelt uppbyggd är ju nu inte världen, inte ens i YA-litteratur (gissar jag).

Fear Street-filmerna gjorde mig också glad eftersom jag tycker att de bör kunna ses som ett tydligt bevis för att tesen om att alla (skräck)filmer kan riktas mot målgruppen tonåriga killar inte håller längre. Särskilt mot bakgrund av tittarna på Tragedy Girls och The Final Girls känns det helt naturligt att Fear Street sätter dels Deena och Sam, dels systrarna Ziggy och Cindy i centrum. Här har vi alltså tre filmer som riktar sig till tonåringar, inte primärt handlar om kärlek i form av ett triangeldrama och där de huvudsakliga protagonisterna är tjejer.

Fear Street bjuder alltså på en mestadels positiv överraskning, så länge man lyckas ställa in förväntningarna på rätt nivå (och kan bortse från ett alldeles för övertydligt tidsstämplat soundtrack). I det övergripande perspektivet gillade jag greppet med tre sammanhängande filmer och jag tycker också att man lyckades koppla ihop den genomgående berättelsen på ett sätt som funkade.

I ”rätt nivå på förväntningarna” ingår också att inte hoppas på någon särskilt insatt eller djuplodande upprepning av vare sig 90-tals- eller 70-talsslashers (mer 80-tal om vi ska vara petiga) eller folk horror. De olika undergenretroperna är något filmmakarna snarare slängt upp som skådebröd, tillsammans med namn som ”Alice” (Friday the 13th) och ”Rooker” (Henry – Portrait of a Serial Killer) samt lättsmälta referenser till Poltergeist, Night of the Living Dead och Stephen King. Vill man ha det supernördiga och i alla detaljer perfekta omtaget på de här genrerna bör man vända sig annorstädes. Men jag kan tänka mig att Fear Street-trilogin i det avseendet kan vara en perfekt gateway drug för dagens spirande skräckfilmsnördar och det är inte det sämsta. Däremot får man väl hoppas att tittarna inte tar med sig den fullkomligt idiotiska vanan att skära sig mitt i handflatan så snart det medvetet ska spillas några droppar blod. Kids, don’t try this at home!

Fear Street Part One: 1994 (2021)

Fear Street Part Two: 1978 (2021)

Fear Street Part Three: 1666 (2021)

The Final Girls (2015)

Vi fortsätter väl med lättsamma slashers? Trots att det skiljer ett par år filmerna emellan har jag ändå tack vare diverse snack kommit att koppla ihop Tragedy Girls med The Final Girls. Vi är fortfarande kvar i skräckkomedifacket, men nu med en betydligt stadigare bas i 80-talets lägerslashers.

Fortsätt läsa ”The Final Girls (2015)”

Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.

Fortsätt läsa ”Ghostbusters: Afterlife (2021)”

Moloch (2022)

Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.

Fortsätt läsa ”Moloch (2022)”

Meander (2020)

alt. titel: Méandre, Meander – Trappola mortale, El tubo

Ett av de få begrepp som jag faktiskt minns från grundskolegeografin är av någon anledning meanderbågar eller meanderlopp. Helt enkelt ett snirkligt flodlopp som blir allt snirkligare tack vare att kurvorna byggs på med erosion i ytterkurvan och sediment i innerkurvan. Till slut kan en fåra bli så krumelurig att den knoppar av sig självt och därmed skapar en så kallad korvsjö.

Fortsätt läsa ”Meander (2020)”

Pengabdi Setan (2017)

alt. titel: Los hijos de Satán, Satan’s Slaves

En gång var Mawarni ung och vacker, med en ung och vacker röst. Men ibland kan åren vara extra grymma och här ligger hon nu, paralyserad av en okänd sjukdom. Maken Bahri och de fyra barnen, med äldsta dottern Rini i spetsen, börjar få det allt tajtare ekonomiskt i takt med att moderns skiv-royalties sinat. Särskilt som de bor i farmodern stora hus, vilket kostar alldeles för mycket att underhålla.

Fortsätt läsa ”Pengabdi Setan (2017)”

Baskin (2015)

Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.

Fortsätt läsa ”Baskin (2015)”

El orfanato (2007)

alt. titel: Barnhemmet, Børnehjemmet, L’orphelinat, Das Waisenhaus, The Orphanage

Laura växte upp som föräldralös. Därmed ligger det nära till hands att hon i vuxen ålder försöker ta hand om andras barn. Till att börja med har hon och läkarmaken Carlos adopterat lille Simón, men Laura har mer ambitiösa planer än så. Hon och Carlos har nämligen köpt det gamla schabraket till hus vid spanska Atlantkusten som en gång rymde barnhemmet där Laura bodde. Här planerar Laura att öppna en internatskola för barn med funktionsnedsättning.

Fortsätt läsa ”El orfanato (2007)”