You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Annonser

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Men innan dess blir Ig Parrish ”välsignad” med ett par horn i pannan och de får hans medmänniskor att be honom om lov att utföra sina innersta och mest skamliga önskningar. Mamman som vill ta itu ordentligt med sin oregerliga dotter och dessutom bli ordentligt påsatt av golftränaren. Receptionisten som vill be sagda mamma och hennes osnutna unge att dra dit pepparn växer. Journalisten som är beredd att göra vad som helst för scoopet hon behöver för att kickstarta karriären.

Hans egen mamma vill helst av allt att Ig och hans problem bara försvinner ur hennes liv. Ig är nämligen misstänkt för att ha mördat sin flickvän Merrin och alla hörde dem ju bråka högljutt den där kvällen när Merrin dog. Ig själv har inget alibi för mordet och med ett par horn i pannan samt folk som kläcker ur sig både det ena och det andra runt omkring honom börjar han undra om det kan vara så illa att han verkligen har mördat Merrin och sedan helt enkelt glömt bort alltihopa?

Jag tyckte Joe Hills Horns var helt ok och med Alexandre Aja vid regissörsratten och Daniel Radcliffe som Ig Parrish har suget efter filmatiseringen funnits där sedan premiären.

Och inte smakade den filmiska Horns så illa? Inte illa alls, faktiskt. Min största fundering gällde hur manuset (skrivet av för mig okände Keith Bunin) skulle hantera de mångahanda religiösa och existentiella funderingar som Joe Hill tenderade att grotta ned sig lite väl mycket i. Inte mycket av det finns kvar och det är till historiens fördel kan jag tycka. Nu blir det mer fokus på mysteriet med Merrins död. Den övernaturliga delen med hornen och gud och djävulen och kristenhet i största allmänhet förvandlas snarare till en bonus. Särskilt de korta, för handlingen meningslösa, dialogerna levereras med en avslappnad trovärdighet (under förutsättning att de oftast involverar en hornprydd kille, vill säga)

Det fanns faktiskt många saker att gilla i Ajas adaption. En del scener och bilder är oerhört snygga, alternativt effektiva, vilket kanske inte borde komma som någon större överraskning – Aja brukar ha ett bra öga för sådant. Den andlösa spänningen som Aja skapade i genombrottsfilmen Haute Tension lyser däremot med sin frånvaro och med filmer som Mirrors och Pirahna 3D i backspegeln är det kanske dags att sluta vänta på den.

Överhuvudtaget är även skådespelarprestationerna riktigt fina. Till en början har jag lite svårt att övertygas om Harry Potter som Plågad Ung Man. Men när det börjar komma flashbacks och det blir tydligt hur Daniel Radcliffe kan ställa om hela sin uppenbarelse till en mer obekymrad dåtid blir jag lite mer imponerad. Radcliffe står tillsammans med Joe Anderson som spelar hans knarkmagre trumpetarbror Terry för Horns bästa insatser. Att fixa pålitliga veteraner som David Morse, James Remar, Kathleen Quinlan och Heather Graham i små men viktiga biroller blir ytterligare bevis för att vi här har att göra med ett castingteam som kan sin sak.

Ett par saker drar dock ned det generella intrycket. Anledningen till att saker och ting blev som de blev lyckades jag tappa bort lite i bokens religiösa moras men här kändes just den utvecklingen aningens lökig. Jag känner inte att vare sig Juno Temple (förvisso änglalikt vacker) som Merrin eller Max Minghella (jupp, Anthonys son) som Igs bäste kompis Lee lämnar de bestående intryck som jag hade önskat. Men i rättvisans namn hade de inte så mycket att komma med hos Joe Hill heller.

Den största nackdelen ligger dock tyvärr i filmens effekter som är alldeles för uppenbart (och inte särskilt bra) CGI:ade. Under större delen av Horns kunde jag inte låta bli att fundera på vilken sjujäkla mycket bättre film det här hade blivit om man istället kostat på sig lite rejäla praktiska effekter.

Joe Hill avslutar sin bok lite svagt och Ajas film undgår inte samma öde. Men fram tills dess var detta helt klart underhållande.

alt. titel: What We Become

Det känns som om det blivit något av ett mantra att all film som kommer från Danmark och Norge är så mycket bättre än sin svenska motsvarighet. Så en dansk zombiefilm måste man förstås försöka sig på, inte minst med de norska Död snö-filmerna i ryggen.

I den idylliska villaförorten Sorgenfri är den traditionsenliga sommarfesten i full gång men allt är inte riktigt som det brukar. Det har kommit oroväckande nyheter om ett sjukdomsutbrott på ett närliggande ålderdomshem och börjar man inte lite till mans känna sig något krasslig? En förtvivlad äldre dam vill ha hjälp med att ta hand om maken som dött knall och fall framför TV:n men väl på plats ligger det ingen dör på golvet.

Allt det här är dock inget som gör lämnar några större avtryck på tonårige Gustavs radar. Han är nämligen fullt upptagen med att drömma om och spana på den heta Sonja som precis flyttat in tvärs över gatan. Sonja, som i sann tonårsfilmstradition inte tycks ha de minsta emot att bli stalkad utan bara vinkar lite näpet när hon ser Gustav och hans kikare.

Snart har dock vare sig Gustav eller Sonja något större val än att uppmärksamma vad som pågår omkring dem eftersom området invaderas av militär som skjuter skarpt om någon försöker ta sig därifrån. Kan det verkligen bara handla om en vanlig virussmitta som TV-utsändningarna påstår?

När jag nu ändå tagit upp Död snö, låt oss jämföra: zombienazister i fjällen vs zombies i villaförorten – vad känns mer nyskapande?

Nej, Sorgenfri blev tyvärr inget exempel på hur mycket bättre icke-svensk film ”alltid” är. Istället var den en sådan där rulle där man undrar hur det kommer sig att någon överhuvudtaget påkostat dess spridning. Inte för att den är remarkabelt dålig utan för att den inte bjuder på något som helst nytt. Klipp sönder en fem, sex, långsamma zombiefilmer, blanda och ge och häpp, så har vi Sorgenfri.

Det man möjligen kan notera är att produktionen antagligen inte hade någon särskilt stor budget vad gäller effekter, för de är förvånansvärt sparsmakade med tanke på genren. Allt vi får är lite fejkblod, några kladdiga sår och den gamla klassikern: viftande armar in genom fönstret.

Hade Sorgenfri haft ungefär samma innehåll men varit mer undermålig med avseende på teknisk kvalitet och skådespeleri hade man kanske kunnat se en viss charm i den. Avfärdat den som ett ambitiöst studentprojekt. Nu blir den tyvärr bara tråkig för alla som sett mer än en zombiefilm tidigare.

Är du sugen på lite långsamma zombies kan Sorgenfri med fördel ses via streamingtjänsten C More. Kanske också passa på att utnyttja deras erbjudande om en hel gratismånad, då hinner man med många zombies.

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan CarrieThe FuryScannersThe Dead ZoneFirestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.

Läs hela inlägget här »

Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

Läs hela inlägget här »

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Läs hela inlägget här »

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg