The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Man kan dock ana att Yakov kanske kämpar ännu lite mer än de andra. Han måste ta medicin men har kort om stålar. Han vill gärna träffa kvinnor men drar sig undan när gruppmedlemmen Sarah tar kontakt eftersom han inte vet hur han ska prata med henne på egen hand. Han har utforskat sin nya mobil så till vida att han hittat ficklampan – så jäkla behändigt!

Det är Yakovs ekonomiska situation som gör att han en sista gång tillåter sig att bli indragen i den chassidiska kulturen. För 400 dollar går han med på att sitta och vaka över liket av den nyss avlidne Rubin Litvak, ett uppdrag han haft förut. Men natten hos Rubin Litvak och dennes demenssjuka hustru ska bli en natt olik hans tidigare vaknätter.

Skräckfilmspodden Vargtimmen talade sig varm för The Vigil som en oupptäckt liten pärla och meddelade dessutom att den fanns lätt tillgänglig på SVT Play. Valet var därmed ganska enkelt, särskilt som debutant-regissören och manusförfattaren Keith Thomas efter The Vigil tog sig an remaken av Firestarter (wait for it…)

En viss antydan om vad som komma skall i The Vigil levereras i princip omgående. Filmen är nämligen en Blumhouse-produktion – därmed förekommer också en hel del kameravinklar och utsnitt som gör att man stirrar sig svettig för att eventuellt upptäcka en rörelse eller skepnad i för- eller bakgrunden. På det hela taget är The Vigil dock förhållandevis minimalistisk. Hade den varit gjord ett eller ett par år senare hade den kanske till och med kallats för ett pandemiprojekt, men nu gissar jag att det snarare handlar om att hålla en vettig budget för en debutfilm.

Men Thomas, tillsammans med Dave Davis i rollen som Yakov, jobbar så bra man rimligen kan begära med sina begränsade medel. The Vigil gapar sällan över för mycket och har förstås en fördel i sin för många sannolikt obekanta miljö och kultur. I grunden är detta nämligen en förhållandevis välbekant demon-berättelse (plus inslag som ”det motvilliga sista jobbet”, ambivalensen i psykiska ohälsa kontra ”riktiga” övernaturligheter och spår av Sometimes They Come Back). Men tack vare sina judiska omständigheter känns historien inte riktigt lika självklar som om de istället varit katolska.

Manuset använder sig också av skräckinjagande realiteter som Förintelsen och nutida antisemitism för att fördjupa sin poäng med en varelse som livnär sig på människors smärta. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att trycka ännu hårdare på just de elementen. I nuläget känns slutresultatet en smula tunt, även om The Vigil på intet sätt är dålig eller framstår som rent exploaterande av allvarliga ämnen.

Sin korta speltid till trots kan jag dock tycka att Thomas suger lite väl länge på final-karamellen och slutet är så förväntat att jag nästan vill kalla det för oinspirerat. Men för att vara en debut är The Vigil ändå remarkabelt välgjord, välspelad och genomtänkt. Utan tvekan sevärd om ni skulle dyka på den.

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Det är något med detta multiverse som gör att en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness inledningsvis kan tyckas mer komplicerad än den egentligen är. Men lyfter man blicken en smula står det snart klart att det handlar om ett st (1) hjälte, ett st (1) skurk samt ett potentiellt oändligt antal (∞) oskyldiga offer. Temamässigt är vi också på välbekant territorium: Stephen Strange måste lära sig att släppa det förflutna, konfrontera sig själv och inte tro att han vet allt, America måste lära sig att kontrollera sina potentiellt destruktiva krafter medan filmens storskurk å sin sida måste acceptera att det inte går att kontrollera allt. Att den där ”book of Vishanti” (som Strange och America ägnar en hel del tid att leta efter och som ska ge hjälten typ ”de kraften hen behöver för att besegra fienden”) egentligen innebär något mer abstrakt och metaforliknande än ett konkret supervapen kommer inte som någon större överraskning.

Så i den mån det om, säg, två år kommer att gå att särskilja just Dr Strange… från den övriga Marvel-massan hänger det snarare på att Paul Feige den här gången lyckats få gamle Sam Raimi att komma ut ur filmgömmorna för första gången sedan 2013. Tydligen var tanken att Scott Derrickson även den här gången skulle ha fått äntra regissörsstolen, men det sket sig på grund av ”creative differences.” Som det ju brukar heta i Hollywood när det skiter sig.

Rent berättelsemässigt kan jag inte påstå att jag känner igen eller kan identifiera att det är just Raimi som håller i spakarna – i det avseendet är Dr Strange… ett Marvelspektakel bland andra Marvelspektakel. Däremot finns en hel del detaljer där Raimis kameraarbete eller svarta humor lyser igenom (exempelvis det Starro the Conqueror-liknande monstret som synnerligen grafiskt får ögat utslitet av en lyktstolpe eller Black Bolts dödsfall), plus en del skamlös Evil Dead-”inspiration”. Samt en Bruce Campbell-cameo att ersätta den numera bortgångne Stan Lee. Just den detaljen vet jag dock inte om den tillförde särskilt mycket, mer än att utgöra ett konkret bevis på att även sådana storheter som Campbell blir äldre och stelare.

Dr Strange… är ”bara” två timmar lång och speltiden ramlar på i riktigt bra tempo – jag var hyfsat underhållen, om än inte direkt djupt engagerad, rakt igenom. Jag tror dock inte att det främst beror på Dr Stranges… världsbygge (fantasysuperhjältestuket känns alltid lite plastigt) eller den aktuella historien. Däremot på att Benedict Cumberbatch och Elizabeth Olsen är så pass bra skådisar att de säljer in sina antagonister inom ramen för denna osannolika historia. I den mån magiker och häxor kan passa in i superhjälteledet behövs den den här typen av prestationer för att jag ska tro på den insäljningen.

Det som fastnade rejält krävan var dock namnet på vår unga protagonist, i den meningen att uppmaningar som ”No America, trust yourself. Trust your power” lät alldeles för övertydliga. Även om det kanske inte var meningen att man skulle tolka dem så. Å andra sidan fick en blå stjärna slåss mot en röd, böljande massa. On the nose much?

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

I The Gun Seller blir föredetta arméofficeren Thomas Lang indragen i en konspiration som inbegriper säkerhetstjänsten i både Storbritannien och USA samt den undersköna dottern till en vapenhandlare som hotas till livet.

Som författare jobbar Laurie hårt med sammanbiten sarkasm och understatement-humor. I det avseendet börja jag efter ett tag undra hur underhållande det egentligen skulle vara att befinna sig i Thomas Langs sällskap någon längre tid eftersom karln inte tycks kunna öppna käften utan att något säga något bitskt. I den meningen finns det väl kanske vissa möjligheter att Lang faktiskt tjänar som någon slags föregångare eller utgångspunkt för tidigare nämnda Gregory House.

Men kan man svälja den genomgripande stilen eller kanske till och med tycker att den är riktigt underhållande är The Gun Seller ingen oäven roman i konspirations-och-undercover-thrillerfacket. Här finns tillräckligt med vändningar och överraskningar (samt Lang-cynism) för att tillfredsställa de mindre kräsmagade.

Ascension Day (2007)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om John Matthews var korkad eller smart när han döpte sin thriller till Ascension Day. Å ena sidan är det inte alldeles enkelt att hitta sagda thriller bland alla sökträffar. Å den andra kanske ett par av alla de som från början ville veta lite mer om Kristi Himmelfärdsdag slutar sökningen med att spontanköpa en bok.

Tyvärr finns det risk för att bokköparna blir besvikna. Det hela är en konspirations- och advokatthriller där den unge Jac McElroy i elfte timmen tar över som advokat för den dödsdömde Larry Durrant. Med nya, fräscha ögon börjar han undersöka möjligheterna att få Larry frikänd från mordet han dömdes för och det visar sig vara en vansklig affär för både honom och hans klient.

Tyvärr finns det allt för många andra, och bättre, exempel i exakt samma genre för att jag ska ha särskilt mycket fördrag med Matthews. Hans försök att både dra ut på spänningen (vem står egentligen bakom Larrys fällande dom?) och skapa en känslomässig bakgrund för sin advokat-huvudperson (Jacs far var en pank drömmare, frågan är om sonen ska följa i sin faders fotspår eller sikta högre vad gäller social status?) blir mest trista och långdragna.

Ascension Day är inte dåligt skriven rent hantverksmässigt men alldeles för generisk och utdragen för att det ska vara något att rekommendera.

The Stonehenge Legacy (2011)

Stonehenge. Evigt uråldrigt, evigt fascinerande. En given skådeplats för en lika uråldrig kult vars makt inte förminskats nämnvärt under det 21:a århundradet. Men som inom alla kulter krävs offer för att vidmakthålla stensättningens krafter. Den här gången har dock kultmedlemmarna tagit sig vatten över huvudet när ett av de tänkta offren visar sig vara dotter till den amerikanske vicepresidenten.

Jag får en känsla av att författaren Sam Christer siktat på något i stil med The Da Vinci Code, men lyckas inte skapa vare sig samma tempo eller inspirationskraft som genrens nestor Dan Brown. Romanen sägs vara packad med ”codes, symbology, relentless suspense, and fascinating detail about the history of one of the world’s most mysterious places”, vilket måste sägas vara en sanning med modifikation. Jag är rätt säker på att det skulle gå att hitta mer fascinerande fackböcker om Stonehenge och dess historia.

The Stonehenge Legacy är en hyfsat underhållande thriller och mysterium men romanen är långt ifrån minnesvärd. Ok att ha med sig på en flygresa eller som badrumslektyr men inte mycket mer än så.

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.