You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

I ett fuktigt källar-rum, nära den där grunden, upplever samtidigt programmeraren Jill Greely märkliga fenomen. För att vara helt ärlig nämner hon ett ord som får Peter att reagera på samma sätt som när han hör talas om antika ruiner: ”spöke”. Men eftersom det är viktigt för projektet att Jill ska kunna fokusera på sina arbetsuppgifter ger de sig ut i byn för att luska lite i husets historia. Efter ett besök på puben och hos prästen står det klart att man under slutet av 1800-talet faktiskt utförde en exorcism i källaren men att den uppenbarligen inte tjänade mycket till. Efteråt dog nämligen en ung tjänsteflicka i samma rum.

Men Jill är nu inte längre ensam om att höra springande steg och hjärtskärande skrik i rummet. Nära nog alla projektmedlemmarna upplever samma sak, bara i olika omfattning. Det märkliga är att inget av det fastnar på deras avancerade inspelningsutrustning som släpats ned i källaren. Men det är nu Peter bevisar varför han är forskningschef när han finner svaret till gåtan: själva stenarna är det revolutionerande mediet de letat efter! På något sätt lyckas golvet och väggarnas kalksten ”spela in” sådant som hänt i rummet och sedan ”sända” inspelningen till människorna som befinner sig i det. Nu gäller det bara att komma på hur de ska kunna utnyttja stenens kommunikativa förmåga. Men är det verkligen så smart att försöka locka fram något från ett medium som är miljontals år gammalt?

Av naturliga skäl får vi i år flera tillfällen att återkomma till 2013 års Halloween-tema som ju fokuserade på filmer från brittiska produktionsbolaget Hammer. Tack vare Quatermass and the Pit, en av det temats stora positiva överraskningar, blev jag medveten om att manusförfattaren Nigel Kneale var en kraft att räkna med. Att han dessutom står bakom 1989 års TV-version av Susan Hills spökhistoria The Woman in Black gör ingen för att punktera den ballongen. Så när eminenta podden Vacancy lade ut texten (ok då, pratet) om Kneale och TV-filmen The Stone Tape, som sades vara hans absolut bästa och mest skrämmande någonsin var det klart att jag lystrade som en pigg fågelhund på rip-fjället.

Vi är ju alla överens om att höga förväntningar kan innebära arsenik, cyanid och curare för de bästa av filmer. Lyckligtvis blev det inte fallet med The Stone Tape. Visst, det är en TV-produktion med allt vad det innebär för ljud och bild, men vad gör det när skådespelarprestationerna är helt ok och icke minst Kneales manus top notch. Regissören Peter Sasdy känner vi också igen från Hammer-temat (Countess Dracula) och han lyckas i alla fall inte förstöra den fina historia han fått att förvalta.

Det är möjligt att jag i bakhuvudet hade med mig mer av Vacancys snack om The Stone Tape än jag egentligen mindes. Så ni får ta det med en nypa salt när jag säger att jag ganska omgående blev påmind om en av mina John Carpenter-favoriter – Prince of Darkness. Där rörde historien ju också ett gäng forskare med en massa avancerad utrustning som hittar märkliga saker i en gammal källare. Obegripligt nog uppskattade Kneale själv inte det allra minsta att hans historia plockades upp av den amerikanske regissören: ”For the record I have had nothing to do with the film and I have not seen it. It sounds pretty bad. With an homage like this, one might say, who needs insults?”

Just forskningsvinkeln på en spökhistoria känner vi också igen från exempelvis The Entity och Poltergeist. Samtidigt är frågan om inte Kneale i sin tur kan ha varit lite, lite inspirerad av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House?

Som vanligt när det gäller dessa 70-talsproduktioner finns det förstås lite genusmässiga krokar att hänga upp sig på om man nu skulle känna för det. Peter avfärdar sin sekreterare med ett snäsigt ”Oh, go and make some coffee, will you!”. Och även om det känns lite typiskt att det är just Jill som ska vara särskilt känslig för stenarnas utsändningar (samt dessutom bli hysterisk på kuppen) är hon samtidigt projektets ansvariga programmerare och bidrar tack vare sina datorkunskaper i hög utsträckning till gåtans lösning.

På samma sätt som i Quatermass and the Pit lyckas Kneale i fallet The Stone Tape hitta i alla fall min mentala g-punkt med en historia som rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga, det vidskepliga, det övernaturliga och det uråldriga. Utan att det blir allt för tydligt (lyssna och lär, nutida filmmakare) sår han frön som når optimal skörd i precis rätt ögonblick. Tack och bock, Vacancy!

Annonser

alt. titel: Dr. Phibes kommer tillbaka

Medlemmarna i det arkeologiska sällskapet som utforskar en okänd, egyptisk grav får anledning att mer än en gång i förtvivlan utropa ”Why would anyone think of such a bizarre way to kill a man?!”

Tja, jag tror att både jag och ni, kära läsare, har en aning om vem det kan vara. Det har också polisen Trout och hans chef Waverley efter att man i Southampton sprungit på en död man inpressad i en enorm ginflaska. Givetvis ingen annan än den oförliknelige Dr. Phibes.

Men, säger ni, Phibes ersatte ju sitt eget blod med balsameringsvätska i slutet av The Abominable Dr. Phibes för att kunna dela döden med sin älskade Victoria?! Förvisso, men likt Hammers Dracula, vilken alltid hittar malhål i den matta som tidigare filmer försökt knyta ihop, har Phibes ett ess i rockärmen. För när månen står i rätt konjunktion, tre år efter det som timade i originalet, lyser den med ett särskilt sken på den sarkofag som Phibes byggde åt sig och Victoria, varvid det livgivande blodet flödar tillbaka i doktorns ådror.

Någonstans har också assistenten Vulnavia gömt sig under dessa tre år, redo att när som helst hörsamma sin herres befallningar. Som den här gången alltså tar med det lilla sällskapet till Egypten där Phibes klurat ut hur han ska kunna återuppliva Victoria igen och dessutom ge både henne och sig själv evigt liv. Kruxet är bara att även Darius Biederbeck är ute efter samma hemlighet.

Nog för att original-Phibes var ganska underhållande men någonstans drar till och med jag gränsen. Synd bara att inte också Vincent Price kunde göra det. Regissören Robert Fuest återvänder, även som manusskrivare, men den här gången har han kastat såväl kontinuitet som konsekvens överbord och resultatet blir mest fånigt, på gränsen till pinsamt.

Trout och Waverly har nu förvandlats till ett forcerat och putslustigt odd couple, helt utan den gnista som fanns mellan dem i originalet när Waverly exempelvis aldrig kunde komma ihåg sin medarbetares efternamn. Vi får ingen som helst förklaring till varför Phibes måste släpa med sig ytterligare ett gäng mekaniska musiker (nu kallade ”The Alexandrian Quartet” eftersom Vulnavia högg sönder ”Dr. Phibes Clockwork Wizards” i slutet av originalet). Inte heller varför den sarkofag som transporterar Victoria mellan Southampton och Egypten prompt måste se ut och låta som ett psykedeliskt 70-talstivoli.

Vulnavia spelas av en helt annan skådespelare, australiensiskan Valli Kemp, eftersom Virginia North som gjorde rollen i originalet var gravid. Och om det i The Abominable… fanns en liten tveksamhet i huruvida Phibes kunde kommunicera med sin assistent via telepati är den tveksamheten här exponentiellt utvecklad till totalförvirring. Ibland tycks Phibes behöva sin röstgenerator för att prata med Vulnavia. I andra lägen finns det ingen möjlighet att han skulle kunna släpa den (eller en kilometerlång sladd) med sig och ändå lyckas de två kommunicera med varandra. Kanske. Eller också gillar bara Phibes att prata med sig själv. I sitt huvud.

I samma anda är det också helt obegripligt varför Phibes hela tiden verkar behöva koppla upp sig till samma röstgenerator när han ska prata med sin ”sweet Victoria” eftersom kvinnan rimligtvis ändå inte kan höra honom. Prices ständigt pålagda tal som ska komma ur trattgrammofonen gör dessutom att jag inte kan sluta tänka på hans insats i Michael Jacksons Thriller.

Dr. Phibes… kräver alltså att vi ska tro på att skurken, förutom att planera sin överdrivet intrikata hämnd på de nio personer som var ansvariga för hustruns död (men dr. Vesalius slapp uppenbarligen undan?!), också hann skapa ännu ett högkvarter i den egyptiska öknen samt dessutom planera alla överdrivet intrikata mord som han utför den här gången.

Dr. Phibes… skulle möjligen kunna vara den typen av film som är ganska underhållande att se i glada vänners lag och understödd av rejäla mängder alkohol eftersom den är så obegriplig och fragmentarisk. Men den gör det fullt förståeligt att det inte blev någon tredje film om den diaboliske doktorn. Det tror jag Vincent Price är lika tacksam för som jag är.

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?

Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.

I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?

I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.

Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.

Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…

Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.

Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.

Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.

Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.

Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.

Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.

I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.

The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

alt. titel: Skuggor i natten

Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.

Arkitekten Walter Craig ska spendera en avslappnande helg på landet hos familjen Foley och deras gäster. Inte allt för avslappnande dock, Foley har bjudit in Craig för att denne ska börja se över en del renoveringar som kan behövas av det gamla huset. Men Craig tycks inte alls särskilt trakterad av jobberbjudandet – redan innan han kommit fram till huset har han stannat bilen och tittat misstänksamt på den till synes idylliska vyn.

Sedan blir det stadigt värre tills dess att mannen knappt hälsar eller svarar på tilltal när han blir introducerad för den lilla gruppen som sitter och dricker eftermiddagste i godan ro. Stammande förklarar han att han sett dem alla förut, känner igen dem, men bara från en återkommande mardröm han plågats av under sista tiden. Lyckligtvis finns hjälp på plats i form av Dr. van Straaten, en psykiatriker som med emfas avfärdar Craigs eventuella sanndrömmar som vidskepligt mumbojumbo.

Den gode läkarens psykologiska förklaringsmodeller får dock jobba hårt den här dagen när gästerna en efter en kan berätta egna historier om möten med det övernaturliga.

Dead of Night är inte historiens första episodfilm (portmanteau film eller anthology film) eller ens den första skräckfilm att använda ett sådant narrativ. Däremot har den ryktet av att vara filmen som gjorde greppet så pass populärt som det ändå fortfarande är inom skräckgenren. Till viss del hänger det säkert på att brittiska bolaget Amicus senare hakade på med en hel hög episodfilmer, varav vi återkommer till åtminstone en senare i temat.

I det här fallet får ramberättelsen, den om Craig och den berättande gruppen, ganska stort utrymme. Både för att sätta den rysliga stämningen (genom att Craig omedelbart blir rädd och orolig och babblar om mardrömmar) och genom att den utgör en historia i sig. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här både toppar och dalar. Berättelsernas fokus på spöken och hemsökelser är tyvärr inget som tilltalar mig generellt, även om jag uppfattar ämnet som både typiskt brittiskt och typiskt för en äldre generation skräckberättelser.

Eventuellt är det bland annat spökena som gör att Dead of Night rimligtvis bör tituleras rysare snarare än skräck, men så länge berättelserna är bra spelar ju det mindre roll. Tyvärr inleder Dead of Night ganska svagt med två berättelser som i det första fallet (”The Hearse Driver”) känns allt för stressad (men med en underbart charmig liten bussminiatyr) och i det andra (”The Christmas Party”) känns allt för traditionell (”upplösningen” blir inte alls samma överraskning för tittaren som för de deltagande).

Men sedan tar det sig. De två historierna som är skrivna av en John Baines (”The Haunted Mirror” och ”The Ventriloquist’s Dummy”), har mer sinistra drag och får var och en gott om eget utrymme eftersom de interfolieras med en tokrolig spökhistoria signerad H.G. Wells (”The Golfer’s Story”).

Obehaget från den sista historien (”The Ventriloquist’s Dummy”), dessutom berättad av ultraskeptikern Dr. van Straaten, bärs sedan vidare in i avslutningen av ramberättelsen som åtminstone tog mig helt på sängen. Inte för att jag inte sett den förut, men jag trodde inte att jag skulle få se den typen av upplösning i en så här pass gammal film (vadå, jag fördomsfull?) och den var faktiskt riktigt effektiv i sin ryslighetsfaktor.

Dead of Night visade sig vara en klassiker som i mina ögon verkligen gjort sig förtjänt av epitetet, främst vad gäller det övergripande berättartempot. Dessutom blir jag, i backspegeln, mer och och mer imponerad av filmens upplägg. En obehaglig stämning sätts omedelbart av Craigs oro, vilken förstås bara blir värre och värre allt eftersom till synes slumpartade händelser hela tiden befäster det han redan sett i sin mardröm. Att en historia, där ett spöke tar sig för att fullborda en annan mans bröllopsnatt, sedan möts med det chockerade (och extremt brittiska) utropet ”Decidedly improper!” gör det hela inte mindre underhållande.

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).

Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.

I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.

(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)

Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.

Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).

Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.

Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.

Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.

star_full 2star_full 2star_half_full

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser