The Hole in the Ground (2019)

Ireland. Éire. The Emerald Island. Det är väl så man är van att tänka på ön ifråga. Kulliga, gröna ängder. Men här finns faktiskt också lite skog – tack vare nyplanteringar är numera ungefär en tiondel av öns yta täckt av träd.

Skogen som omger Sarah O’Neills hus ser dock inte ut att vara särskilt nyplanterad. Snarare uråldrig och hotfull. Dessutom rymmer den ett enormt och olycksbådande slukhål. Överhuvudtaget ser The Hole in the Ground till att få Sarah och sonen Chris att framstå som så utsatta som möjligt. De går på tivoli som helt verkar sakna andra besökare och med en attraktion vars namn, ”Road to Hell”, synes luta sig över den lilla duon på ett minst lika hotfullt sätt som skogen.

Huset måste rustas upp och i den lokala skolan har Chris inga kompisar. Han saknar dessutom sin pappa och är arg på Sarah för att pappan inte bor med dem i huset. På Sarahs spända min och rejäla ärr i pannan förstår vi att separationen inte handlar om en vanlig, jäkla skilsmässa.

Så det är kanske inte så konstigt att Sarah sover dåligt och tycker sig både höra och se märkliga saker. Inte skulle det heller vara särskilt anmärkningsvärt att Chris börjar bete sig lite annorlunda. Men Sarah börjar bli allt mer övertygad om att gossen som bor med henne i huset faktiskt inte är hennes son.

Irländaren Lee Cronin lät tala om sig när han med ett visst schvung regisserade Evil Dead Rise. Därmed blev det också en del prat om hans långfilmsdebut, The Hole in the Ground (där han också skrev manus tillsammans med Stephen Shields). Och det är kanske inte så konstigt att Cronins namn kom upp i Evil Dead-sammanhang eftersom dagens film som synes också handlar om spända familjeförhållanden, skuldtyngda mödrar och potentiell besatthet.

The Hole in the Ground försöker dock suga på ambivalenskaramellen betydligt längre och gör det riktigt bra. Sakta men säkert smyger Cronin in små anomalier, men eftersom Sarah snabbt får problem med sömnen är det enkelt att skylla på det. Han lyckas också ingjuta en känsla av uråldrighet, dels tack vare skogslandskapet (möjligen Wicklow Mountains National Park?), dels tack vare det äldre paret som verkar vara Sarahs närmaste grannar. Den galna hustrun går ett gruvligt öde till mötes och därmed kan Cronin iscensätta en ålderdomligt traditionsenlig likvaka, komplett med svart tyg över alla speglar.

Däremot är filmskaparen kanske lite väl förtjust i halvvkädna visor. Det blir aldrig riktigt klart varför Sarah valt att bosätta sig i det slitna huset istället för att exempelvis hyra en lägenhet. Någon slags tätort finns det i alla fall eftersom Chris går i skolan och vi efter ett bra tag förstår att Sarah också jobbar (deltid?) i någon slags second hand-butik. Händelserna i skogen, efter att hon konfronterat sin fejk-son, är också aningens dunkla. Samtidigt händer det så pass mycket att det blir svårt att upprätthålla förklaringen att allt bara är något som Sarah inbillar sig.

The Hole in the Ground är välgjord, inte minst för att vara en debut. Filmen lyckas göra ganska mycket med sin ambivalenshistoria som vi vid det här laget har sett ganska många (väl många?) gånger. Seána Kerslake och James Quinn Markey i rollerna som Sarah och Chris är en trovärdig liten familj. Däremot skulle jag ljuga om jag påstod att jag blev särskilt skrämd av den.

X2: Grady Hendrix (2021 & 2023)

I den mån svenska läsare är bekanta med amerikanske journalisten och författaren Grady Hendrix torde det vara i samband med den fantastiska faktaboken Paperbacks from Hell: The Twisted History of ‘70s and ‘80s Horror Fiction. Inte minst för att den rent estetiskt är oerhört tilltalande.

Men Hendrix har sedan åtminstone romanen Horrorstör (om en skräckinjagande butik à la IKEA) skrivit skräckkomisk skönlitteratur. Jag har försökt mig på två av de senaste: The Final Girl Support Group från 2021 och How to Sell a Haunted House från 2023.

Titlarna är närmast överdrivet självförklarande. Världen som målas upp i The Final… innebos av tvättäkta och klassiska slasher-final girls. Vilkas historier det förvirrande nog också gjorts film av. Men det säger sig självt att någon som exempelvis först fått se hela sin familj mördas bara för att sedan i alla evighet förföljas av den bindgalne mördaren (alternativt mördarens lika bindgalne bror) kan behöva några likasinnade att snacka med.

Kvinnorna som samlas i samtalsgruppen har numera ett antal år av final girl-ande i ryggen och har alla hanterat det på olika sätt: välgörenhet, droger, normalitetsillusioner. Huvudpersonen Lynette Tarkington har förvandlats till en hyperparanoid överlevnadsexpert och förvandlat sitt eget hem till ett veritabelt fort. Allt för att aldrig bli fångad i samma situation som den hon genomlevt. Men nu börjar allas förflutna komma ikapp dem och frågan som måste lösas blir: vem är egentligen ute efter att en gång för alla ta livet av dem?

Det hemsökta hus som syskonen Louise och Mark å sin sida måste försöka sälja är deras eget barndomshem. Fullsmockat av mer eller mindre läskiga dockor och marionetter, eftersom deras mamma försörjde sig på att sätta upp kristna dockpjäser. Ytterligare en hake i sammanhanget är att Louise (romanens huvudperson) ser sig som den ordentliga och Mark som en bortskämd fuckup. Vilket får till följd att ingen av dem är beredd att gå den andra till mötes i valen kring hur de ska hantera huset och arvet.

Bägge romanerna är utan tvekan humoristiska, smarta och underhållande. Men jag blev också utan tvekan mer fångad av How to… Dels eftersom Hendrix skapat en intressant dynamik och familjetrauma mellan syskonen, dels eftersom upplägget i The Final… blir mer av en gimmick. Författaren har relativt intrikat lyckats väva in alla de klassiska slasherfilmserierna (Friday the 13th, Halloween, The Texas Chain Saw Massacre, osv) i något förändrad kostym, men det blir också nästan allt jag kan fokusera på. Jag blir inte alls lika intresserad av att följa de olika kvinnornas sätt att försöka hantera sina livstragedier. I det avseendet innehöll How to… en historia som jag inte upplevde som lika välbekant.

Hendrix språk är funktionsdugligt, vare sig det gäller beskrivningar eller dialog, men inget att yvas över. Samtidigt är ju det knappast något man förväntar sig av den här typen av romaner, där fokus ligger på att ge sina huvudpersoner rejält med stryk (både Lynette, Louise och Mark får överleva närmast orimliga mängder våld), ett klurigt innehåll och en lavin av referensblinkningar. Vilka dock är snyggt maskerade, så att de inte framstår som allt för uppenbara. På det hela taget är romanerna läsvärda och tillräckligt intressanta för att jag ska bli nyfiken på exempelvis Horrorstör, Badasstronauts och The Southern Book Club’s Guide to Slaying Vampires.

The Final Girl Support Group (2021)

How to Sell a Haunted House (2023)

The Exorcist: Believer (2023)

Man får anta att 13-åriga Angela och Katherine båda är ganska hårt hållna av sina föräldrar eftersom de uppenbarligen måste hitta på en elaborerad plan i syfte att smyga iväg efter skolan för att genomföra en i mina ögon oskyldig amatör-seans i skogen. Särskilt Angela vill försöka komma i kontakt med sin mamma Sorenne som dog vid dotterns födelse. Men som vi vet, efter ett helt demonbloggtema, är det riskabelt att försöka tala med varelser på andra sidan. Man vet aldrig vem, eller vad, som svarar…

Flickorna kommer aldrig hem den kvällen och deras föräldrar är utom sig av oro. Utan någon vettig förklaring till bortavaron dyker töserna upp först några dagar senare och då utan något som helst minne av den tid som förlupit. Snart blir det dock tydligt att något inte står rätt till med flickorna och vart ska oroliga föräldrar vända sig, när den västerländska medicinen står handfallen, om inte till religionen?

David Gordon Green och parhästen Danny McBride kan tydligen inte hålla tassarna borta från klassiska skräckfranchises. Först var det Halloween som (med facit i hand) fick en högst tveksam återkomst och nu har alltså turen kommit till The Exorcist. Green, McBride och Scott Teems (som varit med och skrivit manus) lämnar av allt att döma de tidigare uppföljarna därhän och hakar på originalet (även det i likhet med Halloween).

På pappret måste jag säga att The Exorcist: Believer framstår som en rätt ok nyversion på William Friedkins ursprungliga adaption. Jag gillar tanken på en film som utspelas i en värld där det inte finns en författare vid namn William Peter Blatty som skrivit en bok som heter The Exorcist, utan där samma historia berättas av föredetta skådespelaren Chris MacNeil i en självbiografi, betitlad A Mother’s Explanation. Jag tycker också att det funkar med två besatta småflickor istället för en.

Men tyvärr är det något som saknas i utförandet. (Och kanske också i manus, med tanke på att exempelvis Teems ståtar med följande cv: Halloween Kills, Firestarter och senaste Insidious-filmen.) Jag noterar att bägge mina texter om Friedkins original lyfter fram en fin stämning, trots ett tempo som låter berättandet ta tid. När Believer går in på sin andra timme blir det å andra sidan lite segt. Vilket i sig är remarkabelt eftersom det är då själva besatthets-/exorcism-historien kickar igång på allvar. Men här lider filmen eventuellt av den uppsjö med exorcism-filmer som föregått den eftersom jag har svårt att undkomma känslan av “been there, done that” när det ska mässas och hånas och förtvivlas.

Men Believer har fler problem än så. Lite här och var slängs det exempelvis in olycksbådande visuella element, men jag tycker sällan att de går ihop sig till ett rimligt sammanhang. Jag antar att en del av dem ska signalera något mardrömslikt, men intrycket blir mest lösryckt. Detsamma gäller de litterära hänvisningarna till dels Poes The Raven, dels Lewis Carrolls (något mer oväntade) Jabberwocky. När det gäller detta med sammanhang skulle jag också kunna ifrågasätta att Chris MacNeil ska ha medverkat (eller åtminstone varit med om) i hundratals exorcismer världen över men aldrig förrän nu kommit kontakt med demonen som hemsökte hennes egen dotter för 50 år sedan? 

Och medan jag kan sympatisera med tanken på att det som förenar människor egentligen inte är tron på högre makter, utan mänsklig gemenskap, blir jag inte klok på filmens avslutande sensmoral (om den nu har någon?). Om meningen med livet (eller hur man ska uttrycka det) är att inte ge upp, att fortsätta tro, riggar filmen två ganska orättvisa förutsättningar för våra rollfigurer. Några av dem har fått betydligt mer att kämpa emot, att bli tillfreds med, än andra. Om de inte kan acceptera hur saker och ting föll ut, är det i slutänden ett aktivt val? Att de får skylla sig själva om de inte kan gå vidare? Eller ska man tolka det som att de blir mer eller mindre straffade och i så fall för vad? Själviskhet? Fel religion? Otillräcklig kärlek till sitt barn?

Believer avslutas också på ett sådant sätt att jag frestas att försöka hitta en term för att benämna den legacy-sjuka som tycks hemsöka dessa moderna uppföljare/remakes/reboots. Det är ett grepp som förvisso gör vad det ska, men som samtidigt är så uppenbart och simpelt att det blir nästintill pinsamt. Eller manipulativt, för den delen. Jag värjer mig för bolagens uppenbara fingrande på min egen nostalgi när jag ser Indiana Jones och Marion Ravenwood tillsammans på sin ålders höst. På samma sätt värjer jag mig mot scenerna med Regan och hennes skuldtyngda mamma.

Nyversionen av The Exorcist startade förhållandevis intressant, men lyckades inte hålla mitt intresse uppe hela vägen. Däremot har filmen tack vare David Wingo (tillsammans med Amman Abbasi) blivit begåvad med ett score som jag tror är bättre än filmen förtjänar.

X3: TMNT (1990-1993)

TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles. (Icke att förväxlas med ANTM, America’s Next Top Model, även om innehållet där också kan bli nog så fantastiskt). Ingen franchise jag varit särskilt insatt i, men av någon anledning kände jag plötsligt ett behov av att åtgärda det.

Abigail (2024)

Tiny Dancer är en låt av Elton John från 1971. Det är också kodnamnet för offret som den sexhövdade kidnappningsskaran har span på. Allt är tajmat och klart, in i minsta detalj. Bara ett par minuter efter den sockersöta tolvåriga flickan kommit hem från baletträningen är hon nedbrottad, drogad och slängd över axeln på en av gängets mer välväxta medlemmar.

Dark Matter (2010)

I rent fysisk mening (förvisso hypotetiskt) är mörk materia något som varken avger eller reflekterar strålning. En närvaro som märks, men inte genom att synas eller höras utan bara på sin inverkan på synlig materia runtomkring.

Ghostbusters: Frozen Empire (2024)

Ännu en gång kan New York-borna ringa efter spökjägare. Men borgmästaren (och paragrafryttaren) Walter Peck är inte särskilt nöjd med tjänsten. Han tycker att det blir alldeles för mycket skadegörelse i jaktens svallvågor (och han har ju inte fel). Men eftersom detta är home of the brave och land of the free kan han inte direkt förbjuda en privat verksamhet. Det han däremot kan göra är att hota med att döma ut den gamla brandstationen och förbjuda barnarbete.

Halloween Ends (2022)

Fyra år har gått sedan Halloween-natten 2018 och Haddonfield är en trasig stad. Trots att Michael Myers inte visat sig, eller kanske just därför, sprider sig hatet och rädslan. Oavsett vad det gäller kan skulden dock alltid läggas på Laurie Strode, som själv å andra sidan helt tycks ha övergett sitt Sarah-Conner-slayer-survivalist-liv. Hon bor tillsammans med dotterdottern Allyson i ett hus inne i staden och istället för att bygga seriemördarfällor bakar hon paj eller skriver på sina memoarer.

Ur mörkret (2024)

alt. titel: From Darkness

Sexårige Theo Zellbergs försvinnande i Malmvedens naturreservat skördade fler offer än pojken själv. Theos mamma Maria vägrar ge upp sökandet efter sin son och har skapat en klassiskt besatt lager-på-lager-vägg hemma med kartor, teckningar och nyhetsklipp. Hundföraren Viktor förlorade ett finger, sin mentala hälsa och relationen med parkvakten Angelica i snöstormen som avbröt sökandet efter Theo. Medan Angelica dras med ett ständigt dåligt samvete, eftersom det var under hennes vakande öga som Theo försvann vid en utflykt.

Ett, tu…TV-serier! #33

Castle Rock (2018-2019, 1 säsong och 10 avsnitt)

Som Stephen King-älskare jag är, lät konceptet Castle Rock spännande. Inte för att det saknas King-adaptioner i TV-serieform, ibland finns det ju till och med flera. Men att berätta helt nya historier, situerade i ett King-universum, skulle kunna bli intressant.