You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.
alt. titel: Dr. Dolittle
Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998
Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.
Filmen om mannen som kan tala med djuren bygger, synnerligen löst skall man väl tillägga, på böcker som skrevs i början på 1900-talet av Hugh Lofting. Denna version har hottats upp en smula för att passa 90-talspubliken, men det är fortfarande djuren som står i centrum. Framförallt ett uppnosigt marsvin vid namn Rodney och den förtjusande byrackan Lucky. Och det kan inte hjälpas, men jag är svag för djur. Eftersom djuren har en så pass framträdande roll och Eddie Murphy för en gångs skull håller sig ganska nedtonad så är Dr. Dolittle riktigt hyfsad. Inte så att man skall rusa till biografen för att till intet pris missa detta genidrag, men det är nog inte bortkastade en och en halv timme. Trots de prutt-, kiss- och bajsskämt som tydligen anses legio inom den moderna barnfilmsindustrin. Dessutom vill jag ge distributören en eloge för att för en gångs skull inse det vettiga i att inte dubba en film till oigenkännlighet.
Men eftersom detta också är en amerikansk barnfilm kommer man givetvis inte undan de alltjämt närvarande moralkakorna. Här får vi bland annat lära oss att det är ok att vara ’knäpp’, bara man är sig själv och att det finns viktigare saker än pengar. Att John Dolittle till slut skall göra det rätta och hjälpa de oskyldiga även om han i början tycks vara en smula känslokall är det ingen som helst tvekan om. Och om man sedan vill, kan man ju tolka djuren han hjälper som alla möjliga förtryckta grupper i samhället och då blir det ju väldigt tjusigt. Dessutom kan det ju finnas vissa invändningar mot att förmänskliga djuren på det sätt som görs i filmen och på så sätt förstärka vissa fördomar. Men eftersom man också får lära sig att marsvin kan vara otroligt uppkäftiga och getter gärna vill ha Brad Pitt till husse jämnar det liksom ut sig.
Omtitt 2020:
Efter titten på den usla nyversionen av berättelsen om läkaren som kan prata med djur med Robert Downey Jr. var jag tvungen att ge mig på ett återbesök. Visst var väl ändå Eddie Murphy mycket bättre? Visst var väl ändå allt bättre förr?!
Men nej, tyvärr inte… Inte var det här så mycket att glädjas åt heller. Möjligen kan jag hålla med om att Eddie känns något mindre krystad i sin roll, dels för att man är mer van att se honom i den här typen av filmer, dels för att hans film utspelas i samtiden och därmed slipper dras med den krystade sagostilen.
Marsvinet Rodney 1998 kan kvittas mot ekorren Kevin 2020. I övrigt skulle jag vilja påstå att hur barnslig än den nyare filmen kändes, var den gamla ännu barnsligare. Drakpruttar anno 2020 blev till en fis i motvind i jämförelse med alla animala kroppsexkretioner och väderspänningar man förväntades skratta åt i slutet av 90-talet.
En tvåa är ett alldeles för snällt betyg på den gamla Dolittle-filmen. Ner med dig till 2020 års nivå!
Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.
Staden Camorrs egen Fagin, tjuvmakaren som håller till vid den gamla kyrkogården vid Shades’ Hill, vill desperat bli av med sin bäste tjuv. Den av pesten föräldralöse pojken som kallar sig Locke Lamora visar sig nämligen vara lite väl påhittig för både sitt eget och tjuvmakarens bästa. Snart har han utnyttjat både eld och upplopp som avledande manövrar för att kunna stjäla några korvören. Tjuvmakaren börjar få det hett om öronen och lyckas därför övertala prästen father Chains att ta sig an gossen. Men i templet tillägnat The Nameless Thirteenth, The Crooked Warden, får Locke en utbildning i tjuveri som är långt mer ambitiös än han vågat drömma om.
Att denna speciella fantasyroman är en debut gör den bara desto mer imponerande. Scott Lynch har fyllt sin berättelse med djärva äventyr, rappt sarkastisk dialog och nog med mustiga miljöbeskrivningar för att måla en tydlig bild av sin kanalbemängda stad. Men även om det finns en hel del av ett ålderdomligt Venedig i Camorr, plus att många av dess invånare har namn som Maranzalla och Barsavi, råder det ingen större tveksamhet om att det också finns gott om företeelser i Camorr som knappast tillhör ens en italiensk vardag. Lynch väver också en tillräckligt intrikat väv för att läsaren ska ana att här finns betydligt mer att berätta, både om Camorr och Lockes tidigare äventyr.
För huvuddelen av The Lies… sysselsätter sig inte med pojken Locke, utan den unge man som i aristokratins kretsar börjat kallas The Thorne of Camorr efter ett antal fräcka kupper som fått både en och två ädla familjer att förlora stora delar av sitt kapital. Nu har Locke och hans föräldralösa kumpaner siktet inställt på Don och Dona Salvaro. Men samtidigt går det rykten om någon som kallas för The Grey King och som visar sig vara livsfarlig för ledarna av Camorrs undre värld.
The Lies… är frejdig på ett sådant sätt som bara en berättelse om en smart kupp, iscensatt av en briljant brottsling kan vara. Locke och hans följeslagare, som kallar sig The Gentlemen Bastards, är härliga bekantskaper som jag snart börjar heja på, trots deras kriminella böjelser.
Men Lynch lyckas som sagt också skapa en intresseväckande stad i Camorr. Belägen i Therin, ett land med en lång historia, är den full av lämningar från tidigare generationer vilka besatt numera förlorad kunskap. Varje skymning genomlyses exempelvis staden av ett sällsamt ljus när den nedgående solens strålar fångas i strukturer som ingen kan återskapa. Däremot har helt nya krafter och metoder skapats tack vare ett ivrigt användande av alkemi inom allt från botanik till läkekonst och försvarstaktik.
Lynch hoppar fram och tillbaka i sin berättelse men tappar aldrig den huvudsakliga tråden med fantasyvärldens egen Danny Ocean eller Arsène Lupin. Variationsrikedomen gör dock att läsaren får en matig bakgrund till både Locke själv, de krafter som styr Camorr och Therin som land. Man kan för all del ondgöra sig över flervolymssjukan som hemsöker snart sagt alla litterära genrer. Men när jag stöter på ett sådant guldkorn som The Lies… är det ganska trevligt att veta att det finns två delar till att plöja.
Drottning Victoria ligger allvarligt sjuk. Och eftersom det inte är 1901 och hon är en 81-årig, överviktig tant, utan kanske max 1840-tal är det ännu inte dags för den unga regenten att kolvippen. Och hade hon inte fått hjälp är det mycket möjligt att Dr. Blair Müdfly och Lord Thomas Badgley verkligen hade lyckats ta livet av henne med sin djävulska konspiration.
Hjälpen kommer emellertid i form av en motvillig Dr. Dolittle som, sedan hans älskade Lilys död, dragit sig undan världen. Och han hade nog inte ställt upp ens för drottningen om det inte vore för att alla hans djur, från isbjörnen Yoshi till ankan Dab-dab, mer eller mindre utpressat honom till det.
Den enda kur som finns för drottningens förgiftning är emellertid frukten på det mystiska Edenträdet, vars hemvist är en väl förborgad hemlighet. Den enda ledtråden finns i Lilys gamla loggbok, vilken i sin tur vaktas av Rassouli, härskare över ön Monteverde. Alltså måste Dolittle och hans ivrige assistent Tommy Stubbins resa till Monteverde för att stjäla loggboken.
Senaste gången någon högg tag i britten Hugh Loftings tokroliga böcker om den prillige djurdoktorn var det sent 90-tal och Chris Rock ”röstade” det kulsprutesnackande marsvinet Rodney. Läkarrollen axlades av Eddie Murphy och jag vill minnas att filmen ändå var hyfsat underhållande. Faktiskt framstår den i något av ett förklarat skimmer i ljuset av denna senaste adaption, för den var länge sedan jag var så komplett uttråkad av en film som Dolittle.
Alla yttre attribut ger vid handen ett härligt, exotiskt äventyr och en lagomt vresig doktor i form av Robert Downey Jr. Man förstår att filmmakarna tänkt sig en barnanpassad Iron Man som måste tampas med motspänstiga (för att inte tala om väderspända. And…hilarity ensues… Not.) kritter istället för Steve Rogers och Bruce Banner.
Men inget av detta realiseras i Dolittle. Regissören Steve Gaghan kan uppenbarligen både skriva och regissera intrikata manus (eftersom han bland annat stått bakom Syriana) men här vete tusan vad han har pysslat med. Filmen är alldeles för barnslig med fjärtande drakar, hariga gorillor och en judisk tiger med mommy issues som blir sparkad på pungen. Dolittle känns långdragen trots att det händer saker konstant, platt trots att det på pappret finns en massa engagerande insatser och trist trots att Robert Downey Jr. slagit på stort med vildvuxen frisyr samt en märklig dialekt.
Skådisen kommer dock aldrig så mycket längre än det här utanpåverket. Hans prestation känns både stel och konstig, jag får aldrig grepp om vad det är han försöker uppnå. Eller också är det bara att filmen konstant vägrar låta oss i publiken skapa någon som helst relation till vare sig honom eller Harry Colletts Stubbins. Att kalla introduktionen av denne Stubbins för ”ytlig” är att uttrycka det milt. Vi får veta genom en berättarröst att han bryr sig om djur och när papegojan Polly säger ”You belong with us!” är saken tydligen biff. Det hade exempelvis kunnat vara kul att få lite mer insikt i hur han faktiskt lär sig att prata djurens språk men det var tydligen inte tillräckligt intressant för Dolittle.
När jag nu ändå känner mig så ogin kan jag ju passa på att informera om en annan sak som inte känns särskilt intressant för Dolittle: kvinnor. Genom att upphöja Lily till helgonstatus för den hjärtekrossade doktorn och peta in en döende drottning tyckte Gaghan tydligen att det räckte med girl power i hans film. Så den sunkiga kolonialism-vinkeln i Loftings förlaga har mer eller mindre bytts ut mot en genusmässig dito. Yay…
Några smådetaljer finns dock att fästa sig vid. Michael Sheen var milt humoristisk som den onde Blair Müdfly. Mössen som agerade schack-pjäser var tuffa, liksom maffia-myrorna på Monteverde. Det typiskt victorianska akvariet i drottningens gemak var riktigt snyggt. Allra bäst var dock den skottskadade ekorren Kevin (”I’m too beautiful to die!”) som hela tiden smidde hämndplaner gentemot Stubbins eftersom det var han som hållit i geväret.
Jag ser på tidigare texter att jag fann Loftings förlaga allt för barnslig och den klassiska musikalen från 1967 med Rex Harrison allt för harmlös. Dolittle lider svårt av bådadera och är dessutom ointressant. Ingen bra kombo.
alt. titel: Kronos, Vampire Castle
Vem är den tystlåtne mannen till häst med det blonda hårsvallet och den fyrkantiga hakan? En prins? En riddare? Nej, det är Kapten Kronos, vampyrjägaren!
Med sig på färden har han den puckelryggige sidekicken professor Hieronymus Grost, vilken tack vare sin akademiska titel är den som sitter inne med all den teoretiska kunskap som behövs för att Kronos ska uträtta sitt värv. Medan de är på väg mot den lilla staden, vars unga flickor oförklarligt börjat dö till höger och vänster, befriar Kronos också den sammetsögda Carla som sitter i straffstock för att hon ägnade en söndag åt dansande. Kommer Carla att betala sin befriare i natura? Äter vi ägg till påsk och nypotatis till midsommar?
På plats träffar de Kronos gamle vän, läkaren Marcus, vilken ställer sig något frågande till vampyrdiagnosen – ingen av flickorna var tömda på blod eller hade tandmärken i halsen. Men Grost förklarar att det finns lika många olika sorters vampyrer som det finns varelser på jordens yta och i havens djup. Detta är en vampyr som livnär sig på ungdom, på liv. Kanske med en nypa mesmerism i brygden för att försäkra sig om att offren kommer att vara fogliga?
Och så är jakten igång! Ganska snart utkristalliserar sig en alldeles utmärkt kandidat i form av syskonen Durward, Paul och Sarah, som bor i det närliggande slottet tillsammans med sin åldriga mor. Modern var en gång en stor skönhet men har förfallit i sorgen efter maken som dog i pesten. En make som ägde böcker om ”witchcraft and necromancy”… Och med en dotter som tycks se åldrande som den värsta av alla livets bördor.
Långt innan Abraham Lincoln: Vampire Hunter finns alltså Kapten Kronos. En Hammer-film som lika väl hade kunnat passa in i bloggens tidigare Hammer– eller vampyrteman. Tydligen var bolaget sugna på att mjölka många sköna pund ur sin skapelse och man lade även in kopplingar till tidigare Hammer-produktioner genom att droppa namnet ”Karnstein”. Men tankarna på en serie fick läggas i malpåse eftersom bolaget vid den här tiden började tackla av. Deras edge, i form av filmer fyllda med blod och kittlande sexy bits, hade helt klart tappat sin skärpa när den etablerade filmindustrin producerade minst lika våldsamma historier.
Jag också kunna tänka mig en annan spik i Hammer-kistan: bolagets fokus på det gotiska i form av slott, kryptor, röd sammet och mörkbetsat trä. I och för sig härligt men också en stil som mot bakgrund av exempelvis Tigon-filmer som Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw sannolikt började kännas förlegad och töntig. Allt känns liksom lite för nytt och kulissartat när det kommer till den klassiska Hammerstilen.
Samtidigt tror jag att en Captain Kronos-franchise kanske skulle ha kunnat få en viss framgång om man bara hade kunnat ta tillvara den rätt märkliga blandning av övernaturligheter och Erroll Flynn-action som filmen visar upp. Kronos är en jävel med värjan och ges gott om möjligheter att visa upp det på ett överdrivet och lite halvkomiskt sätt som närmast påminner om en serietidningssuperhjälte. Samtidigt lider framställningen förstås av att det hela försiggår på en ganska ytlig hejsan-svejsan-nivå och Kronos superhjältestatus utmanas allvarligt om man dessutom betänker att Blade hade gjort entré i serietidningsformat året innan.
Filmens hela stämning, och särskilt relationerna inom den lilla vampyrjägartrion, gör att jag undrar om inte regissör och manusförfattare Brian Clemens (som främst vässat tänderna i TV-branschen) tittat en hel del på Roman Polanskis The Fearless Vampire Killers. Vi har inte samma grad av medveten komedi (däremot en hel del omedveten sådan) men det är just den sorglösa hejsan-svejsan-stämningen som jag tycker känns välbekant.
Rollistan ger mig däremot inte så hemskt många välbekanta ansikten. Kronos själv spelas av Horst Janson, en tysk skådis som var aktiv så sent som 2010. Han är helt ok men är ju mest på plats för att vara tuff och lite svårmodig. Däremot kan vi skaka tass med både professor Grost och Carla, alltså John Cater och Caroline Munro, eftersom de spelade polisen Waverly och Victoria Regina Phibes i bägge Dr. Phibes-filmerna.
Captain Kronos är inte bara en märklig blandning rent stilmässigt, utan också hantverksmässigt. Inte sällan förekommer rent skrattretande usla effekter (tjejen med en gummifladdermus över hela ansiktet, facehugger-style), stora poetiska friheter när det gäller vampyrloren, ett onödigt komplicerat berättande av en egentligen löjligt simpel historia och ett slappt förhållande till filmens miljöer (vägen förbi kyrkogården som tycks vara asfalterad?!). Samtidigt glimtar det till lite nu och då rent visuellt med en del snygga bilder och djärva klipp.
Kanske ligger en del av problemet i det faktum att Brian Clemens var van att arbeta med TV? För jag har inga som helst problem att se TV-serien Captain Kronos framför mig, om det nu hade varit så att det bara varit mer poppis med övernaturliga TV-serier på 70- och 80-talen. Men i en värld av ALF’s, Knightriders och A-Teams finns det inte mycket plats för en man som bekämpar ondska med värjan i hand.
Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.
Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.
Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.
Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.
Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.
Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.
Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.
Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.
Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.
Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.
alt titel: Terrified
När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.
Ett städat villaområde. Barnen leker på gatorna och grannarna känner varandra på förnamnsbasis. Men något är på gång hemma hos Walter. Han börjar se trött och sliten ut och hävdar (föga övertygande) att han håller på att renovera när grannen Juan klagar på ljudnivån på andra sidan väggen.
Men snart får Juan annat att tänka på. Frun Clara dör en blodig och våldsam död och maken sitter i häktet, alternativt på mentalsjukhus, anklagad för hennes mord. Men han får då besök av tre parapsykologer som tror på hans fantastiska berättelse och som nu ber om hans tillstånd att undersöka huset. Alla andra grannar har redan gett sin tillåtelse och det är alltså dags att go all Besökarna–Poltergeist–The Entity-in i kvarteret med mystiska apparater och nattliga vakor.
Hoppas man få se något genuint överraskande och nyskapande när det kommer till skräckeffekter är Aterrados inte rätta filmen. Regissör och manusförfattare Demián Rugna öser på med hoppa till-effekter galore och det där i-fokus-ur-fokus-över-axel-greppet som jag trodde att James Wan vid det här laget patenterat för sitt och Blumhouse Productions räkning. Det finns också andra element i Aterrados som gör att jag undrar om inte Rugna är ett fan av den tre år yngre David F. Sandberg. Samtidigt kommer den argentinska filmen undan med de vana greppen på ett annat sätt än Wan-variationerna eftersom den känns mindre högblankt CGI-polerad.
Och på en rent visceral nivå är det klart att tillräckligt välgjorda och välplacerade hoppa till-effekter funkar, särskilt som Rugna lyckas bygga en rätt schysst obehagsstämning i det egentligen helt normala kvarteret. Trots att jag i andra filmer kan störa mig oerhört på att folk bara går omkring och är Rädda utan någon egentligen synbarlig anledning blir det skrämmande i Aterrados. Kanske beror det på att skådespelarna alla gör bra prestationer, kanske beror det på att deras rollfigurer beter sig någorlunda sannolikt i den fullkomligt osannolika situationen. Jag gillar till exempel att Aterrados inte spiller en massa tid på att försöka övertyga tjockskalliga poliser eller politiker eller vad det nu än månde vara för betongsuggor som måste hanteras om rimligheten i det som händer. Här får parapsykologerna ganska omgående rycka in och göra det de är bäst på. No fuss, no muss.
Däremot skulle jag vilja hävda att så bra Rugna nu än är på att skapa atmosfär och hyfsade rollfigurer, har han inte mycket att komma med när det gäller manussammanhang. Särskilt när vi går mot filmens och nattens crescendo måste jag aktivt tänka på att inte tänka på (var ni med där?) hur det hela hänger ihop. För det gör det inte, inte på en jäkla fläck, och det känns uppenbart att Rugna fläskat på med all things scary och sedan inte ansträngt sig överhövan för att skapa någon slags logik dem emellan.
Hade jag sett Aterrados under andra omständigheter (nu fanns så väl sällskap som ett upplyst rum och en TV på bekvämt avstånd) är jag övertygad om att jag hade blivit betydligt skrajare. I det här fallet räckte filmen dock till för att jag från gång till annan fick lova att bekämpa impulsen att titta bort eller hålla händerna för ansiktet i ett futilt försök att avvärja hemskheterna (trots att det är lika verkningslöst som att försöka gömma sig under en filt (ni som har sett filmen fattar)).
alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1
Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).
alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There
Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.
Texten publicerades för först gången på bloggen i april 2015.
alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya
Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.
Texten publicerades för först gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
That’s what HE said!