You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

En föresats han raskt kommer att ångra när kompisen Darren blir nedslagen och Nelson inte kan göra mycket mer än förgäves försöka ringa polisen från en trasig telefonkiosk i den mörka gränden. Men något lyckas han i alla fall kalla till sin hjälp. Plötsligt förvandlas Nelson till Boy Chimey, som iförd rykande cylinderhatt (stove pipe hat på engelska. Förstås.) besegrar skurkarna genom mordiska miasmor och dödliga dunster.

Efter lite trial and error kommer Nelson underfund med att om han slår numret 4376 åkallas varje gång en ny, men lite alternativ, superhjälte. Varför just det numret? Jomen, det är rätt självklart när man betänker amerikanernas faiblesse att översätta ord till telefonnummer. 4376 stavar förstås H-E-R-O.

Som alla superhjältar är Nelson till en början uppfylld av sin nya makt och frambringar både Captain Lacrymose (som växer sig starkare på sina offers sorgetårar) och Control-Alt-Delete (med en terminal istället för huvud). Rancid Ninja var dock ingen större hit… Men han använder sin makt utan någon som helst kontroll eller kunskap och därför är det hans smala lycka att han stöter på Manteau, aka Roxie Hodder. En maskerad kvinna som kan betydligt mer än Nelson om detta med märkliga telefonsignaler och superhjälteproblem.

När en stor favoritförfattare som China Miéville skriver ett seriemanus blir jag förstås oerhört nyfiken. Allt sedan 60-talet har DC Comics nu och då återkommit till serien Dial H for Hero som från början handlade om tonåringen Robby Reed (hur mycket DC avundades Marvels Peter Parker ska vi kanske tala tyst om?). Robby hittar något som mest av allt liknar en telefonnummerskiva och som kan frammana en mängd olika superhjältar.

I början av 2010 ville DC uppgradera sig rejält och ett steg på den vägen blev som sagt att erbjuda Miéville (som vid det laget var en väletablerad new weird fantasy-författare med närmare åtta romaner innanför bältet) att skriva manus till Dial H. Miéville berättar själv i ett efterord om sin fascination för den ursprungliga serien som ledde till flera diskussioner med DC: ”’You should let me take on Dial H’, I’d say. The DC people would smile politely. That would be that. Until, very suddenly, they said yes.” Allt som allt blev det 15 nummer av Dial H, med en liten bonus.

En anledning till min förtjusning i Miévilles böcker är hans fantastiska hand med och uppfinningsrikedom i det engelska språket. Lite fundersam var jag förstås över hur det skulle gå att överföra till serieformat men det räcker med uppenbarelsen av Boy Chimney för att jag ska känna mig trygg.

Av någon anledning blir jag alldeles hänförd av begrepp som ”child-king of emissions” och nonsensmeningar i stil med ”petrolbreath carbon particles ruin rendered effort bonedust burnt paper stinking singeing feathers char and oh poison”. Som om det inte räckte stöter jag också snart på monstret ”Rake dragon”, en ”hortireptilian intruder” med häcksaxar i käftarna och blommande rabatter längs med ryggkammen och Dial H har min livslånga Miévilleröst.

Men här har vi en författare som inte bara är bekväm med att sno ihop maffiga meningar och begeistrande begrepp, utan också konstruera angenäma analogier. Ett av de första stora hoten som Nelson och Roxie måste ta sig an är ett tomrum som bara växer sig större och större och hotar att uppsluka världen. Tack vare detta icke-materiella monster serveras vi också en liten bihistoria där det förekommer ”void wranglers” och ”nullomancers”, det vill säga figurer som tämjer eller bygger sin ockultism på intighet. Hur kan man inte älska sådana påhitt?!

Men den allt övergripande historien presenterar oss så småningom förstås för en allsmäktig växeltelefonist som vill samla på sig en massa olika nummerskivor (alla nummerskivor stavar nämligen inte H-E-R-O, utan exempelvis S-I-D-E för ”side kick”) och jag lovar att det inte är ens en tiondel så lökigt som det låter. Generellt är Dial H en ganska allvarlig historia men här och var glimtar det till av underfundig humor, inte minst genom en del av de uppringda superhjältarna (Watertower, Wet Blanket, The Glimpse). Eller tiggaren utrustad med skylten ”Need money & karaoke lessons”.

Nå, men serier är ju inte ord allena, så hur funkar det visuella i Dial H? Nu är jag inte på långa vägar någon seriekännare men teckningarna (huvudsakligen av Mateus Santolouco och Alberto Ponticelli) lever enligt min mening med god marginal upp till Miévilles fantasirikedom. Det finns så många aspekter att ta in och då plockar jag ändå säkert bara upp en bråkdel av dem. Dial H innehåller bland annat både pratbubblor och -ytor. Men där bubblorna är av den traditionella sorten – svart text på vit botten – laborerar ytorna med både färg, mönster och form för att särskilja vem de hör till.

Överlappande paneler är legio och med en mustig och mättad färgskala förvandlas varje uppslag till en fullmatad fest för ögat. Det hela känns överdådigt och maffigt; ibland kan en hel sida vara en enda stor ögonblicksbild av ett minne, ibland flätas samtida fragment ihop till en häpnadsväckande utblick, ibland utspelas en hel historia i enkla kritteckningar på en betongvägg och ibland slits sidorna sönder av ett extra kraftfullt monster i ett magnifikt metamoment.

Som vanligt när jag läser serier blir jag nyfiken på var skärningspunkten mellan författare och tecknare går. Har Miéville beskrivit med ord hur en rake dragon ser ut eller har han bara slängt fram konceptet och sedan är det tecknaren som så att säga har artikulerat det i tvådimensionell form?

Serien har sina små skavanker men helheten i kombon text och bild är så pass fulländad att jag tycker att det kan vara värt att klämma i med högsta betyg för Dial H.

Annonser

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Läs hela inlägget här »

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser