You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.
Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
Som av en ren slump (or is it…?!) kom dock bägge regissörerna med varsin historisk film 2010 och av ingen annan anledning än min inbillade parhäst-ighet valde jag att se dem mot varandra. Men även om jag hade tänkt på dem som ungefär sammanfallande i tidsperiod, räcker det ju att kolla in titlarna för att inse att de absolut inte delar det sambandet. Neil Marshalls Centurion andas romarrike (120-tal) medan Christopher Smiths Black Death låter ana betydlig senare århundraden (närmare bestämt 1348).
Bägge utspelas dock i Storbritannien och det råder ingen brist på vare sig lera, köld eller jävligheter. De respektive handlingarna rör sig också kring en välbekant grupp som ställs mot en annan, och (förstås) hotande, grupp. I Centurion har romarna en knackig relation med de upproriska pikterna som vägrar inordna sig i det romerska väldet. Marshall har i någon mån gjort en remake på både Dog Soldiers och Doomsday när en blandad grupp soldater måste fly undan mordiska urinvånare. Med sin klassiska ”leave no man behind enemy lines”-trope som övergår i en lika klassisk ”manhunt”-trope skulle filmen lika gärna ha kunnat utspela sig i Vietnam på 60-talet, i Jugoslavien på 90-talet eller i Irak på 00-talet.
I Black Death härjar (som titeln antyder) pesten hej vilt i England och det enda man inte kan komma överens om är ifall den är en Guds straffdom eller orsakad av illvilliga demoner, häxor och trollkarlar. Ett litet gäng veteraner från hundraårskriget (som fortfarande bara var i allra första början av de där dryga hundra åren) har fått i uppdrag av kyrkan att undersöka en liten by som ryktas ha undkommit pesten helt. Här måste det ligga ett helt gäng demoniska hundar begravna?! Den unge munken Osmund som följt med som guide är dock inte lika säker på den saken, ety han är en rosenkindad yngling och tillräckligt ung för att hellre fria än fälla.
Marshall har i Centurion fått 12 mille att sätta sprätt på och gått fullkomligt CGI-crazy bananas för stålarna. Det är oklart hur mycket Smith hade att röra sig med för Black Death (sannolikt betydligt mindre) men han har i alla nöjt sig med att försöka skapa stämning med landskapsvyer, dimmiga marskland, magiska föremål samt en rejält kläggig ljudpåläggning av avskurna halsar, genomborrade bukar och sönderslitna kroppar. Det blir kanske lite väl mycket av det goda ibland men funkar ändå avsevärt bättre än den väg som Marshall valt. I en inledande fajt mellan hans romare och pikter lyser nämligen varje blodstänk som en fyrbåk och närbilderna på en yxa som klyver en skalle övertygar inte, så här tio år senare.
Ingen av filmerna blev någon större succé vilket sannolikt beror på att de dels dras med flera problem, dels var för prosaiska och icke-skräckiga jämfört med vad publiken hade kommit att förvänta sig av regissörerna. Inkomstmässigt verkar Centurion ha gått ungefär 25 gånger bättre än Black Death, ett faktum som känns grymt orättvist när man ser dem så här i efterhand.
För trots att det som sagt var finns problem med bägge produkterna måste jag säga att Black Death är den klart bättre av dem. Smith försöker i alla fall komma med några slags funderingar kring detta med tro och fanatism plus en liten genusvinkel. Filmen åkallar därmed (även stämningsmässigt) klassiker som Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Wicker Man. Han gör det dessutom ganska bra genom att inte peka ut några direkta hjältar eller offer. Marshall har däremot nöjt sig med en ytterst basal ”behind enemy lines”-historia (som samtidigt är full av onödiga utvikningar och detaljer) och gör inga större ansträngningar för att ge sina rollfigurer det allra minsta djup (däremot är alla superbra på att slåss). Romarna är en invaderande kraft men framställs ändå som orättfärdigt utsatta hjältar. Att dessutom ställa den blonda, blåögda samt omsorgsgivande Imogene Poots mot den mörkhåriga, krigiska samt extremt blodtörstiga Olga Kurylenko blir…inte fräscht, för att uttrycka det milt. Jag tror faktiskt att Centurion tjänat på att göras till en fantasy-film istället för en historisk dito. Då hade i alla fall jag haft lättare att svälja hafsverket.
Sedan Centurion och Black Death har både Marshall och Smith pysslat en del med TV. Smith har dessutom regisserat två filmer vars titlar jag inte alls känner igen (Get Santa och Detour) medan Marshall har fortsatt i den där nedåtgående spiralen han verkar befunnit sig i sedan The Descent, genom den monumentalt usla Hellboy. Dock ser det ut som om de bägge männen än en gång kommer att stå sida vid sida med snarlika titlar 2021 – The Reckoning från Marshall (streaming-premiär 5 februari) och The Banishing från Smith (streaming-premiär 26 mars). Det är inte utan att jag är lite nyfiken på hur rejset kommer att sluta den här gången.
Black Death (2010)
Centurion (2010)
Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.
Men allt kan förändras över en natt. Idag är inte igår och när Jack vaknar upp på sjukhuset efter att ha krockat med sin cykel gör han det till en helt ny värld. Eller ja, först verkar allt lika deprimerande vanligt som alltid förutom att läkarna varit tvungna att raka av Jack skägget och han saknar två framtänder. Men snart går det upp för honom att en av de stora skillnaderna mellan igår och idag är att idag har ingen hört talas om bandet The Beatles. Ivrigt googlande genererar bara träffar på ordet ”Beetle”.
När han på försök spelar Yesterday för kompisarna håller de med om att den är bättre än hans vanliga output, även om den knappast håller Coldplay-kvalitet. Först tror han att de skämtar med ett stackars värktablettspåverkat krockoffer. Men snart går det upp för honom att han verkligen vaknat upp i ett Idag där det aldrig existerat några beatlar. Ingen John, Paul, George eller Ringo. Inga hitlåtar. Förutom de han själv kan komma ihåg text och musik till förstås och låtsas att de är hans egna.
Världskändisskapet kommer som ett (förvisso något försenat) brev på posten men frågan är om det verkligen är det han vill ha? Att gå från att vara lagerarbetaren Jack Malik från kuststaden Lowestoft till att bli #JackMalik?
Det är förstås svårt att diskutera Yesterday utan att också nämna soundtracket, eller kanske snarare låtarna. För är det något jag (och jag är nog inte den enda) blir påmind om så är det hur mycket fantastiskt bra musik som kom från de fyra beatlarna. Inte sällan pratas det om vilka fantasisummor som filmbolag varit tvungna att punga ut till stjärnor som George Clooney eller Scarlett Johansson. I fallet Yesterday är det inte så svårt att räkna att räkna ut att världskändispröjset gått rakt in kistorna hos Apple Records och Sony/ATV Music Publishing.
Men detta är en film som har så mycket mer som talar för den än ”bara” musiken. Jag menar, Richard Curtis som manusförfattare och Danny Boyle som regissör, kan det bli mer stabilt än så? Yesterday är filmen som puttrar på men med genuin hantverksskicklighet i vartenda delmoment. Här finns inte en ogenomtänkt kameravinkel, inte en missriktad historievändning. Särskilt skönt är det att, förutom själva uppgång-och-fall-historien, filmen snubblar ner i få stereotyp-fallgropar.
Exempelvis hade jag förväntat mig någon slags utbrottsscen från Ellies sida när Jack mer eller mindre shanghajas av den extremt rättframma agenten Debra men den uteblir lyckligtvis. Det är också otroligt skönt att Ellie, helt okommenterat, får vara mattelärare. Yesterday innehåller emellertid välbekanta teman för såväl regissör som manusförfattare. Slumpens inverkan från Slumdog Millionaire, uppvaknandet till en ny värld från 28 Days Later och fascinationen över tidens flykt från About Time.
Yesterday är en genuint snäll film men tack vare den allestädes närvarande tryggheten slår snällheten aldrig över i mesighet. Till sin hjälp i det arbetet har Curtis och Boyle (Coyle? Burtis?) huvudrollsinnehavarna Himesh Patel och Lily James som Jack och Ellie. Bägge två närmast outhärdligt charmiga och med en bra kompisdynamik sinsemellan. Till det kommer Kate McKinnons furie till agent.
Yesterday hymlar inte direkt med sina poänger. Var inte rädd för att uttrycka din kärlek och tala sanning så ofta som möjligt. Ett hedervärt budskap. Både igår och idag.
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.
Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.
***
Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.
That’s what HE said!