You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.
alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon
Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.
Efter att ha konfronterats med livs levande vampyrer vilar den store detektiven upp sig genom att följa med en vetenskaplig expedition till Sydpolen, där han bland annat blir bekant med en svensk biolog. Resan ägnas också åt att fördjupa sig i författare som Descartes och David Hume, tidigare främmande för den ultralogiska hjärnan (pre-vampyrer, vill säga). Men inte ens sådana abstrakta funderingar kan förbereda Holmes på synen av ett repris av hans strid med James Moriarty på en snöig glaciär. En strid som detektivens isige dubbelgångare förlorar.
Holmes inser att han måste ta sig tillbaka till London för att ta reda på vad som pågår. Väl på plats i storstaden upptäcker han emellertid att allt för många av hans tidigare bundsförvanter har dött under mystiska omständigheter. Snart står det klart att Moriarty är tillbaka på banan samt att han nu också har hjälp av den fezklädde mystikern Taher Emara. Det kriminella geniet hyser nämligen ett stort intresse för ockulta krafter och nu är han ute efter att öka dem med hjälp av den ökända Necronomicon.
Även om jag är ett stort fan av Arthur Conan Doyles detektiv har jag inga större problem att ta mig an Sherlock Holmes i andra uppsättningar. Eftersom Sherlock Holmes & le Necronomicon dessutom bjuder på något utöver ren text tycker jag att det funkar riktigt bra att koppla övernaturliga element till en person som från början skulle ha skytt allt sådant som pesten. Men till och med överlogiska detektiver måste väl få ha tillåtelse att ändra sig?
Denna engelska utgåva från Dark Horse innehåller de två ursprungliga franska volymerna L’Ennemi intérieur från 20111 och La Nuit sur le Monde från 2013. För manus står Sylvain Cordurié medan tecknare är den serbiske Vladimir Krstić, också kallad Laci.
Om jag inte visste bättre skulle jag ha kunnat ta gift på att Sherlock Holmes & le Necronomicon var en genuint brittisk produkt. Detta eftersom Laci med sina teckningar lyckas återskapa ett för mig välbekant 1800-tals-London, men nu myllrande av liv. Berättelsen besöker såväl British Library som Crystal Palace. De detaljerade teckningarna förmedlar känslan hos både fuktiga kryptor och kristallpalatsets rymd. Hamilton Square och dimhöljt illavarslande kyrkogårdar. Samtidigt finns här hela tiden ett stort mått av rörelse och action, allt från häftiga explosioner till skottlossningar. Färgmässigt serverar anrättningen främst dova toner – natt, dolska gränder och grå stenmurar.
På det stora hela berättas Holmes äventyr med hjälp av klassiskt åtskilda paneler men lite nu och då bjuds vi på överlappande bilder. De större panelerna bygger då allt som oftast på att skapa just den ovan nämnda överblicken, känslan av rymd. Jag upplever också att de blir vanligare och vanligare allt eftersom berättelsen fortskrider. Bildernas successiva inträngande i varandra åstadkommer en driven och jäktad effekt, vilket förstås passar bra när vi rör oss mot ett hotande crescendo.
Däremot förekom det fenomen som jag själv i alla fall ofta får problem med i serier – multipla pratbubblor gör det lite knivigt att lista ut vem som säger vad och i vilken ordning. Men samtidigt ger historien sig själv i så pass hög grad att det sällan blir ett hinder för att hänga med. Moriarty klämmer ofta ur sig storvulna och pompösa moahahaha-tal, vilket känns helt följdriktigt.
Historien är dessutom konstruerad på ett sådant sätt att jag utan att tveka accepterar en huvudstad där det övernaturliga existerar parallellt med, men också dolt från, vardagen. Det finns instanser och personer, bland dem drottningen själv, vars huvudsakliga uppgift är att se till att den här vardagen kan fortgå utan några större störningsmoment (en victoriansk föregångare till Men In Black med andra ord). Ett sådant störningsmoment är förstås ett storhetsvansinnigt kriminellt geni som lyckats lägga vantarna på en förbannad bok.
Den obligatoriska frågan som måste ställas är dock: hur mycket Lovecraft är Sherlock Holmes & le Necronomicon? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Vi bjuds på en ynka tentakelbild, men utöver det vill jag påstå att Necronomicon skulle ha kunnat bytas ut mot vilken kraftfull ockult bok som helst om det inte vore för att det välbekanta namnet ger berättelsen mycket på köpet. Men har man inte allt för höga krav i det avseendet bjuder Sherlock Holmes & le Necronomicon på det hela taget på en trevlig läsupplevelse.
Annonser
alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.
Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…
***
alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.
alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother
Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!
Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?
I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.
Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »
alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter
Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!
***
Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.
alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons
Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.
alt. titel: Dario Argento’s Inferno
1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.
Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:
- Bäst utsmyckade rektorskontor
- Bästa foajé
- Bästa simhall
- Bästa skadedjursutrotning
- Bäst belysta korridorer
- Bästa taggtrådsförvaring
- Mest näringsriktiga dietmat
- Strängaste danspedagogik
När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.
alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders
Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.
That’s what HE said!