You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt.

Den här gången är det emellertid inte den ljuse magikern Anton Gorodetskij som står i centrum utan medlemmar av Dagpatrullen. Det vill säga de som ska hålla koll på att Ljuset sköter sig och håller sig till det uråldriga fördraget mellan Ljus och Mörker som ska garantera en slags terrorbalans.

Det börjar i en omöjlig kärlekshistoria för att sluta i möjligheten att det är en andra messias på ingång till världen. Precis som i första boken är den springande punkten konspirerandet och intrigerandet på både hög och låg nivå i de två olika fraktionerna för att antingen sabba för den andra sidan eller se till att gama åt sig några extra fördelar i det komplicerade spelet. Mest för att det numera är en välbekant referens – en slags modern och urban Game of Thrones i det att intrigmakerierna är det allt övergripande syftet.

Jag fortsätter att gilla Lukjanenkos världsbygge, vad jag kan utröna tycks han ha stenkoll på utvecklingen av sin handling i alla vinklar och vrår. Däremot är det den typen av berättelse som i princip kräver en hel del obruten lästid för annars är man hopplöst förlorad.

Creepypasta: Spökhistorier från internet (2014)

Vandringssägner utvecklas med tiden, det ligger liksom i deras natur. På åttiotalet hade vi råttdelar i pizzeriorna som började sprida sig till snart sagt varenda liten svensk byhåla enligt titeln på Bengt af Klintbergs välkända bok.

När vi lever en allt större del av våra liv framför TV och datorer, skulle det ju närmast vara konstigt om det inte utvecklades vandringssägner som bättre passar nutiden. Journalisten Jack Werner har undersökt och samlat ett antal så kallade creepypastor, skrämmande berättelser som lever ett eget liv på nätet, i forum och chatrum.

Själva poängen med vandringssägner är att de återberättas och traderas och på så sätt blir lite, lite annorlunda varje gång de möter nya åhörare. I det avseendet är dessa creepypastor inte ”riktiga” vandringssägner eftersom begreppet som sådant egentligen kommer från ”copy-paste”. Alltså texter som ordagrant kopierats och förts vidare från läsare till läsare.

Det Jack Werner också försökt göra är att identifiera dessa olika berättelsers upphovsmän, en uppgift som torde vara närmast omöjligt med icke-digitala och ”äkta” vandringssägner. I förvånansvärt många fall hittar han läsardiskussioner som på olika sätt ger uttryck för ”förstör aldrig en bra historia med fakta”, alltså läsare som vägrar acceptera att en historia skulle vara påhittad även om författaren själv framträder och intygar att så är fallet. Man vill helt enkelt tro på de otäcka historierna om den hotfulle Slender Man, det förlorade avsnittet av The Simpsons där Bart mördas eller bilden av den leende hunden som driver dig till vansinne om du råkar få den i din inbox.

Skulle jag ha något att invända skulle det i så fall vara att en del av berättelserna känns väl ”direktöversatta” från engelskan – uttryck som ”jag sket tegelstenar” skaver. Samtidigt torpederar Werner själv den typen av kritik till viss del på hemsidan creepypasta.se där han skriver ”I min bok har jag lagt vikt vid att översätta de engelskspråkiga creepypastorna på ett sätt som bibehåller dess andemening, men jag vet att jag själv som läsare hade velat kunna läsa historierna även i originalutförande.”

Annars är Creepypasta både välskriven och välresearchad. En del av historierna är genuint otrevliga eftersom de förstås ligger väldigt nära det liv vi alla för på nätet. Många av dem bygger på ett lager-på-lager-berättande och ett opålitligt tid-rum som gör att jag undrar i hur stor utsträckning Mark Z. Danielewski var inspirerad av dem när han skrev sin House of Leaves.

Annonser

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Wakanda lider inte av några av de problem som hemsöker deras afrikanska grannar, vilket inte enbart beror på att de styrs av en sällsynt kapabel kungasläkt (dess medlemmar är så överlägsna att nästan alla Wakandas stammar underkastar sig deras styre utan diskussion). Nej, en stor anledning till landets blomstrande välstånd är att det befinner sig ovanpå en rejäl hög av den sällsynta metallen vibranium. Tack vare den har Wakanda lyckats utveckla häpnadsväckande teknologiska landvinningar och en stabil ekonomi.

Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att landets mer våldsamt lagda grannar inte bara stillatigande skulle se på medan Wakanda och dess befolkning lever sina solskensliv. Det är med tanke på den sortens avundsjuka och världens generella kaos som gjort att Wakandas tillgångar inte är allmänt kända, utan dolda under en slags osynliggörande energisköld.

Den nya kungen T’Challa känner sig emellertid inte riktigt bekväm på tronen trots att han vunnit den enligt alla konstens regler i traditionsenlig tvekamp (inklusive den där sista kraftansträngningen, precis när det ser ut som om förlusten är oundviklig). Är det verkligen rätt att gömma sig för världen och undanhålla alla Wakandas skatter från behövande?

Hans gamla ex Nakia tycker att det borde vara självklart att sträcka ut en hjälpande hand medan kompisen och vapendragaren W’Kabi menar att det är helt ok att vara sig själv närmast. Frånvaron av tiggande nävar från alla håll och kanter är ju det som gör Wakanda till en sådan oas i omvärldens förvirrande öken. Men frågan kompliceras ytterligare för T’Challa när han blir utmanad om tronväldet av sin dittills okände (men extremt stridbare) kusin.

Den första filmen om varje enskild superhjälte brukar oftast fokusera på den personliga utvecklingen för den tappre. Hur han (bara en hon-film hittills om jag räknat rätt) finner någon slags balans i superhjältelivet och klarar av att handskas med den lika välbekanta som aktuella sentensen ”With great power comes great responsibility”.

Black Panther är i detta avseende emellertid märkligt renons på personliga utvecklingar. Vill man hårdra det skulle man eventuellt kunna skylla filmen för att vara renons på personligheter överhuvudtaget. T’Challa är en ständigt god man som innerst inne vet vad som är rätt. Nakia är en ständigt inkännande men också djärv spiontyp medan general Okoye i kungens kvinnliga amazongarde, Dora Milaje, är en bad-ass-brutta av närmast kosmiska mått.

Jag vill dock hävda att den utveckling som träder fram i Black Panther inte tillhör någon av dess mänskliga aktörer, utan landet Wakanda som sådant (eller möjligen dess styresskick). Från att ha varit en självbelåten ensling tvingas Wakanda genom sitt elddop se behovet av att ta ett globalt vuxenansvar och bygga broar till, istället för barriärer gentemot, omvärlden.

Som den vakne läsaren kanske redan förstått är Black Panther ingen skrattfest. Dess attityd är ungefär så långt från den lättsamma humorn hos sin premiärdatummässige föregångare, Thor: Ragnarok, som det är möjligt att komma utan att gå varvet runt. Vilket förstås inte är så konstigt ety regissörerna Ryan Coogler och Taika Waititi är två väldigt olika herrar. Det är nästan så jag får en känsla av att Coogler tvingades inkludera den lilla comic relief som finns med sammanbitna käkar och under vapenhot, för särskilt naturliga känns de delarna verkligen inte.

På det stora hela tycker jag dock att både Cooglers allvar och patos (som vi kanske framförallt känner igen från Fruitvale Station) fungerar. Klart bättre än hans humor i alla fall. En stor anledning till det ligger i Cooglers favoritskådis Michael B. Jordan som i sin rolltolkning lyckas vara både förbannad, känslosam och möjligen också lite halvgalen. Jordan har en tyngd och en lyskraft som går rakt in i mitt hjärta i varje scen där han är med. Att hans rollfigur utvecklas lika lite som övriga persongalleriet köper jag därför utan problem.

Allvarlig film, som sagt. Förutom att adressera ämnen som globalt ansvarstagande och solidaritet lyfter Black Panther också på stenar som privat och personlig lojalitet samt kolonialism, slaveri, förtryck och rätten till väpnad kamp. Jag tycker nog att Coogler fixar de här delarna bättre än comic relief, actionsekvenser och fajtingscener men som helhet håller Black Panther klorna respektabelt vässade.

Nu till den stora frågan: vad tyckte de andra filmspanarna om en allvarsam superhjältefilm?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mackans film
Flmr

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

De, liksom jag, verkar helt ha ställt sitt hopp till nyazeeländske regissören Taika Waititis undergörande krafter. Jag följde Waititis twitterflöde ett par månader innan Ragnaroks premiär och tjusades av hans humor och faiblesse för kläder med ananas-tryck. Jag var också redo att mer eller mindre skita i vad som utspelat sig i de två första Thor-filmerna och behövde något som skulle hålla mig vaken efter en hektisk jobbperiod.

Nog för att det var ett tag sedan Tor hälsade på hemma i Asgård, men han känner inte riktigt igen sig. Heimdal är ute ur leken och Bifrost bevakas nu av en viss Skurge samt hans två gevär Des och Troy. Det första som möter besökaren är en guldstaty av Loke, lika stor som styvbroderns ego (ok, inget är SÅ stort). Den en gång så allvarlige allfadern Oden latar sig på en soffa, omgiven av nymfetter, mumsandes druvor.

Nå, inte ens jag hade hunnit glömma bort att det ju egentligen var Loke som nästlat sig in på tronen. Med Tor ur vägen har han gjort sig hemmastadd och förpassat Oden till ålderdomshemmet Shady Acres (finns det verkligen något ålderdomshem som heter så?!) i Midgård. Med benäget bistånd från en viss Stephen Strange hittar emellertid bröderna igen sin far, bara för att se honom försvinna och den dittills okända halvsystern Hel ta hans plats.

Många överraskningar på en och samma dag med andra ord. Och fler är på väg. Efter att Hel krossat Mjölnir som ett okokt ägg förpassar hon bröderna ut i rymden för att själv ta Bifrost-expressen till Asgård för lite omorganisering.

Först som sist: vill du ha det gravallvarliga, bombastiska eller dramatiskt djupt kända är Ragnarok verkligen inte superhjältefilmen du ska se först. Fördelen torde vara att denna tredje Thor-film omedelbart basunerar ut sina ambitioner (eller brist därpå) i en inledningsscen mellan en kedjefången Tor och elddemonen Surt som med sitt svärd är förutbestämd att orsaka Ragnarök (varför gick de inte på den gammalnorska stavningen Ragnarøkkr? Otroligt cool!) och Asgårds undergång.

Det hela är humoristiskt och lättsamt på ett sätt som vi redan vant oss vid från Joss Whedon men så här inledningsvis helt utan Whedons balans mellan humor och allvar. Waititi siktar närmast uteslutande in sig på skrattmuskulaturen (till skillnad från Hemsworth som återigen ges en chans att flasha sina pytonobliquer) och jag är helt med på det. Just den här dagen var Ragnarok precis vad jag behövde och jag är rätt säker på att jag skrattade gott åt precis allt som Waititi och manuset från Eric Pearson, Craig Kyle samt Christopher Yost ville att jag skulle skratta åt. Inte minst Lokes uppenbara skadeglädje när Tor får smaka på lite Hulkhantering i gladiatorarenan.

Till och med Sir Anthony Överspelet Hopkins sonar i viss mån sina tidigare brott genom att visa på en överraskande självdistans i sin porträttering av Loke som porträtterar honom (ni fattar om ni sett filmen…). En ny spelare i leken är Jeff Goldblums Grandmaster som erbjuder bröd och skådespel på soptippsplaneten Sakaar (till tonerna av Willy Wonka-musikalen, bara för att vi inte på något vis ska riskera att missa vad det hela handlar om), även han lagomt uppblåst och självgod (”They’re not slaves, they’re prisoners with jobs”).

Den som tyvärr fungerar sämst i mixen är Cate Blachetts förbisedda halvsyster till Loke och Tor. Jag förstår att man velat ha någon med lite tyngd i sitt skådespeleri för att kunna vara en övertygande härskarinna över dödsriket men varför måste hon då från gång till annan se ut som en fjortonårig gothare? Dessutom har hon kanske den mest otacksamma uppgiften rent storymässigt sett eftersom hon i princip bara finns på plats för att hålla Asgård-historien under armarna tills dess att Tor hinner dit igen.

Det görs vissa försök att peka på hennes och Odens solkiga bakgrund när de med svärden i hand och ridandes på Sleipner och Fenris erövrade de nio världarna. Men hennes roll som offerlamm, vilken utan pardon slaktades av sin egen far när han ville gå vidare, ges aldrig tillräckligt eftertryck utan får finna sig i att dö martyrdöden för att komedin ska få leva.

Jag inser att det finns en stor risk för att Ragnarok kommer att sjunka som en sten under tyngden av alla likartade skämt och actionscener till tonerna av Led Zeppelin om jag någon gång skulle få för mig att se om den. Men just den här oktoberdagen var den precis vad jag behövde.

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Läs hela inlägget här »

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Läs hela inlägget här »

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser