Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: No Way Home (2021)”

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Fortsätt läsa ”Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)”

Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

Fortsätt läsa ”Malignant (2021)”

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”

The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Fortsätt läsa ”The Lovely Bones (2009)”

Andra sidan (2020)

Fanns det inte någon slags reality-serie en gång i tiden som hette Andra sidan? Med en hoper medier som försökte ta kontakt med andevärlden och lägga tarot och sådant? *googlar* Nå, nästan – Livet på andra sidan

Fortsätt läsa ”Andra sidan (2020)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”