You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Parker har dessutom plitat ihop manuset och i det arbetet gjort en hel del smarta val. Förutom att sätta året till 1955 istället för 1959 är den största förändringen förstås att handlingen snart förflyttas till ett ångande och svettigt New Orleans istället för att hålla sig i ett kylslaget New York med omnejd. Det sker i och för sig på bekostnad av Hjortsbergs karnevalsmiljöer och -personligheter men jag skulle kunna tänka mig att de detaljerna lätt hade kunnat förvandlas till lyteskomik på vita duken. Det enda vi får i den riktningen nu är ett ödsligt och övergivet Coney Island dit Harry Angel måste ta sig i sökandet efter Johnny Favorite.

I New Orleans är Epiphany Proudfoot inte heller en kapabel egenföretagare, utan ensamstående mor och medlem av ett svart trasproletariat. Så voodooprästinna hon är, blir det aningens mer trovärdigt att en sådan flickkvinna lierar sig med Harry Angel då han möjligen kan förbättra hennes situation på ett sätt som inte var aktuellt i boken. Men faktum kvarstår: Epiphany ska i filmen vara 17 år och Lisa Bonet var vid inspelningen blott 18.

Vilket kanske inte hade varit ett riktigt lika stort problem om det inte varit för att Parker valt att lägga in en lång och frenetisk sexscen, vilken gjorde att amerikanska censuren ville ge Angel Heart en märkning som vanligtvis reserveras för porrfilmer. Så där många sekunder med höftstötar och en guppande Mickey Rourke-rumpa gick inte för sig! Först efter att regissören klippt några sekunder gick MPAA med på märkningen ”R” istället för ”X”.

Till Parkers försvar bör dock tilläggas att han faktiskt har en viss poäng med denna sexscen, den tillför något mer än bara lite kittlande T&A. Vid det här laget har det börjat hetta till rejält om öronen för Harry Angel och scenen bidrar till filmens allt tydligare mardrömskänsla. Den förvandlas till något rituellt samt ett steg på vägen för Harry att upptäcka sitt sanna jag.

Parkers manus förvandlar också Harrys sanna jag till något betydligt mer ondsint och skuldtyngt än Hjortsberg verkade benägen att göra. Eftersom regissören och Mickey Rourke dittills verkligen ansträngt sig för att vi ska sympatisera med den slitne privatsnokaren tycker jag att skiftet funkar ganska bra. Om det sedan är trovärdigt eller inte, blir förstås en annan fråga. Men en ung Rourke var verkligen inte det sämsta valet för en nedgången krigsveteran anno 1955, mer modfälld än Chandler-cynisk. Här tror jag att det kan vara på sin plats med en viss tacksamhet gentemot Robert De Niro som först var påtänkt för rollen men som hellre vill spela uppdragsgivaren Louis Cyphre. Jag gillar hur Parker fokuserar på den filmiske Cyphres förvisso manikyrerade, men ändå obehagligt långa och gula naglar. En detalj som författaren Hjortsberg inte hade med i sin beskrivning.

Som en bra regissör ska göra har Parker ersatt Hjortsbergs hårdkokta språk med ett visuellt noir-dito. Det är många, långa skuggor som sträcker sig över väggar och som förstås bidrar till känslan av att det vi ser är en enda lång mardröm för Harrys del. Filmen gör också ett bra jobb med att spegla Harrys nedgångenhet i sina miljöer – det är verkligen inget Woody Allen-mysigt New York Alan Parker bjuder på. Ljuset uppfattar jag dock som något 80-talsanakronistiskt men det kan förstås också ha att göra med kvaliteten på min VHS-kassett…

Alla dessa delar – miljöer, regi, manus och rollbesättning – gör faktiskt filmen Angel Heart snäppet bättre än boken Falling Angel. Det som drar ned helhetsintrycket en smula är det olycksaliga djävulsbarnet, vilket är svårt att släppa eftersom det får avsluta hela filmen. Men på det hela taget både en bra adaption och en bra film på egna meriter. Det är alltid trevligt när gamla favoriter håller måttet.

(Vilket däremot inte kan sägas om textningen – ”crooner” blev ”kreol” och ”asphyxiation” blev ”fixering”. Fast sådana misstag har ju sin charm, de också)

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Harry Angel är ensam ägare av Crossroads Detective Agency. Han blir kontaktad av en viss Louis Cyphre och får i uppdrag att finna den gamle smörsångaren Johnny Favorite. Favorite kom tillbaka från andra världskriget svårt stridsutmattad och har de senaste 16 åren befunnit sig på ett privat mentalsjukhus. Det är i alla fall beskedet som Cyphre fått och nu vill han att Harry tar reda på om det verkligen är sant eller om det kan vara så att Favorite är död sedan länge. Sökandet leder privatsnokaren på kringelkrokiga vägar, vilka allt som oftast slutar i en återvändsgränd.

Är man bekant med filmen försvinner förstås en liten del av läs-spänningen omgående. Samtidigt är det trevligt att kunna plocka upp ledtrådarna som Hjortsberg vävt in i sin berättelse. Bokens titel, namnet på Harrys företag, uppdragsgivarens namn och det faktum att hans gatuadress finns på 666 Fifth Avenue i New York pekar alla ganska övertydligt ut riktningen för Harry.

Men jag är generellt svag för övernaturliga teman och djävulen är alltid en pålitlig antagonist när det handlar om ett långsamt uppbyggt och krypande hot. Giftermålet mellan det religiösa temat och en hårdkokt Raymond Chandler-miljö blir betydligt mer harmoniskt än man kanske skulle kunna tro. Utan att vara alltför insatt i genren känns det ändå som om Hjortsberg på ett skickligt sätt uppdaterat Chandlers 40-tal till ett ännu skitigare och mer desillusionerat sent 50-tal.

Författaren, eller kanske snarare hans huvudperson, tycks dessutom ha en faiblesse för nedgångna karnevals- och cirkusmiljöer. Sökandet efter Favorite leder Angel till en sliten och nedgången underhållningsvärld som definitivt sett sina bästa dagar. Det är som om Hjortsberg anno 1978 känt att Chandlers 40-tal blivit väl rosenskimrande nostalgiskt och bestämt sig för att plocka ned genren ett par pinnhål.

Samtidigt är det ett smart drag att inte iscensätta det hela i Hjortsbergs nutid – genom att förlägga handlingen till 1959 kan Harry fortfarande komma undan med att röka som en borstbindare och supa som en svamp. Plus att det blir lite lättare att svälja en historia där företagsmagnater smyger omkring och deltar i svarta mässor medan 17-åriga voodooprästinnor har en naturmedicinsk och magisk butik på en helt vanlig New York-gata.

Givetvis hookar den där undersköna 17-åringen upp sig med Harry, för varför skulle hon inte bli attraherad av en halvalkad privatsnokare som är dubbelt så gammal som hon? Det är väl kanske den delen av Hjortsbergs berättelse som är svårast att svälja för mig som nutida läsare men jag är samtidigt beredd att hacka i mig det som en oundviklig del av genren. Däremot tycker jag kanske att författaren hade kunnat lägga in lite mer av ambivalens kring huruvida hon verkligen är Harrys allierade eller spelar ett avancerat dubbelspel. Jämsides med den allt för unga (men ändamålsenligt namngivna) Epiphany finns dock också en mer klassisk femme fatale i form av den rika Margaret Krusemark, tillika Johnnys gamla flamma.

Ett annat klassiskt noir-element som Hjortsberg använder med stor entusiasm är att både låta sin huvudperson ta en hel del stryk och få honom att följa den ena ledtråden efter den andra. Alla fransar de emellertid snart upp sig i hans grepp och vad som syntes vara antydan till ett svar förvandlas alltid i slutänden till fler frågor. Harry blir i detta till den klassiskt besatte mannen, där Cyphres uppdrag från början är ett jobb, vilket som helst, men som Harry snart blir fixerad vid att klara upp.

Falling Angel var en trevlig läsupplevelse och en skickligt konstruerad thriller (eller förvandlar de övernaturliga element den per automatik till skräck?). Och jag tror banne mig att jag fortfarande har Angel Heart på en hederlig gammal VHS-kassett…

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Å andra sidan hinner allt förändras på samma tid. Familjen Banks består numera av syskonen Jane och Michael samt Michaels tre barn, Annabel, John och Georgie. Barnens mamma, Katie (döpt efter originalets Katie Nanna?), har gått bort och för att fixa det ekonomiska har Michael tagit ett lån hos sin egen bank. Men han är så pass virrig att det är ett under att han ens lyckats behålla sitt vanliga jobb (egentligen ville han bli konstnär) och har givetvis glömt bort att sköta avbetalningarna. Och eftersom England numera befinner sig i ekonomisk kris är det inte tal om att få förlängning på lånet. Istället har Michael och Jane en vecka på sig att kunna betala av hela lånet, annars kommer Fidelity Fiduciary Bank, med direktören William ”Weatherall” Wilkins i spetsen, att behålla deras hus.

Med tanke på att jag håller 1964 års Mary Poppins för en av världens bästa musikaler skulle jag lätt ha kunnat gå in i Mary Poppins Returns med extremt misstänksamma glasögon på näsan. Beredd att hata allt och alla för att det inte var den klassiska Disneyfilmen. Men av någon anledning kändes det helt ok med en ny upptakt, tillsammans med gatumusikanten och sotaren Berts ersättare, lykttändaren Jack. Och spektaklet fortsätter överraskande nog att kännas…helt ok, vilket får ses som positivt i sammanhanget.

Möjligen gör den första fantasi-scenen mig en smula orolig, då den är en rätt anonym undervattens-CGI-fest. Samtidigt är låten Can you imagine that? pigg och trevlig och när det förekommer animeringar i fortsättningen påminner de mer om ”klassiska” Disney. Däremot kan jag tycka att sång- och dansnumret A cover is not the book (som ska matcha originalets Jolly holiday) nästan hade varit bättre med enbart Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda.

Låt mig vara tydlig: jag tycker fortfarande mycket bättre om originalet. Själva studio- och kulisskänslan skapar en oefterhärmlig charm och i princip varenda en av Shermanbrödernas låtar är toppklass. Eftersom Mary Poppins ”historia” inte har något riktigt tydligt driv blir den nästan kontemplativ till sin natur. En nästintill actionartad sekvens som i Mary Poppins Returns, när Big Ben ska manipuleras för att ge Michael och Jane tid nog att hinna fram till banken, hade inte alls passat in i föregångaren. Och det är först när jag ser Mary Poppins Returns som jag inser att Mary Poppins är en av de fåtaliga Disney-/barnfilmer där det faktiskt inte finns något tydligt uttalad skurk (vilket denna andra film alltså inte missat att plocka in).

Men med allt detta sagt var Mary Poppins Returns faktiskt ingen dum remakeuppföljare. Jag har inget alls emot att se Julie Andrews och Dick van Dyke ersatta av Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda. Ben Wishaw och Emily Mortimer, i rollerna som Michael och Jane Banks, gör inte bort sig men jag måste erkänna att Ben Wishaw är en lika trovärdig trebarnsfar som Lin-Manuels lykttändarcockney.

Musiken av veteranen Marc Shaiman lyckas både inkorporera Shermanbrödernas originalmusik väldigt fint i sitt score och prestera nyskrivna låtar som på olika sätt ska motsvara scener i den första filmen. A cover is not the book har jag redan nämnt, ett annat exempel är Trip a little light fantastic, vars totalframförande med sång och dans jag på det hela taget faktiskt till och med tyckte bättre om än Step in time.

Och återigen kommer Mary Poppins närvaro inte att innebära den största förändringen för sina unga skyddslingar, utan för deras far. Ännu en gång handlar det med andra ord om ”saving mr. Banks”. Men Ben Wishaws Michael får vara en avsevärt mer (sannolikt lika avsevärt anakronistiskt) sårbar fadersgestalt som både ber sina barn om ursäkt när han rutit åt dem och om hjälp när den bistra verkligheten synes överväldigande.

Jag kan absolut tänka mig att Mary Poppins Returns kan bli en lika värdefull nostalgipärla för andra generationer som Mary Poppins är för min del. En icke alls ovärdig uppföljarremake, när den väl blev av, med andra ord.

Och det var sista filmen ut i årets musikalvecka. Alltid trevligt att få sluta i en positiv stämning och jag vet att även min medbloggare Filmitch både sett och gillat Mary Poppins Returns. Han har också satsat på lite säkrare kort denna sista musikaldag istället för kattkostymer och grekiska övärlden. Tack för det här året och på återseende 2022 (man kan ju alltid hoppas).

Efter ett par månader i ett trist hyresrum på en knölig bäddsoffa har Malin äntligen fått ett alldeles eget studentrum i en alldeles egen studentkorridor. Eller ja, hon delar förstås korridoren med arga Rebecka, snälla Pelle, Muf-aren Rickard, försiktige Torbjörn och ordentliga Camilla. Malin är expert på att känna sig utanför i de allra flesta sammanhang och korridoren är inget undantag även om Pelle gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Inte blir Malins korridorsupplevelse bättre av att hon får veta att rummets tidigare hyresgäst, den japanska utbytesstudenten Yuko Nakata, tog livet av sig i badkaret.

Typisk Japan-skräck som utspelas i en helt vanlig studentkorridor i ett av Linköpings studentgetton – kan det vara något? Tja, åtminstone om författaren Jenny Milewski har något att säga till om.

Nybakade nationalekonomi-studenten Malin kommer till universitetsstaden Linköping med två tegelstenar i bagaget. Dels flyttar hon från byhåla och känner sig i klassmässigt underläge, dels är hon adopterad och hatar den obligatoriska frågan ”Men vart kommer du ifrån? Egentligen?”

Och snart börjar Malins vaga obehag inför den frånvarande Yuko övergå i ren skräck när allt märkligare och otäckare saker börjar hända i korridoren.

Konceptet Japan-skräck-i-studentkorridor är Yukos både välsignelse och förbannelse. Å ena sidan tycker jag att greppet är både roligt och smart. Det är också främst det som driver romanen framåt. Å den andra förstod jag redan i inledningen (som är en tillbakablickande sådan och därmed ganska avslöjande) vartåt det barkade. Och då är jag inte ens särdeles välbekant med ”genren”, men det räckte med tittar på Ringu, Ju-On och Dark Water för att kunna checka av de mest välbekanta elementen i beskrivningen av ett kvinnligt spöke med trassligt, svart hår.

Häri ligger dessutom en annan av Yukos akilleshälar – språket är genomgående deskriptivt och prosaiskt på ett sätt berövar mig som läsare en hel del av spänningen. Allt för ofta känns det som om jag läser en förklaring av något som egentligen händer på en film. Inte heller scener som den där Malin första gången hör Rage Against the Machine (på ”grunge-kväll”) särskilt engagerande eller berörande eftersom Milewski blir allt för övertydligt i sina försök att förklara sin huvudpersons känsloläge.

Och när jag ändå är inne på gnällspåret… Varför måste musikintresserade Pelle vifta med en Bob Hund-demokassett? Den sortens övertydliga tidsmarkörer har jag svårt att fördra och detsamma gäller formuleringar av typen ”Om det här vore en skräckfilm, så…”. Det är svårt att få sådana att falla naturligt.

Däremot blev jag väldigt tilltalad av själva studentkorridorsmiljön, hög identifieringsfaktor på den. Tentaplugg, begagnade soffor och kladdkaka. Antingen är en sådan miljö (inklusive livet man lever i dem) mer eller mindre tidlös eller också är sannolikheten stor att jag och Milewski faktiskt var studenter under ungefär samma tidsperiod. Och som sagt, jag tycker om idén med en hemsökt studentkorridor. Plus att det förstås är smart att förlägga historien i en tid när få i Sverige ens visste om att det fanns något sådant som japanska skräckfilmer.

Och även om Yuko i mina ögon aldrig blev särskilt läskig (en eventuell filmatisering däremot… Japan-skräck på vita duken gör mig vettskrämd) har Milewski i alla fall bra koll på sina äckeleffekter. Här gissar jag att författaren gjort en hel del research och det betalar sig. Kanske också för att det är en scen som funkar hyfsat ihop med romanens beskrivande språk.

En annan fin detalj var hur romanen sög en smula på karamellen med Malins adoptiv-bakgrund och dessutom i samband med det skapade en avslöjande scen som fördjupade frustrationen hos sin huvudperson över att alltid få sin härkomst ifrågasatt.

Så lite heaven och lite hell med andra ord. Men det är alltid roligt med exkursioner in i de svenska skräckmarkerna.

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Läs hela inlägget här »

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Efter en nyss avslutad titt på Disneys ny-version av Cinderella passade det alldeles utmärkt att fortsätta med Nanny McPhee. De sju barnen Brown har nämligen överdoserat på sagor om elaka styvmödrar och frånvarande fäder.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg