You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.
De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.
Och det blev det ju, i samarbete med manusförfattaren Eric Heisserer (vars tidigare erfarenheter inbegrep remaken av The Thing och ANoES samt Final Destination 5). Halvsyskonen Rebecca och Martin har det lite tufft, både med sin psykiskt sjuka mamma samt fäder som har en olycklig tendens att försvinna. Rebeccas pappa var bara puts väck en dag medan Martins pappa nyligen mördats å det gruvligaste.
Rebecca har kanske inte alltid varit så närvarande i sin yngre halvbrors liv och vad vi ser av hennes relation till pojkvännen Bret är engagemang (eller ”commitment” på ren svenska) inte hennes starka sida. Men när skolan och soc hör av sig om Martins nyliga vana att somna i klassrummet rycker storasyster in. Hon vet ju hur det kan vara att leva med mamma Sophie som gärna travar runt mitt i natten och pratar med sin hemliga kompis Diana. Men nu börjar de bägge undra om inte Diana kan vara något mer både hotfullt och substantiellt än ett av Sophies hjärnspöken.
Jag ser på Wikipedia att Sandberg från början velat göra en film mer större fokus på depression och psykisk ohälsa, men att James Wan pushade för en renodlad spökfilm. Big surprise… Sandbergs version hade förstås varit intressant att se men jag kan inte tycka att slutresultatet blev särskilt dåligt det heller. Mycket hänger förstås på konceptet med ljus och mörker där det säkert både gör skillnad hur pass mycket man är medveten om det i förväg och hur pass nyskapande man upplever det. Jag kände till konceptet men tyckte fortfarande att det var både fräscht och effektivt medan min Alan Wake-spelande medtittare förhöll sig betydligt mer blasé även till själva idén.
Tillsammans med sina producenter samt Eric Heisserer har Sandberg dock skapat en fullt fungerande skräckfilm. Rollbesättningen är riktigt bra, med Teresa Palmer och Maria Bello i spetsen som dotter och mor. Rollfigurerna är överraskande sympatiska med tanke på att de förekommer i en skräckfilm, där särskilt Brets hygglighet och lojalitet (med ett notabelt och därför märkligt undantag) var trevlig att skåda.
Dessutom håller Sandberg det hela berömvärt kortfattat (något han tyvärr inte fick samma chans till i vare sig Annabelle 2 eller Shazam!) och även i detta avseende känns därför Lights Out fräsch och överraskande. Inga onödigt utdragna vändningar eller avslutande hoppa till-effekter. När det är slut är det slut och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så nyskapande.
Riktigt lika nyskapande blev som sagt inte Annabelle 2 och det skulle ju vara synd om Hollywood lyckades mala ned en så pass lovande långfilmsdebutant. Men i just det perspektivet känns det inte som om det finns särskilt mycket att klaga på när det gäller DC-träsket och Shazam! (som ju hade premiär i år). Både för att vara DC och en superhjältefilm var ju Shazam! riktigt tilltalande.
Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!
***
Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.
Sedan dess har julbutiker blivit mer eller mindre standard, de finns till och mer året runt numera, och i en sådan jobbar Kate. Alla kunder avundas henne – tänk att dag ut och dag in få insupa julemys. Årets absolut bästa högtid! Själv är Kate inte så säker. Faktum är att hon är rätt besviken på sitt liv. Jobbet ger henne ingen tillfredsställelse, hon är redo att kräkas på sina toppiga bjällerskor och hon flyttar för närvarande runt på den allt krympande vänkretsens soffor. Att be om att få flytta hem till mor och far kommer inte på fråga – så desperat är hon minsann inte!
Men Kates cynismer ska komma att bli utmanade av den mystiske Tom. Ett personifierat carpe diem-mirakel som tycks veta precis vad Kate behöver och uppmanar henne att alltid titta uppåt. Vem vet vilka underverk och överraskningar som visar sig om man bara orkar lyfta blicken?
Last Christmas är högst medveten om att alla kommer att associera titeln med den klassiska Wham!-låten från 1984 och ser därför till att så snart som möjligt riva av just den plåsterlappen. Däremot fortsätter soundtracket en smula förvånande på Wham!- eller snarare George Michael-spåret. Förklaringen torde vara att Kate tydligtvis älskar George Michael, vilket bevisas genom klistermärket ”George Michael Forvever” på den välanvända rullväska som hon släpar runt till den ena övernattningskompisen efter den andra.
Kate är dock inte särskilt bra på att behålla de där övernattningsmöjligheterna, vilket framstår som väldigt osannolikt för oss i publiken eftersom rollen innehas av supercharmiga Emilia Clarke. Såsom varande total Game of Thrones-analfabet kommer jag främst ihåg henne från Terminator Genisys. Men i fallet Clarke är det inget dåligt minne eftersom jag tycker riktigt bra om hennes stil. Last Christmas kan skatta sig lycklig över att just hon har huvudrollen för annars skulle filmen inte ha varit särskilt mycket till granutsmyckning.
Clarkes rappa cynicism ställs mot den genomgode Henry Golding i rollen som Tom och jag tvingas konstatera att han tyvärr är ganska trist. Snygg, absolut. Rar, utan tvivel. Men tråkig. Eller också har det hittills bara varit hans förbannelse att tvingas bli ställd mot kvinnliga skådisar (Emilia Clarke, Blake Lively, Anna Kendrick) som vida överglänser honom när det gäller utstrålning.
Förtexterna levererade en liten överraskning i form av Emma Thompson. Jag visste ju att hon skulle vara med i rollistan, men inte att hon också agerat såväl manusförfattare som producent. Därmed får man väl anta att detta varit något av ett hjärteprojekt för Thompson, vilket inte känns så överraskande med tanke på filmens innehåll. Last Christmas är en rar och oförarglig historia som verkligen inte förmår överraska särskilt mycket med sin ”överraskande” vändning men som vill göra gott.
Kate har förstås både ett och två trauman i rullväskan som Tom hjälper henne att ta itu med och dessutom får henne att inse att det bästa här i världen är när människor hjälper varandra. Kates familj kommer från det forna Jugoslavien och Last Christmas berör också flyktigt ett allt hårdnande brittiskt invandringsklimat där icke-engelskspråkiga riskerar att bli utskällda på bussen.
Allt detta gör dock att själva julstämningen i Last Christmas känns lika artificiell och krystad som Kates arbetsplats Yuletide. Filmens enda styrka är som sagt Emilia Clarke och det säger sig självt att hon inte räcker hela vägen. Jag har svårt att tänka mig att någon enda människa skulle kunna hitta något att störa sig på i Last Christmas men det innebär ju också att den redan börjar sjunka undan i minnets gyttjiga delta. Men hur många julfilmer är inte av den kalibern?
Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.
alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster
Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!
Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.
Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?
Danny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
That’s what HE said!