You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.

Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.

Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.

Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.

Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.

Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.

Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.

Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).

Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.

Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.

Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.

Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.

Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.

Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.

För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Manuset till denna senaste del i Annabelle-filmerna, Annabelle Comes Home, törs dock inte riktigt lita på att publiken är alls särskilt bekant med vad den hiskeliga dockan kan åstadkomma. Eller också hade Gary Dauberman inte tillräckligt med material för att fylla sin huvudsakliga historia. Oavsett anledning bjuds vi på en liten omväg (förbi en kyrkogård, icke desto mindre) innan Ed och Lorraine är hemma och kan stänga in Annabelle i sitt lilla välsignade glasskåp.

Och där blir hon sittande i ett år innan det är dags för dottern Judy att bli barnvaktad av Mary-Ellen medan mamma och pappa far iväg. Mary-Ellen är i sin tur utrustad med både den lättsinniga väninnan Daniela, vilken ställer väl många nyfikna frågor om kompisens arbetsgivare, samt den uppvaktande Bob, vilken som av en ren händelse bor mer eller mindre granne med Warren-familjen.

Daniela ser till att bjuda in sig själv och kan förstås inte hålla fingrarna borta från Det Där Rummet. Det vill säga rummet som utrustats med femtielva lås och om möjligt ännu fler skyltar som talar om att innehållet är livsfarligt. Kort sagt, allt som utgör en obeveklig lockelse för Daniela som visar sig ha en alldeles egen anledning till att vilja kontakta Andra Sidan. Så gissa vad hon gör när hon väl står inför Annabelles lilla skåp som är prytt med ännu fler varnings-skyltar?

Alla Annabelle-filmerna har präglats av ett par tydliga förebilder. För Annabelle Comes Home har Dauberman (som den här gången står för både manus och regi) vänt sig till vad jag uppfattar som ett klassiskt slasher-upplägg: barnvakten, barnet, kompisen och pojkvännen. En känsla som förstås understryks av hela filmen ska utspelas 1972.

Men det som stryker runt i Warren-huset efter att Daniela varit framme och fingrat på varenda liten hemsökt och förbannad pryttel är förstås inte vare sig någon Michael Myers, Jason Vorhees eller ens en Freddy Krueger. Istället lyckas Annabelles krafter väcka i princip alla objekten och så fylls slasher-fomen av det lika typiska moderna spök-/demon-innehållet. Jamen, ni vet – generöst med hoppa-till-effekter, opålitliga ljuskällor, förbiilande gestalter, läskiga skuggor, skepnader i reflekterande ytor och varelser av allehanda slag som dyker upp precis bakom någon av våra protagonister. Detta kompletteras dock också med lite gotik-godis i form av dimmor värdiga en Hammer-rulle och ett lagomt lurvigt monster.

Särskilt Mckenna Grace som spelar Judy torde vara mer än van vid den här stilen eftersom hon spelade den unga Theo i Mike Flanagans nyinspelning av The Haunting of Hill House. Men alla inblandade – Madison Iseman som Mary-Ellen, Katie Sarife som Daniela och Michael Cimino som Bob – är tillräckligt duktiga på att spela skitskraja för att jag utan några större problem ska acceptera Annabelle Comes Home som en skräckfilm. Förvisso en ganska generisk sådan men jag får vare sig mer eller mindre än vad jag förväntar mig från en dylik franchise-uppföljare. Det är en film som vet vad och vart den vill och inte gör det allt för krångligt för sig att uppnå det.

Det man måste släppa om filmen ska bli det minsta tuggvänlig (förutom frågan varför alla envisas med att alltid placera Annabelle i en position där hon ser så otäck ut som möjligt) är dock varför Daniela ger sig in i det där rummet till att börja med. Jag förstår absolut att det kan finnas en viss lockelse i objekt som påstås vara farligare än cigaretter, sprit och veneriska sjukdomar tillsammans men om hon främst är nyfiken på farligheten i dem varför använder hon dem då för att kontakta andevärlden? Och om hon primärt är intresserad av att kontakta vänliga andar, varför försöker hon göra det via uttalat Onda ting? Sedan är det väl bara att erkänna att jag också storknar lite på inledningens försök att påstå att detta med förbannade och hemsökta objekt är dagsens sanning.

Jag noterar i att jag gett de två tidigare Annabelle-filmerna ett genomsnittligt men helt ok betyg och jag kan tycka att Annabelle Comes Home borde vara värd detsamma. Särskilt som även denna visning gästades av skrikande tonårstjejer som var tvungna att högt säga ”Oh, jävlar!” efter varenda hoppa-till-effekt. Har de en ”swear jar” hemma torde de vara ganska panka efter den pärsen.

Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.

Men nu är Hellboy-oskulden spräckt och även om det finns andra serier jag än så länge tycker bättre om smakade detta inte alls dumt. Samlingsvolymen (bestående av fyra olika delar, publicerade mellan mars och juni 1994) börjar på en välbekant plats – en karg liten ö utanför den skotska kusten anno 1944. Där håller Hitlers ockulta team, med den galne munken Rasputin i spetsen, på att genomföra en helvetisk ritual som ska förändra världshistorien.

Men halvdemonen som Rasputin frammanar kommer inte till den ön, utan till en övergiven gammal kyrka där ett helt annat team står redo. Professor Trevor Bruttenholm tar sig an ”Hellboy” som kommer att växa upp inom den amerikanska hemliga organisationen Bureau for Paranormal Research and Defenses (BPRD) hank och stör.

I Seed of Destruction måste Hellboy, samt kollegorna Abe Sapien och Liz Sherman, ta reda på vad som hände hans fosterfar på en olycksalig resa till Arktis och vad som kort efter hans återkomst orsakade professorns hiskeliga död i tentaklerna på ett grodlikt monstrum.

Det är förstås svårt att inte spana efter teman och detaljer i serien som kan ha letat sig in i del Toros första Hellboy-filmatisering. En hel del är som synes bekant men vad jag kan förstå innehåller filmen dessutom händelseutvecklingar som serieläsarna fick vänta på. Själva historien tycker jag dock mycket om, naziockultism funkar ju alltid och hänvisningar till Rasputin likaså. Att här sedan finns en ordentlig dosis Lovecraft-tentakler och gamla gudar, eventuellt härbärgerade i en annan dimension, gör det hela bara ännu smakligare.

Mignola (tillsammans med John Byrne i denna första serie) berättar sin historia med både inslag av gamla dokument (alltid ett säkert kort för min del) och diverse tillbakablickar som vävs in på ett fint sätt i den övergripande historien. Jag kan också tycka att den sista vändningen blev ganska trevlig, där Liz får spela en betydligt större roll än i filmen. Vilket å andra sidan gör Rasputins enormt elaborerade plan något överarbetad.

Mitt omedelbara intryck av Mignolas bilder är att de känns lite blaffiga och otydliga eftersom han sällan väljer att linjera vare sig paneler eller figurer. De mest framträdande färgerna är blödande rött och glupande svart, med vissa inslag av grodgrönt och isblått. Men när jag mot slutet av albumet kommer fram till ett par tidiga bonusserier har jag vant mig så pass mycket att bonusarnas mer traditionella utseende känns lite för strikt för att passa en figur som Hellboy.

Vilken å andra sidan för min del här inte alls hinner få den väldefinierade personlighet som han uppvisar i Ron Perlmans skepnad. Hellboy påminner mest om en Hulk med en ganska distanserad intern monolog eftersom det bara tycks vara när han blir riktigt förbannad som han kan göra rejäl nytta. Men även om det inte spills så många ord på det blir det också uppenbart att han är obrottsligt lojal mot såväl sin fosterfar som Abe och Liz. Vilket inte heller känns som om det skulle lira så bra med Rasputins master plan ”Project Ragna Rok”.

En läsning som gav klar mersmak med andra ord. Det finns alldeles för mycket bra serier där ute i världen.

Som ung flydde Justin från en kult och tog även med sig lillebrodern Aaron. Nu, tio år senare, lever de fortfarande ur hand, i mun. Bilen behöver ett nytt batteri, städjobben ger inte särskilt bra betalt, kosten består huvudsakligen av snabbnudlar och bägge bröderna har svårt med sociala kontakter. Inte minst på damsidan. ”Did you know I escaped a UFO death cult?” är inte en så bra raggningsreplik som man skulle kunna tro.

Läs hela inlägget här »

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Läs hela inlägget här »

När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.

Läs hela inlägget här »

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg