You are currently browsing the category archive for the ‘Övernaturligt’ category.

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Som av en ren slump (or is it…?!) kom dock bägge regissörerna med varsin historisk film 2010 och av ingen annan anledning än min inbillade parhäst-ighet valde jag att se dem mot varandra. Men även om jag hade tänkt på dem som ungefär sammanfallande i tidsperiod, räcker det ju att kolla in titlarna för att inse att de absolut inte delar det sambandet. Neil Marshalls Centurion andas romarrike (120-tal) medan Christopher Smiths Black Death låter ana betydlig senare århundraden (närmare bestämt 1348).

Bägge utspelas dock i Storbritannien och det råder ingen brist på vare sig lera, köld eller jävligheter. De respektive handlingarna rör sig också kring en välbekant grupp som ställs mot en annan, och (förstås) hotande, grupp. I Centurion har romarna en knackig relation med de upproriska pikterna som vägrar inordna sig i det romerska väldet. Marshall har i någon mån gjort en remake på både Dog Soldiers och Doomsday när en blandad grupp soldater måste fly undan mordiska urinvånare. Med sin klassiska ”leave no man behind enemy lines”-trope som övergår i en lika klassisk ”manhunt”-trope skulle filmen lika gärna ha kunnat utspela sig i Vietnam på 60-talet, i Jugoslavien på 90-talet eller i Irak på 00-talet.

I Black Death härjar (som titeln antyder) pesten hej vilt i England och det enda man inte kan komma överens om är ifall den är en Guds straffdom eller orsakad av illvilliga demoner, häxor och trollkarlar. Ett litet gäng veteraner från hundraårskriget (som fortfarande bara var i allra första början av de där dryga hundra åren) har fått i uppdrag av kyrkan att undersöka en liten by som ryktas ha undkommit pesten helt. Här måste det ligga ett helt gäng demoniska hundar begravna?! Den unge munken Osmund som följt med som guide är dock inte lika säker på den saken, ety han är en rosenkindad yngling och tillräckligt ung för att hellre fria än fälla.

Marshall har i Centurion fått 12 mille att sätta sprätt på och gått fullkomligt CGI-crazy bananas för stålarna. Det är oklart hur mycket Smith hade att röra sig med för Black Death (sannolikt betydligt mindre) men han har i alla nöjt sig med att försöka skapa stämning med landskapsvyer, dimmiga marskland, magiska föremål samt en rejält kläggig ljudpåläggning av avskurna halsar, genomborrade bukar och sönderslitna kroppar. Det blir kanske lite väl mycket av det goda ibland men funkar ändå avsevärt bättre än den väg som Marshall valt. I en inledande fajt mellan hans romare och pikter lyser nämligen varje blodstänk som en fyrbåk och närbilderna på en yxa som klyver en skalle övertygar inte, så här tio år senare.

Ingen av filmerna blev någon större succé vilket sannolikt beror på att de dels dras med flera problem, dels var för prosaiska och icke-skräckiga jämfört med vad publiken hade kommit att förvänta sig av regissörerna. Inkomstmässigt verkar Centurion ha gått ungefär 25 gånger bättre än Black Death, ett faktum som känns grymt orättvist när man ser dem så här i efterhand.

För trots att det som sagt var finns problem med bägge produkterna måste jag säga att Black Death är den klart bättre av dem. Smith försöker i alla fall komma med några slags funderingar kring detta med tro och fanatism plus en liten genusvinkel. Filmen åkallar därmed (även stämningsmässigt) klassiker som Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Wicker Man. Han gör det dessutom ganska bra genom att inte peka ut några direkta hjältar eller offer. Marshall har däremot nöjt sig med en ytterst basal ”behind enemy lines”-historia (som samtidigt är full av onödiga utvikningar och detaljer) och gör inga större ansträngningar för att ge sina rollfigurer det allra minsta djup (däremot är alla superbra på att slåss). Romarna är en invaderande kraft men framställs ändå som orättfärdigt utsatta hjältar. Att dessutom ställa den blonda, blåögda samt omsorgsgivande Imogene Poots mot den mörkhåriga, krigiska samt extremt blodtörstiga Olga Kurylenko blir…inte fräscht, för att uttrycka det milt. Jag tror faktiskt att Centurion tjänat på att göras till en fantasy-film istället för en historisk dito. Då hade i alla fall jag haft lättare att svälja hafsverket.

Sedan Centurion och Black Death har både Marshall och Smith pysslat en del med TV. Smith har dessutom regisserat två filmer vars titlar jag inte alls känner igen (Get Santa och Detour) medan Marshall har fortsatt i den där nedåtgående spiralen han verkar befunnit sig i sedan The Descent, genom den monumentalt usla Hellboy. Dock ser det ut som om de bägge männen än en gång kommer att stå sida vid sida med snarlika titlar 2021 – The Reckoning från Marshall (streaming-premiär 5 februari) och The Banishing från Smith (streaming-premiär 26 mars). Det är inte utan att jag är lite nyfiken på hur rejset kommer att sluta den här gången.

Black Death (2010)

Centurion (2010)

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Men allt kan förändras över en natt. Idag är inte igår och när Jack vaknar upp på sjukhuset efter att ha krockat med sin cykel gör han det till en helt ny värld. Eller ja, först verkar allt lika deprimerande vanligt som alltid förutom att läkarna varit tvungna att raka av Jack skägget och han saknar två framtänder. Men snart går det upp för honom att en av de stora skillnaderna mellan igår och idag är att idag har ingen hört talas om bandet The Beatles. Ivrigt googlande genererar bara träffar på ordet ”Beetle”.

När han på försök spelar Yesterday för kompisarna håller de med om att den är bättre än hans vanliga output, även om den knappast håller Coldplay-kvalitet. Först tror han att de skämtar med ett stackars värktablettspåverkat krockoffer. Men snart går det upp för honom att han verkligen vaknat upp i ett Idag där det aldrig existerat några beatlar. Ingen John, Paul, George eller Ringo. Inga hitlåtar. Förutom de han själv kan komma ihåg text och musik till förstås och låtsas att de är hans egna.

Världskändisskapet kommer som ett (förvisso något försenat) brev på posten men frågan är om det verkligen är det han vill ha? Att gå från att vara lagerarbetaren Jack Malik från kuststaden Lowestoft till att bli #JackMalik?

Det är förstås svårt att diskutera Yesterday utan att också nämna soundtracket, eller kanske snarare låtarna. För är det något jag (och jag är nog inte den enda) blir påmind om så är det hur mycket fantastiskt bra musik som kom från de fyra beatlarna. Inte sällan pratas det om vilka fantasisummor som filmbolag varit tvungna att punga ut till stjärnor som George Clooney eller Scarlett Johansson. I fallet Yesterday är det inte så svårt att räkna att räkna ut att världskändispröjset gått rakt in kistorna hos Apple Records och Sony/ATV Music Publishing.

Men detta är en film som har så mycket mer som talar för den än ”bara” musiken. Jag menar, Richard Curtis som manusförfattare och Danny Boyle som regissör, kan det bli mer stabilt än så? Yesterday är filmen som puttrar på men med genuin hantverksskicklighet i vartenda delmoment. Här finns inte en ogenomtänkt kameravinkel, inte en missriktad historievändning. Särskilt skönt är det att, förutom själva uppgång-och-fall-historien, filmen snubblar ner i få stereotyp-fallgropar.

Exempelvis hade jag förväntat mig någon slags utbrottsscen från Ellies sida när Jack mer eller mindre shanghajas av den extremt rättframma agenten Debra men den uteblir lyckligtvis. Det är också otroligt skönt att Ellie, helt okommenterat, får vara mattelärare. Yesterday innehåller emellertid välbekanta teman för såväl regissör som manusförfattare. Slumpens inverkan från Slumdog Millionaire, uppvaknandet till en ny värld från 28 Days Later och fascinationen över tidens flykt från About Time.

Yesterday är en genuint snäll film men tack vare den allestädes närvarande tryggheten slår snällheten aldrig över i mesighet. Till sin hjälp i det arbetet har Curtis och Boyle (Coyle? Burtis?) huvudrollsinnehavarna Himesh Patel och Lily James som Jack och Ellie. Bägge två närmast outhärdligt charmiga och med en bra kompisdynamik sinsemellan. Till det kommer Kate McKinnons furie till agent.

Yesterday hymlar inte direkt med sina poänger. Var inte rädd för att uttrycka din kärlek och tala sanning så ofta som möjligt. Ett hedervärt budskap. Både igår och idag.

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Kortromanen hanterar just kropp och kroppslighet på många olika plan. Barker ger bland annat ett hus rent fysiska attribut (en vägg beskrivs exempelvis som ”flayed”, hänvisar till en mans kropp som svamplik och åkallar, genom en uppsjö formuleringar, kött, inälvor och vanhelgade kroppar.

I detta avseende skulle det säkert vara lätt att avfärda The Hellbound Heart som allt för rotad i en tradition av ”horror” snarare än det mer sublima ”terror”. Och ja, jag tror tveklöst att författaren varit ute efter läsarens viscerala triggerpunkter. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det också går att finna perspektiv (och kanske till och mer än så) av mer finstämd ”terror” om man bara vet var man ska leta efter den. Och det är kanske i den här dubbelheten som The Hellbound Hearts styrka ligger. Både som läs- och skräckupplevelse.

Barker vet att utnyttja dubbelhet på ett sätt som är nyanserat och labyrintiskt i sina många självmotsägelser. I The Hellbound Heart sätter han ofta till synes oförenliga koncept inom samma ram. Ett musikstycke sägs vara av ”sublime banality” och åsyner kan vara kollisioner mellan ”sensuality and death”. Kopplingen sex-död är inte ny, men en som författaren i det här fallet minst sagt lustfyllt sätter pennan i. Under en sexakt kan en av romanens personer samtidigt ”plot the getting of blood” och blodstänk beskrivs i termer av en ”fat spurt”, ett språkbruk lika gärna skulle kunna gälla sperma. Romanens stora hot, cenobiterna, är ”all pus and laughter, and – God help her – desire”.

Vill man lyfta resonemanget ytterligare blir detta sista citat signifikant, för jag uppfattar att Barker inte har varit ute efter att kontrastera enbart sex med äckel, våld eller död. Nej, The Hellbound Heart är en roman om njutning och begär, varav vanligt, enkelt sex bara är en liten del. Den Frank vi mötte i romanens inledande mening är en gränsöverskridare, en man som levt större delen av sitt liv uteslutande genom kroppen men som aldrig lyckats finna tillfredsställelse i detta för mer än några korta ögonblick. I sin omättliga lust har han förvandlats (eller var han kanske född sådan?) till en nihilist i alla meningar som tänkas kan. Han åtrår något som sträcker sig bortom vad som kan fås i den värld vi lever i och det är därför han försöker lösa Lamarchands intrikata pussel. Han hoppas att det kommer att ge honom makt nog att ”bend the world to suit the shape of his dreams”.

Men lösningen ska föga förvånande komma att innebära något som Frank aldrig kunnat föreställa sig. Barker gör sitt bästa för att också leverera något som vi läsare aldrig kunnat föreställa oss och lyckas därmed introducera ett övergripande tema av avsaknad av högre ordning. Genom att omgående benämna de så kallade cenobiterna som ”theologians of the Order of the Gash” rycker han undan mattan för allt som kan kallas för realism och rationalitet för resten av läsningen. Här finns förvisso antydan om en högre ordning i ord som ”theologians” och ”order” men det är en ordning som går bortom det mänskliga förnuftet.

Och när vi vet hur tunn slöjan egentligen är mellan ”verkligheten” och något som det mänskliga medvetandet helt saknar förmåga att förstå, hur kan vi då känna oss säkra på någonting? Med denna glipa i bakhuvudet får till och med något så ordinärt som kaotiska flyttbestyr en ödesmättad stämning av hotfullhet.

I det här avseendet skulle man alltså kunna säga att Barker skapat en gotisk dubbelhet i hela romanen, då han sätter en extremt kroppslig ”horror” mot en nästan lika extremt själslig ”terror”. Temat är ”terror” medan berättelsen i sig och språkbruket är ”horror”.

Jag läste Barkers bok inom ramen för en litteraturkurs, vilket gjorde att min läsning blev betydligt noggrannare än den annars sannolikt hade varit. Jag tror att den vann på det eftersom jag i vanliga fall tenderar att hänga upp mig mycket på den historia som berättas. The Hellbound Heart har dock kvaliteter som snarare ligger i berättargrepp, stämningar och språkbruk och fördelen är att dess slimmade format uppmuntrar till en mer eftertänksam läsning. Det är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till både en och två gånger.

P.S. Jag behöver väl inte påpeka för mina välinformerade läsare att The Hellbound Heart ligger till grund för Barkers ikoniska film Hellraiser? D.S.

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Läs hela inlägget här »

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Läs hela inlägget här »

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Läs hela inlägget här »

Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?

Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.

Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.

Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.

Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.

Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.

The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.

Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.

Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).

Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg