You are currently browsing the tag archive for the ‘Hemsökelser’ tag.

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

Annonser

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Jag tror att de flesta känner till vad som ”egentligen” hände: en far dödar sin familj 1974. Ett år senare flyttar familjen Lutz in för att efter en knapp månad i huset fly hals över huvud på grund av en mängd olika och otrevliga paranormala upplevelser. 1977 kom en bok som beskrev händelserna, baserade på bandade berättelser från Lutz-familjen. Innan dess tycks huset ha blivit undersökt av två medier vid namn Bernard Burton och Frederick Mars samt demonologerna Ed och Lorraine Warren, åtföljda av ett TV-team. Någonstans på vägen verkar en vampirolog också ha varit inblandad.

Efter denna första film från 1979 har det följt inte mindre än sjutton (17!) uppföljare (med ett medelvärde från IMDb på 3,6, vilket måste ses som en bedrift i sig) och huset på 112 Ocean Avenue samt huset som användes i inspelningen har blivit så populära att man ändrat adresserna för att göra dem svårare att hitta. När huset på 112 Ocean Avenue skulle säljas 2010 dök hundratals människor upp bara för att få en chans till en liten sneak peak på de blodbestänkta väggarna.

Såvitt jag kan läsa mig till följer filmen boken och de händelser som den beskriver hyfsat troget. Inledningen är smart så till vida att den nyhetslika texten som upplyser tittaren om de första morden länder det hela en verklighetstrogen air utan att filmen behöver skriva ut att den påstår sig vara en BOATS.

Märkligheterna i huset drabbar våra olika rollfigurer på olika sätt. Margot Kidder spelar Kathy Lutz och för hennes del dröjer det ett bra tag innan hon börjar känna sig lite illa till mods. Och då handlar det mest om att maken George, spelad av James Brolin, beter sig minst sagt underligt. Från att ha varit den perfekta plastpappan till hennes tre barn blir han allt mer sur och tvär och tycks utveckla en innerligare relation till sin vedhuggaryxa än till henne. Rod Steigers fader Delaney som kommer för att välsigna huset och Kathys nunnesläkting (Irene Dailey) drabbas å sin sida av någon slags religiös vinterkräksjuka och de stannar inte länge.

Till min förvåning upptäcker jag att regissören Stuart Rosenberg också stod bakom Voyage of the Damned, för den filmen tyckte jag var både seg och tråkig. Man skulle för all del kunna hävda att The Amityville Horror säkerligen hade kunnat tajtas upp från de nuvarande 118 minutrarna (det interna tjafset mellan prästerna var kanske inte superspännande och vilken roll spelade egentligen polisen som till slut verkar övervaka huset dygnet runt?) men generellt gillar jag den lite långsammare takten The Amityville Horror samt uppbyggnaden tills dess att skiten träffar fläkten och George Lutz tar sig ett dopp i den svarta demonsörjan.

Bildmässigt känns det också som mycket prickar rätt, till exempel de extrema närbilderna på röda flugögon samt hoppa till-effekterna av inklippta mordscener från familj numero uno. Det fanns ett återkommande tema med blodiga händer, fingrar eller tassar som jag tyckte var effektivt.

Berättelsen dubblerar dessutom som ren relationsnojja på ett rätt lyckat sätt. Det är hela tiden tveksamt om familjen Lutz egentligen har råd med huset och var det verkligen den här typen av åtaganden George hade tänkt sig när han började dejta den heta Kathy? Det är inte särskilt svårt att se hur The Amityville Horror utan demonisk påverkan skulle kunna vara ett drama om ett sönderfallande förhållande där maken blir allt mer stressad och inbunden till dess att han inte ens kan fullgöra sina äktenskapliga plikter. Det är hennes förbannade ungar som för liv, hennes religiösa fjanterier som får henne att stressa över att hon aldrig får kontakt med prällen och hennes asjobbiga släktingar som förpestar deras liv och leder till att han måste betala catering med pengar som han inte kan avvara. Allt han vill är ju att få bli lite varm och mysa vid brasan, är det för mycket begärt?!

The Amityville Horror bjöd på det hela taget på en rätt trevlig stund med både spänning och ett visst obehag. Däremot är det tveksamt hur många av uppföljarna jag känner mig sugen på att hugga. I nuläget nöjer jag mig så bra med den eminenta podd-genomgången från Vacancy-killarna.

Demonstatus:
The Amityville Horror håller det relativt öppet exakt vad som hemsöker huset med den karakteristiskt ansiktslika fasaden, men visst kan det finnas en demon med i leken. Den myckna förekomsten av flugor under en årstid när det inte borde finnas några sådana antyder det. Detsamma gäller den starka kopplingen till hur just kristna präster och nunnor reagerar på huset. Är det en demon snackar vi dock the full monty — besatthet (stötvis åtminstone), tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse.

 

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Tidigt inom den judeo-kristna tron tycks man ha identifierat onda och demoniska krafter, vars syfte var att förleda människan till synd, att pröva hennes tro. Islam har i sin tur djinner av olika slag (onda och goda) och även inom exempelvis hinduismen finns det föreställningar om onda andar.

Självaste Jesus fick förvisa ett antal sjukdomsframkallande demoner, särskilt i Lukasevangeliets berättelser. Lite mer fart blir det dock om man vänder sig till de apokryfiska böckerna där det bland annat berättas att alla Egyptens förstfödda egentligen dödades av en demon vid namn Mastema. Det anges också att i det stora slaget mellan Ljus och Mörker kommer ondskans krafter att anföras av demonen Belial.

Demoners absoluta ursprung verkar vara något oklart eller i alla fall en historia som det inte finns någon riktigt konsensus kring. Å ena sidan har vi Adams ökända första hustru Lilith som, så fort hon tagit sig utanför tvåsamhetens hank och stör, satte igång att både ligga med och avla nya demoner. Eventuellt var hon till och med själv en demon.

Å andra sidan finns den välkända berättelsen om hur Lucifer, morgonstjärnan, lackade ur på sin himmelska mandatbrist och bestämde sig för att hitta en egen spelplan (eller blev förvisad från himlen. Allt hänger på perspektiv). Med sig fick han ett antal rebelliska änglar och tillsammans röjde de runt ett tag på jorden vilket primärt tycks ha inneburit att de passade på att ligga med villiga kvinnor (tänk bad boy-auran hos rebellänglar, O.M.F.G.) Avkomman från de här unionerna kallades nefilim och är eventuellt liktydiga med demoner. Samtidigt finns det texter som mer eller mindre likställer de fallna änglarna med demoner. Bristen på entydiga besked när det kommer till demoner är alltså närmast total.

Vet man något om demoner är det väl att de är ena hejare på att besätta människor (besatthet/possession). I princip alla religioner som innehåller demoner tycks också omfatta övertygelsen om att de kan överta en människas kropp. Det fina i kråksången med besatthet är att den utsatta personen inte anses ansvarig för sina handlingar. På ett sätt skulle man alltså kunna säga att besatthet ger offret ett slags syndernas carte blanche.

Besatthet är dock bara ett, om än det mest genomgripande, sätt som demoner och deras ledare Satan använder sig av för att plåga mänskligheten (i alla fall om vi håller oss till den kristna mytologin). Andra tillvägagångssätt är exempelvis mardrömmar (tvångsföreställningar/obsession), otursförföljelse (förtryck/oppression) eller påverkan på djur, byggnader eller ting (hemsökelse/infestation).

Sedan medeltiden har den katolska kyrkan också varit helt på det klara vilka kännetecken som krävs för att det ska handla om en ”äkta” besatthet och inte exempelvis psykisk sjukdom hos offret:

  • Övermänsklig styrka
  • Språkkunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Övriga kunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Hädande, obscena gester och en avsmak inför heliga symboler eller reliker

Hur blir man då av med en sådan ovälkommen ockupant? Att bjuda på kaffe kan ge oklara signaler, här behövs det kraftigare doningar i form av exorcism. Inom den katolska kyrkan hör exorcism inte de mest heliga riterna, sakramenten (där bland annat dopet och bikten ingår), men ses som en helig handling i paritet med exempelvis korstecknet.

Ritualen styrs av De Exorcismis et Supplicationibus Quibusdam (Of Exorcisms and Certain Supplications), ett dokument som senast reviderades och publicerades 1999. Ett av de nya tilläggen var en kraftig(are?) varning att inte förväxla äkta besatthet med psykisk sjukdom. Själva genomförandet ändrades dock inte på något genomgripande sätt, en exorcism handlar i grund och botten om att exorcisten (som bör vara en särskilt utbildad präst) genom böner, välsignelser och åkallande av Jesu namn övertalar eller tvingar demonen att lämna offrets kropp.

”I adjure you, ancient serpent, by the judge of the living and the dead, by your Creator, by the Creator of the whole universe, by Him who has the power to consign you to hell, to depart forthwith in fear, along with your savage minions, from this servant of God, N., who seeks refuge in the fold of the Church. [—] For it is the power of Christ that compels you, who brought you low by His cross.”.

Möjligen fanns ett behov av uppdateringen (innan dess hade dokumentet setts över 1614, så det började ju ha ett par århundraden på nacken) då en allt vildare flora av demoner och exorcismritualer i populärkulturen under 60- och 70-talet ledde till en kraftig ökning av ansökningar om exorcism, åtminstone i USA.

To be continued…

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

Housealt. titel: Titta, vi spökar

Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).

Läs hela inlägget här »

Salems lotI sin andra publicerade roman vände sig Stephen King till ett än mer klassiskt skräcktema än telekinesi och nerblodade tonåringar – vampyrer. Han beskriver att boken tog sin början i ett samtal mellan honom och hustrun Tabitha om vad som skulle hända ifall vampyrernas vampyr (Dracula, duh…) skulle anlända till ett nutida USA istället för ett victorianskt Storbritannien.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmitch. Vi upplevde den här filmen lite olika om man säger så…

***

An American HautingMan kan möjligen tycka att hemmansägaren John Bell är mer än lovligt korkad. För om Kate Batts nu är känd som bygdens häxa, hur smart är det att hamna i en rättstvist med henne? En rättstvist som den lokala domstolen dessutom föga förvånande dömer till den vite, välbärgade mannens fördel.

Läs hela inlägget här »

The ConjuringFamiljen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).

Läs hela inlägget här »

Paranormal Activity 2Paranormal Activity 2 börjar föga förvånande med samma tack för att bolaget får använda materialet och utvecklar sig sedan snart till att bli en prequel till ettan. Vi får nu stifta bekantskap med Katies syster Kristi som är gift med Daniel, plastmamma till Ali och nybliven biologisk dito till lille Hunter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg