You are currently browsing the tag archive for the ‘Hemsökelser’ tag.

I nådens år 1408 kvästes slutligen revolten som initierats av den siste prinsen av Wales, Owain Glyndŵr. Drottning Margareta tvingades betala 9 000 guldmynt till Tyska orden för Gotlands lösen och möjligen lades grunden till all världens litterära vampyrer i och med att Sigismund av Ungern grundade Drakens orden (vilken inte bara kom att innehålla Vlad II, utan också medlemmar av släkten Báthory).

Men som alla King-älskare vet, är 1408 också ett rum i New Yorks Dolphin Hotel. Ett rum som managern Gerald Olin helst ser står tomt, hur bisarrt det än kan tyckas ur ett strikt vinst-perspektiv. Författaren Mike Enslin är förvisso ingen beivrare av maximalt rumsutnyttjande på hotell men är ändå fast besluten att stanna i just 1408 för en natt.

I bagaget har Mike nämligen en rad framgångsrika böcker med titlar som Ten Nights in Ten Haunted Houses och 1408 har ett rykte som slår det mesta i hemsökelser. Eller rykte och rykte… Faktum är att Dolphin Hotel verkligen inte skyltar med rummets historia, vilket naturligtvis gör Mike än mer bestämd. En natt i ett rum där minst 12 pers tagit livet av sig kommer att bli höjdpunkten i hans nästa bok.

Men Mike har knappt stängt dörren bakom sig till 1408 förrän märkliga ting börjar inträffa. Till en början nog så oskyldiga och fullt möjliga att hitta förklaringar till. Allt eftersom blir dock Mikes försök till rationalitet mer och mer irrationella och till slut har han kasat så långt ned i kaninhålet att han överhuvudtaget inte längre bryr sig om några förklaringar.

Mikael Håfströms 1408 verkar i viss mån ha delat kritikerna när filmen kom. Vissa menade att det var en av de mest lyckade King-adaptionerna någonsin medan andra syrligt påpekade att det knappast var någon The Shining. Och nej, är det där vi lägger ribban – vid Stanley Kubrick-nivå – då är det klart att det inte finns särskilt mycket som kan glida över den. Men, som vi kunnat notera i årets Halloween-tema går det att lägga King-adaptions-ribban på en jäkla massa andra, och betydligt mer lättforcerade, nivåer.

Så med det i minnet skulle jag vilja påstå att jag om inte annat upplever 1408 som hyfsat påkostad i sammanhanget. Här har vi alla fall något som känns som en riktig film och inte en blaskig TV-produktion. Både John Cusack och Samuel L. Jackson levererar åtminstone någon form av rollprestationer som Mike och Mr. Olin. Däremot skulle jag kanske inte påstå att Cusacks rädsla och sorg är av den kalibern att den berör mig som tittare i någon större utsträckning.

Manuset har fått lov att utökas jämfört med förlagan, som så ofta annars på gott och ont. Tillägget av en skuldtyngd barnrelation är smart i så motto att den känns typiskt Kingsk. Däremot borde den skuldtyngda föräldrarelationen ha berört en mor och inte en far om vi ska hålla oss till kanon.

Upplägget bygger till stor del på effekter som Cusack ska agera mot. Så länge de håller sig på en hyfsat enkel nivå tycker jag att de funkar riktigt bra (VSB: de mystiskt uppdykande chokladbitarna på kudden). Att man får liksom avtryck i blixtbelysning från de döda kropparna när Mike går omkring med sin UV-lampa var filmens absolut bästa idé och genomförande. Men jag gillade också den lilla, lilla detaljen att Mike missar rumsdörren första gången han går förbi den. Smart, enkel och därför effektiv.

Men hur ska Håfström med team kunna visa det som King kan frammana med bara några få ord, exempelvis: ”It was soft in some terrible wrong way”? Nej just, det är svårt och därför hemfaller 1408 till slut istället åt totalt kaos med nedfallande väggar och iskyla och därmed är all möjlighet till skräck puts väck.

Manuset gör också ett par, i mina ögon, rejäla snedsteg. Jag hade önskat någon avslutande hänvisning eller förklaring till varför Mike får det där vykortet som gör att han får kännedom om hotellet och dess ödesdigra rum. I nuläget hänger det alldeles för löst. Och bara för att hacka lite på det fullkomligt meningslösa i numerologi (om nu någon inte redan skulle vara övertygad om denna meningslöshet): 14+8 blir för all del 13 men kan ju precis lika gärna fortsätta till 1+3=4 eller istället räknas ihop som 14+8=24 → 2+4=6.

Å andra sidan en petitess i sammanhanget om man ställer det mot vad jag uppfattar som ett ganska överväldigande kristet tema som plötsligt sticker upp skallen i filmen (trots att detta alltså inte är en TV-film). I novellen påpekar Mr. Olin att Mikes skepticism, hans övertygelse om att det inte finns några övernaturliga fenomen, gör honom extra sårbar för rummets ondska. En ganska välbekant trop, inte sant? Men manuset förvandlar denna allmänna skepticism till en tydligare ateism i samband med dottern Katie. En ateism som givetvis sedan också kan omvändas till en innerlig bön.

I rättvisans namn ska dock sägas att skeptiker-vinkeln dessförinnan främst hanterats i filmen genom att syna Mikes författarskap en smula i sömmarna. Han har en bra bit kvar till cynism à la Richard Dees men visst lider han i likhet med Paul Sheldon av att inte skriva ”riktiga” böcker längre.

Pluspoäng för rent produktionsvärde, minuspoäng för tillägg och genomförande med andra ord. Heaven and hell.

Förlaga: “1408” (Blood and Smoke 1999, Everything’s Eventual 2002)
Cameo: –

Idag bjussar Filmitch på något betydligt mer exotiskt.

Bonus: “1408”
Novellen är långtifrån perfekt men lyckas om inte annat göra mig ganska obehaglig till mods med beskrivningen av det vedervärdiga rummet. Jag tycker också att det funkar ganska bra med en fullkomligt allvetande berättare som simultant kan skapa en slags found footage-effekt (found tape får det väl bli här) samtidigt som vi har full insyn i Mikes upplevelse av rummet. Slutet är också markant bättre men jag gissar att det är enklare att avsluta en novell än att sy ihop en 100 minuter lång film på ett vettigt sätt, särskilt när producenter och testpublik ska få säga sitt.

Det var också lite kul att konstatera att filmmanuset snattat ett par meningar från Kings korta introduktion i Everything’s Eventual till en av Cusacks monologer.

Just det, det kan kanske också vara värt att notera att 1408 hyser vissa likheter med en av Kings absolut första publicerade noveller: ”The Reaper’s Image”. Huvudpersonen är en cynisk skeptiker som får anledning att omvärdera sin attityd i mötet med en omtalat hemsökt spegel…

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Genom att plocka med sig en grupp personer med paranormala förmågor till Rose Red hoppas Joyce kunna samla på sig tillräckligt mycket fysiska bevis (”hard data”) för att kunna övertyga till och med den tjurskallige Dr. Miller, vilken annars kommer att dra in Joyces tjänst på universitetet.

Rent karriärsmässigt och ekonomiskt är det alltså mycket som står på spel för Joyce. För de andra i gruppen handlar det mer om att våga liv, lem och mental hälsa genom att träda över Rose Reds tröskel. Att besöka ett hemsökt hus, nej, ett vanvettigt hus, har sina avsevärda risker om man är känslig för paranormala fenomen.

Som synes är Rose Red något av Kings egen omskrivning av dels Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, dels Richard Mathesons Hell House – undersökande forskare, ett vansinnigt hus (alternativt ett hus som kan samla ond energi som ett batteri) och en deltagande representant för ägarfamiljen. Stämningsmässigt skulle man möjligen kunna se miniserien (tre avsnitt om totalt dryga fyra timmar) som den felande länken mellan Jackson-adaptionerna av Robert Wise (The Haunting) och Mike Flanagan (The Haunting of Hill House).

Rent kvalitetsmässigt finns det dock inga möjligheter att placera Rose Red (regisserad av Craig R. Baxley som vi ju minns från Storm of the Century) på samma nivå som Wise eller Flangans produktioner. Tydligen lades hyfsat stora summor på både produktionen och marknadsföring, bland annat genom att försöka skapa en slags mockumentärkänsla kring Rose Red och dess historia.

Men det hjälper föga, serien är på det hela taget antingen seg (inte sällan på grund av övertydlighet) eller otydlig i berättandet. Med så pass mycket speltid i bagaget borde de olika personporträtten ha kunnat göras betydligt mer nyanserade. Den största ”utvecklingen” skulle möjligen kunna sägas vara Nancy Travis psykolog som går från hyfsat vettig till hyfsat vanvettig, men i övrigt står alla och stampar på en och samma fläck. Inga större problem för sådana som Melanie Lynskey (i och för sig alltid trevligt att se henne) vars storasyster är en rätt neutral typ, desto större problem för stackars Matt Ross (kanske mest känd från American Psycho och som upphovsman till Captain Fantastic) som hela tiden ska vara orimligt otrevlig och svettig.

Eftersom det inte finns någon förlaga blir det naturligtvis svårt att avgöra om det ligger ett fullkomligt guldmanus i botten och det är Baxley som gjort det allt för platt (inte helt ovanligt i King-filmvärlden som vi ju har sett i temat) men jag tror tyvärr inte det. Möjligen kan man skylla även manusproblemen på det faktum att det tycks ha varit något av det första King fick ur sig efter sin svåra olycka. Hans terapiskrivningsmanus.

Här finns alltså problem med såväl för tidigt avslöjande (Joyce Reardon lägger korten på bordet ganska omgående medan en stor del av hemsökta hus-lockelsen ligger i att avslöja ett mysterium. I fallet Rose Red är det redan ett etablerat faktum) som rena märkligheter (krafterna som innehas av lilla Annie Wheaton borde vara alldeles tillräckligt för att ge Joyce så mycket ”hard data” hon rimligtvis kan önska). Gruppen går med på experimentet trots en del tveksamheter och trots att Joyce under ett och samma föredrag går från att fastigheten är en ”dead cell” till att dess krafter är ”dormant” till att deras uppdrag är att ”wake up Rose Red”.

Sedan dras Rose Red också med sådant som väl i och för sig kan sägas tillhöra genren. Å ena sidan trycks det hårt på hur farligt huset är, att ingen ska knalla i iväg på egen hand och att de måste upprätta ett ”buddy system”. Å andra sidan sover alla ensamma, vilket förstås gör det enkelt för husets andar att plocka dem en och en som mogna plommon. Joyce släpar omkring på en mängd instrument av outgrundlig funktionalitet eller funktion, bland annat en ”people proximity counter”. Plus att jag aldrig riktigt förstått det där med folk som uppenbarligen inte har några betänkligheter att gå och lägga sig i sängar vars sängkläder eller madrasser inte bytts på en sisådär 30 år.

Nej, att skriva en slags nyversion av Shirley Jacksons mästerverk var nog en älskling som Stephen King borde ha kvävt i lindan. Problemet är till viss del förstås att vid det här laget anses allt där man kan haka på prefixet ”Stephen King’s…” som rent TV-guld.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Pizzabud

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Jimmy är alltså redan en pressad man och inte blir det bättre av att han nu tvingas vara i närheten av tågtunneln där hans älskade storebror Wayne mötte ett grymt öde för nästan 30 år sedan. Därför ser det kanske inte så bra ut att en av Jimmys elever, Billy Sterns, störtar mot sin död efter att ha blivit förföljd av en vilt tutande Jimmy i dennes vita folkabuss. Det bara Billy och Jimmy kunde se var dock den gamla chevan med eldsflammor som tvingade Billy av vägen. En exakt likadan cheva som kördes av gänget som orsakade Waynes död.

Vad jag kan minnas av novellen med samma namn, som ligger till grund för Sometimes They Come Back, är att det är mycket mer ambivalent om gengångarna av broderns mördare är något som Jimmy inbillar sig eller om det verkligen handlar om övernaturliga fenomen. Dagens TV-film väljer dock ett annat spår. Det är ingen större tvekan om att exempelvis Billy också ser den spöklika bilen, han försöker ju fly från den. Jimmys son Scott hittar ett par exakt likadana basketskor som Wayne hade på sig den där olycksaliga dagen. Därmed finns inga frågetecken kring huruvida allt som är på riktigt eller bara en konsekvens av Jimmys psykoser. Däremot gör kopplingarna mellan Jimmy och dödsfallen bland hans elever att han misstänks för brotten, vilket blev en ganska snygg detalj i det hela.

Överhuvudtaget måste jag säga att Sometimes They Come Back var helt ok, särskilt för att vara en TV-film. En del i den upplevelsen utgörs dock sannolikt av att jag såg en kopia som fortfarande hade kvar alla samtida reklamavbrott från när den sändes som ”CBS Tuesday Movie” på någon kanal i närheten av St. Louis. Ultra Slim-Fast, McDonalds, Wal-Mart, Aquafresh tandkräm och trailers för kvalitetsfilmer som FX2 och Stone Cold.

Möjligen att inledningen, när Jimmy främst ska gå omkring och må dåligt samt ha mardrömmar, är lite seg men sedan rullar historien på ganska bra. Tempot och framställning känns kompetent – regissören Tom McLoughlin hade tidigare jobbat med både Jason Lives samt TV-serierna Freddy’s Nightmares och Friday the 13th. Här finns en hel del detaljer som gör att det blir ett bra flyt, exempelvis när Sally ska beväpna sig med en kökskniv och först tar en liten skalkniv för att sedan byta ut den mot rejälare doningar. Vad jag kan bedöma slipper vi några som helst datoranimerade effekter, vilket naturligtvis inte innebär att det blir särskilt mycket mer trovärdigt att de elaka pojkarnas cheva exploderar som den vore tankad med dynamit när den blir påkörd av tåget. Följdriktigt i film-sammanhang möjligtvis, men inte så trovärdigt.

Jimmy spelas av Tim Matheson som gör ett hyfsat jobb med att se stressad och pressad ut på ett sätt som skulle ha gjort mig rätt nervös om jag varit någon av hans elever. Behöver jag säga att ingen av dessa elever ser ut att vara i närheten av gymnasieåldern? Ännu roligare var det att återse Brooke Adams från The Dead Zone som frugan Sally (hennes främsta insats består dock i att be sin make komma tillbaka till sängen). Lille Robert Hy Gorman framstår i sin tur som befriande vanlig i rollen som sonen Scott. De tre som spelar de återvändande spökena— Robert Rusler, Nicholas Sadler och Bentley Mitchum – är förvisso så långt ifrån ”vanliga” man kan komma, men det passar å andra sidan in i historien.

Där man väl märker att Sometimes They Come Back är en TV-film (förutom reklamavbrotten i min tittning, alltså) är dels det städade språket (jag tror den värsta svordom de mordiska gengångarna presterar är ”butt face”) dels betoningen på religionens kraft och familjevärderingar. Detta är inte heller något jag minns från novellen men exempelvis får Sally och Scott, på Jimmys inrådan, söka skydd i kyrkan eftersom hans storebror försäkrade honom om att det var en trygg plats när de var grabbar.

En adaption som förvisso sticker iväg en bit från förlagan men som i alla fall lyckas göra något eget med historien kan jag tycka. För att vara en TV-produktion i King-filmsuniversat är Sometimes They Come Back verkligen inte det sämsta man kan dragga upp.

Förlaga: “Sometimes They Come Back” (Cavalier 1974, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “Sometimes They Come Back”
Jag vet inte om man ska skylla TV-filmen för att de flesta sannolikt minns själva premissen för novellen (forna antagonister går igen) men däremot mer sällan upplösningen (Jim Norman åkallar en demon genom att offra bägge sina pekfingrar). Vissa manusförändringar kan jag dock tycka känns rimliga, för novellen i sin ursprungliga form var sannolikt både för grotesk för TV-publiken anno 1991 och för svår att genomföra rent effektmässigt.

Däremot var jag helt fel ute när det gällde ambivalensen i förhållande till Normans mentala tillstånd. Dels innebar hans sammanbrott aldrig att han hade varit våldsam mot en elev, dels finns det flera vittnen till att det första dödsoffret (Billy Sterns) blir påkörd av en gammal bil.

Novellens styrka skulle jag säga är kombinationen av Jim Normans personliga trauma och stressen det innebär att stå som lärare framför en klass med ovilliga, tjuriga eller rentav fientligt inställda elever. Att lösningen sedan blir att åkalla en demon får däremot skrivas upp på den rena fantasins konto.

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Dracula, eller Kurt Barlow som han heter i den här versionen (säger man namnet snabbt skulle det nästan lika gärna kunna vara Count Orlok), har med benägen hjälp förflyttat sig från Transsylvanien till Jerusalem’s Lot (’Salem’s Lot i folkmun) i Maine. Men en modern amerikansk småstad hyser ändå vissa likheter med en rumänsk bondby, särskilt med ett kråkslott på en av de omkringliggande kullarna. Över Salem’s Lot ruvar Marsten-huset som torde vara precis så hemsökt som traktens ungar vill göra gällande när det är dags att utmana varandra.

Författaren Ben Mears är beredd att gå längre än så. Efter en omskakande upplevelse i barndomen har han aldrig riktigt kunnat släppa fasan som ruvar i det gamla huset och nu är han tillbaka för att om möjligt kunna skriva av sig sitt trauma. Men Mears har en poäng med konstaterandet ”Evil houses attracts evil men” eftersom Marsten-huset inte längre står tomt. Det har köpts upp av den elegant distingerade Richard Straker och hans (än så länge frånvarande) parter Kurt Barlow som planerar att öppna en antikaffär i Salem’s Lot. Men lika snabbt som affärens lager fylls på, börjar stadens invånarantal att tunnas ut.

Kings roman är en riktigt lyckad blandning av Dracula, The Haunting of Hill House och Invasion of the Body Snatchers. Kan detsamma sägas om adaptionen?

Det var så pass länge sedan jag såg Tobe Hoopers miniserie att jag inte ens kan minnas om jag någonsin sett den i ett sträck. Det ska tydligen ha varit The Texas Chain Saw Massacre som landade honom regissörsjobbet, vilket jag ställer mig något frågande till. Detta eftersom allt det som är bra och funkar med Hoopers debutfilm är sådant som på 70-talet definitivt ansågs för magstarkt för den amerikanska TV-publiken.

Därför är Salem’s Lot fullkomligt blodlös, istället försöker den bygga någon slags stämning. Jag vet inte om det är TV-mediet som jag ska skylla på i detta fall men det hela punkteras ganska rejält av en i mina ögon slarvig eller otajt klippning. Många är de utdragna scener som sannolikt ska bygga denna stämning men som snarare blir märkliga då ingen sådan skapas, samtidigt som kompositören Harry Sukmans musik brölar för fullt och signalerar att ”nu jävlar ska ni bli rädda!” (Men ett par slingor låter så pass välbekanta att jag undrar om inte Wojciech Kilar lät sig inspireras?) Inte heller hjälper det att vissa klipp uppenbart ska agera mini-cliffhangers inför ett reklamavbrott.

Dialogen är stundtals rätt stel och skådespeleriet är inte av den kalibern att deltagarna lyckas förmedla sina Kingska tankebanor. Jag kan exempelvis förstå att David Soul var hot shit efter att ha spelat en av huvudrollerna i Starsky and Hutch i fyra år men jag får knappast intryck av att hans Ben Mears upplever obegriplig fasa bara genom att Soul stirrar intensivt på Marsten-huset och svettas en smula.

Bonnie Bedalia är bättre och hennes Susan Norton är charmig. Däremot förstår jag inte varför manuset bemödat sig att ge henne mer vuxenhet genom ett jobb som lärare när det samtidigt rånar henne på all egen agens, bland annat tack vare att hennes egen far blir en av Bens partners i vampyrjakten (istället för romanens fristående läkare). King ger också sina läsare en betydligt mer psykologiskt rationell anledning till att hon gör det där oförlåtligt korkade draget (som förvisso är standard i skräckfilmer).

Jag blir inte heller särskilt betagen av draget att i princip kopiera Nosferatu-vampyrens gnagar-lika utseende. Det enda jag konstaterar är att greve Orlok uppenbarligen var smurf-blå i hyn när han nu uppträder på färg-film. Svårigheten ligger möjligen i att många av de otäcka bilder som King målar upp med sitt språk är svåra att översätta till filmmediet. Exempelvis att Barlow har en ”rich, powerful voice” och ett ”white, grinning face like something out of a Frazetta painting”.

Nästan det enda som riktigt funkar är Hammer-vibbarna som Marsten-huset utstrålar när våra tappra till slut tar sig in dit. Dödgrävaren Mike Ryersons vampyr utstrålar åtminstone en gnutta farlighet. James Mason klarar oftast av att vara den obehagligt jovialiske kosmopolit som romanens Richard Straker också är och utgör därmed ett bra tillskott till rollbesättningen. Jag förhåller mig mer ambivalent gentemot Fred Willard som mäklaren Larry Crockett; å ena sidan är det roligt att se Willard i en tidig roll, å den andra släpar han tyvärr på ett rejält Christopher Guest-bagage vilket ytterligare naggar bort en bit av den där ”stämningen” som Hooper siktade på.

Det ryktas om en remake från James Wan med It-manusförfattaren Gary Dauberman som regissör. Vete fan om det är något att se fram emot, ens med miniserie-besvikelsen i ryggen.

Förlaga: Salem’s Lot (1975)
Cameo: –

Bonus: ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road” (1975 & 1977, Night Shift 1978)
Förutom själva romanen finns det två noveller som utgör några slags tie-ins skulle man väl kunna kalla dem. ”Jerusalem’s Lot” är dels ett försök till en dokument-novell (berättelsen utgörs av dagboksanteckningar och brev), dels en tidig Lovecraft-ripoff (alltså innan ”Crouch End”). Novellen är inte dålig på något sätt men jag har svårt att se den som något annat än en liten skrivövning (dokument-stilen, Lovecraft-vibbarna och ett ålderdomligt språk).

”One for the Road” är i sin tur en kort sak som utspelas ett par år efter romanen och de som vet att vårda sin hälsa håller sig långt borta från Salem’s Lot. Det vet inte korkade storstadsbor och mot bättre vetande går Booth och Tookey med på att hjälpa Gerard Lumley vars fru och dotter sitter insnöade i en bil mitt i det övergivna Salem’s Lot. Booths röst är rösten från alla dessa äldre King-berättare och den rullar därför på i bekant mak. Inget märkvärdigt, men helt ok.

alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream

Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Läs hela inlägget här »

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Läs hela inlägget här »


Senaste inlägg


Senaste kommentarer

  1. Jag gillade den här oväntat mycket. Slog t.o.m. till med 4/5. Kanske i högsta laget men jag kände mig väl…

  2. Novellen är inte alls dum, men jag är nog generellt lite svagare för de här "koncept"-novellerna typ Trucks eller You…

  3. Japp helt ok adaption men håller med om att ju längre filmen går desto mer ballar den ur - novellen…


Etiketter