alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Den här gången låg självklart fokus på vad som de facto sägs om den demon som hemsöker lilla Regan McNeil. Ni vet, den där som får henne att inte bara spy ur sig hädelser mot Gud med samma frekvens som ärtsoppa, utan också (i vad som för särskilt katolska tittare bör vara en av filmens starkaste scener) onanera med ett krucifix.

Friedkin jobbar i det här avseendet främst med associationsscener. Inget konkret sägs egentligen om demonen men de otrevliga statyerna vid den irakiska utgrävningen och fader Merrins uppenbara obehag inför dem talar sitt tydliga språk. Något eller någon är i antågande och det är inte en besökare som man vill välkomna med öppna armar.

Men har kanske Chris McNeil välkomnat dotterns plågoande med öppna armar? Ellen Burstyns skådespelerska är en kvinna i karriären som lämnar sin dotter i andras vård när hon själv jobbar och har extravaganta spritfester hemma. Hon är dessutom ateist, ett förhållningssätt som tycks vara mer stigmatiserande i USA än vad vi svenskar sannolikt kan föreställa oss.

Men nej, jag tror inte att beskrivningarna av moderns upptagenhet ska tolkas som ett skuldbeläggande av henne. Jag upplever att filmen snarare för fram den lika vanliga som obegripliga situationen ”when bad things happen to good people”.

Gränsen mellan besatthet och psykisk ohälsa är som bekant oerhört svår att identifiera och i likhet med många andra exorcismskildringar gör Chris och Regan många turer hos läkarkollegiet innan de börjar söka andra lösningar. När det gäller den medicinska vinkeln måste jag erkänna att det absolut mest obehagliga vid just den här titten blev scenerna där Regan ligger, till synes helt hjälplös och blottad, inför alla smällande, skrällande och metalliskt mullrande maskiner. Det som torde vara relativt unikt i den här historien är att det faktiskt är läkarna själva som föreslår att Chris prövar alternativet exorcism, snarare än att vara motståndare till en sådan lösning.

Jag har aldrig tyckt att The Exorcist varit en särskilt läskig eller skrämmande film men det är otvetydigt att Friedkin lyckas skapa en svårslagen atmosfär i det kyliga flickrummet. Till stor del beror det säkert på att han klarat av att göra en förhållandevis realistisk film om övernaturliga ting. Merrin och Karras är inga katolska superhjältar, utan två vanliga präster som genomför en ritual fullt sanktionerad av den egna kyrkan. Det är också svårt att komma ifrån att Friedkin sannolikt ritade upp den definitiva kartan mot vilken alla påföljande exorcismfilmer måste förhålla sig, vare sig de vill eller inte. Förra gången jag såg filmen tyckte jag så här och jag kan nog tycka att betyget måste få hålla i sig.

Demonstatus:
Helt i enlighet med den katolska exorcismritualen talar vare sig Merrin eller Karras om en eller flera specifika demoner, utan håller sig till det mer generella begreppet ”unclean spirits”. Däremot talar ritualen direkt till Satan i formuleringar som ”ancient serpent”, ”foe of virtue” och ”persecutor of the innocent”. Det tycks också vara något som Regans inneboende plockar upp eftersom hen ibland uttalar sig som hen vore Satan själv.

Oavsett vilket snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

Annonser