You are currently browsing the tag archive for the ‘Gud’ tag.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

I det läget skulle man kunna tänka sig att det känns lockande att skriva en enkel historia, något rakt upp och ned. En film om brottare, stora män i tights, blod, svett och canvas. Någon som under filmens gång måste ta hand om en donna eller en föräldralös unge. Eller varför inte både och? Eller också går man i totalt motsatt riktning och skriver ihop något som är så fyllt av symbolik och antydningar att det mest av allt liknar en dröm eller en hallucination. Coen-bröderna valde föga förvånande detta andra alternativ, men har låtit sin film handla om en man som skriver enligt det första.

Barton Fink är en hyllad dramatiker i New York i början av 40-talet som övertalas att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood. Hans drömmar om att skapa en teater ”of and about and for the common man” skulle kunna finansieras av prasslande filmsedlar. Att film i sig självt skulle kunna vara just denna ”nya” form av historieberättande som han är ute efter att skapa tycks däremot inte föresväva den idealistiske (och, ärligt talat, ganska inbilske) författaren.

På andra sidan kontinenten installerar sig Barton på hotell Earle där gäster är välkomna att stanna ”a day or a lifetime” och får sitt uppdrag från larger-than-life-filmmogulen Jack Lipnick – han ska skriva en brottarfilm. Men Barton har inte den blekaste aning om hur eller var han ska börja och hamnar därför en mardrömslik tillvaro där han antingen sitter och våndas framför sin reseskrivmaskin eller yrar runt och försöker få hjälp med sitt skrivande.

Jämsides med Miller’s Crossing var Barton Fink också en Coen-film som jag bara sett enda gång, även den tack vare Filmstudion i Umeå. Här hade jag lite tydligare minnen av verket, tyvärr inte särskilt positiva. Hösten 1992 framstod Barton Fink som fullkomligt obegriplig och det är en typ av film som jag inte blivit särskilt mycket bättre på att uppskatta med åren. Men återigen fick jag mig en spark i baken tack vare Henke och Carls snack i Shiny-podden och insåg att till och med Barton Fink förtjänar en andra chans.

Och visst slinker den märkliga filmen ned betydligt lättare andra gången gillt. När jag är beredd på att det egentligen inte finns någon direkt linjär historia och istället koncentrerar mig på att plocka upp alla de där antydningarna och symbolerna. Däremot känns det som om hjärnan håller på att överhettas när jag försöker skapa ett helhetssammanhang och jag börjar efter ett tag fråga mig om det egentligen ens är meningen att tittaren ska kunna få det. Det kan ju också vara så att Joel och Ethan helt enkelt klämt in en massa roliga grejor i sin film och inte varit alltför bekymrade över om det ska ”hänga ihop” eller inte. Det var ju just den berättelselogiken som de försökte undfly med manuset till Barton Fink.

Men visst finns här ändå ett par ganska tydliga spår varav det djupaste i mina ögon är Bartons författarskap, vilket bland annat tar sig uttryck i hans fixering vid att hitta den lille mannens historier och berätta dem för samme man. John Turturros plågade uppenbarelse påminner ibland till det yttre om Gabriel Byrnes Tom Regan i det att bägge männen förefaller avstängda från det som händer runtomkring dem. Men medan jag får ett distinkt intryck av att Toms avstängdhet kommer av att han har full kontroll får jag en lika stark känsla av att Barton aldrig har kontroll. Han är ständigt en ”deer inte headlights” när det kommer till allt vad livet kastar mot honom.

Enda gången Barton synes komma till liv är när han får orera om sin ”nya” teaterform. Det blir därmed dubbelt ironiskt att han i samtal med den lille mannen (i form av hans rumsgranne, försäkringsagenten Charlie, spelad av John Goodman) uppenbarligen skiter i dennes historier. För Barton är det bara hans eget perspektiv som betyder något.

Samma attityd reserverar han för samtalen om skrivande med kändisförfattaren W.P Mayhew (att John Mahoney kunde vara så perfekt sydstatsblasé!) och dennes ”sekreterare” Audrey (en pragmatisk Judy Davies). För Mayhew är det hela enkelt: ”Me, I just enjoy making things up”. En inställning som förstås inte gills i Bartons ögon. En författare måste pinas, oavsett om han skriver eller inte. Författarskapet är en plågsam introspektion men samtidigt en sådan stark drift att det blir än mer smärtsamt att inte skriva.

Och eftersom jag ändå var inne på detta med Gud och Satan i Miller’s Crossing… I fallet Barton Fink ligger det inte allt för långt bort att se producenten Lipnick som en ouppnåelig gudom. Någon som, likt sina grekiska gelikar, avskärmar sig i sitt pool-paradis och samtidigt leker oberäkneliga lekar med mänskligheten (i det här fallet representerad av den stackars Barton). I så fall kan man kanske tänka sig att hotell Earle inte bara är helvetiskt, utan de facto helvetet? Och att John Goodmans Charlie inte är “den lille mannen”, utan en mörkrets furste som till ingen nytta försöker få Barton att se någon eller något utanför sin egen sfär. Alternativt att Earle från början är ett limbo som förvandlas till helvetet när Barton tillräckligt ofta fallerat att se “den lille mannen”. Han har prövats och befunnits ovärdig.

Joel och Ethan lyckas presentera sin dröm med hela dess osannolika innehåll på ett sätt som inte känns det minsta pretentiöst. När den dessutom också är tryfferad med brödernas oförlikneliga surrealistiska humor, gärna i form av rollfigurer som Jack Lipnick eller polisparet Mastrionotti och Deutsch, blir slutresultatet betydligt bättre än man skulle kunna tro. Med True Grit och Miller’s Crossing ryggen kan jag dock konstatera att de rättframma Coen-filmerna tilltalar mig betydligt mer.

Om ni söker upp Barton Finks Wikipedia-artikel går det snabbt att konstatera att det finns bra mycket mer att säga om denna Coen-film än jag hinner med här. Därför gör jag halt och nöjer mig med att konstatera att jag tack vare incitamentet från Shiny-podden ändå fått en helt ny uppskattning för Bartons vedermödor. Plus ett sug att snart besöka honom igen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Och nej, någon tokroligt hysterisk historia om ett par som kidnappar spädbarn är inte Miller’s Crossing, det är så sant. Eventuellt skulle jag kunna skylla min hågkomst på att jag vid den här tiden just börjat odla mitt filmintresse (tack vare samma eminenta Filmstudio) och därför inte hade bättre vett att uppskatta det jag såg.

För vad finns det egentligen att inte gilla med brödernas karakteristiskt lätta berättarhandlag, hjärtlösa rollfigurer, lyxiga miljöer, makabra humor eller Carter Burwells irländskt inspirerade score? Likt en namnlös samurajföregångare får Tom Regan arbeta frenetiskt för att så split mellan gangsterbossarna Leo O’Bannon och Johnny Caspar och samtidigt ligga steget före. Både bossarna, deras hejdukar samt hans bookmaker.

Regan, spelad av Gabriel Byrne, är hela tiden så samlad att man nästan skulle kunna tro att han är en robot. Oavsett om han släntrar ut från en klubb där en polisrazzia är i full swing eller får stryk tycks han aldrig förlora fattningen. Och det finns många sådana tillfällen eftersom Miller’s Crossing utspelas under förbudstiden. Kanske ligger det något i anklagelsen om att Tom Regan, till skillnad från de två bossarna, saknar hjärta?

Om inte annat blir man nyfiken på vad som driver karln. Dels i försöken att hetsa O’Bannon och Caspar mot varandra, dels huvudstupa-dykningen rakt ned i sin egen undergång. Han mottar de oundvikliga beskeden att hästarna han satsat på aldrig ens nått mållinjen utan så mycket som en ryckning i näsvingen och placerar i nästa andetag ett kollugnt nytt vad. Relationen till O’Bannons ”twist” Verna ligger på ungefär samma nivå. Gabriel Byrne är fenomenal på att spela en fatalist som å ena sidan verkar ha gett upp allt men som å den andra på något sätt fortsätter att trampa vidare.

Likheterna mellan Miller’s Crossing och Akira Kurosawas Yojimbo är inte så långsökta som man skulle kunna tro. Joel och Ethan har, i likhet med sin japanske föregångare, plockat en hel del inspiration från Dashiell Hammett (särskilt romanerna The Glass Key och Red Harvest). Samtidigt har de vridit till hela anrättningen Coen-style så att Miller’s Crossing å ena sidan är en klassisk gangster-historia men å den andra också använder sig av stereotyper på ett sätt som antingen driver med eller driver fram berättelsen. Exempelvis i fallet med stadens borgmästare och polismästare, vilka springer fram och tillbaka mellan O’Bannon och Caspar som kuschade knähundar.

Emellertid undrar jag om inte Miller’s Crossing döljer ytterligare ett lager, som i och för sig inte är särskilt långsökt när det gäller Coenbröderna. Scenen där John Politos Johnny Caspar sitter och skrockar mot bakgrunden av en flammande eld gör att det ligger nära till hands att fundera på om det ändå inte finns något djävulslikt över honom. Vilket i så fall skulle göra Albert Finneys välpolerade Leo till Gud. I så fall är det kanske möjligt att se Tom Regan en ängel, exempelvis Jophiel vilken inte bara kastade ut Eva och Adam från paradiset utan också straffar de som sätter sig upp mot Gud?

Men det är nog att dra det hela lite väl långt. Jag uppfattar att grunden till Miller’s Crossing snarare har ett mänskligt fundament. Kanske är det till och med så enkelt att Johnny Caspar får sätta ord på det redan i den The Godfather-inspirerade inledningsscenen? ”Friendship. Character. Ethics.” Begrepp som ingen av filmens rollfigurer kommer ens i närheten av. Utom kanske en?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Kapernaumalt. titel: Kapernaum, Capernaum

För den tolvårige Zain är livet knappast någon fest, vare sig i Kapernaum eller Beiruts slum där han bor tillsammans med sin familj. Att gå i skolan är det inte tal om. Zain måste jobba för familjens försörjning, bland annat som springpojke åt fastighets- och butiksägaren Assaad. Assaad låter familjen bo hyresfritt i en av sina undermåliga bostäder och framstår i föräldrarnas ögon som snällare än självaste jultomten när han stoppar ned några paket snabbnudlar och lite lakrits i Zains kasse vid arbetsdagens slut.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser