You are currently browsing the tag archive for the ‘Gud’ tag.

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

De, liksom jag, verkar helt ha ställt sitt hopp till nyazeeländske regissören Taika Waititis undergörande krafter. Jag följde Waititis twitterflöde ett par månader innan Ragnaroks premiär och tjusades av hans humor och faiblesse för kläder med ananas-tryck. Jag var också redo att mer eller mindre skita i vad som utspelat sig i de två första Thor-filmerna och behövde något som skulle hålla mig vaken efter en hektisk jobbperiod.

Nog för att det var ett tag sedan Tor hälsade på hemma i Asgård, men han känner inte riktigt igen sig. Heimdal är ute ur leken och Bifrost bevakas nu av en viss Skurge samt hans två gevär Des och Troy. Det första som möter besökaren är en guldstaty av Loke, lika stor som styvbroderns ego (ok, inget är SÅ stort). Den en gång så allvarlige allfadern Oden latar sig på en soffa, omgiven av nymfetter, mumsandes druvor.

Nå, inte ens jag hade hunnit glömma bort att det ju egentligen var Loke som nästlat sig in på tronen. Med Tor ur vägen har han gjort sig hemmastadd och förpassat Oden till ålderdomshemmet Shady Acres (finns det verkligen något ålderdomshem som heter så?!) i Midgård. Med benäget bistånd från en viss Stephen Strange hittar emellertid bröderna igen sin far, bara för att se honom försvinna och den dittills okända halvsystern Hel ta hans plats.

Många överraskningar på en och samma dag med andra ord. Och fler är på väg. Efter att Hel krossat Mjölnir som ett okokt ägg förpassar hon bröderna ut i rymden för att själv ta Bifrost-expressen till Asgård för lite omorganisering.

Först som sist: vill du ha det gravallvarliga, bombastiska eller dramatiskt djupt kända är Ragnarok verkligen inte superhjältefilmen du ska se först. Fördelen torde vara att denna tredje Thor-film omedelbart basunerar ut sina ambitioner (eller brist därpå) i en inledningsscen mellan en kedjefången Tor och elddemonen Surt som med sitt svärd är förutbestämd att orsaka Ragnarök (varför gick de inte på den gammalnorska stavningen Ragnarøkkr? Otroligt cool!) och Asgårds undergång.

Det hela är humoristiskt och lättsamt på ett sätt som vi redan vant oss vid från Joss Whedon men så här inledningsvis helt utan Whedons balans mellan humor och allvar. Waititi siktar närmast uteslutande in sig på skrattmuskulaturen (till skillnad från Hemsworth som återigen ges en chans att flasha sina pytonobliquer) och jag är helt med på det. Just den här dagen var Ragnarok precis vad jag behövde och jag är rätt säker på att jag skrattade gott åt precis allt som Waititi och manuset från Eric Pearson, Craig Kyle samt Christopher Yost ville att jag skulle skratta åt. Inte minst Lokes uppenbara skadeglädje när Tor får smaka på lite Hulkhantering i gladiatorarenan.

Till och med Sir Anthony Överspelet Hopkins sonar i viss mån sina tidigare brott genom att visa på en överraskande självdistans i sin porträttering av Loke som porträtterar honom (ni fattar om ni sett filmen…). En ny spelare i leken är Jeff Goldblums Grandmaster som erbjuder bröd och skådespel på soptippsplaneten Sakaar (till tonerna av Willy Wonka-musikalen, bara för att vi inte på något vis ska riskera att missa vad det hela handlar om), även han lagomt uppblåst och självgod (”They’re not slaves, they’re prisoners with jobs”).

Den som tyvärr fungerar sämst i mixen är Cate Blachetts förbisedda halvsyster till Loke och Tor. Jag förstår att man velat ha någon med lite tyngd i sitt skådespeleri för att kunna vara en övertygande härskarinna över dödsriket men varför måste hon då från gång till annan se ut som en fjortonårig gothare? Dessutom har hon kanske den mest otacksamma uppgiften rent storymässigt sett eftersom hon i princip bara finns på plats för att hålla Asgård-historien under armarna tills dess att Tor hinner dit igen.

Det görs vissa försök att peka på hennes och Odens solkiga bakgrund när de med svärden i hand och ridandes på Sleipner och Fenris erövrade de nio världarna. Men hennes roll som offerlamm, vilken utan pardon slaktades av sin egen far när han ville gå vidare, ges aldrig tillräckligt eftertryck utan får finna sig i att dö martyrdöden för att komedin ska få leva.

Jag inser att det finns en stor risk för att Ragnarok kommer att sjunka som en sten under tyngden av alla likartade skämt och actionscener till tonerna av Led Zeppelin om jag någon gång skulle få för mig att se om den. Men just den här oktoberdagen var den precis vad jag behövde.

Annonser

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Någon som däremot inte tycks bli särskilt imponerad av Langdons uppenbarelse är franske polischefen Bezou Fache, vilket ryckt den välkände professorn ur Morphei armar för att konfrontera honom med ett gruvligt mord på självaste Louvren. Har Langdon några idéer om hur dådet gått till? Eller kanske om de kryptiska meddelanden som den nu avlidne museiintendenten Jaques Sauniere lämnat efter sig? Kan man tänka sig att Langdon vet betydligt mer om dådet än han låter påskina?

Men hur ska Langdon kunna hänga med på det faktum att Saunieres död involverar inte mindre är två konspirerande och superhemliga sällskap – det katolska Opus Dei och det fritänkande och reformistiska Prieuré de Sion? Han får dock se till att uppdatera sig illa kvickt med viss hjälp från kryptologen, tillika Saunieres dotterdotter, Sophie Neveu när Faches insinuanta frågor övergår i regelrätt mördarjakt samtidigt som duon förföljs av en hotfull man i munkkåpa.

Dan Browns The Da Vinci Code slog ned som en bokburen bomb när den kom. På samma sätt som 1999 års femtonåringar frågade sig varför ingen tänkt tanken att verkligheten kanske inte är verklig innan The Matrix, frågade man sig nu varför ingen tidigare funderat över om den heliga graalen var något annat än ett simpelt dryckeskärl.

Kruxet var väl bara att det fanns många som funderat på det tidigare. Likt många andra ligger Dan Browns skicklighet inte i att formulera teorier, utan att lägga samman många olika teorier och servera dem i ett smakligt hopkok. Särskilt ifrågasatt blev Browns ogina attityd mot Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln vilka 20 år tidigare gett ut boken Holy Blood and Holy Grail. Här berättas i mångt och mycket exakt samma historia som Brown serverar, bara torrare och mer detaljerat. En inledande hänvisning till den uppenbara föregångaren hade varit på sin plats men lyste med sin frånvaro.

Av olika anledningar hade jag redan innan The Da Vinci Code kommit i kontakt med teorierna som Brown lånar sitt material från och därför innebar inte min läsning den kanonad av uppenbarelser som den verkar ha blivit för många andra. Det är roliga tankeexperiment men inte så mycket mer, varför alla antydningar om världsomspännande konspirationer för att hålla ”sanningen” dold synes mig något överspända. Att framhålla några av västvärldens främsta vetenskapsmäns lagledarskap för Prieuré de Sion som ett väletablerat faktum ger jag inte ett vitten för. Detsamma gäller Langdons utläggning om alla symboliska ”bevis” för ”the sacred feminine”. Det är ju det som är hela poängen med symboler – att de är så luddiga och generella att de kan tolkas lite hur som helst. Som bevismaterial är de inte särskilt pålitliga.

Men alldeles bortsett från detta slås jag av Browns driv i berättelsen när jag läser om The Da Vinci Code för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är ett jäkla drag från första sidan till sista och författarens enkla grepp att ha superkorta kapitel som alla slutar med en slags cliffhanger är kanske inte särdeles elegant men icke desto mindre effektivt. Som lättsam underhållningslitteratur med den extra kryddan av en uppsjö mysterier och gåtor som måste lösas håller The Da Vinci Code fortfarande måttet.

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Och hur mycket val har Caleb? Egentligen? Han är uppenbart starstruck intill mutismens gräns i närvaron av den store Nathan och dessutom utslängd av en helikopter till sin chefs minst sagt isolerade hus, ett överflöd i glas, trä och softat ljus när inga fönster står till buds.

Dessutom är Caleb förstås otroligt nyfiken på vad Nathan hittat på och kanske också lite smickrad av att den store mannen kan tänka sig att ge honom ett så stort förtroende. Caleb som inte gjort mycket mer än att vinna kontorslotteriet där förstapriset bestod av en hel veckas häng med chefen.

Det blev en hel del snack om Ex Machina när den kom, så det är väl ingen större spoiler att Nathans hemlighet är det allra senaste inom AI. Ett medvetande i en robotkropp som kallas Ava. Tanken är att Caleb ska interagera med Ava för att se om han kan skilja mellan ”henne” och en vanlig människa.

Att likna en gud eller gudar genom förmågan att skapa liv på det gamla vanliga sättet (you know, the old in-and-out) är inte nog för den omättliga människan. Nej, här ska skapas liv och medvetande från livlösa objekt. Alla vill ha en chans, från Frankenstein till Philip K. Dicks androider till Skynet. Därför är det heller inte så förvånande att Oscar Isaacs ultranarcissist valt just denna utmaning.

Ex Machina är ett kammarspel i så motto att historien endast utspelas i och omkring Nathans luxuösa hus. Däremot är jag inte säker på att jag skulle kalla historien för ett triangeldrama, trots att dess tre huvudsakliga personer är Ava, Caleb och Nathan. På något sätt lyckas Domhnall Gleeson och Alicia Vikander skapa en intim relation som utesluter Oscar Isaacs trots att han är själva förutsättningen till att de överhuvudtaget träffats.

På ett plan kan man absolut hävda att Ex Machina handlar om relationer men det blir inte mer än ett spel för gallerierna eftersom det i botten hela tiden ligger det faktum att Ava inte är människa utan något artificiellt. Filmen låter Caleb snubbla fram och studsa mellan Nathans gåpåstil å ena sidan samt Avas undrande fulländning å den andra. Ser han Ava som en ”riktig” människa och hur påverkar det i så fall hur han ser på Nathans hantering av sin skapelse?

Jag vet inte om jag vill påstå att Alex Garlands film ställer några radikalt nya frågor om AI, medvetande, känslor eller gränsen mellan robotar och människor. Det han däremot gör är att lägga till en lätt men påtagligt paranoid stämning och förpacka de här frågorna i ett synnerligen smakligt paket, vilket möjligen blir något långsamt då och då. Musiken av Ben Salisbury och Geoff Barrow hjälper inte till eftersom den är av den där drömska kvaliteten som ger mig myrkrypningar.

Frågorna ställs däremot på ett trovärdigt vis av alla de huvudsakliga inblandade. Oscar Isaacs ger redan från början en känsla av att hans Nathan inte är någon särskilt trevlig kille. Domhnall Gleeson har tidigare kunnat störa mig men här funkar hans rödmosiga babyface och osäkerhet som en skärande kontrast mot Isaacs mörkare pigmentering och fyrkantighet.

Och inte för att jag borde bli förvånad men även Alicia Vikander är sin Ava intill perfektion – blank men ändå inte opersonlig, naiv men ändå inte barnslig. Att hen är en damsel in distress tar det cirkus två sekunder för Caleb att bestämma sig för när han väl skådat in i hennes ögons djup. Hell, till och med jag skulle nog vilja hjälpa Ava med alla till buds stående medel!

Men om jag nu ska ha någon invändning mot Ex Machina skulle det nog vara bland annat det där med ögonen. Nathan får lägga ut texten om hur fantastiskt svårt det var att få Avas medvetande att funka som en människas men jag skulle vilja påstå att skapandet av fullgoda sinnesorgan (inklusive hud) knappast är en lättare utmaning. Särskilt inte som de ska kopplas in till detta medvetande.

Och bara för att Avas medvetande bygger på en mänsklig förlaga, bara för att hen är skapad av en människa, vad är det som säger att hen för den skull skulle vilja identifiera sig med människor? Vad som än sägs i bibeln är det skapelsen som gör skaparen till sin avbild, inte tvärtom.

Nå, man kan inte få allt här i världen vilket Caleb snart ska bli varse. Ser man Ex Machina helt ospoilad blir den säkert mer av en mind fuck. Som det var nu höll den inte riktigt för den osannolika hajpen.

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Läs hela inlägget här »

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg