You are currently browsing the tag archive for the ‘Gud’ tag.

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker.

Bokens titel föranleder förstås frågorna ”Vilket krig?”, ”Vilka barn?”. Den andra frågan blir raskt besvarad av det faktum att Stockholms samlade ungdomspopulation börjat följa Cornelia. Och då snackar vi inte bara halvengagerade likes på Facebook, utan balls-to-the-walls fullt ös sekt-mentalitet. Tiotusentals unga, med varsitt svartmålat öga, sköljer över Stockholm som en tidvattenvåg och Cornelia är deras förföriska flöjtblåsare.

I främsta ledet står Alice Nilsson från Thorildsplan som blivit en slags talesperson för både Cornelia och sina gelikar. Alla vet att hon varit med i TV, oklart dock med vilket budskap. Kanske finns det inget budskap, vilket förstås gör de tysta ansamlingarna så mycket mer skrämmande. Fager laborerar en hel del med gapet mellan vuxen- och ungdomsvärlden som en källa till både fruktan och sorg i Krig! Barn! Krig för, om, med, mot barn, krigsbarn, krigarbarn, barnkrigare – take your pick.

Språkligt sett landar författaren i mina ögon någonstans mitt emellan den hårdkokta samt korthuggna realismen från de två tidigare delarna och det mer lekfulla från För gudinnan. Tidigt etableras exempelvis det mångbottnade begreppet ”sladderbarn”. Ett avsnitt i boken punkteras också ideligen av korta meningar som ”Så varför inte barn?”, vilka kommenterar både det nyss sagda och den övergripande handlingen.

I takt med trilogins delar känns det också som om mångfalden av röster har ökat exponentiellt. Ett faktum som i och för sig speglar den annalkande kaoset. Krig! Barn! blir i det närmaste pladdrig när Fager släpper fram i princip alla personer vi hittills stiftat bekantskap med. Plus Alice, ett par Borås-furier, tvillingarna Wallin och säkert fler som jag inte kommer på just nu. När det gäller just det här greppet faller jag lite i å-ena-sidan-å-andra-sidan-fällan. Å ena sidan har jag svårt att förlika mig med vissa av rösterna (ledsen Hedlund, men jag tittar nog mest på dig), vilket gör läsupplevelsen ryckig. Å andra sidan torde det vara ett bevis för en god författarkompetens att faktiskt inte bara skriva olika berättelser, utan också skapa olika röster vilka upplevs som olika personer av mig som läsare.

Faktum är att hela Krig! Barn! sätter både en och två tentakler i den fällan för min del, hur o-kategoriskt och veligt det nu än kan låta. Visst fanns det partier som jag tyckte bättre och sämre om i trilogins tidigare delar men Krig! Barn! blir en betydligt mer tudelad läsupplevelse. Å ena sidan attraherades jag av beskrivningarna av den stockholmska apokalyps-stämningen, det var inga större problem att se parallellerna mellan den och exempelvis valda delar av John Carpenters filmografi (Escape From New York, Prince of Darkness, They Live, In the Mouth of Madness).

Å andra sidan var jag inte särskilt trakterad av själva apokalypsen när vi väl kom till stadiet ”manifesterade gudar går på stadens gator”. I någon mån ser jag apokalypsen som personifierad eller materialiserad i Cornelia. Men medan jag var helt med på att befinna mig i hennes huvud i Jag såg… blev det inte samma grej denna andra gång. Kanske är det så (enkelt?) att Jag såg… beskrev en livslång tripp men Krig! Barn! är en livslång tripp.

Mot slutet petar Fager in ett perspektiv som antyder att Cornelia kanske inte är något mer än det eviga mobboffret som aldrig kunnat göra sig fri från sin egen upplevda förnedring och därför hängt upp hela sitt liv på tanken att hämnas alla sina plågoandar. Det var intressant och jag hade gärna velat spåra en bit till i den riktningen.

Jag tror också att författaren sätter fingret på något väsentligt när han blottlägger skärningspunkten mellan längtan att vara speciell, utvald och ovanlig samt det förföriska i att tillhöra en mobb som dansar efter någon annans pipa. En ungdomskultur som med stridsropet ”Jag vill aldrig mer ha tråkigt” skulle kunna kallas för De tusen kickarnas barn om man nu vore lagd åt det hållet. Tyvärr upptäcker jag samtidigt att jag inte blir särskilt engagerad i den skärningspunkten. Det blir heller inte riktigt klart om Fager velat säga något mer om ungdomskulturen eller nöjer sig med att beskriva den.

Kanske är det symptomatiskt att jag i Krig! Barn! istället hittar mitt fundament hos den uråldrige Fredman av den Gröna Gången (ett namn värdigt en arturisk riddare vilket dessutom finner genklang i Alice av Korsvägarna). Och dessutom blir genuint glad över att återigen få stöta på svarte Bertholtz, trots det löjeväckande i en så prosaisk död som att bli överkörd av en spårvagn.

En alternativ trilogi-titel hade kunnat vara Makt! Kraft! Det ena ger det andra, speglar det andra, i ett oändligt Möbiusband. I mina ögon blir till och med Cornelia Karlsson hjälplöst insnärjd i dess vindlingar.

Tack till Eloso Förlag och Anders Fager för mitt recesionsex.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

Läs hela inlägget här »

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Läs hela inlägget här »

Kapernaumalt. titel: Kapernaum, Capernaum

För den tolvårige Zain är livet knappast någon fest, vare sig i Kapernaum eller Beiruts slum där han bor tillsammans med sin familj. Att gå i skolan är det inte tal om. Zain måste jobba för familjens försörjning, bland annat som springpojke åt fastighets- och butiksägaren Assaad. Assaad låter familjen bo hyresfritt i en av sina undermåliga bostäder och framstår i föräldrarnas ögon som snällare än självaste jultomten när han stoppar ned några paket snabbnudlar och lite lakrits i Zains kasse vid arbetsdagens slut.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg