You are currently browsing the tag archive for the ‘Mytologi’ tag.

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Marianne måste därför utföra arbetet i smyg och säljs in som en tillfällig sällskapsdam till den unga kvinnan. Men det är först när Héloïses mor måste resa bort några dagar som den unga kvinnorna börjar komma varandra närmare.

Jag har ingen som helst relation till vare sig regissören Céline Sciamma eller huvudrollsinnehavarna Noémie Merlant (Marianne) och Adèle Haenel (Héloïse). Men Porträtt av en kvinna i brand har låtit tala så pass mycket om sig att jag blev nyfiken på vad snacket handlade om. Till att börja med ska kanske nämnas att jag av någon anledning fått för mig att Porträtt… skulle vara en ”svår” film. Full med symbolik och obegripligheter.

Lyckligtvis är så inte fallet, filmen är en beundransvärt rak berättelse som speglar rättframheten mellan Marianne och Héloïse. Även om deras relation börjar med en hemlighet – den verkliga anledningen till att Marianne kommer till Bretagne – var det länge sedan jag såg en film gestalta en så pass uppriktig och oförbehållsam kärlekshistoria. Sannolikt är det därför som jag finner mig både tagen av och engagerad i kvinnornas förhållande. Kärlekshistorier brukar annars verkligen inte vara min grej.

Persongalleriet är slimmat till att börja med och när Héloïses mamma reser iväg består hushållet enbart av Marianne, Héloïse och tjänsteflickan Sophie (spelad av Luàna Bajrami). Det gör att Sciamma kan laborera en hel del med vad som på akademikerspråk sannolikt skulle kallas för ”the female experience”. I en fantastisk liten scen sitter Sophie och broderar som vore hon en herrskapsfröken medan Marianne häller upp vin till dem alla tre. Héloïse har i sin tur dragit på sig ett förkläde och står med huvudet nere i matgrytan. Återigen slås jag av naturligheten i det som utspelas, borta är de onödiga komplikationer och missförstånd som allt för ofta hemsöker “vanliga” kärlekshistorier.

För Mariannes roll hade lika gärna kunnat spelas av en man. Den historien är ju inte helt obekant, om vi säger så – porträttmålaren som kommer den unga bruden nära och därmed får en chans att besöka brudsängen i förtid. Men med en man i mixen hade vi som sagt aldrig fått den där avslappnade enkelheten, vare sig i köksscenen eller mellan vårt kärlekspar.

Det finns också annat som hänger ihop med kvinnors villkor och förutsättningar i 1700-talets Frankrike. Trots att det ofta sägs rakt ut känns det ändå inte som om manusförfattare Sciamma skriver sin publik på näsan för den sakens skull. Exempelvis att Héloïses enda möjligheten till jämlikhet var ett liv i kloster, att Marianne inte får måla nakna män och därmed förvägras att skaffa sig kunskap om den manliga anatomin eller att Héloïse frågar Marianne om hon haft med sig en (1!) bok i packningen och om hon i så fall får låna den.

Samtidigt finns också både funderingar kring konstnärens villkor och världsbild samt spännande tolkningar av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike. Men förutom innehållet bjuder Porträtt… dessutom på fenomenala rollprestationer. Detta är en av få filmer som jag redan nu är sugen på att se om bara för att kunna titta på kvinnornas ansiktsuttryck. Mot slutet får vi exempelvis en lång tagning av hur Adèle Haenel reagerar på ett musikstycke med sitt remarkabelt kraftfulla ansikte – en underbar scen. Hennes honungsfärgade uppenbarelse kontrasteras filmen igenom förtjänstfullt mot Noémie Merlants mörka, lite stramare gestalt. Bägge kvinnorna delar dock uttrycksfulla och kraftigt markerade ögonbryn.

För förutom innehåll och skådespeleri är Porträtt… dessutom en av de vackraste filmer jag sett på väldigt länge. Jag drar mig sällan för att säga att filmer är ”snygga” men för Porträtt… finns inget annat ord än ”vacker”. Vi får en föraning om det redan i filmens tidiga scener med ett stormigt hav, någonstans mellan azur och ärggrönt, och en nedåtgående kvällssol som låter ett mjukt ljus vila på kustens kärva klippor. All heder i det fallet åt fotografen Claire Mathon.

Så trots alla lovord lyckades Porträtt… ändå överraska positivt. Tack för det, Céline Sciamma & Co.

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Läs hela inlägget här »

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg