X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

Raising Arizona (1987)

alt. titel: Arizona junior, Arizona baby

Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.

Så nog kan man ha förståelse för att paret tycker att de skulle kunna få ta över en eller två av femlingarna Arizona? Inte är det väl rättvist att vissa får fem ungar på en och samma gång, medan de står helt barnlösa? Men kidnappningen av Nathan Arizona Jr. ska visa sig vara ett nära nog episkt katastrofalt val av de unga tu.

Jag är rätt säker på att Raising Arizona var den första av bröderna Coens filmer som jag såg. Jag är inte lika säker på att jag förstod allt jag såg, men jag gillade den skruvade stämningen och den ibland associativt halsbrytande klippningen. Därefter har det blivit många tittar genom åren, då filmen är den första i en orimligt stark streak som alltså inleds 1987 och avslutas först vid millennieskiftet med O Brother… Efter det tycker jag att brödernas output varit ganska ojämn. Å ena sidan No Country… och Hail, Casesar!, å den andra A Serious Man och Inside Llewyn Davis.

Raising Arizona är i mina ögon upplagd för att fånga tittaren med en gång. Introduktionen till H.I. ”Hi” McDunnoughs olycksaliga rånarkarriär är rapp och går slag i slag. Det finns något oemotståndligt komiskt i repetitionerna av en fotograferande Ed som beordrar “Turn to the right!” och frigivningskommittén som allt mer uppgivet konstaterar “Well, ok then…” när fängelsevistelsen ska upphöra.

Repetitionerna är samtidigt ett otroligt smart sätt att introducera dels vår huvudperson, dels den rara romansen mellan brottslingen och hans polisfotograf. Gulligheten understryks av att Nicolas Cage och Holly Hunter framställs som vanliga och opretentiösa på ett sympatiskt sätt. Cage är lite oklippt och sluskig i hawaiiskjorta medan Hunter är uniformsstram.

Men vår huvudpersons berättarröst gör också att det hela från första början känns som en saga eller en legend, parallellt med lätta noir-vibbar. Legendintrycket förstärks dock successivt tills det avslutas med en sammandrabbning av nästintill bibliska proportioner. Varpå det följer försoning och förlåtelse. De repetitiva (och därmed oundvikliga) stråken gör också att jag associerar till grekiska dramer.

Ett annat typiskt Coen-element som jag faktiskt aldrig reflekterat över särskilt mycket när det gäller just Raising Arizona, är att det med en gång blir tydligt vilket noggrant och otvetydigt “skrivet” manus som föreligger i denna deras blott andra film.  Inte minst via replikskiftena, framförda på i Coen-sammanhang likaledes välbekant sydstatsdialekt. Det finns en imponerande säkerhet och stadga i framställningen (i allt från repliker och klippning, till kostym och scenografi), även om den inte är lika polerad som, säg, Fargo eller The Big Lebowski.

Ytterligare en upptäckt i denna tittning blev ljudbilden. Alltså, den karakteristiska banjomusiken (komplett med joddling) är förstås svår att missa, ens vid en första titt. Men först den här gången lägger jag märke till hur mycket filmen jobbar med bland annat dopplereffekter, vilka i sig kommer att utgöra en del av historieberättandet genom att signalera vad som komma skall.

Som synes är Raising Arizona en film som håller, trots sina dryga 35 år på nacken och en hel del omtittar. Den är förvisso lite råbarkad och väl förtjust i klassiskt 80-talsskrikande. Men den fortsätter samtidigt att leverera små presenter, som att tapeten i Arizona-barnkammaren verkar ha hittat fram till Pixars Toy Story-värld knappt tio år senare. Om inte annat är denna andra Coen-film sevärd tack vare prestationerna från Hunter samt en ovanligt nedtonad och tålmodig Cage (vilken dessutom bjussar på en del fysisk humor med sina långa gräshoppsben). Plus att det alltid är roligt att påminnas om hur skådisar som Frances McDormand, John Goodman, Sam McMurray och M. Emmet Walsh såg ut när det begav sig.

Stort tack till Shinypodden som gav mig en anledning att se om denna pärla!

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

The Lost City (2022)

Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.

The Lost Daughter (2021)

alt. titel: Frau im Dunkeln, La figlia oscura

Barn är ju en sådan välsignelse. Little bundles of joy. Men samtidigt ett förkrossande ansvar. Ibland också fullkomligt outhärdliga. I egenskap av tvåbarnsmor kan Leda därför med visst medlidande se på hur den unga Nina ibland måste kämpa med tålamodet i förhållande till dottern Elena. Inte för att Leda känner vare sig mor eller dotter, men Nina och Elenas högljudda och omfattande amerikansk-grekiska familj har mer eller mindre invaderat samma lilla strand som Leda hade hoppats på att få ha ifred. Särskilt som hon är på en ”working holiday” och försöker få en del skrivande gjort i solstolen.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Katy trodde nog att hon kände sin kompis Shaun utan och innan efter nästan tio års vänskap. Men även om hon mindre än 24 timmar tidigare sett honom sparka skiten ur ett gäng skurkar (varav en har ett svärd istället för högerhand) är det först på flyget till Macao som hon verkligen inser vilken udda fågel Shaun är. Eller Shang-Chi som han egentligen heter.

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

The Lawnmower Man (1992)

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Portrait de la jeune fille en feu (2019)

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.