You are currently browsing the tag archive for the ‘Böcker’ tag.

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

När vi träffar Thomas (inte Tom!) står han och stampar ute i regnet på en gråmurrig New York-gata. Han låter sina ögon fixeras vid den byggnad där allt hans hopp för närvarande satts i händerna på Maxwell Perkins, redaktör vid förlaget Scribner’s. En man som efter ”upptäckten” av F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway är ett välkänt namn i branschen. Nu lyfter han suckande på den försvarliga pappersbunten med titeln O, Lost. Kanske något att läsa på tåget hem?

Och givetvis kan Perkins inte sluta läsa när han en gång börjat. Till skillnad från sina konkurrerande förlagskollegor inser han att Wolfe är en briljant författare, men en som måste putsas och tyglas för att kunna säljas till en läshungrig amerikansk publik.

Det jag gillade med Genius är dess fokus på relationen författare-redaktör eftersom man i vanliga fall bara möter den ena halvan av en sådan duo. Inte sällan författarhalvan som dessutom oftast inte bara får, utan själv håller i, genistämpeln. Den här filmen ställer faktiskt frågan (som jag uppfattar det i alla fall) vem av de två männen som är det verkliga geniet? Kanske är det så att de inte ens är särskilt framgångsrika var och en på sitt håll, utan behöver varandra för att skapa ett gemensamt geni av kombinationer, kompositer och kompromisser?

I det avseendet blir Genius minst lika mycket en film om författande och hur det faktiskt går till att skapa en bok, som en film om författare. Extra intressant även i det avseendet i och för sig eftersom Wolfes författarskap och produktion framförallt ställs mot F. Scott Fitzgerald som vid den här tiden verkar ha sin storhetsperiod bakom sig. Istället måste han ta hand om en psykiskt sjuk Zelda och sälja sina talanger till högstbjudande för att få det hela att gå ihop.

Och eftersom Maxwell Perkins dessutom arbetade med Hemingway måste vi förstås också få en kort scen med machoförfattaren som i sin tur varnar redaktören för protegéns flyktiga sympatier. Genius sticker nämligen inte under stol med att Wolfe verkar ha varit en rätt jobbig typ att ha i sitt liv, vare sig man var redaktör eller partner. Inget var viktigare än hans skapande och hans syn på världen, något som inte minst blev kännbart för hans sugar mama, scenografen Aline Bernstein. En kvinna som lämnade både man och barn för sin allt uppslukande fascination för och förälskelse i Wolfe. Bara för att förlora honom till både Maxwell Perkins och det egna egot.

För regin står en viss Michael Grandage, van att arbeta med scenkonst. Genius är dock än så länge hans enda spelfilm. Kanske det är anledningen till att den, som så många andra biopics och BOATS, förmår skapa ett visst intresse för sin berättelse och personer men inget engagemang? Det är en respektabel film, en film som noggrant återskapar ett av depressionen färgat New York (alltså bokstavligen, Genius är en oerhört gråbrun historia), men knappast en som man kommer att minnas för sin innovativa framställning. Vi får ett antal välbekanta ”defining moments”, som när Wolfe äntligen byter ut titeln O, Lost till den som hans debutroman kom att bli känd under: Look Homeward, Angel.

Colin Firth och Jude Law spelar redaktör, respektive författare, och inte heller här skulle jag gissa att deras prestationer kommer att hamna i filmhistoriens annaler. Det är helt ok, med ett visst överspel från Laws sida eftersom Wolfe ska vara en författare som Brinner och Känner och Lever. Lite i skymundan har vi också Laura Linney och Nicole Kidman som männens bättre hälfter, vars insatser ligger i paritet med Firth och Laws. När jag tänker efter är det lite av TV-filmskänsla över hela produktionen.

Nej, en önskan om fler filmer om förlagsredaktörer är väl det jag får med mig från Genius. Den gör mig däremot inte det minsta sugen på att läsa något av Wolfe på grund av en djupt rotad skepsis mot böcker och författare som Brinner och Känner och Lever. Så kan det vara ibland.

Annonser

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

farenheit-451Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Läs hela inlägget här »

Boktjuvenalt. titel: Boktjuven

Jag stod som harens unge, när han kom./Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!/Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå./Döden tänkte jag mig så.

Det är många små harpaltar som står inför dagens berättare, bland annat den unga Liesel Memingers ännu yngre bror Walter. Liesel och Walter är på väg för att inkvarteras hos paret Huberman men Walter hinner aldrig så långt utan måste begravas längs med vägen. Men vår berättare blir fascinerad av den unga flickan och hennes genomträngande blick och tar därför många möjligheter att fortsättningsvis hålla sig uppdaterad om hennes liv.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Harry Potter och Halvblodsprinsen

HP and the Half-Blood PrinceNog är våra unga trollkarlar och häxor tonåringar alltid. Aldrig tillförne har väl hormonerna skvalpat omkring lika vilt som de gör det här läsåret. Vi tar det väl genom retsamma USA-ramsor? Läs hela inlägget här »

Bookshelf banner

Också 2014 års lista hann jag med innan året var slut, trots mina farhågor vad gällde Richard Matheson (det har till och med blivit en publicerad text) och även om det såg tajt ut där ett tag – House of Leaves tycktes övermäktig. Men slow and steady wins the race och jag därmed fri att ta mig an ytterligare tio olästa böcker som bara står här hemma och väntar på att få sitt ultimata syfte uppfyllt. Läs hela inlägget här »

The Book Thiefalt. titel: Boktjuven

Liesel Meminger tvingas 1938 lämna lillebror Werner i en kall grav och sin kommunistiska mor på okänd ort för att inhysas hos familjen Huberman i den lilla staden Molching. Hans Hubermann är målare till yrket men tar det ganska lugnt här i livet, något som hans bitska hustru Rosa sällan missar ett tillfälle att påpeka. Istället är det Rosa som drar in pengar genom att sköta andra familjers tvätt.

Läs hela inlägget här »

Vad är väl bättre än att starta upp det spillans nya året med…inte sprillans nya, men väl olästa, böcker? Förra årets läslista lyckades jag ta mig igenom i ny rekordfart, varför det här inlägget kommer redan nu istället för i februari som hittills varit traditionen. Vi får väl se om årets lista är lika snabbt avverkad? Redan nu finns det vissa tveksamheter eftersom jag först vill ta mig igenom tre volymer av sympatiska Richard Matheson-noveller innan jag kör igång med det här.

Läs hela inlägget här »

Det är återigen läge för en liten uppföljning och utvärdering av förra årets AttLäsa-lista. Med till och med ett par veckor till godo känner jag mig väldigt nöjd med att ha hunnit igenom hela listan Texter ligger och väntar och fyra av dem är faktiskt redan publicerade: Metro 2033, Who Goes There?, 20th Century Ghosts och The Hoax. Ytterligare tre ligger och stampar i pipelinen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser