You are currently browsing the tag archive for the ‘Symbolism’ tag.
alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons
Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.
Annonser
Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.
alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3
Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.
alt. titel: Kungens hologram
Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.
alt. titel: Vampyrvåldtäkten, The Rape of the Vampire
Ok, då ska vi se… Le viol… är utan tvekan inte bara den skummaste filmen inom ramen för detta vampyriska Halloweentema utan en av de skummaste filmer jag någonsin sett. Men då söker jag i och för sig inte med ljus och lykta efter franska, svart-vita, arty-farty filmer, oavsett genre.
Efter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?
Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.
alt.titel: The Quiet Duel
Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.
Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.
Återigen blir det ett inlägg som i likhet med Männen som… redan har publicerats en gång. Men det är det sista, jag lovar! Det grämer mig lite (fast inte lika mycket som den missade filmen) att jag så här på Internationella kvinnodagen inte (om den kronologiska diktaturen ska upprätthållas) kan publicera en text om en film som hade ett mer kvinnligt perspektiv. Eller åtminstone en bra kvinnoroll. Men nu är det bara att acceptera inget av detta var någon av sensei Kurosawas starkare sidor och i likhet med de flesta av hans andra filmer är fokus i Den berusade ängeln på männen. Men vilka Män! Mina damer och herrar, jag ger er: Toshirô Mifune och Takashi Shimura som levererar storstilat trots avsaknad av ytterligare en X-kromosom.
***
alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel
Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad ynglingen är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.
That’s what HE said!