You are currently browsing the tag archive for the ‘Symbolism’ tag.
Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.
Ska man se enbart till ytan handlar Enemy om universitetshistorieläraren Adam Bell. Adam synes leva ett ganska otillfredsställande liv, en evig vardagsmonotoni av föreläsningar, provrättning och glädjelöst sex med flickvännen. Fast med tanke på att de inte verkar spendera särskilt många timmar i varandras sällskap och att hon alltid lämnar Adam efter (eventuellt) fullbordat faktum skulle hon nästan lika gärna kunna vara en prostituerad som han betalar för att agera som en flickvän istället för någon som kostar pengar.
Av en ren slump (or is it?!) ser Adam en film där en av statisterna äger en slående likhet med honom själv. Faktum är att skådisen Daniel St. Claire är så lik Adam att läraren börjar uppvisa något slags nervöst sammanbrott. Adam luskar rätt på att Daniel St. Claire egentligen heter Anthony Claire och börjar smyga på sin dubbelgångare.
Denis Villeneuve själv ska tydligen ha sagt att om man bara ser Enemy tillräckligt många gånger ska allt bliva uppenbarat men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till det. Filmen faller för min del sönder i två olika delar och jag kan inte riktigt få ihop dem.
Den ena handlar om Adam/Anthony och är sannolikt hyfsat logisk om man bara kan acceptera att Enemy inte berättas i en kronologisk linje. Samtidigt ser jag lite väl många hänvisningar till att vi som tittare får Enemy berättad för oss genom Adam/Anthonys ögon och att han är en opålitlig berättare. Det känns för min del som en fuskig bakdörr.
Men absolut, det förekommer hänvisningar till dikotomin ordning-kaos och att totalitarism och diktatur handlar om att återupprepa mönster och kväva individuella uttryck. Det köper jag. I så motto är det inga större problem att tolka Enemy som en i grunden rätt klassisk historia om dubbla personligheter och identitetsklyvning. Det skulle exempelvis förklara varför alla inblandade reagerar som om verkligheten fullkomligt rämnar vid upptäckten av likheten mellan Adam och Anthony istället för att hantera fenomenet som en märklig slump.
I det perspektivet blir heller inte det inledande citatet, ”Chaos is order yet undeciphered”, särskilt märkligt. Slump är bara en mer acceptabel form av kaos, ytterligare betonat av svarta tavlan i hans föreläsningssal där orden ”order” och ”chaos” är sammankopplade med typ sjutusen pilar i alla upptänkliga riktningar.
Där jag tycker att Enemy fallerar rejält är emellertid sammankopplingen mellan kontroll, ordning och kaos å ena sidan och de förekommande spindelassociationerna å den andra. Den krävande kvinnan som en spindel, vilken förtär sin manlige partner (eller son), är förvisso en välbekant symbol men jag tycker som sagt inte att de bilderna gifter särskilt väl med splittringen Adam/Anthony. Ur min synvinkel har Villeneuve velat gapa över lite för mycket när han skulle ha nöjt sig med ett symbolspråk.
I slutänden känner jag detsamma inför Enemy som många av österrikaren Michael Hanekes filmer – en bra upptakt och uppskruvande av spänning men bristande i förlösning. Rent tekniskt uppvisar Enemy ett imponerande handlag från Villeneuves sida. Staden (Toronto), hus och lägenheter uppvisar alla ett urvattnat ljus och en stämning som andas klaustrofobi och sjaskighet. Jake Gyllenhaal lyckas med små medel förmedla två vitt skilda personligheter som Adam/Anthony i så pass hög utsträckning att jag närmast uppfattar dem som två olika personer, hur lika de än må vara utseendemässigt.
Efter lite utforskning av alla teorier som florerar på världswebben är jag faktiskt ändå lite nyfiken på en omtitt av Enemy, vilket jag faktiskt inte alls var efter direkt avslutad titt (tyvärr gav en sådan inte särskilt mycket fler eller klarare svar). Men trots att Enemy kittlar alla möjliga hjärnsynapser kan jag ändå inte tycka att dess halvkvädna visor är ens hälften så bra som exempelvis Sicario.
Annonser
alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons
Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.
Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.
alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3
Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.
alt. titel: Kungens hologram
Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.
alt. titel: Vampyrvåldtäkten, The Rape of the Vampire
Ok, då ska vi se… Le viol… är utan tvekan inte bara den skummaste filmen inom ramen för detta vampyriska Halloweentema utan en av de skummaste filmer jag någonsin sett. Men då söker jag i och för sig inte med ljus och lykta efter franska, svart-vita, arty-farty filmer, oavsett genre.
Efter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?
Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.
alt.titel: The Quiet Duel
Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.
Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.
That’s what HE said!