You are currently browsing the tag archive for the ‘The Evolution of Horror’ tag.

Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.

Men Anne och Nicholas mamma Grace har inget tålamod med dotterns påhitt, inte heller med Annes allt mer påtagliga upproriskhet. Anne påstår helt fräckt att hon kanske inte tror på allt som står i bibeln, att hon skulle föredra att ljuga om sin kristna tro för att rädda sitt eget liv och, värst av allt, ljuger sin egen mor rakt upp i ansiktet genom att påstå att det är inkräktarna som öppnar dörrar och gör oljud i det stora huset.

The Others är en rysare i klassiskt victoriansk och gotisk tappning (även om den utspelas 1945) som det snackas förvånansvärt lite om nu för tiden. Jag tänker jämfört med exempelvis Shyamalans The Sixth Sense (som kom ett par år innan). Efter att ha börjat lyssna på den utmärkta podden The Evolution of Horror fick jag en välbehövlig spark i baken att äntligen ta mig för att se om The Others. Trots att detta blev den första omtitten sedan den gick på bio mindes jag fortfarande både känslan och de stora dragen, vilket brukar borga för kvalitet.

Omtitt innebär dock att en del av spänningen går förlorad. Jag kan inte blunda för att The Others tyvärr tappar lite av nerven, när jag vet var den i slutänden kommer att landa. Å andra sidan finns fortfarande alla möjligheter att njuta av ett i den närmaste fläckfritt utförande; från regi, manus och musik av spanjoren Alejandro Amenábar, till skådisprestationerna från främst Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Alalkina Mann och James Bentley.

Upptakten sätter tonen av en saga men lyfter samtidigt fram det religiösa perspektivet, vilket starkt präglar den strama Grace Stewart. Förtexterna lånar från det victorianska med sina pennteckningar à la John Leech & Co, samtidigt som de ger en föraning av som komma skall med belysningen från det fladdrande lampskenet. Och så tonar det magnifika boningshuset fram (Palacio de los Hornillos, beläget i norra Spanien av alla ställen), omsvept av en dimma som aldrig ska komma att lätta. Dimman är ett enkelt men elegant sätt att förstärka intrycket av att Grace och hennes barn är helt avskärmade från den övriga världen, ett faktum som understryks av att huset saknar såväl telefon som elektricitet.

Däremot är de inte helt ensamma. Själva historien startar med att tre tjänstefolk knackar på dörren och ber om jobb, vilket råkar vara mer än lägligt eftersom de förra tjänarna försvann utan ett spår. Misstänksamt lägligt visar det sig snart eftersom Grace upptäcker att annonsen hon trodde att hon satt in i tidningen aldrig skickades iväg. Så hur visste Bertha Mills och de andra två att Grace behövde hjälp?

Amenábar balanserar hela tiden delikat mellan olika teman och tänkbara förklaringsmodeller. Årtalet antyder ett närliggande krigstrauma och pappa Charles är också mycket riktigt frånvarande. Samtidigt finns antydningar om att allt kanske inte var fullskalig tomtebolycka mellan Grace och Charles så länge han var tillsammans med sin familj. Här finns alltså ett icke föraktligt mått av sorg hos Grace, vilket kan förklara hennes inledningsvis stenhårt kontrollerade fasad. Sorg, eller kanske snarare outhärdlig oro (gränsande mot galenskap), färgar också hennes förhållande till sina barn. Inte minst eftersom de är svårt allergiska mot solljus och måste vistas i ständigt halvmörker. En dörr på glänt eller fråndragna gardiner kan innebära döden inom ett par minuter. Sedan har vi ju den stora frågan om vad som egentligen pågår i huset.

Och vem är egentligen ansvarig för underligheterna? Den gåtfulla Bertha Mills, den upproriska Anne, Graces egen ruvande galenskap? Eller är huset verkligen hemsökt av en grupp inkräktare och är de i så fall vänligt eller fientligt inställda?

Trots att jag som sagt visste vartåt det barkade upptäckte jag till min glädje att The Others fortfarande uppvisar ett välgjord och skickligt utfört hantverk. Skulle jag bli extremt konspiratorisk skulle jag kanske börja fundera på om en anledning till att Amenábars film tycks ha fått finna sig i att sitta i baksätet i förhållande till Shyamalans spökfilm är att den innehåller tre oerhört starka kvinnliga rolltolkningar från Kidman, Flanagan och Mann men däremot inga manliga dito. Jämfört då med surrogat-far-och-son-relationen mellan Bruce Willis och Haley Joel Osment.

Nej, det finns säkert andra anledningar till ojämlikheten. Men hur underhållande The Sixth Sense nu än är tycker jag allt att The Others också förtjänar ett par uppskattande blickar i backspegeln.

Filmen fick en text för första gången på bloggen i mars 2015.

I den mån jag har gjort något förarbete inför detta Halloween-tema har det främst handlat om att jag lyssnat på den utmärkta brittiska skräckfilmspodcasten The Evolution of Horror som i sin allra första säsong avhandlade just slashergenren. Ett helt avsnitt ägnades åt It Follows, där både poddaren Mike Muncer och hans gäst inte kunde ösa nog med beröm över filmen.

Jag såg It Follows när den gick på bio och var tyvärr föga imponerad. Men man är ju inte sämre filmbloggare än att man kan ändra sig. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat hela grejen med It Follows eller att den på något magiskt sätt skulle hitta sin rätta hemvist bland alla de andra slasherfilmerna.

Men icke sa Nicke. Ok, jag kan för all del bättre uppskatta det rena hantverket som David Robert Mitchell gör med sin film, men min upplevelse av den blir inte avsevärt mycket bättre. Jag får inte ut något av den drömlika stämningen som ibland tar över, blir snarare irriterad på den. Fortfarande blir den alldeles för indie-quirky för min smak. Otaliga bilkörningsscener, som jag ju till och med uppskattade i Maniac tillsammans med sitt Carpenter-lika electronica-score, känns här både plan- och poänglösa.

I den här titten framgår i och för sig barndomsförlusttemat väldigt mycket starkare än när jag såg It Follows för första gången. Då hade jag mest fullt upp med att bena ut könssjukdomsanalogin och logiken. Den här gången ser jag istället att nära nog alla rollfigurer vid ett eller annat tillfälle pratar med längtan efter en sorglös barndom när man inte hade ett enda bekymmer i hela världen. När man var omedveten om skiljelinjerna mellan förort och storstad, kunde vara kompisar utan irriterande puppy-love-känslor och knappt ens visste vad sex var.

I den meningen skulle man väl kunna tänka sig att temat går att förena med den mer övertydliga symboliken i det överförda hotet – ”It” är inte bara sex, det är hela vuxenblivandet. När man inte längre bara kan kajka runt i en pool eller drömma om frihet, utan åtminstone måste bestämma sig för om man ska ta ansvar eller inte. Oavsett om det som hänt kan antas vara ditt ”fel” eller inte. Är det ok att avhända sig ansvar till någon annan (som inte gått med på det i förväg) med motiveringen ”Someone did this to me too!”?

Så hur var det då med den där slasherhemmahörigheten för It Follows? Såvitt jag förstod av poddsamtalet ville man hävda att filmen befinner sig i en ”slasher setting” i och med att den ofta utspelas i en uppenbart amerikansk storstadsförort. Själv kan jag inte tycka att det räcker. Visst, Halloween mer eller mindre odödliggjorde bilden av en obeveklig seriemördare på trygga förortsgator men efter det skulle jag vilja påstå att slasher-miljöerna spretade iväg i väldigt många olika riktningar. I mina ögon har förortsmiljö aldrig per automatik stavat ”slasher”.

Poddavsnittet nämnde också It Follows tydliga fokus på sex men att filmen vänder den tropen över ända på ett smart sätt. Jag kan hålla med om att analogin till exempelvis könssjukdomar är intressant, men samtidigt utnyttjade exempelvis redan Cherry Falls från 2000 (som jag dock inte har sett) klichén ”ha sex och du är död” genom att vända på den. It Follows använder sig alltså förvisso av tropen, men var långtifrån först med att göra det.

Förutom detta (förort och sex) lyfte podden också tydliga regler eller logik som ett slasher-kännetecken. Och medan jag kunde hitta nya eller andra saker att uppskatta med It Follows vid denna omtitt fastnade jag banne mig ännu mer på logiken. Funkar överföringen bara vid heterosex? Bara vid penetrationssex? Måste en eller bägge två få orgasm? Om det räcker med en, kan det vara antingen den som överför eller den som tar över? Plus detta med vilka krafter ”It” egentligen har. När vi i filmen ser varelsen anta skepnaden hos en välbekant gestalt är det ofta till för oss i publiken, inte för den som är hotad eftersom den personen inte ens ser hotet innan det nästan är för sent. It är också orimligt stark men hemfaller ändå åt att bulta på stängda dörrar istället för att bara slå sönder dem med en gång. Av oklar anledning verkar varelsen sky vatten? Kanske? Och den kan uppenbarligen kasta ting med stor kraft och precision, varför inte utnyttja det oftare för att nå sitt offer?

Jag förstår mycket väl att den här typen av funderingar inte är det som är själva meningen med It Follows. I det avseendet måste jag ändå ge Mitchell att han skapat en i vissa delar både stämningsfull och avgjort läskig film. Men det handlar fortfarande som sagt bara om fläckvisa scener och jag kan inte påstå att denna omtitt fick mig att se ljuset vad gäller It Follows. Däremot blev jag ändå tillräckligt imponerad av hantverket för att peta upp betyget ett halvt snäpp från när det begav sig 2014.

Final girl: Jay? Kanske? Men slutet gör den statusen minst sagt ambivalent. Samt att hon faktiskt inte själv tar hand om sitt monster.

Historik/psykologi: Det finns som synes många frågor kvar att besvara i detta avseende. De regler som vi har att förhålla oss till refereras emellertid ganska så omgående.

Vapen: Inga. Handkraft eller typ övernaturlig styrka.

Killer-o-vision: Ja, banne mig, får vi ändå inte ett kort ögonblick av denna typiska trop i simhallen.

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Läs hela inlägget här »

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg