You are currently browsing the tag archive for the ‘Rättegång’ tag.

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

Annonser

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

Nej, hörni, nu var det länge sedan det förekom något bokrelaterat här på bloggen…

***

Mördaren i folkhemmetUnder min livstid har det ändå funnits ett par stycken. Farliga Män vars namn under längre eller kortare tidsperioder varit på allas läppar och vars bild prytt alla löpsedlar. Jackie Arklöv, Thomas Quick, Mijailo Mijailović, Tommy Zethraeus och John Ausonius för att nämna några.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och fången på Azkaban

HP and the Prisoner of AzkabanFör tredje året i rad befinner sig Harry på Hogwarts tillsammans med Ron och Hermione. Men han skulle ju inte vara Harry om saker och ting inte gått åt helsike innan dess. I ett okontrollerat raserianfall blåste han upp morbror Vernons syster Marge till ballongdimensioner när den överförfriskade damen talade illa om Harrys mamma och pappa. Men eftersom han som sagt är Harry Potter blir konsekvenserna av det tilltaget betydligt mildare än när Dobby droppade en tårta i skallen på morbror Vernons affärskollega förra året. Märkligt milda tycker nog Harry…. Läs hela inlägget här »

House Rulesalt. titel: Jacobs värld

Advokat Oliver Bond är helt nyutexaminerad och har hittills ägnat den tid han haft egen praktik åt att få den åldriga Selma Frack frikänd från att behöva betala för motorcyklisten Buffalo Wings förlorande öga. Denna lågprofilerade juristkarriär får dock ett abrupt slut den dagen Emma Hunt skenar in på Olivers kontor och ber honom att bli sonen Jacobs ombud. Eller ber och ber, kräver är snarare ett bättre ord.

Emma är nämligen helt desperat. Under 18 år har hon lyckats lotsa Jacob någorlunda helskinnad genom livet, men nu verkar det vara slut med det. Han sitter häktad, misstänkt för mord. Och det är inte bara mordmisstanken som gör situationen (och Emma) förtvivlad. Jacob är diagnostiserad med Aspergers syndrom och riskerar att fara mycket illa av hur häktningen påverkar hans invanda och nödvändiga rutiner.

Läs hela inlägget här »

ChicagoNär det nu ändå skulle ses musikaler tog jag tillfället i akt att återbesöka en av mina gamla favoriter. Chicago är det verk vartefter jag har antagit mitt ofta upprepade (samt möjligen något uppenbara) credo: att musikaler blir så mycket mer lättittade, om man redan innan man ser dem lyssnat in musiken och kommit att gilla den.

Första gången jag såg Chicago var jag nämligen måttligt imponerad, men beslöt att ge soundtracket en chans. När det sedan hade snurrat nonstop under en period var jag redo för ett omtag och föga förvånande var det en praktiskt taget ny film som spelades upp inför mina ögon.

Läs hela inlägget här »

alt. title: Skandalen, Scandal

Ett ögonblicks ingivelse och skandalen är ett faktum. Målaren Ichirô Aoye ger den unga sångerskan Miyako Saijo skjuts på sin motorcykel till deras gemensamma hotell. Det faktum att en känd man anländer tillsammans med en ännu mer känd kvinna (vars image dessutom liknar den Britney Spears försökte sig på i början av sin karriär) och att de bägge befinner sig i hennes rum är nog för att tabloidjournalisterna ska bli alldeles till sig i trasorna.

En oskyldig situation hamnar på bild tack vare paparazzis (tio år innan begreppet som sådant uppfanns) och runt detta ”fotografiska bevis” spinner blaskan Amour en kärlekshistoria med hänvisning till pressens frihet. Aoye vill gärna tro att han lever i ett fritt samhälle där man inte bara kan hitta på sådana saker och funderar på att stämma Amour.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser