Godzilla vs. Kong (2021)

Till hela världens förskräckelse anfaller plötsligt Godzilla, till synes helt oprovocerat, en av Apex anläggningar i Florida. Endast Madison Russell är övertygad om Godzillas oskuld och att anfallet inte kan vara en ren slump. Till sin hjälp tar hon poddaren och infiltratören Bernie Hayes, vilken också är helt övertygad om att det är något skumt som pågår hos Apex. Och han borde ju veta, det är ändå hans arbetsgivare det handlar om.

Och visst har Apex något på gång, men det är en affär som istället hänger på Kong. VD:n Walter Simmons tar kontakt med hollow earth-forskaren Nathan Lind och erbjuder sig att bekosta en operation som ska bevisa Linds teorier om en ihålig medelpunkt med antigravitation. Målet är en mäktig kraftkälla och det enklaste sättet att hitta igen den går via Kong. Men även i detta avseende kan man fråga sig om Apex verkligen har rent mjöl i titan-påsen.

Till min egen förvåning blev jag underhållen av både 2014 års Godzilla och 2017 års Kong: Skull Island. När jag nu bänkade mig inför Godzilla vs. Kong visade det sig emellertid att nöjet jag hade av originalfilmerna på intet sätt garanterade dubbel underhållning när de bägge titanerna skulle mötas. Istället fann jag mig fullkomligt ointresserad och blev närmast uttråkad av den påkostade CGI-festen.

I vanlig ordning är ingen av de mänskliga rollfigurerna mycket att hurra för utom möjligen Maddie Russell, porträtterad av Millie Bobby Brown. En tuff tjej, men aningens endimensionell. Ett ytterligare bevis för att manuset inte är särskilt välgörande för sina rollfigurer är Julian Dennison. Han var ju riktigt bra i exempelvis Deadpool 2, men här reduceras han till en blek kopia av Spider-Mans Ned (bägge faller inom kategorin ”rundlagd och nervös wingman”). Inte heller Brian Tyree Henry, Rebecca Hall eller Alexander Skarsgård gör några större avtryck. Orimligt vackra Eiza González blir närmast parodisk i sin utstuderade skurkpersona, inte minst på det sätt hon övertydligt alltid benämner Kong som ”the monkey”.

Genusmässigt är manuset inte heller mycket att hurra för. Brown och Hall får för all del vara ganska handlingskraftiga under historiens gång men när det kommer till upplösningens stora kanoner är det Dennison och Skarsgård som får stå för både idéerna och en improviserad hjärtstartare. I det avseendet blir Brown och Halls största bidrag till det hela att de har en känslomässig anknytning till Godzilla, respektive Kong. Hall får dessutom vara primärt ansvarig för Jia, en teckenspråkig liten tös som har en ännu starkare koppling till Kong än Hall själv.

Med tanke på att titeln, Godzilla vs. Kong, utgör hela konceptet, är filmens historia föga förvånande ganska tunn. Allt går ju ut på att placera titanerna mot varandra. Borta är flum om naturens balans och Vietnam-vibbar. Det i sig behöver inte vara fel, många filmer skulle tjäna på berättarmässig effektivitet och enkelhet. Problemet är att allt för många aspekter av Godzilla vs. Kongs manus är allt för dumma eller känns allt för dåligt underbyggda (detta gäller främst hela hollow earth-delen).

Med tanke hur dagens diskussioner förs och vilka som för dem vet jag exempelvis inte hur klokt det är att att ge en fullblodskonspirationsteoretiker som Brian Tyree Henrys Bernie rätt i sina misstankar om Apex onda uppsåt. Samtidigt ifrågasätter inte filmen det allra minsta att han under så pass lång tid kunnat infiltrera Apex-organisationen och dessutom skryta om det i sin podd utan att ha blivit påkommen. Så Apex är i princip allsmäktiga, utom när det kommer till att upptäcka en vaktmästare som är ute efter att stjäla information som de lyckats undanhålla från hela världen (utom ett relativt stort antal Apex-anställda får man anta)?

Samma manusmässiga inkonsekvens tycker jag finns i beteendena hos Kong och Godzilla. Godzilla ska på något vänster kunna känna av vad Apex har för sig men anfaller ändå helt fel anläggning. I syfte att få publiken att sympatisera mer med Kong (antar jag) är hans beteenden förhållandevis mänskliga, något som inte alls funkade för min del. Jag uppfattar också att vi ska se Kong som relativt intelligent, samtidigt som instinkterna att slåss mot Godzilla ska ta över när manuset så kräver. Den ofantligt bombastiska sekvensen när Kong ska återupptäcka någon slags förlorad civilisation i den lost world-shangri la-betonade ihåliga medelpunkten och i bokstavlig bemärkelse bli en kung på sin tron kändes direkt malplacerad.

Det finns nog en viss risk att jag skulle ha tyckt lite bättre om titan-filmen om jag fått se den på bio. Då hade jag kanske kunnat vara lika förlåtande mot den som jag blev gentemot första Godzilla-filmen när det begav sig. Nu blev jag som sagt mest uttråkad och kände att CGI-spektaklet kanske hade funkat bättre helt på egen hand. Låt Kong och Godzilla göra upp utan mänsklig inblandning. Tyvärr lär detta knappast vara den utveckling av MonsterVerse som står för dörren.

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Fortsätt läsa ”Thor: Love and Thunder (2022)”

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: No Way Home (2021)”

Spider-Man: Far from Home (2019)

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: Far from Home (2019)”

Venom (2018)

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Fortsätt läsa ”Venom (2018)”

Shazam! (2019)

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Fortsätt läsa ”Shazam! (2019)”

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)”

Avengers: Infinity War (2018)

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Fortsätt läsa ”Avengers: Infinity War (2018)”

Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: Homecoming (2017)”

X5: Spider-Man (2002-2014) #3

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Fortsätt läsa ”X5: Spider-Man (2002-2014) #3”