You are currently browsing the tag archive for the ‘Spider-Man’ tag.

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Efter händelserna som timade i Endgame verkar Peter fortfarande inte känna någon större längtan att bli en Avenger men upplever desto större press från omgivningen att han ska ta upp Iron Mans fallna mantel. Samtidigt är han fortfarande en 16-åring som bara vill åka på en sista skolresa till Europa och i Paris, världens mest romantiska stad, göra ett försiktigt avancemang mot MJ.

Självklart får Peter inte vara ifred på resan från Nick Fury och SHIELD men till hans lättnad har det i alla fall dykt upp en ny spelare på planen. En tvättäkta, multiversisk superhjälte, komplett med broderad cape och gröna laserstrålar från händerna. Mysterio, aka Quentin Blake, har anlänt för att hjälpa de stackars jordborna från att få sin planet utplånad av de onda Elementals. Peter är mer än villig att än en gång låta en vuxen person ta över, inklusive AI:t EDITH som Tony Stark lämnat efter sig.

I allt väsentligt är Far From Home en europeisk version av Homecoming, vilket också filmernas respektive undertitlar låter ana. Vad jag menar är att filmerna delar en primärt lättsamt humoristisk atmosfär samt en personlig utvecklingsresa för Peters del. I Homecoming handlade det emellertid om att inte sträcka sig efter för mycket medan det i Far From Home snarare handlar om att våga språnget. I bägge fallen är vi dock tillbaka i ansvaret, alltid detta ansvar som kan tynga men där det också blir konsekvenser om man försöker undfly det.

Däremot vet jag inte om Spidey vinner på att vara far from home. Innan dagens film måste jag erkänna att jag aldrig reflekterat över hur pass viktig staden New York är för hela Spider-Man-konceptet. Jag tycker att Homecomings något mindre skala (med delikatessaffärer i Queens och en lokal skurk) funkade bättre än den europeiska spännvidden i Far From Home (Venedig, Prag och London). Om inte annat för att filmen förväntade sig att vi skulle tro på att både Venedig och Prag river av två storslagna, påkostade festivaler under i princip en och samma vecka.

Homecomings skurk, Adrian Toomes eller Vulture, blev i Michael Keatons tolkning en arbetarklasshjälte som trampat lite snett. En grånad familjefader som någonstans på vägen låtit hämnden mot Staten och omtanken om familjen spåra ur en aning. Här möter vi en yngre förmåga; Jake Gyllenhaal är Mysterio med ett klädsamt skägg och tjockt, fylligt hår. Han lyckas vara både en schysst vuxen till Peters famlande tonåring och den räddande superhjälteängel som mänskligheten längtat efter. Men kan det vara så att han bara slår gröna duster i ögonen på folk? Det känns som om Far From Homes motto kan sammanfattas i ett enda citat, som inte hymlar med sin samtidskommentar: ”People need to believe and nowadays, they’ll believe anything”.

Tom Holland som Peter och Jacob Batalon som kompisen Ned har fortfarande ett skönt samspel, men även det lider av att förflyttas från Queens-high school-miljön. Särskilt som Ned finner kärleken tillsammans med Angourie Rice i rollen som klasskompisen Betty och blir upptagen på annat håll. Marisa Tomeis Aunt May har plötsligt fått någon slags uppgradering som gör att hon ser ännu yngre ut än hon gjorde i Homecoming. Skådismässigt var annars min största upptäckt Martin Starr, från gamla serien Freaks and Geeks, i rollen som en av de hårt prövade, medföljande lärarna. Jag hade helt missat honom i Homecoming – shame on me!

Far From Home var utan tvekan underhållande men jag inser att jag nog var lite väl hård mot Homecoming när det begav sig. Vid en omtitt tycker jag nämligen att den är den starkare av de två. Referenshumorn till MCU-serien, i form av de små videosnuttarna från Captain America, funkade bättre än Far From Homes skoltv-In Memoriam-segment. Slutfajterna är förstås för långa i bägge filmerna, men i Far From Home hade jag gärna sett något annat än en svärm drönare under ett par minuter. Plus att jag aldrig har varit något större fan av Jon Favreaus Happy Hogan och han är med i betydligt högre utsträckning i den senare filmen. Uppjackat betyg för Homecoming med andra ord

Spider-Man: Homecoming (2017, nytt betyg)

Spider-Man: Far From Home (2019)

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg