You are currently browsing the tag archive for the ‘Spider-Man’ tag.
Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)
- Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
- Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
- Mänskliga försökskaniner anställda
- Rymdraket färdigbyggd
- Komet innehållande livsformer identifierad
- Livsformer insamlade
- Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd
Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)
Filmen Venom skuttar bekymmerslöst genom ovanstående lista och kastar sig rakt in i punkt 6 som är på g att gå åt helvete. Carlton Drakes rymdraket karschlandar och ett helt kontrollrum fullt av vitklädda personer kan inte göra mer än åse katastrofen på enorma videoskärmar och fälla kryptiska hänvisningar till ”samples”. Plus att deras kvalitetskontroll och riskhantering lämnar en del övrigt att önska eftersom ”one of the organisms escaped and we don’t know which one”.
Det enda den politiskt och socialt engagerade gräv-journalisten Eddie Brock vill göra är att sätta dit Drake (och då han inte ens sett milstoplelistan). Som alla riktigt journalister har han en ”hunch” om pågående oegentligheter och det räcker för honom. Plus lite luskande i advokatflickvännen Annes jobbdator som innehåller hemliga dokument om Drake. Hastigt och lustigt står emellertid Eddie utan svar på sina tuffa frågor, utan jobb och utan flickvän (som också fick sparken tack vare Eddies snokande).
Sex arbetslösa månader senare har Eddie fortfarande råd att bo i en stor lägenhet, dricka på barer och köpa färdigmat i kvartersbutiken. Tack vare kontakt med Drake-anställde forskaren Dora får Eddie emellertid reda på att företagaren är precis så hänsynslös som hans ”hunch” ville göra gällande. Han får dessutom hjälp att ta sig in på Life Foundation för att med egna ögon kunna se vad Drakes ohyggliga symbios-experiment går ut på. Vi kan väl säga att den efterforskningen gav lite mer utdelning än vad Eddie hade räknat med.
Jahapp, här var det alltså dags för Sony att försöka starta upp ett eget universum, Sony’s Marvel Universe. På ett sätt ligger de väl bättre till än Universal eftersom de äger rätt många Marvel-figurer och de startar med ett hyfsat säkert kort. Symbioten Venom är starkt kopplad till kändisen Spider-Man och har dessutom redan förekommit en gång på film i Sam Raimis Spider-Man 3.
Där var det Spidey själv som inledningsvis närmast blev våldtagen av den rovgirige Venom innan hen (det sägs aldrig huruvida Venoms symbiot-släkte idkar könlig befruktning eller inte) gav sig på Eddie Brock. Då i form av Topher Grace. Den här gången har Sony krutat på rejält och satt in Tom Hardy i huvudrollen (samt sett till att hans skrivit kontrakt för ytterligare två filmer).
Hardy, som i och för sig inte är helt ovan i superhjälte-skurksrollen, även om hans Bane var både betydligt mer sammanbiten och bitig (heh…) i jämförelse. För Venom är på det hela taget en ganska lättsam film som närmar sig odd couple-territorium i relationen mellan Brock och utomjordingen. Tänk Turner & Hooch där Hooch, istället för att dregla på människor, vill bita huvudet av dem. Vårt radarpar munhuggs och tar livet av folk med samma glimt i ögat.
Tyvärr får jag inte ut så mycket av Hardys superskurkar. Jag hade förvisso inte direkt tråkigt när jag såg på Venom men jag intresserade mig heller inte tillräckligt mycket för vare sig själva handlingen, spektakulära biljakter eller den obligatoriska slutfajten (där den riktige skurken sägs vara ”unstoppable” men sedan ändå inte visar sig vara det). Hardy är långt ifrån någon dålig skådespelare men jag tycker å andra sidan inte att hans prestation bidrar med något nytt till klichén ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”.
Trots att det är en uppenbarligen påkostad introduktion kan jag inte påstå att Venom gör mig särskilt sugen på vare sig fler delar av Sony’s Marvel Universe eller ytterligare filmer där Tom Hardy ska bita huvudet av elaka människor. Men för all del, det var ingen The Mummy…
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.
***
Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.
I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.
I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.
That’s what HE said!