You are currently browsing the tag archive for the ‘Klassiker’ tag.

alt. titel: Vi mötas i St. Louis

I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.

Då är det ju tur att storebrodern Lon Jr. snart ska åka till Princeton och därför har anledning att ställa till med fest. De unga partyprissarna underhålls då av småsystrna Agnes och Tootie som förstås gärna vill vara med på festligheterna. Pojkflickan Tootie trivs som fisken i vattnet och river av publikfriaren ”I was drunk last night, dear Mother”.

Sedan får vi inte glömma bort storasyster Rose som går och hoppas på att hennes Warren ska fria till henne trots att han för närvarande befinner sig i New York. Inte heller har han råd med speciellt många skrikande långdistanssamtal (”I said, it’s just like you’re in the next room!”). Huset är dessutom tillräckligt stort för att rymma Lon Sr:s prillige pappa (som aldrig kallas för något annat än ”Grandpa”). Och så förstås de som ska försöka hålla ordning på hela härligheten: mamma Anna och trotjänaren Katie.

Meet Me in St. Louis är en de där välkända, klassiska musikalerna, men inte bjuder den på särskilt mycket handling. Istället är den uppbyggd kring fyra vignetter som tillsammans omfattar ett år under det tidiga 00-talet och avslutas med The Louisiana Purchase Exposition eller The St. Louis World’s Fair som öppnade i slutet av april 1904.

Ett par smäktande varma sommarveckor är först ut när filmen så att säga ställer upp alla spelpjäserna och lägger grunden till allas respektive personligheter och, inte minst, kärleksintressen. Sedan kommer hösten och Halloween där kvarterets ungar roar sig med att dels bygga en brasa av till synes fullt fungerande möbler, dels kasta mjöl i ansiktet på folk. Allt med föräldrarnas goda minne vad det verkar. Men viktigare är att pappa Lon meddelar att han fått ett fint chefsjobb och planerar att flytta familjen till New York. Därefter blir det vinter och julbal och flytten står för dörren. Men i sista sekunden klarar Lon inte av att rycka upp familjerötterna och den bästa julklappen är beskedet att de ska stanna kvar i St. Louis. Och så avslutas det hela (tyvärr ganska svagt och med en känsla av att filmen bara rinner ut i sanden) som sagt på världsutställningen där alla förundras över att de kan se så många underbara ting här hemma i St. Louis, där de bor… Kan man tänka sig!

USA har väl i och för sig alltid uppvisat den här tudelningen, men jag har sällan noterat den så tydligt som i Meet Me in St. Louis. Å ena sidan är landet byggt på en slags frontierprincip: man ska vara rörlig och inte vara rädd för att flytta på sig till bigger ’n better things. Å andra sidan en farmarprincip: håll fast vid din lilla plätt och släpp den inte för alla pengar i världen. Här framställs det alltså som världshistoriens största katastrof att familjen Smith skulle tvingas flytta till New York och glädjen när de kan besöka den fantastiska utställningen på hemmaplan vet inga gränser.

Men trots den svaga avslutningen och handlingen som egentligen inte är någon handling finns det gott fog, i flera avseenden, för filmens klassikerstatus. Den bjuder på fina dansnummer och ett gäng välbekanta låtar där The trolley song (”Clang, clang, clang goes the trolley”) och Have yourself a merry little christmas skrevs särskilt för filmen av Hugh Martin och Ralph Blane. Bägge sjungs av Judy Garland i rollen som Esther och även om hennes mörka stämma känns lite apart när den kommer från den unga flickan går det inte att komma ifrån att Garland är en exceptionell både sångerska och skådespelerska.

Meet Me in St. Louis regisserades av Vincente Minelli som gifte sig med Garland ett år senare. Fred Franklin Finklehoffe och Irving Brechers manus bjuder på en hel del skratt och trots den fragmentariserade handlingen finns det ett fint flöde i filmen. Tom Drake i rollen som John Truitt använder ord som ”gosh” och ”ginger peachy”. Såväl interiörer som kostymer (av femfaldiga Oscarsvinnaren Irene Sharaff) är otroligt mustiga, de känns både ombonade och påkostade på en och samma gång. Till Halloween serverar Katie en ”hickory nut cake” stor som en kvarnhjul. Allt detta produktionsvärde förvaltas dessutom förstklassigt av fotografen George Folsey som var Oscarsnominerad 13 (!) gånger, bland annat för sitt arbete här. Förutom den nomineringen utmärkte sig också filmen i kategorierna för manus, musik och sång (The trolley song).

Filmens akilleshäl är den unga skådespelerska som av någon obegriplig anledning kammade hem en Academy Juvenile Award det året, det vill säga Margaret O’Brien i rollen som lilla Tootie. På pappret är hon en ganska rolig figur, en försigkommen pojkflicka av den sorten som i mina ögon tycks ganska populär i USA på den här tiden. Hon håller ståtliga begravningar för alla sina dockor som dött sotdöden och önskar sig jaktknivar i julklapp. Men O’Briens prestation är så överdriven och skrikig att hon reducerar all sin egen komiska potential till platt intet.

Men inte ens O’Brians närvaro kan göra några allvarliga bucklor i det fina chassit. En klassiker, rätt och slätt.


Idag har Filmitch hittat något lika klassiskt, men lite yngre och mer tonårsbetonat.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Läs hela inlägget här »

Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.

Läs hela inlägget här »

”There’s no business like show business/Like no business I know”

Ja, det är med vackra ord om den oemotståndliga show businessen som Buffalo Bill försöker locka Annie Oakley att ansluta sig till hans Wild West show, jämsides med cowboys, indianer, diligenser, björnar och hästar. Den unga flickan har imponerat storligen med sin gevärsskicklighet och nu vill både Buffalo Bill och managern Charlie Davenport få med henne i showen.

Läs hela inlägget här »

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Läs hela inlägget här »

Witchfinder General.jpegalt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm

Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg