You are currently browsing the tag archive for the ‘Klassiker’ tag.

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Men det är klart att allt inte går som en dans på rosor (heh…). Till den lilla inskränkta amerikanska småstaden kommer Ren tillsammans med sin mamma, rakt från storstads-Chicago. Det säger sig själv att det blir lite kulturkrockar mellan den självsäkre tonåringen och lantiskidsen. Men det stora problemet med Bomont är att staden sitter fast i ett extremkristet skruvstäd.

Alla former av dans och otrevlig rock ’n roll-musik är förbjudna och man vill rensa ut hemskheter som Kurt Vonnegut från biblioteket. Bland de främsta förespråkarna för denna ordning är förstås pastorn Shaw Moore som gillar att hålla långa och svavelosande predikningar. Lite jobbigt då att dottern Ariel är en av de mest uppstudsiga och upproriska eleverna i stadens high school. Innan Ren kom, vill säga.

Jag är van att tänka på ungdomsfilmer i allmänhet och ungdomsfilmer från 80-talet i synnerhet som stöpta i en och samma mall. På något sätt hamnade även Footloose i det facket men vid den här omtitten insåg jag att det faktiskt var dags att backa en smula och ge filmen lite cred.

För visst, i många avseenden är Footloose en klassisk ungdomsfilm. Ren är nykomlingen som måste springa sitt hinderlopp innan han i slutänden står som vinnare och med kärleken på sin sida. Men samtidigt är det flera delar i filmen som gör att den kanske ändå är värd sin klassikerstatus.

Till att börja med Kevin Bacon som Ren (här snackar vi ultimat ”First Degree of Kevin Bacon”!). Ok att man inte accepterar att han skulle platsa på en high school med sina 26 år men eftersom motspelerskan Lori Singer faktiskt är ett år äldre blir det ändå relativt följdriktigt. Han känns som en lite ovanlig filmtonåring i det att han förvisso är osannolikt självsäker i attityden mot både vuxna och jämnåriga men samtidigt ingen aggressiv bråkstake. Han går inte omkring och muckar med folk dagarna i ända.

Ytterligare ett symptom på den attityden tolkar jag det faktum att han inte är vare sig baseball- eller footballspelare, utan gymnast. Han kan tänka sig att spela enligt reglerna så länge reglerna är vettiga. Han är också mogen nog att inse att det enda sättet att vinna är att göra det inom systemet. Därför går vägen till en dans inom Bomonts hank och stör via ett passionerat tal inför stadens formella kommitté som kan bestämma över sådana.

Hans motspelerska är som sagt Lori Singer i form av prästdottern Ariel. Med alla lovestory-of-the-century i ryggen (Twilight, I’m looking at you…) känns det rätt befriande att Footloose aldrig förlorar sitt huvudfokus på det som spelar någon roll: dansen och friheten. Relationen mellan Ren och Ariel är alltså förhållandevis oproblematisk. Tack vare att vi får se hur Ariel kämpar med känslorna inför sin egen far finns det också en trovärdig grund mellan henne och Ren. Deras relation handlar om mer än att de “bara” Älskar Varandra. Vi får en anledning att hänga upp den på, något mer än enbart ett känslomässigt utbyte.

John Lithgow är också en mycket bra prästfar, en roll som det hade varit alltför lätt att göra till en ren superskurk som måste kväsas och förödmjukas på slutet för att segern ska vara total för tonåringarna. Tänk er en slutscen när han fått en hink vatten över sig eller blivit äggad eller något i den stilen och alla skrattar. Men Footloose bjuder på fler nyanser och Shaw Moore får faktiskt bli en man som kan inse ”the error of his ways”. Understödd då av hustrun Dianne Wiest. Allteftersom historien utvecklar sig får vi som tittare mer och mer insikt i och sympati för även deras relation.

Det som jag höjer på ögonbrynen åt är däremot det självklara sätt på vilket man lite nu och då ser många av ungdomarna med en ölflaska i näven och en cigg mellan läpparna. Det har nog hänt en del på den fronten ändå mellan 1984 och 2017. I den mån det finns en slutgiltig seger för Ren (utöver Dansen och Kärleken) känns även den lite off eftersom det handlar om att han till synes rätt brutalt får knocka sin främste antagonist till applåder och jubel från bland andra Ariel. Den typen av hyllande av det rena knytnävsslagsmålet för att hävda sin sak känns till och med ännu mer ålderstiget än öl och cigg.

Ett trevligt och dansant återbesök med andra ord. Footloose är långtifrån något mästerverk och Kevin Bacons klassiska dansscen känns mest som om filmteamet bestämt sig för att ta en paus och klämma in en slumpartad musikvideo. Men den har ändå tillräckligt mycket som talar för sig i både prestationer, historia, relationer och, inte minst, musik för att förtjäna en titt lite nu och då.

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Läs hela inlägget här »

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

jane-eyre-2011Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.

Läs hela inlägget här »

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiDet sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg