You are currently browsing the tag archive for the ‘Harry Potter’ tag.

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Och blir därmed mer eller mindre ofrivilligt också en viktig pjäs i en av kalla krigets kraftmätningar. Ryssar är ju välkänt duktiga på att spela schack så vad är bättre än att försöka tvåla till dem på mammas gata? Tyvärr var nu en gång för alla Bobby Fischer inte det mest pålitliga vapnet i den här arsenalen.

Alltså, jag vet inte jag. Jag hade väldigt svårt att komma in i Pawn Sacrifice, kanske var det därför som filmen nästan kändes lite exploaterande av Bobby Fischers tragiska öde. Det den lyckas bäst med är kanske ändå att förmedla känslan av den livsavgörande kampen mellan öst och väst.

Däremot är jag inte säker på vad den i och för sig fyndiga titeln egentligen ska betyda. Bobby får ett pepp-telefonsamtal från Kissinger för att han ska övertygas att ens dyka upp på tävlingen medan vi samtidigt ser hur Boris Spasskij pressas av sina landsmän. Så visst är det ett schack-parti där betydligt mer står på spel än bara envigen mellan två briljanta hjärnor. Men jag fattar inte riktigt på vilket sätt man skulle kunna säga att någon av mästarna direkt offras av sina respektive konkurrerande nationer. Möjligen kan man tänka sig att Bobby utan pressen inte hade spelat alls och därmed kunna rädda åtminstone en gnutta av sitt sunda förnuft men det känns väl långsökt.

För att vara en slags biopic tycker jag inte heller att jag får någon direkt känsla för Bobby Fischer som person. I början på 50-talet är han en räddhågsen grabb som gillar att spela schack och när vi lämnar honom på Island är han men mer eller mindre helgalen man som vill spela schack men eventuellt förlorat förmågan tack vare sin förlamande paranoia. Tobey Maguire skriker gällt, kommer med fullkomligt orimliga krav för att sätta sig framför ett schackbräde och är bleksvettig men utöver det tycker jag inte att jag kommer honom nära. Inte ens genom de relationer han ändå har med sin syster, sin advokat och sin mentor. Han reduceras till sin psykiska ohälsa och sitt schackspelande.

Liev Schreiber är som alltid sympatisk att beskåda men om hans Boris Spasskij får vi veta ännu mindre. Jag tycker inte heller att Pawn Sacrifice lyckas förmedla en känsla för spelet som ändå står i centrum för det hela. Nu är det kanske inte det allra enklaste att dramatisera en verksamhet som bygger på att två pers sitter på varsin sida om ett bord och tänker så det knakar men något lite mer hade jag nog förväntat mig.

Pawn Sacrifice blev en halvdan BOATS och en rätt usel biopic. Ska jag se schackspel på film håller jag mig hellre till Harry Potter.

Annonser

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Invånarna i den lilla franska byn Villeneuve ser med sneda ögon på den unga Belle. Hon läser mer än gärna och har dessutom fräckheten att försöka lära andra små flickor att läsa. Sådant går inte för sig! Byns snygging Gaston tycker givetvis att han gör Belle en tjänst när han storslaget förklarar sig villig att gifta sig med henne (de skulle ju få så vackra barn) och förstår inte alls hur hon kan tacka nej. Vet inte Belle vad som händer med ogifta kvinnor som inte har någon som försörjer eller försvarar dem?

Det vet Belle mycket väl. Hon lär därför upp sig till att bli bokbindare, tar ett gäng självförsvarskurser och lever därefter lycklig i alla sina dagar. Helt på egen hand.

As if…

Nå, det hade kanske kunnat hända (a girl can dream…) om inte Belles pappa blivit tillfångatagen av ett hemskt odjur och enda sättet att rädda hans liv varit att den unga kvinnan tar hans plats. Nu återstår bara att se om Belle ska drabbas tillräckligt svårt av sitt Stockholmssyndrom för att bryta kärleksförtrollningen och förvandla odjuret tillbaka till den (givetvis) sköne prins han en gång var.

Beauty and the Beast var den första av de ”nya” Disneyfilmerna som fick mig att inse att det kanske fortfarande fanns något att hämta i tecknad film. Även denna ”live”-version lyckas bra med sin sagokänsla vilket paradoxalt (och möjligen orättvist) gör att jag genom hela tittningen inte kan låta bli att fundera på varför man överhuvudtaget brytt sig om att göra den (jaja, jag vet, snöd vinning, men jag kan väl åtminstone få låtsas att det finns någon slags kreativ drivkraft bakom?!).

I princip allt i slottet och även skogen som ligger mellan det och byn är, eller känns, CGI:at. Jag fattar liksom inte riktigt poängen med att göra om en animerad film till en annan sorts animerad film. Då hade det varit mer spännande om filmen verkligen hade varit ”live” och alla de förtrollade varelserna till exempel bara varit utklädda, bestått av animatroniska dockor eller gjorts med stop motion.

Jag vet inte om det är denna brist på fysiska personer eller objekt att agera mot som gör att Emma Watsons Belle trillar tillbaka i den teatraliska, överagerande och överartikulerande Herminone från de allra första Harry Potter-filmerna. Kanske behöver hon bara något lite saftigare att bita i i manusväg? Slutresultatet blir i vilket fall som helst styltigt och platt.

Som musikal betraktat tycker jag dessutom att Beauty and the Beast är ganska tråkig. Det inledande massnumret när Belle vandrar genom byn om morgonen är bra men efter det tycker jag att det mesta blir ganska generiskt (i den mån dansande tekoppar och servetter kan vara det). Jag minns till exempel ”Be our guest”-numret som helt fantastiskt i originalet men nu kände jag mig oväntat kallsinnig inför det visuella överdådet.

Enda gången jag tycker att det hettade till lite var den ganska långa scenen när alla tjänarna börjar förstenas (även om lille Chip gärna hade kunnat få krossas till stoft mot stenläggningen. Irriterande barn på film blir inte mindre irriterande bara för att de är trasiga tekoppar). En annan oväntat positiv överraskning var att Josh Gad var en riktigt bra LeFou, Gastons comic relief-sidekick.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att Beauty and the Beast har sin starkaste sida som rent soundtrack för som saga lämnade den en del övrigt att önska. Här är det förvisso prinsessans kyss som räddar prinsen men vem kan ta hans tvålfagra omvandling på allvar efter Shrek?

I vanlig ordning delar jag och bloggkollegan Filmitch på samma film denna första musikalen ut. Vad tyckte han om Belles Stockholmssyndrom? Only one way to find out, click away!

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Läs hela inlägget här »

casual-vacancyDet är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.

Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.

Läs hela inlägget här »

Lightning ThiefNär det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.

Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.

Läs hela inlägget här »

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Läs hela inlägget här »

Mockingjay pt 2Så var det så dags för den sista (film)delen i filmatiseringen av Suzanne Collins Hunger Games-trilogi. Den tredje och sista boken hade givetvis delats upp i två delar, ett otyg som inleddes av allas vår Harry Potter om jag inte missminner mig. Grejen är att medan det fanns övernog med teman och händelseutvecklingar i The Deathly Hallows för (minst) två filmer gäller inte detsamma för Mockingjay.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser