alt. titel: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter, Fantastiske skabninger: Dumbledores hemmeligheder, Fabeldyr: Humlesnurrs hemmeligheter, Animali fantastici – I segreti di Silente
Titeln till dagens film, utskriven enligt ovan, ger egentligen inte hela bilden av vad Harry Potter-prequel-serien utvecklats till. Tredje filmen in är vi faktiskt ganska långt från ”fabeldyren” (ÄLSKA norska!), vilket framtoningen av filmtiteln (och affischen) gör ett bättre jobb med att visa. Där skrivs nämligen ”Fantastic Beasts” med så små bokstäver att man nästan skulle kunna missa dem, medan ”The Secrets of Dumbledore” får närmast meterhöga dito.
Vad är det då för hemligheter vi har att göra med? Redan i Harry Potter-serien förstod vi att den vitskäggie patriarkrektorn gömde både en och två rävar bakom öronen. Här handlar det snarare om vad den yngre upplagan gömmer i sitt hjärta. En olycklig förbindelse med en viss Gellert Grindelwald bland annat. Vilken kanske är en bidragande orsak till att vissa kan anklaga Dumbledore för att gömma sig på Hogwarts och inte dra sitt strå till stacken trots att alla tecken tyder på att magi-världen är på väg utför i en förfärande fart.
Inte minst tack vare syltryggiga och sillmjölkiga politiker som gömmer sig bakom uttalanden som att man alltid måste ”lyssna till folket” och inte hindra någons röst från att bli hörd. De inte bara frikänner Grindelwald från de brott han anklagades för (i den lämpligt betitlade föregångaren The Crimes of Grindelwald) utan låter honom också kandidera till posten som överhuvud för hela magivärldens styre. Best idea ever! Och även om magipopulasen tycks precis lika lättledda som vilken annan populasmobb som helst, är Grindelwald inte främmande för att rigga matchen till sin egen fördel.
De enda som synes göra något åt den saken är Dumbledores lilla kupp-grupp, med Newt Scamander i spetsen.
I de två första Beast-filmerna var det J.K. Rowling herself som höll i manuspennan, den här gången har hon fått bistånd från Harry Potter-veteranen Steve Kloves. Dock känns det som om The Secrets… ganska väl följer banan som började snitslas upp i The Crimes… Vi labbar egentligen med två huvudsakliga teman: ett politisk/ideologiskt i form av hotet från den fascistiske Grindelwald och ett mer känslomässigt i form av Dumbledore och Grindelwalds kärlek för varandra.
Jag ser att jag tyckte att den senare detaljen kändes en smula påklistrad i The Crimes… när det var Johnny Depp som sportade en inte helt lyckad albino-look. Så i det avseendet var det kanske inte fel att rollen den här gången istället fylldes av allas vår Mads Mikkelsen. Helt okommenterat dessutom, vilket sannolikt var enda sättet att hantera den röran. Så sett till filmen vi har framför oss, kan jag absolut köpa att Jude Law och Mikkelsen i gröna sin ungdom var ett passionerat par. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt blev en smula överraskad när det kanske max fem minuter in i speltiden hänvisas till manlig kärlek på ett sätt som absolut inte kan misstas för enbart platonsk.
Därmed har The Secrets… försökt landa ett rejält slag för ”the love that dare not speak its name”. Filmen försöker samtidigt landa ett ännu rejälare slag mot onda krafter som vill förtrycka och av-demokratisera. Utvecklingen har gått ganska fort från första filmen, som främst var ett ganska frejdigt äventyr, till denna produktion som mer än något annat verkar vilja vara en ganska tungfotad samtidskommentar.
Ambitionen är förstås lovvärd men resulterar tyvärr i en film som är lite som ett sent snöoväder. Det må se vackert ut, men är jävligt arbetsamt att pulsa sig fram i. Eftersom jag beklagade mig över att de magiska kreaturen i första filmen inte kändes verkliga tycker jag förstås att det är ganska skönt att deras insatser dragits ned rätt rejält i The Secrets… Det är fortfarande en CGI-fest, men jag har lättare att acceptera kollapsande byggnader och flygande boksidor än kinesiska lejondrakar.
Så ingen större kritik när det gäller det visuella, alltså. Och medan jag inte kan påstå att jag behövde titta på klockan särskilt många gånger (150 minuters speltid ÄR det nya 90) insåg jag när det hela började dra ihop sig att jag inte haft särskilt roligt under titten. Det var helt enkelt för gravallvarligt och tungrott. Lite som att pulsa sig fram i ett par decimeter blötnsö. Och eftersom vi den här gången lämnade historien i trettiotalets Tyskland och det uppenbarligen ska komma två delar till gissar jag att det fortsatt kommer att vara minst lika gravallvarligt och tungrott. Men för all del, jag kan inte tycka att The Secrets… varken var särskilt mycket sämre än de två föregångarna. Så samma betyg för även denna tredje del känns rimligt.
Dags att återbesöka en gammal goding! Jag hade inte läst den bakomliggande bokserien när jag såg filmen första gången. Men eftersom det år 2004 ändå hunnit publiceras inte mindre än elva delar i serien om de olyckliga syskonen Baudelaire var namnet ”Lemony Snicket” åtminstone bekant. Någon det snackades om som nyskapande inom barn- och ungdomslitteraturen.
Rörliga bilder och tryckta ord 