Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.
Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.
Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.
Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.
En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.
För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).
Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?
Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.
Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.
Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.
alt. titel: 
Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än 
Rörliga bilder och tryckta ord 