You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.
Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.
I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.
I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.
Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.
Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.
Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.
Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”
Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.
Alberte och Jakob (1926)
Alberte och friheten (1931)
Bara Alberte (1939)
Totalbetyg trilogin
Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.
Läs hela inlägget här »
Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.
alt. titel: The Price of Salt
Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.
Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
alt. titel: Spirited Away, Chihiro og heksen
En smalbent tioåring i en för stor T-shirt som redan är orolig och ledsen på grund av en familjeflytt och nu dessutom förlorat sina föräldrar. Många skulle säkert tycka synd om flickan, kanske klappa om henne och fråga om hon vill ha en kopp varm choklad. Men sådant ligger inte för häxan Yubaba som styr över badhuset dit Chihiro Ogino kommit. Istället skäller hon ut tösen efter noter och kallar henne för en bortskämd och lat lipsill.
alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday
Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.
Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Läs hela inlägget här »
Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.
***
alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro
Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.
That’s what HE said!