You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.

Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).

David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.

Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.

Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.

Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.

Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.

Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.

alt. titel: Spirited Away, Chihiro og heksen

En smalbent tioåring i en för stor T-shirt som redan är orolig och ledsen på grund av en familjeflytt och nu dessutom förlorat sina föräldrar. Många skulle säkert tycka synd om flickan, kanske klappa om henne och fråga om hon vill ha en kopp varm choklad. Men sådant ligger inte för häxan Yubaba som styr över badhuset dit Chihiro Ogino kommit. Istället skäller hon ut tösen efter noter och kallar henne för en bortskämd och lat lipsill.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Läs hela inlägget här »

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från filmpodden Snacka om film som inkluderade dagens film i sin 2000-films-lineup.

***

Annika är lite svag i huvudet. Mårten är å sin sida lite klen och feg. Därför kompletterar de varandra rätt bra som sommarbarn hos begravningsentreprenören Yngve Johansson i Molkom anno 1958. Såsom man föreställer sig personer i den yrkeskategorin är Yngve en rätt bister figur vars livsmotto är att om man aldrig förväntar sig något, blir man heller aldrig besviken.

Läs hela inlägget här »

Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lady M

Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Läs hela inlägget här »

När Alice son ringer henne mitt i natten och gråter i telefonen vaknar tigermamman på riktigt. Alice tar första bästa tåg upp till Vuollerim och gör tappra försök att få träffa barnen Vincent och Elina trots att både pappa Mattias, hans familj och socialtjänsten knappast kan kallas för samarbetsvilliga. Man förstår att det ligger en rejält bitter, men ännu icke avgjord, vårdnadstvist mellan Alice och Mattias.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Willy Wonka och chokladfabriken, Kalle och chokladfabriken

Alla barnen rusar direkt från skolan till Bills godisbutik. Där köper de chokladbitar och allt annat snask som tänkas kan medan Bill berättar för dem om sötsaksmakaren Willy Wonkas senaste påhitt. Willy Wonka är ett veritabelt geni som kan dränka en solstråle i choklad (blandad med kärlek), sälja den och därmed göra hela världen till ett bättre ställe.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg