You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

Annonser

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Den unge vicesheriffen blev så påverkad av Oswaltfamiljens öde att han nu försöker stävja Bughuuls framfart varthelst ondskan riskerar att dyka upp. Redan här har man alltså utökat mytologin rejält genom att tillåta flera olika tids- eller familjelinjer, förutom den som avslutades med Oswalts. Ruggigt förvisso, men också ett tillägg som gör det hela något mer osannolikt. För visst skulle man kunna tänka sig att exempelvis FBI borde ha plockat upp kopplingen mellan så pass många vidriga familjeavrättningar där det dessutom alltid försvinner ett barn?

I denna mission stöter vår huvudperson på den ensamstående mamman Courtney, utrustad med tvillingsönerna Dylan och Zach. Särskilt Dylan har börjat få oroväckande mardrömmar ute i det avlägsna huset där han bor med sin mamma och bror. Lämpligt nog finns det också ett lagomt nedgånget och ruggigt kapell på gården där Courtney försöker restaurera möbler för någon slags inkomst. Just den detaljen är dock något som Sinister 2 valt att inte fördjupa sig något särskilt i.

Uppföljare till actionfilmer kan oftast komma undan med hedern i behåll genom att vräka på mer av allt inom ramen för en redan välbekant historia. I skräckfilmsgenren blir det betydligt svårare eftersom den typen av filmen inte sällan bygger på principen ”less is more”. Sinister 2 har tyvärr tappat både den ledstjärnan och spänningen från originalet när vi inte riktigt visste vad som var på gång.

De tidigare så suggestiva filmsnuttarna är nu utstuderade och explicita, värdiga vilken tortyrporrulle som helst. Filmen innehåller också en utdragen slutstrid istället för det resignerande inför ett oundvikligt faktum som var ett av originalets styrkor.

Eftersom originalet kanske heller inte lade särskilt mycket ansträngning på att få Bughuuls mytologi logisk eller sammanhängande tvingas Sinister 2 att bygga sin grund på lösan sand. Här försöker man exempelvis utöka Bughuuls makt till att (eventuellt) även gälla rena ljud och/eller musikslingor på ett rätt oklart sätt. Forskaren Dr. Jonas ska ha försvunnit (eller eventuellt flytt) men detta märkliga faktum presenteras bara helt snabbt för att vi ska acceptera den nye forskaren Dr. Stomberg istället.

Det stora problemet med Sinister 2 är att filmen inte lyckas ersätta den stämning som osäkerheten kring mysteriet med filmsnuttarna gav. När avsaknaden av den osäkerheten dessutom paras ihop med ett foto som inte alls arbetar med klaustrofobi och mörker på samma sätt som originalet blir resultatet en kapitalt oläskig film. Uppföljaren gör tappra försök att istället fokusera på Dylans relation med Bughuuls tidigare barnoffer i den tidslinje som hans familj nu är placerad i, men där är han som person tyvärr inte tillräckligt nyanserad.

Det känns ogenomtänkt att utan egentlig kommentar låta Deputy So and So strunta i den inledande prästens råd att låta ondskan vara ifred. På samma sätt känns det ogenomtänkt att be publiken utan frågor acceptera att Dylan kan stå emot filmsnuttarnas lockrop enbart med hänvisning till hans problematiska relation till fadern.

Sinister 2 är inte dåligt gjord rent hantverksmässigt men lyckas inte vare sig fylla ut originalkonceptet kring Bughuul på ett vettigt sätt eller dra iväg på en egen tangent. Den blir på detta sätt en typisk karbon-uppföljare: exakt samma ramar och grepp som originalet, bara lite svagare, tunnare och suddigare.

Demonstatus:
Inga ansträngningar görs för att detta ska bli tydligare än Bughuul var i originalet. Man verkar rätt nöjd med att hålla det hela lite flytande och inte minst långt från alla juedo-kristna kopplingar. Ska vi ändå föra in honom i den fållan är vi återigen i valet och kvalet mellan besatthet och tvångsföreställningar, plus hemsökelser.

***

Idag har Fiffi hängt lite med Stephen King och vad Filmitch har för sig måste ni klicka er fram till.

 

 

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Läs hela inlägget här »

Med ett demontema hägrandes vid horisonten var det dags för en omtitt på Sinister. Själva filmen höll glädjande nog fortfarande måttet, jag tycker att den är genuint läskig. Vad jag tyckte om filmen när den hade biopremiär kan du läsa här. Den här gången försökte jag dock fokusera lite mer på vår vän Bughuul.

Läs hela inlägget här »

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Från andra sidan, Fragile

Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.

Läs hela inlägget här »

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Läs hela inlägget här »

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg