You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

alt. titel: Från andra sidan, Fragile

Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.

Eftersom Frágiles är en brittisk-spansk samarbetsproduktion får vi följa med till Isle of Wight. Där är man i full färd med att lägga ned det anrika Mercy Falls-sjukhuset och nu återstår endast ett fåtal patientbarn. Men något står inte rätt till, sjuksköterskor och barn blir mer eller mindre skrämda från vettet av en ondsint närvaro som knäcker sköra barnskelett på löpande barn.

Nattsköterskan Susan blir så uppjagad att hon hastigt och lustigt slutar sin anställning och som ersättare kommer Amy till ön. Hon knyter snabbt vänskapsband med den föräldralösa flickan Maggie som kan berätta om en ”mekanisk” flicka, Charlotte, som, brukade komma och prata med dem om nätterna. Samtidigt händer det allt konstigare och värre saker på sjukhuset, från krånglande hissar till dödliga attacker på personalen.

Mjaä… Det man väl får ge Jaume är att han gjort en jäkla uppryckning genom att gå från den här mellanmjölken till den extrafeta skräck-vispgrädde som är [Rec]. Inget av det som händer på sjukhuset och ön går utöver det man redan sett i tonvis med andra spök- och hemsökelsefilmer och det finns heller inte mycket av stämning eller effekter för att väga upp det generiska innehållet.

Manusmässigt finns dessutom en hel del problem eftersom händelseutvecklingen ofta känns otroligt forcerad, påskyndad av en orimligt upprörd Amy (spelad av Calista Flockhart). Hon ska ha något slags trauma i bakgrunden men det skissas upp alldeles för snabbt för att hennes brådstörta aktioner ska få tillräcklig trovärdighet. Som så ofta i filmer som inte känns riktigt genomarbetade finns också en hel del antydningar som sannolikt är tänkta att vara olycksbådande men som bara känns halvfärdiga eftersom de lämnas hängande utan något tydligt avslut.

Samtidigt blir antydningarna som rör just det som hänt på sjukhuset och som förstås är orsaken till alla läskigheterna väl övertydliga och de ledtrådar som Amy hittar väl bekväma. Som exempelvis det faktum att hon relativt omgående springer på en liten filmburk på den sedan 60-talet övergivna och igenbommade andra våningen. En filmburk vars innehåll händelsevis ger henne och den övriga personalen (med läkaren spelad av Richard Roxburgh i spetsen) tillräckligt med information för att kunna lista ut vad som hänt.

Det rent tekniska hantverket i Frágiles är kompetent men inte så mycket annat. När den spöklika gestalten väl dyker upp är den i och för sig också helt ok men vid det laget har man redan gett upp och den mekaniska Charlotte förmår inte skrämmas särskilt mycket.

Frágiles kan man med gott samvete hoppa över om det inte är så att man är orimligt nyfiken på vad Calista Flockhart pysslat med sedan Ally McBeal.

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Läs hela inlägget här »

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg