You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Läs hela inlägget här »

flesh-eating-mothersDet är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Läs hela inlägget här »

Edith Nesbit är för den stora (svenska) allmänheten sannolikt inte någon särdeles välkänd författare men spelar en viktig roll i den brittiska barnbokskanon. Hon berättar ofta om en syskonskara som råkar ut för mer eller mindre fantastiska äventyr, inte sällan med en magisk anstrykning.

Tresure SeekersBåde The Story of the Treasure Seekers (1899) och The Railway Children (1905) är dock berättelser fast förankrad i någon slags realism, även om barnens äventyr inte blir mindre fantastiska för det. I bägge fallen handlar det om familjer med frånvarande föräldrar, en mor (död) och en far (fängslad), samt ett tidigare ekonomiskt välstånd som nu förbytts i relativ fattigdom (det finns bara pengar till en tjänare!).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg