You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Nej, det är klart att publiken ville ha mer av både Mrado, JW och Jorge och det får vi i Snabba cash II. Redan förtexterna gör klart att alla tre – Joel Kinnaman, Dragomir Mrsic och Matias Varela – nu uppnått den där statusen som alla Scorsese-roller så hett eftertraktar: att vara Någon. Fares Fares var knappast var ett okänt namn vid den här tidpunkten så han får också vara med i kavalkaden.

Den nye spelaren på plan är alltså Mahmoud som vi fick stifta bekantskap med som hastigast redan i Snabba cash, där han körde svarttaxi åt Abdulkarim tillsammans med JW. Inte heller då framstod han som den skarpaste kniven i lådan. Nu jobbar han åt Radovan Krajnic men det går väl så där, eftersom han inte kan hålla ordning på de av Radovans horor som han har ansvar för. Därför har han nu bara ett par dagar på sig att skrapa ihop 300 000 spänn.

Han tar sin tillflykt till familjen där systern Jamila precis firar sitt bröllop. Och ger raskt sin hårt prövade far bevis för sin egen oförbätterlighet när han stjäl Jamilas bröllopspengar. Och i den andan fortsätter det – Mahmoud tycks helt enkelt oförmögen att ta ett enda vettigt beslut.

Här lyckas varken JW, Mrado eller Jorge i och för sig särskilt mycket bättre. JW har suttit inne efter det som timade i Snabba cash och blir nu dessutom blåst av sin gamle kursare Nippe. Vilket resulterar i en helt onödig och skämskuddig meltdown på Fredsgatan 12 bland bubbel och skaldjursplatåer. Jag menar, det hade väl räckt alldeles utmärkt med några väl valda ord om vilka hårdingar han lärt känna inne på kåken?!

Samtidigt spenderar Jorge ytterligare en film med att bara bli mer och mer blåslagen och i processen försöka blåsa Radovan. Ingen bra idé ens under de bästa av omständigheter och det är tur att han får lite hjälp av trafficking-offret Nadja.

Nackdelen med att försöka hitta på något nytt, snarare än att hålla sig till Lapidus förlaga, är att lockelsen att istället bara reprisera det som redan varit blivit allt för stor. Därför får nu JW och Mrado försöka återupprepa JW och Jorges relation från originalet, vi har en annalkande perfekt storm till avslutning (vi snackar en body count värdig en Shakespeare-tragedi) och det förekommer poetiska mellanbilder till tonerna av ett melankoliskt score.

Tyvärr har inte regissören Babak Najafi lyckats göra något eget av alla de här elementen och vad vet jag, det kanske var just det som var själva uppdraget – ”Gör om Espinosas Snabba cash”? Men den nagelbitande spänningen lyser med sin frånvaro och manuset lyckas inte alls sy ihop sina olika spår (JW/Mrado-Jorge-Mahmoud) på samma organiska sätt som i originalet. Från en hyfsad nivå av antydningar istället för övertydliga uttalanden i Snabba cash får Nippe här summera hela JW:s grej: det enda han vill ha är klass, men det är något man föds med och inget som kan köpas, oavsett hur många knarkmiljoner man kommer dragandes med.

Temat har dock förändrats en smula. Från försöken att bryta en oönskad arvskedja har fokus gått över till relationen mellan den som bryter och de som finns kvar. Alltså får både Mahmoud, Jorge och JW brottas med besvikna och förbannade familjer som menar att deras söner spottar på sina arv och är utan heder. De förstår inte hur männen gång efter annan kan svika sin släkt så kapitalt och ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att männen själva förstår det heller. De tycks på ett högst deprimerande sätt vara inne på en oåterkallelig bana som bara leder i en enda riktning.

Snabba cash II var helt ok och lider främst av att obönhörligen befinna sig i skuggan av ett betydligt bättre original. Återigen har vi också ett antal hårt inpressade referenser till JW:s försvunna syster Camilla (hon är helt plötsligt hans enda ”bra” sida som därmed försvann samtidigt med henne). Ska de komma att bära frukt i trilogins sista del? Bara att vänta och se.

Annonser

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.

Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.

Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.

Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.

JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.

En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.

Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.

Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)

Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.

Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.

Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.

Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.

Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.

Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.

Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?

I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.

Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.

Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.

Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender

Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.

Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.

Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?

Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser