The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Petite maman (2021)

alt titel: Lilla mamma, Lille mamma, Petite Maman – Als wir Kinder waren

Åttaåriga Nellys liv är fullt med avsked som hon inte hinner med. Först dog mormor utan att Nelly hade sagt ordentligt ”Hej då” just den dagen. Och Nelly tyckte jättemycket om sin mormor. Sedan lämnar mamma Nelly och pappa kvar i mormors hus utan att Nelly hinner säga ”Hej då” till henne heller. Nelly tycker om sin mamma också men tycker att hon aldrig verkar vara riktigt glad. Så en dag i skogen bakom mormors hus träffar Nelly Marion som är lika gammal som hon själv och som bor i ett likadant hus som mormors. Kommer Nelly kanske ändå att få en chans att säga sina borttappade ”Hej då”?

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

The Lobster (2015)

Tänk på alla romcoms där singelhuvudpersonen kan känna sig lite upprörd, förnärmad, kränkt. Kanske till och med diskriminerad i en värld som propagerar tvåsamhet. Vem är du om du spenderar Alla hjärtans dag eller Nyårsafton helt solo? I en äldre romcom hittar vår singelhuvudperson självklart en partner innan filmen är till ända. I en lite modernare variant kan det däremot visa sig att man, mot all förmodan, kan vara precis lika lycklig utan en stadig partner.

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

The Lost Daughter (2021)

alt. titel: Frau im Dunkeln, La figlia oscura

Barn är ju en sådan välsignelse. Little bundles of joy. Men samtidigt ett förkrossande ansvar. Ibland också fullkomligt outhärdliga. I egenskap av tvåbarnsmor kan Leda därför med visst medlidande se på hur den unga Nina ibland måste kämpa med tålamodet i förhållande till dottern Elena. Inte för att Leda känner vare sig mor eller dotter, men Nina och Elenas högljudda och omfattande amerikansk-grekiska familj har mer eller mindre invaderat samma lilla strand som Leda hade hoppats på att få ha ifred. Särskilt som hon är på en ”working holiday” och försöker få en del skrivande gjort i solstolen.

Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.