You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Så när det kommer en trilogi böcker som är mer rotade i vardagen än snoriga barn på dagis och som jag mer eller mindre slukar, då är det bra vardagsskit. Men i ärlighetens namn ska erkännas att det tog ett tag innan det där slukandet kom igång och jag blev övertygad om det storverk som Kristina Sandberg åstadkommit med sina böcker om Maj.

För det är verkligen inte den lättaste av huvudpersoner som vi förväntas bekanta oss med i den första delen, Att föda ett barn. Den unga Maj jobbar på kondis i Ö-vik på 30-talet och känner sig lite allmänt osäker här i världen. Hon suktar efter Erik som finns kvar därhemma i Jämtland även om han i ärlighetens namn inte tycks särskilt intresserad. Hon är hela tiden orolig för att göra sina föräldrar besvikna på hur deras dotter lever sitt liv, särskilt modern som är sjuklig.

Så när den hyfsat välbärgade och väletablerade Tomas Berglund gör några fumliga försök att uppvakta den söta kondisflickan håller Maj emot lite halvlamt men inser förstås samtidigt vilket gott parti Tomas är. Tillvaron ser dock till att fatta beslutet åt henne eftersom hon plötsligt befinner sig i olyckliga omständigheter och den enda framkomliga vägen är ett så snabbt som möjligt gifta sig med Tomas. Samt flytta in i den lägenhet som ligger på övervåningen i huset som ägs av hans dominerande mamma.

Hade det inte varit för föredömlig draghjälp från jobbets bokcirkel är det tveksamt om det blivit mer Maj för min del än Att föda ett barn. Mot slutet var jag hjärtligt less på Majs nojjor, skam- och skuldkänslor och, ärligt talat, rätt deprimerande liv med ett barn hon inte ville ha samt en man som hon inte älskade.

Men hur det nu var var det bara att hugga tag i andra delen, Sörja för de sina, och sakta men säkert börjar Sandberg väcka min fascination. Jag får allt lättare att uppskatta det idoga flödet av tankar från både Maj och en allvetande berättare som dyker upp lite här och var. En berättare som till lika delar tycks måna om och bli irriterad på sin bångstyriga huvudperson. I allt väsentligt skulle jag vilja påstå att Majs historia, från ungdom till ålderdom berättas i en klassisk stream-of-consciousness.

När jag väl kommer fram till Liv till varje pris (som renderade Sandberg Augustpriset 2014) är jag helt fast i Majs vardagsliv och författarens förmåga att sätta fingret på alla de där psykologiska spetsfundigheterna som man helst inte vill kännas vid hos sig själv. Maj är en till 100% trovärdig person med allt vad det innebär av fåfänga, önskan att bli uppskattad och rädslor för såväl stort som smått. Hon har förvisso verkligen inte haft ett enkelt liv där i Ö-vik med Tomas samt barnen Anita och Lasse. Men eftersom vi ibland (med berättarens hjälp) också se henne så att säga utifrån blir det så plågsamt uppenbart att det hårda livet inte gör henne lättare att umgås med till vardags. Ur sitt eget perspektiv sliter och släpar hon för familjens skull (man måste ju Bita Ihop och Ta Sig Samman) medan Tomas och Anita kommer överens om att det finns vissa saker som man ”inte säger till Mamma”.

Förutom en psykologisk fingertoppskänsla lyckas faktiskt också Sandberg att beskriva en vardag som jag finner nästan lika fascinerande som hober och enorma skalbaggar. Både för att den är en värld där jag inser att mina föräldrar befann sig och för att den ger mig perspektiv på mitt eget liv. Gift i unga år försöker Maj, redan när hon är mer än tio år yngre än jag själv är nu, med desperat glöd intala sig att hon minsann inte är någon tant. Och jag är ju verkligen ingen tant!

Romanen om Maj imponerar oavsett från vilket håll man väljer att betrakta trilogin. Språket är utmärkt och känns autentiskt, berättandet involverar läsaren, vardagskänslan är obevekligt fascinerande, personerna är alla vältecknade och nyanserade med både goda och dåliga sidor. Att Sandberg dessutom lyckas problematisera allt från alkohol(missbruk), husmorsrollen och psykisk ohälsa till föräldraskap och klassresor gör det hela närmast häpnadsväckande komplext.

Annonser

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.

Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.

Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.

Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.

Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.

I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).

Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.

För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Och eftersom Librivox är den eminenta sajt den är, var det inga problem att börja från början med Mary Barton (1848) och sedan gå vidare till Cranford (1853), Ruth (1853), North and South (1855) och slutligen Sylvia’s Lovers (1863). Gaskell dog av hjärtinfarkt blott 55 år gammal och hann därför inte avsluta Wives and Daughters som dock gavs ut 1965. Alltså ett oavslutat verk, liksom Dickens The Mystery of Edwin Drood kom att bli fem år senare.

För vilken brittisk 1800-talsförfattare som helst kan kopplingen till Dickens synas oundviklig, men i Gaskells fall finns det faktiskt en viss poäng med den. En del av hennes verk publicerades nämligen först som serier i Dickens Household Words och han tycks ha varit en flitig besökare i hennes hem i Manchester.

De delar också en djupt känd sympati för arbetarklassens villkor, ett perspektiv som sannolikt var svårt att undvika i industristaden Manchester. I debutromanen Mary Barton förekommer flera teman som sedan ska återkomma i Gaskells senare verk.

Dels har vi som sagt inkännande beskrivningar av den industrialiserade arbetarklassen. Mot dem står förstås inte sällan fabriksägarna och deras familjer. Gaskells styrka är dock först som sist psykologiskt nyanserade och trovärdiga personporträtt och i bägge dessa grupper finns både goda och onda personer. Till skillnad från Dickens, som gärna gjorde sina hjältar och hjältinnor hjärtinnerligen goda och sina skurkar outsägligt onda (gissa vilka som är roligast att läsa om?), låter Gaskell ofta en och samma person rymma både styrkor och svagheter.

Därför finns det inte sällan åtminstone en och annan fabrikör som förr eller senare börjar lyssna på sina kloka medarbetare och faktiskt lyckas skapa något av ett arbetarparadis i miniatyr. Händer inte det jäser dock missnöjet och åtminstone från Gaskells beskrivningar får man intrycket av att England på den här tiden ständigt befann sig på gränsen till upplopp. Går det riktigt illa, kan missnöjet resultera i dödsfall.

Vid sidan av sociala villkor lägger Gaskell också stor vikt vid religiösa frågor. Många av hennes personer är inte bara kyrkomän, utan dessutom sådana som inte finner sig tillrätta inom statskyrkans hank och stör (Gaskell var gift med en unitariansk pastor). I North and South är den enda anledningen till att den unga Margaret Hale måste lämna sitt älskade södra England för en bister stad i norr det faktum att hennes far blir en “dissenter” och därmed mister sin position som kyrkoherde.

Nu ska väl erkännas att det kanske inte primärt är för Gaskells utläggningar om politik och religion som jag gillar hennes författarskap. Nej, det är snarare hennes förmåga att teckna inte minst livfulla och fascinerande kvinnoporträtt samt försätta dessa kvinnor i intressanta omständigheter.

Mary Barton är exempelvis från början lite lockad av rikingen Harry Carson som (givetvis) lovar henne guld och gröna skogar. Men mer eller mindre på egen hand lyckas hon faktiskt komma underfund med att Carson inte är en särskilt pålitlig kille – hennes fantasier om giftermål har han inte en tanke på att uppfylla. Ett steg längre får titelpersonen Ruth ta tillsammans med den bortskämde mamma-gossen Henry Bellingham. Till synes fullt frivilligt bor hon en period tillsammans med honom utan att de är gifta eller att han lovar henne ett giftermål som aldrig kommer.

Givetvis resulterar detta förhållande i det som sådana förhållanden brukar resultera i, men jag uppfattar att Ruth först i efterhand ångrar eskapaden och då främst på grund av omgivningens attityder mot hennes son. Denna version av berättelsen om den fallna kvinnan tycker jag faktiskt är intressantare än Hardys Tess där hjältinnan blir regelrätt våldtagen och därmed kan ses som helt oskyldig till sitt prekära tillstånd.

Gaskell tycks ha varit oerhört förtjust i greppet att det ska ta ett bra tag, på nypet till för länge, innan hennes hjältinnor inser vilken man som är den rätte för dem. I Mary Barton ackompanjeras denna uppenbarelse dessutom med en andlös jakt för rädda hennes älskade Jem från galgen.

Men bara för att författaren skriver inkännande kvinnoporträtt innebär inte det att hon helt kan undfly den tid som hon levde i. Därför blir det exempelvis intressant att se hur Mary Barton mer eller mindre får skulden för Jems förmodade brott – att två män hamnar i handgemäng med dödlig utgång är ju bara väntat med en sådan vacker kvinna i leken.

Idag har Gaskell fått inta en undanskymd position bakom brittiska giganter som Jane Austen, Charles Dickens och Thomas Hardy. Trots att hon tycks ha varit mycket uppskattad i sin samtid avfärdades hon på 1930-talet som en författare vilken var ”all woman” och därför ”makes a creditable effort to overcome her natural deficiencies but all in vain”.

Lite väl orättvist kan jag tycka. Kanske var problemet att hon känns som en nedtonad kombo av Dickens märgfulla berättelser och Hardys tuffare realism? Oavsett anledning tycker jag att man gott kan strunta i magsura kommentarer om Elizabeth Gaskell och ge henne en chans, särskilt som många av hennes böcker finns i utmärkt version på Librivox (se länkar nedan). Förutom Wives and Daughters skulle jag då främst rekommendera North and South samt Mary Barton. Både Mary och Margaret Hale är bekantskaper som betalar sig i längden. Vill man ha något lite lättsammare är det heller inte helt fel med den milda humorn och sociala träffsäkerheten i Cranford, men själv föredrar jag de yngre kvinnorna.

Mary Barton (1848)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Cranford (1853)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Ruth (1853)
Librivoxkvalitet: Hyfsad, vad gäller tal av en och samma inläsare. Ljudkvaliteten är det dock inget fel på.

North and South (1855)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Sylvia’s Lovers (1863)
Librivoxkvalitet: Varierande vad gäller tal och ljudkvalitet med flera olika inläsare

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser