Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Jag skulle bli högeligen förvånad om det visade sig att debuterande regissören Valdimar Jóhannsson inte sett Robert Eggers The Witch minst en gång om dagen sedan premiären. I mina ögon lägger Dýrið också betoning på en olycksbådande stämning och halvkvädna visor, men kommer sedan inte så mycket längre. I det avseendet passar den isländska filmen väl in i denna nya ”skräck”-genre där det räcker med ett gäng antydningar och bilder på sådant som egentligen inte är läskigt (om det inte vore för den molande musiken som ligger i bakgrunden).

I Dýrið är det dock inte en häxa som får stå för de övernaturliga elementen utan i någon mån Black Philip himself. Den isländska filmen arbetar därmed mer genomgripande med den symboliska kristna dikotomin som fårsläktet rymmer – djävulsbocken kontra gudslammet. I sig ganska intressant. Jag tror dessutom att Dýrið eftersträvar ännu en koppling till den kristna liturgin. Filmen tar sin olycksbådande början på julafton, lamningen skulle kunna äga rum i påsktider och Maria pratar om en ”nystart”, vilket skulle kunna översättas till ”pånyttfödelse”. Ja, och så har vi som synes också en mor som heter “Maria”.

Men jag får aldrig ihop detta till något linjärt och följdriktigt. De övernaturliga elementen rymmer dessutom mer av folktro än renodlad kristendom. Överhuvudtaget har jag svårt att få ihop Dýrið till något särskilt alls. Historien och händelseutvecklingen i sig kan utan problem ses som en slags modern version av kanske framförallt bortbytingssagor (vill man dra det hela längre tillbaka går det också bra att hänvisa till “öga för öga, tand för tand”) men den här förbannade vaga framställningen gör mig kapitalt ointresserad.

Detsamma gäller dramat som är Ingvar och Marias relation samt deras lilla familjekonstellation som skapas en bit in i filmen. Det blir ganska snart tydligt att (1) Ingvar och Maria inte säger många knyst till varandra och (2) att det finns en stor sorg bakom dem. Eventuellt är 2 orsaken till 1. Problemet jag får är dock att det halva löfte om något mer än ”bara” ett renodlat familjedrama om två sorg-krisande människor, vilket i mina ögon sedan inte infrias. Men det gör att jag inte nöjer mig med att se en film om hur två sörjande föräldrar kan hitta tillbaka till varandra, vilket detta mycket väl skulle kunna vara om manuset inte alls hade plockat in de övernaturliga elementen.

Ska vi nu snacka ”elevated horror” vill jag åtminstone komma upp till Ari Aster-nivå, där olycksbådande antydningar i alla fall åtföljs av lite ”riktig” skräck också. Jóhannssons Dýrið är mer pang på rödbetan än Eggers The Witch men samtidigt mindre konsekvent i sin symbolik, så totalt sett hamnar de väl i ungefär samma otillfredsställande kategori. Allt för mycket antydningar och löften, allt för lite payback.

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

X2: Sofie Sarenbrant (2012 & 2013)

Så bibliotekets ljudbokstjänst slängde upp flera titlar av en Sofie Sarenbrant och jag tänkte att jag väl åtminstone kunde doppa tån i den viken. Bara av blotta antalet och titlarna trodde jag mig förstå att Sarenbrant skrev deckare och det visade sig också stämma. (Det visade sig dessutom att jag har noll koll på den svenska (ljudboks)deckarscenen med tanke på att författaren vunnit pris som ”Årets svenska deckarförfattare” från BookBeat. Två gånger.) Jag plockade på mig de två första delarna i hennes serie om polisen Emma Sköld, Vila i frid och Andra andningen.

El orfanato (2007)

alt. titel: Barnhemmet, Børnehjemmet, L’orphelinat, Das Waisenhaus, The Orphanage

Laura växte upp som föräldralös. Därmed ligger det nära till hands att hon i vuxen ålder försöker ta hand om andras barn. Till att börja med har hon och läkarmaken Carlos adopterat lille Simón, men Laura har mer ambitiösa planer än så. Hon och Carlos har nämligen köpt det gamla schabraket till hus vid spanska Atlantkusten som en gång rymde barnhemmet där Laura bodde. Här planerar Laura att öppna en internatskola för barn med funktionsnedsättning.

Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

Ju-on 2 (2003)

alt. titel: Förbannelsen fortsätter – The Grudge II, Ju-on: Forbandelsen 2, Ju-on 2 – La maledizione, La maldición 2, Ju-on: The grudge 2

Den hatiska Kayako fortsätter att ta livet av folk på löpande band. I alla fall de som är dumdristiga nog att besöka det hemsökta huset och den här gången är det ett TV-team som står på tur. De tror säkert att Kayakos hus är som alla andra hus i serien om hemsökta hus, det vill säga fejk. Men skrattar bäst som skrattar sist, i det här fallet Kayako.

Ju-on (2002)

alt. titel: Förbannelsen – The Grudge, Ju-On: Forbandelsen, Ju-on – Rancore, La maldición (The grudge), Ju-on: The Grudge

Dags för nästa japanska portalskräckis. I och för sig inte riktigt lika sjukt otäck som Ringu men å andra sidan har jag till dags dato bara sett den amerikanska remaken från 2004, betitlad The Grudge. Och den i sig räckte för att jag ganska länge helst inte ville göra nattliga toabesök med lyset släckt.

Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Ringu 2 (1999)

alt. titel: Ring 2: El círculo 2, El aro 2, The Ring 2, Ring 2

En kort tid har gått efter fyndet i den igenmurade brunnen under uthyrningsstugan och polisen är förbryllad. Inte enbart för att mannen i paret som hittade den drunknade kvinnan nu är död. Kvinnan har i sin tur försvunnit tillsammans med sin son, samtidigt som kvinnans far hittas död i sitt hem. Nej, det märkliga är att brunnskroppen bara tycks ha varit avliden i ett par år medan alla uppgifter tyder på att offret knuffades ned i brunnen för över 30 år sedan. (Ok, så det är också lite märkligt hur man kan avgöra det när Reiko och Ryuji av allt att döma hittade ett skelett och inte en ruttnande kropp i originalet…)

Ringu (1998)

alt. titel: Ringu – the Ring, Ring – Das Original, The Ring (El círculo), The Ring, Ring

Upplägget i denna moderna klassiker torde vara så pass välbekant att det knappt behövs återges, eller hur? Hur tittaren introduceras i den moderna myten om det förbannade videobandet av två tonårstjejer, för att sedan gå vidare till TV-journalisten Reiko Asakawa. Reiko är redan intresserad av exakt samma myt, men inledningsvis ovetande om att den har en koppling till systerdottern Tomokos dödsfall.