You are currently browsing the tag archive for the ‘Gravid’ tag.
Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.
Annonser
Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.
alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You
Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.
Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.
Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.
Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?
***
Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.
TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.
***
I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.
That’s what HE said!