alt. titel: El peor vecino del mundo
Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.
Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.
Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.
Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.
Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.
Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.
Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.
Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.
Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med 
Rörliga bilder och tryckta ord 