You are currently browsing the tag archive for the ‘Gravid’ tag.
TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.
***
I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.
En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.
Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.
Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!
Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.
***
alt. titel: Train To Busan
Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.
Där ser man vad duschsex kan leda till. Tack vare att sjuksköterskan Ana och maken Luis kröner sitt kärleksfulla förhållande med en ömsint date night missar de katastrofutsändningarna på TV. Därför förstår Ana först inte alls vad som händer när de på morgonen blir attackerade av grannflickan Vivian som tycks ha startat en ny diet vilken involverar människokött (borde väl bli lchf, va? Eller kanske Atkins? Paleo skulle också kunna funka eftersom det är raw som gäller…).
Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?
Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…
Det är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.
Om jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!
***
Innan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la Tomten är far till alla barnen. Och så inleds hela härligheten med en trailer för julens kommande storfilm som, till skillnad från filmen för dagen, inte handlar det minsta om jul – En man som heter Ove. Där den litterära förlagan utnämns till ”en av vår tids mest älskade romaner”. Allvarligt?! Överutnyttjade superlativ much?
Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…
***
Lucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.
Kay Pollacks oerhört (och för mig obegripligt) hyllade Så som i himmelen hade premiär 2004. Elva år senare är det i Så ock på jorden dags att återse Lena, Arne och alla de andra som inte lyckades med att ligga och dö på ett badrumsgolv i första vändan.
That’s what HE said!