Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.
Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”
alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?
I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.
Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”
alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers
Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.
***
Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.
Fortsätt läsa ”Madres paralelas (2021)”
alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers
”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”
Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”
Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.
Fortsätt läsa ”Utvandrarna (2021)”
Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.
Fortsätt läsa ”Malignant (2021)”
Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?
Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Rörliga bilder och tryckta ord 