L’une chante l’autre pas (1977)

alt. titel: Den ene synger, One Sings, the Other Doesn’t

Filmskaparen Agnès Varda var inte rädd för att skylta med sina principer, vare sig i film eller handling. Innan 1974 var abort helt olagligt i Frankrike. En bidragande orsak till att en lagändring i det avseendet kom till, var 1971 års “De 343:s manifest”. På initiativ av Simone de Beauvoir intygade här 343 mer eller mindre kända kvinnor att de genomfört aborter. I lagens ögon var de därmed brottslingar. En av dessa var Varda.

Så det är alltså i någon mening sin egen historia filmskaparen beskriver i filmen L’une chante l’autre pas. Den unga Pauline och den något äldre Suzanne är vänner i 60-talets Paris. Pauline bor fortfarande hemma hos mamma och pappa, medan Suzanne lever med fotografen Jérôme. Tyvärr är Jérôme en sann Konstnär i den meningen att han tar foton som ingen vill köpa. Det finns alltså väldigt lite pengar till honom, Suzanne och deras två barn. Och nu är Suzanne ännu en gång gravid. Pauline ljuger för sina föräldrar om en icke-existerande körresa och ger pengarna till Suzanne för att hon ska kunna åka till Schweiz för en abort.

Tio år senare stöter de på varandra igen av en ren slump. Nu kallar sig Pauline “Pomme” (äpple), är ihop med iranske studenten Darius (som hon träffade på en abortresa till Amsterdam) och försöker försörja sig på att sjunga med diverse mer eller mindre radikala kvinnogrupper. Suzanne har i sin tur startat ett familjeplaneringsstöd för kvinnor i sin hemstad. Därmed är det kanske inte så märkligt att de stöter ihop på en demonstration för aborträttigheter. Vi får sedan fortsatt följa de två, som håller kontakten via vykort, under ett antal kommande år.

Jag kan inte påstå att jag har någon särskilt utmejslad relation till Agnès Varda. Det enda jag visste, innan jag satte mig ned med dagens film, var att regissörens mer kända Cléo de 5 à 7 är den franska nya vågen-film som jag tyckt minst illa om.

Och jag ska väl inte heller påstå att L’une chante l’autre pas levererade någon storslagen filmupplevelse. Inte sällan får jag exempelvis intrycket av att skådisarna är så upptagna med att komma ihåg sina egna repliker att “dialoger” framstår som allt annat än det. Plus att de låter rejält stolpiga.

Framförallt var väl filmen intressant som ett tidsdokument, vilket dock presenteras i ett backspegelsperspektiv eftersom en hyfsat stor del av handlingen utspelas innan 1977. Men det är lätt att låta sig luras av den inte sällan dokumentära stilen, vilken Varda gärna blandar med mer poetiska eller kanske till och med drömska inslag. Filmen blir i slutänden en märklig blandning mellan dokumentär och drama, men det känns åtminstone som ett högst medvetet val från Vardas sida.

Syftet som antyds i titeln L’une chante l’autre pas kan jag också tycka är sympatiskt – Pomme och Suzanne skapar ett grundmurat systerskap trots att de egentligen är rätt olika. Jag uppfattar att Varda vill peka på det alla kvinnor ändå har gemensamt, oavsett hur olika de kan synas på ytan. Och i Vardas ögon sätter bland annat abortfrågan fingret på denna gemenskap. Det är viktigt för alla kvinnor att ha rätten till sin egen kropp.

Att denna rätt sedan bland annat artikuleras genom att Pomme och hennes kompisar uppför amatörmässiga skådespel, spelar tamburin och sjunger sånger om kvinnokampen (“Mon corps est à moi”) får kanske kritas upp på det smått rörande tidsdokumentkontot. Inte minst som de gärna gör allt detta inför storögt stirrande eller bistra byinvånare på franska landsbygden. De här scenerna är faktiskt ganska roliga i sin enorma kontrast. Huruvida humorn är medveten eller omedveten låter jag vara osagt.

Pommes olika sånger gav mig ändå en entusiasmerande kick i efterhand. Vid ett par tillfällen reflekterade jag nämligen över att de påminde en hel del om sångerna i Jaques Demys musikaler Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort. Först när jag läste på i efterhand visade det sig att Varda varit gift med Demy i nästan 30 år!

L’une chante l’autre pas är tillägnad Vardas egen dotter Rosalie, vilken också spelar Suzannes dotter Marie i slutet av filmen. Det är ett tillägnande som känns rimligt – Varda bör ha skrivit under det där manifestet 1971 för att efterkommande kvinnor inte skulle behöva befinna sig under samma förtryck som hon själv gjorde. I det avseendet lyckas faktiskt filmen föra fram sitt budskap utan att vara alltför pekpinneartad, sannolikt för att det förs fram genom så pass olika vektorer som Pomme och Suzanne.

Så höga poäng för det feministiska perspektivet. Detsamma gäller det, för den här perioden, så omhuldade kollektivet – “une vraie famille”. Själv kände jag hur jag fick ångestpåslag av blotta tanken på att befinna mig i en sådan miljö. För en tittare anno 2023 är det dessutom svårt att undgå att notera att det sker exakt noll slöj-problematisering när Pomme följer med Darius till Iran. Det var uppenbarligen en icke-fråga i det här sammanhanget. Men man kan kanske inte tänka på allt som filmskapare. Och i rättvisans namn spelades filmen in innan den islamiska revolutionen 1979.

Stort tack till Shinypoddens filmskola som var hela anledningen till att jag såg tidsdokumentet. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om dagens film tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

Resurrection (2022)

OBS! FET spoiler-varning

Lyssningen på Snacka om film!-poddens genomgång av den mer okände filmskaparen Andrew Semans Resurrection gjorde mig nyfiken. Inte minst eftersom jag hade ett vagt minne av att även Vargtimmen hyllat särskilt Rebecca Halls insats som den oroliga ensamstående mamman Margaret.

Fast först är inte Margaret särskilt orolig. Snarare framstår hon som en skrämmande kompetent och kontrollerad kvinna. Men som ändå kan bejaka sin sexualitet eftersom hon utan problem kan ringa upp vänsterprasslet Peter och be honom komma över för ett kvällsligg. Vilket väl också säger något om maktförhållandet dem emellan eftersom det alltså är Peter som vänsterprasslar med Margaret, inte tvärtom.

Kanske finns här ändå varningsflaggor? Kanske är Margaret lite för kontrollerad? Den stora lägenheten kan svårligen kallas “mysig” och hennes löprundor påminner mer om självspäkning än friskvård. Ganska tidigt ser vi att den asketiskt smala kroppen bär spår av ärr. Relationen med dottern Abbie verkar först förtroendefull och avslappnad men det är uppenbart att Margaret gruvar sig för den dagen Abbie ska lämna hemmet för college. Och den dagen kommer allt närmare.

Men detta är som sagt bara varningsflaggor, psykologiska testballonger, krusningar på den perfekta ytan. På en jobbrelaterad konferens får Margaret emellertid plötsligt syn på en man i auditoriet och tappar det fullständigt. Faktiskt så pass mycket att hon hastigt måste lämna lokalen och springa hela vägen hem. Inte bara för att undkomma mannen, utan också kontrollera att Abbie är ok. Vem är egentligen denne man och hur pass mycket av ett hot utgör han för Margaret och hennes dotter?

Nu hade jag förvisso redan fått de tankarna i huvudet från poddlyssnandet, men för min del finns det ganska snart tydliga frågetecken kring vad som egentligen händer “på riktigt” och vad som bara försiggår i Margarets post-traumatiserade hjärna. Missförstå mig rätt, Resurrection är en elegant konstruerad film och Rebecca Hall är verkligen otroligt bra som en kvinna vilken obevekligen närmar sig sammanbrottets kant.

Men alltså, börjar det finnas inte en viss mättnad på (skräck)filmer där det ska vara lite ambivalent om det verkligen finns något att vara rädd för eller om hotet bara är en filmisk materialisering av huvudpersonens krisande psyke? Jag tror att detta kan vara en anledning till att jag ändå blev ganska förtjust i Leigh Whannells version av The Invisible Man från 2020 – här förstod vi i publiken omgående att det faktiskt fanns ett fysiskt hot mot Elisabeth Moss Cecilia.

Frågan som förvisso kvarstår i Resurrection är i hur hög utsträckning Margaret inbillar sig mer eller mindre allt vi får se. Tyvärr får jag problem oavsett vilket tolkningsmönster jag försöker applicera. Det kan vara så att mannen på konferensen verkligen är den hon tror, men i så fall är det väldigt oklart vad av det som som sedan utspelas egentligen händer. Eller också är redan den första åsynen något som Margaret inbillar sig, men det innebär i sin tur att typ 90% av resten av filmen bara utspelas i hennes huvud. Vad gör hennes kropp under tiden?

Som arbetsmiljöombud kunde jag inte heller låta bli att fundera på arbetsgivarens arbetsmiljöansvar i USA. Här har vi alltså en medarbetare (förvisso chef, men många chefer har ju i sin tur en chef) som verkar försvinna från jobbet utan anledning flera dagar i sträck och som beter sig ytterst märkligt när hon väl är på plats. Trots det lyser HR-avdelningen med sin frånvaro och den enda som verkar fråga hur hon mår är hennes praktikant.

Samtidigt lyckas Resurrection lyfta frågor kring problematiska relationer via ganska subtila vägar. Hela filmen börjar med att Margaret råder sin unga praktikant att göra slut med den där killen som i och för sig är snygg och trevlig, men som kanske är lite för förtjust i att skämta på sin flickväns bekostnad. Som säger att hon bara är överkänslig och humorbefriad när hon ber honom att sluta. Margaret benämner honom frankt för det han är – en sadist. När Margaret själv behöver hjälp och uppsöker polisen finns ingen hjälp få mot en försiktig stalker. Det enda de kan erbjuda är pamfletten “Guidelines how to treat a potential stalker” och rådet “Be smart, be careful”.

Som skräckfilm måste jag alltså säga att Resurrection blev lite misslyckad, men det beror som sagt på att jag känner att jag börjar vara lite less på den här typen av psykologiska ambivalens-historier. I allt annat är det en extremt välgjord film.

X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.

Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.

Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).

Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.

Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.

Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.

The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.

Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.

Jodaeiye Nader az Simin (2011)

alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation

Forushande (2016)

alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman

A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Ju-on 2 (2003)

alt. titel: Förbannelsen fortsätter – The Grudge II, Ju-on: Forbandelsen 2, Ju-on 2 – La maledizione, La maldición 2, Ju-on: The grudge 2

Den hatiska Kayako fortsätter att ta livet av folk på löpande band. I alla fall de som är dumdristiga nog att besöka det hemsökta huset och den här gången är det ett TV-team som står på tur. De tror säkert att Kayakos hus är som alla andra hus i serien om hemsökta hus, det vill säga fejk. Men skrattar bäst som skrattar sist, i det här fallet Kayako.

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.