A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.

Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att  gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.

Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.

Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.

Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.

Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.

Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?

Ju-on 2 (2003)

alt. titel: Förbannelsen fortsätter – The Grudge II, Ju-on: Forbandelsen 2, Ju-on 2 – La maledizione, La maldición 2, Ju-on: The grudge 2

Den hatiska Kayako fortsätter att ta livet av folk på löpande band. I alla fall de som är dumdristiga nog att besöka det hemsökta huset och den här gången är det ett TV-team som står på tur. De tror säkert att Kayakos hus är som alla andra hus i serien om hemsökta hus, det vill säga fejk. Men skrattar bäst som skrattar sist, i det här fallet Kayako.

Fortsätt läsa ”Ju-on 2 (2003)”

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.

Fortsätt läsa ”Madres paralelas (2021)”

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Fortsätt läsa ”Utvandrarna (2021)”

Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

Fortsätt läsa ”Malignant (2021)”

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Fortsätt läsa ”X3: Alberte-trilogin (1926-1939)”