You are currently browsing the tag archive for the ‘Gravid’ tag.
Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?
Så när det kommer en trilogi böcker som är mer rotade i vardagen än snoriga barn på dagis och som jag mer eller mindre slukar, då är det bra vardagsskit. Men i ärlighetens namn ska erkännas att det tog ett tag innan det där slukandet kom igång och jag blev övertygad om det storverk som Kristina Sandberg åstadkommit med sina böcker om Maj.
För det är verkligen inte den lättaste av huvudpersoner som vi förväntas bekanta oss med i den första delen, Att föda ett barn. Den unga Maj jobbar på kondis i Ö-vik på 30-talet och känner sig lite allmänt osäker här i världen. Hon suktar efter Erik som finns kvar därhemma i Jämtland även om han i ärlighetens namn inte tycks särskilt intresserad. Hon är hela tiden orolig för att göra sina föräldrar besvikna på hur deras dotter lever sitt liv, särskilt modern som är sjuklig.
Så när den hyfsat välbärgade och väletablerade Tomas Berglund gör några fumliga försök att uppvakta den söta kondisflickan håller Maj emot lite halvlamt men inser förstås samtidigt vilket gott parti Tomas är. Tillvaron ser dock till att fatta beslutet åt henne eftersom hon plötsligt befinner sig i olyckliga omständigheter och den enda framkomliga vägen är ett så snabbt som möjligt gifta sig med Tomas. Samt flytta in i den lägenhet som ligger på övervåningen i huset som ägs av hans dominerande mamma.
Hade det inte varit för föredömlig draghjälp från jobbets bokcirkel är det tveksamt om det blivit mer Maj för min del än Att föda ett barn. Mot slutet var jag hjärtligt less på Majs nojjor, skam- och skuldkänslor och, ärligt talat, rätt deprimerande liv med ett barn hon inte ville ha samt en man som hon inte älskade.
Men hur det nu var var det bara att hugga tag i andra delen, Sörja för de sina, och sakta men säkert börjar Sandberg väcka min fascination. Jag får allt lättare att uppskatta det idoga flödet av tankar från både Maj och en allvetande berättare som dyker upp lite här och var. En berättare som till lika delar tycks måna om och bli irriterad på sin bångstyriga huvudperson. I allt väsentligt skulle jag vilja påstå att Majs historia, från ungdom till ålderdom berättas i en klassisk stream-of-consciousness.
När jag väl kommer fram till Liv till varje pris (som renderade Sandberg Augustpriset 2014) är jag helt fast i Majs vardagsliv och författarens förmåga att sätta fingret på alla de där psykologiska spetsfundigheterna som man helst inte vill kännas vid hos sig själv. Maj är en till 100% trovärdig person med allt vad det innebär av fåfänga, önskan att bli uppskattad och rädslor för såväl stort som smått. Hon har förvisso verkligen inte haft ett enkelt liv där i Ö-vik med Tomas samt barnen Anita och Lasse. Men eftersom vi ibland (med berättarens hjälp) också se henne så att säga utifrån blir det så plågsamt uppenbart att det hårda livet inte gör henne lättare att umgås med till vardags. Ur sitt eget perspektiv sliter och släpar hon för familjens skull (man måste ju Bita Ihop och Ta Sig Samman) medan Tomas och Anita kommer överens om att det finns vissa saker som man ”inte säger till Mamma”.
Förutom en psykologisk fingertoppskänsla lyckas faktiskt också Sandberg att beskriva en vardag som jag finner nästan lika fascinerande som hober och enorma skalbaggar. Både för att den är en värld där jag inser att mina föräldrar befann sig och för att den ger mig perspektiv på mitt eget liv. Gift i unga år försöker Maj, redan när hon är mer än tio år yngre än jag själv är nu, med desperat glöd intala sig att hon minsann inte är någon tant. Och jag är ju verkligen ingen tant!
Romanen om Maj imponerar oavsett från vilket håll man väljer att betrakta trilogin. Språket är utmärkt och känns autentiskt, berättandet involverar läsaren, vardagskänslan är obevekligt fascinerande, personerna är alla vältecknade och nyanserade med både goda och dåliga sidor. Att Sandberg dessutom lyckas problematisera allt från alkohol(missbruk), husmorsrollen och psykisk ohälsa till föräldraskap och klassresor gör det hela närmast häpnadsväckande komplext.
Annonser
Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.
Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.
Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.
Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.
Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.
Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.
I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).
Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.
För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…
Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?
***
Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.
TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.
***
I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.
En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.
Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.
Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!
Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.
***
alt. titel: Train To Busan
Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.
Där ser man vad duschsex kan leda till. Tack vare att sjuksköterskan Ana och maken Luis kröner sitt kärleksfulla förhållande med en ömsint date night missar de katastrofutsändningarna på TV. Därför förstår Ana först inte alls vad som händer när de på morgonen blir attackerade av grannflickan Vivian som tycks ha startat en ny diet vilken involverar människokött (borde väl bli lchf, va? Eller kanske Atkins? Paleo skulle också kunna funka eftersom det är raw som gäller…).
That’s what HE said!