Knock at the Cabin (2023)

Det är faktiskt inga försiktiga knackningar som hörs på dörren till det charmiga trähuset, idylliskt (men avsides) beläget i skogen invid en sjö. Snarare är det rejäla bankningar, vilket inte är så konstigt om man betänker att den som står för bankandet är byggd som en mindre stridsvagn.

Trots sin imponerande kroppshydda och mångahanda tatueringar hävdar emellertid mannen som kallar sig Leonard att han inte är ute efter att skada den lilla familjen som hyrt huset på sin semester. Han och hans tre “kompanjoner” måste bara få lite hjälp att stoppa apokalypsen.

De har alla fyra, oberoende av varandra, under en period haft hemska visioner av vad som kommer att hända och det bara är just den aktuella familjen som kan agera räddare i nöden. Disharmonin i kråksången är dock att enda sättet att avvärja världen och mänsklighetens undergång är att familjen måste döda en av de sina.

Frågan är möjligen om upplägget görs mer eller mindre tragiskt av det faktum att Eric och Andrew älskar både varandra och adopterade dottern Wen så mycket att de eventuellt är beredda att offra hela världen på sitt eget altare. Samtidigt kan ju inte en så fantastisk historia vara sann, så det borde inte vara någon större risk för dem att vägra delta i den makabra charaden. Eller…?

Jag noterar med lika delar tillfredsställelse och förfäran att jag nu sett alla Shyamalans filmer från och med 1999 års Sixth Sense, förutom filmen innan Knock at the Cabin – Old. Från och med Lady in the Water har filmskaparen i mina ögon emellertid varit en opålitlig jäkel som lika gärna kan få ur sig något rätt underhållande, exempelvis Split, som något rätt…undermåligt, exempelvis After Earth. Tyvärr ligger tyngdpunkten än så länge i den senare delen.

Samtidigt måste jag ge den person rätt som kommenterade att ”Ingen älskar en Shyamalan-film mer än Shyamalan själv”. Den kärleken skapar utan tvekan ett imponerande självförtroende, om än inte alltid en motsvarande självinsikt.

Och apropås självinsikt… Enligt Wikipedia ska Shyamalan ha sagt att manuset till Knock… var “the fastest he had ever written in his career”. Det…signalerar inte någon större omsorg om kvalitet om jag ska vara helt ärlig. Nu bygger filmen förvisso på en hyllad förlaga, The Cabin at the End of the World av amerikanske författaren och redaktören Paul G. Tremblay. Vad jag kan se hade filmen kunnat bli riktigt intressant om den lagt sig närmare denna förlaga. I nuläget tycks det tyvärr som om Shyamalan snarare snärjt in sig ännu mer i den predestinerade och religiösa härva som han anklagades för att ha skapa i Signs.

Det framställs förvisso mer som en fråga än ett konstaterande, men anledningen till att just Andrew, Eric och Wen ska ha blivit utvalda till motvilliga världsfrälsare skulle möjligtvis kunna bero på att deras kärlek är av en extraordinär art. Inget av det vi får se i nutid eller diverse återblickar motsäger den bilden. Snarare framstår den lilla trojkan som närmast motbjudande perfekta. Wen är lillgammal, rar och söt som socker. Andrew är människorättsjurist och vältränad. Eric gillar att spela lökiga roadtrip-låtar som de alla tre sjunger med i.

Så länge Knock… kan hålla liv i ambivalensen om det verkligen är på riktigt, det dessa fyra apokalypsens budbärare har sett i sina visioner, eller om de bara deltar i ett osedvanligt omständligt fall av hämndlysten gay-bashing är Knock… hyfsat underhållande. Själva det moraliska dilemmat är ganska intressant i sig och spelar på klassikern “Det viktiga är inte vad du är beredd att dö för, utan vad du är beredd att döda för”. Skulle du vara beredd att offra en älskad familjemedlem för mänsklighetens fromma? Skulle du vara beredd att låta en älskad familjemedlem leva med bördan att ha tagit livet av dig för att rädda världen?

Men Knock… håller inte samman hela vägen, ett problem som jag vill minnas hemsökte även Split. För en gångs skull har vi heller ingen patenterad Shyamalan-vändning på slutet. Upplägget “apokalyps eller inte?” kvarstår från början till slut.

Förutom de rent manusmässiga problemen är inte heller vare sig rollistan eller dess porträtt särskilt upphetsande. Dave Bautista spelar Leonard och bevisar än en gång att hans främsta bidrag till skådespelarskrået ligger i tystlåten kroppsvikt. Andrew spelas av brittiske Ben Aldridge, vars Neve Campbell-skakiga andning blir ganska påfrestande vart efter det lider. Det roligaste var Rupert Grints Redmond som med ruelse i rösten och skam i blicken erkänner att han gjorde “questionable things when I was young and stupid”.

Knock… tappar lite för mycket på slutet för att kvalificera sig i kategorin “en helt ok Shyamalan”. Vill jag vara riktigt ogin skulle jag också kunna påstå att filmen uppvisa samma tveksamma inställning till psykisk ohälsa som Split och The Visit. Samtidigt, den är ingen After Earth eller The Happening.

Annons