You are currently browsing the tag archive for the ‘Slott’ tag.

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Hayao Miyazakis Nausicaä… rörde sig både på marken och uppe i skyn, men när Pazu väl skuddat stoftet från gruvstaden av fötterna är det himmelsaction som gäller för Laputa. I än högre utsträckning än den tidigare filmen visar regissören och manusförfattaren här prov på innovativ steampunk i form av luftskepp. Men i likhet med Nausicaä… står det snart klart att skepp med organiska eller biologiska utseenden och rörelseformer är positivt kodade medan stela metallskrov får stå för det oböjliga och krigiska. Därför påminner piraternas åkdon (spoileralert!) om trollsländor med surrande vingar (avslöjande namn #1: Tiger Moth) samtidigt som den maktfullkomlige överste Muskas får hålla tillgodo med ett åbäke som mest av allt påminner om en flygande atlantångare (avslöjande namn #2: Goliath).

Miyazaki har också plockat med sig det huvudsakliga budskapet från sin tidigare film, om än en smula nedtonat. Precis som för de gamla atlantiderna var Laputas undergång högmod, i det här fallet ett högmod som gjorde att man trodde att man kunde leva losskopplad från jorden. Laputas enorma volucitkristall må ha gett dess invånare möjlighet att skapa ett flygande slott men det kunde inte ersätta längtan efter träd, gräs och stenar. Överste Muska är å andra sidan en skurk som bara är ute efter makt att förgöra, men som i alla fall motiverar sina handlingar på samma sätt som Nausicaä…: om inte han tar kommando över Laputas krafter så kommer någon annan att göra det.

Historien är rejält renodlad även om den bjuder på nya avslöjanden längs med vägen om vem Sheeta egentligen är och varför Muska är ute efter hennes kristall. Samtidigt har filmen ett bra driv som gör den något rakare färden mot slutmålet rapp och vital. Laputas farligt lockande kraft är även den mer förädlad – nu göms den förgörande potentialen i en helt känslolös och neutral kristall och inte i ett gigantiskt smältande monster. Resultatet är dock fortfarande detsamma: en bländade blixt, eldstormar och vad är misstänkt likt ett svampmoln.

Kanske beror drivet på att Miyazaki har ersatt sin post-apo-värld med en fascinerande blandning av victoriansk steampunk och uråldrig teknologi. Det är lätt att se hur Disneys Atlantis i många avseenden är en undervattensversion av Laputa. Den brittiska känslan går igen i såväl gruvsamhället (Puza hade mycket väl kunnat heta Tiny Tim) som plommonstopen och de små runda glasögonen på Muskas Pinkerton-hantlangare. Bakgrundsberättelsen som rullar samtidigt med förtexterna synes den här gången inte vara en vävd gobeläng, utan träsnitt.

Samtidigt känns det som om en litterär bakgrund den här gången inte återfinns hos H.G. Wells utan i Jules Vernes Une Ville flottante från 1870 (även om Wells 1908 i och för sig publicerade boken The War in the Air). Men förstås också hos Jonathan Swift som redan 1726 föreställde sig en flytande ö vid namn Laputa i Gullivers resor, en referens som också görs uttryckligen i filmen.

Även om Nausicaä… var snygg har Laputa tagit ett par rejäla kliv framåt i det avseendet. Många gånger är bilderna så fulländade att jag nästan blir tårögd. Men om jag ibland kan vara osäker på vem som egentligen bär ansvaret för berättelse, tempo och driv i en spelfilm är jag banne mig ute på ännu sankare mark när det gäller utseendet i en animerad film – regissören, fotografen, art directorn eller animatörerna. Jag får nöja mig med att njuta av de fantastiska molnformationerna, de gnistrande grottorna och den uppgående solens strålar på bröstvärnen på Muskas tillhåll.

Det som möjligen funkade bättre i Nausicaä… var genus- och åldersperspektivet. Pazu och Sheeta ska vara ungefär lika gamla och deras relation är ömsint porträtterad, två föräldralösa barn som finner styrka i varandra för att kunna navigera i en fientlig och förvirrande värld. Men det är en hel del fokus på att Pazu ska bete sig som en ”man”, vilket bland annat innebär att det är hans plikt att ta hand om och rädda Sheeta. Hon hittar i och för sig en förebild i den kvinnliga piratledaren kapten Dola men i allt väsentligt är det Pazu som får se till att det händer saker och att de besegrar skurkarna.

Och medan det inte förekommer någon antydan till hanky panky mellan Pazu och Sheeta får hon finna sig i att bli ivrigt uppvaktad av Dolas avgjort fullvuxna söner. Här har jag svårt att bestämma mig för om den detaljen blir bättre eller sämre av att situationen tydligt spelas upp som en comic relief enär männen är både korkade, klantiga och förlägna. Det, plus deras förhållande till sin mor, gör förresten att jag undrar om piratfamiljen inte fått stå förebild för Futuramas onda genius Mom, ägare till MomCorp.

Dessa sista invändningar drar ned Laputa så pass många snäpp att den hamnar på samma nivå som Nausicaä…, trots att den rent filmiskt sett i många avseenden är klart överlägsen sin föregångare.

Den här gången tror jag att jag är mer i linje med kollegorna Filmitch och Fripps filmrevyer än Jojjenito.

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

I Hayao Miyazakis långfilmsdebut (som, i rättvisans namn, är producerad innan Ghibli skapades vilket jag skrev om igår) är Cagliostro ingen person utan en pyttenation någonstans i Europa som ståtar med såväl alper som fantasifulla sagoslott. På plats finns emellertid också en greve och han är en minst lika ful fisk som sin 1700-talsföregångare. I sann moahaha-skurksanda har han kidnappat den unga prinsessan Clarisse för att tvinga henne att gifta sig med honom. På så sätt planerar han att komma över både landets tron och den hemliga skatt som gömmer sig någonstans i slottet.

Men då har greven inte räknat med mästertjuven Lupin III (trean kommer sig av att han är sonson till den berömde inbrottstjuven Arsène Lupin). Lupin har en gång tidigare försökt att bryta sig in i Cagliostros slott eftersom han misstänker att det gömmer ett enormt falskmynteri vilket använts för att destabilisera världspolitiken i århundraden. Så hans ansträngningar för att kullkasta grevens planer handlar kanske minst lika mycket om ett begär efter revansch, som omtanke om den stackars Clarisse. Clarisse blir i sin tur emellertid handlöst förälskad i den sorglöse tjuven som likt en katt tycks ha nio liv och alltid landa med tassarna på backen.

Så, det här var ju en ganska frejdig historia. Tydligen ligger det en manga i botten där läsarna redan fått stifta bekantskap med våra huvudsakliga rollfigurer: Lupin, hans medhjälpare Daisuke Jigen och femme fatalen Fujiko Mine. Efter dem jagar den stackars kommissarie Zenigata vid Interpol men han är ständigt är flera drag bakom sitt byte. Tydligen ska filmen dock ha gjorts betydligt mer barntillåten jämfört med mangan, vilket inneburit en mer påklädd Fujiko och en mindre kåtbockig Lupin. Eller ja, historien håller vår hjälte i alla fall tillräckligt upptagen för att inte hinna dyka ned i någon villig barflickas generösa decolletage. Han är dessutom en uppseendeväckande hederlig tjuv, han försöker aldrig stjäla något från Clarisse eller tveka över huruvida det är värt att hjälpa henne ur knipan.

För här händer det grejor mest hela tiden. Slottet är smockfullt med falluckor, lönngångar, underjordiska sjöar och en dödsbringande källare som faktiskt påminner en hel del om det ryska Samael-nästet i Guillermo del Toros Hellboy. Kan man bara acceptera en hel del fumlig slapstick-humor (den är många snubblande poliser, kvarnvinge-vevande armar och ilsket illröda skurkar) bjuder Slottet i Cagliostro på en riktigt underhållande skröna. Jag gillade kombon av gotik, steampunk, äventyr, heist och en liten, liten touch av rysligheter i form av en hord av skoningslösa lönnmördare. Lupin har ärvt all sin farfars klurighet och kompletterat den med en massa fiffiga pryttlar som han i sann Batman-anda kan förvara i bältet.

Utseendemässigt inbillar jag mig att det märks att detta är ett första försök till långfilm, men det kan ju också ha med årtalet att göra. Stillbilderna är oftast otroligt snygga och detaljerade medan allt som ska vara rörligt känns betydligt mer skissartat. Rörelsemönstren är inte särskilt realistiska och figurerna känns ganska stereotypa, både till utseende och karaktär. Vilket å andra sidan inte ska tolkas som att filmen enbart är simpel – den avslutande fajten i ett enormt urverk är fantastiskt påhittig rent koreografiskt. Tydliga linjer och klara färger påminner mig en hel del om Hergés ligne claire. Samtidigt är det tydligt att Miyazaki redan här hade ett fast grepp om detta med ljus, mörker, skuggor och kontraster, det är bara inte lika komplext som det skulle komma att bli i senare produkter.

Jag är förstås inte den enda att lockas av Ghibli (eller ja, enbart Miyazaki i det här fallet). Bloggkollegorna Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett och skrivit om Slottet i Cagliostro.

alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream

Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.

Läs hela inlägget här »

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

Nej, nu känns det som om det var länge sedan jag bjöd på en hederlig fredagssågning!

***

Castle FreakEtt gammalt italienskt lantkök. Ni vet ett sådant där med vitmenade väggar samt stadiga och charmigt patinerade bänkar och bort. En inredningsdesigners lantromantiska våta dröm med andra ord. Och här har vi också gourméns våta dröm i all sin enkelhet: ett rustikt lantbröd och en god salami.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg