The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Men det var såklart Kingdom som fick mig nyfiken på förlagan eftersom jag gillade blandningen mellan historisk klasskamp och zombies. Klasskampsperspektivet finns också i The Kingdom of the Gods, men gör det både mer och mindre tydligt skulle jag säga. Å ena sidan mer tydligt eftersom jag fattar för att hela orsaken till zombiesmittan helt enkelt ligger i kannibalism, orsakad av en befolkning som knäar under krigssvält och skatter. Å andra sidan mindre tydlig eftersom tv-serien Kingdom gör en större poäng av att smittan från början är orkestrerad för att härskarklassen ska kunna fortsätta att härska.

Händelseutvecklingen i The Kingdom of the Gods är också mer övernaturligt anstruken, där både banditkrigaren Jae-ha och de skugglika ninjakrigare som förföljer den unge prins Yi Moon verkar ha krafter man vanligtvis inte stöter på i sinnevärlden. Jae-ha tappar av någon för mig oklar anledning synen när solen går ned, vilket ändå inte hindrar honom från att svinga sitt svärd med extremt våldsamma resultat. Det är också dessa resultat som jag upplever att tecknaren Kyung-Il Yang främst är ute efter att levandegöra.

Teckningarna är mättade av svärta och linjer, varav de senare ofta kan tolkas både som blodskvättande och rörelseintryck. Det är sällan vi ser en svärdsklinga som inte dryper av blod, alternativt är i färd med att klyva en kropp i bitar. På samma sätt som det är sällan vi ser en mun som inte antingen kröker sig i ett bistert smil eller hugger in på en mänsklig kropp. Bildspråket låter ana en stil som jag förknippar med både manga och ett kanske mer västerländskt svårmod. Kyung-Il Yang visar dessutom upp en flink blandning mellan närbilder som zoomar in på ett öga och mer överblickade dito på exempelvis en anstormande zombiehord, en blandning som i sin tur också understryker intrycket av ständig rörelse.

Efter Kingdom skulle jag möjligen klaga en smula på själva innehållet, där jag uppfattar The Kingdom of the Gods som en mer rätlinjig och ”enklare” historia. Jag tycker också att streaming-serien gjorde helt rätt val som dels gjorde prinsen äldre, dels tog ned berättelsen till en mer realistisk nivå (fast med zombies, då). I vanliga fall brukar det ta mig ett bra tag att läsa en serie, men sidorna i The Kingdom of the Gods rasade iväg oväntat snabbt. Kanske för att minst 60 procent av alla serierutor avbildade fajter av olika slag?

Albumet The Kingdom of the Gods bjussar dessutom på en bonushistoria, Burning Hell, också tecknad av Kyung-Il Yang och med en historia av In-wan Youn. (Vilken ska ha kläckt själva konceptet för The Kingdom of the Gods. Den historien skrevs däremot av Eun-hee Kim.) Tyckte jag att det var mycket fajter i originalhistorien är det emellertid en ren västanfläkt jämfört med Burning Hell, som tilldrar sig på en avlägsen ö dit både Japan och Korea skeppar sina mest avskyvärda brottslingar. För närvarande finns där den japanske kannibalen Juu och den koreanske läkaren Han, där den förre vill äta alla han ser medan den senare vill flå dem levande. Nu närmar sig ett piratskepp ön, med något mycket värdefullt i lasten…

Det var kul att bekanta mig med The Kingdom of the Gods men jag blev utan tvekan mer underhållen av Kingdom. Netflix-serien lyckades göra den ursprungliga historien både bredare och djupare.

X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Men nu är vi alltså tillbaka till tiden då Henry med stor iver uppvaktade ”horan” Anne Boleyn mitt framför ögonen på sin (katolskt) lagvidga hustru, Catalina de Aragón (Katarina av Aragonien på ren svenska). Hela den välbekanta historien utspelas dock via statsmannen och juristen Thomas Cromwell, en spelare som jag skam till sägandes inte alls kände till innan.

Jag kan förstå att romanen blev och blir hyllad. Den ger intryck av oerhört gedigna efterforskningar utan att för den skull bli föreläsande. Mantel lyckas med både nyanserade personporträtt, ett språk som varken känns för modernt eller skrattretande ålderdomligt samt miljöskildringar som skapar djup och bredd istället för att framstå som ett detaljrabblande.

Och ändå…jag har oerhört svårt att komma in i berättelsen. Det krävs lässessioner på minst en timme för att jag ska börja känna mig någorlunda hemma men det är fortfarande så att jag tappar bort mig, särskilt i det rika persongalleriet. I mina ögon tycks det som om jag skulle behövt ha läst på en hel del för att verkligen hänga med bland alla Percys, Norfolks och Suffolks. Jag gillar Mantels berättargrepp att referera till Cromwell som ”he”, eftersom det ger möjlighet att inta både ett första- och tredjepersonsperspektiv. Samtidigt underlättar det inte den här personorienteringen eftersom vår huvudperson inte sällan tänker på andra som ”he” eller ”she” utan att namnge vederbörande. Som man såklart gör när man tänker, men det gjorde att jag hade svårt att alltid veta vem som åsyftades.

Då var det ju tur att mitt lokala bibliotek bjussade på utlåning av den likaledes hyllade TV-serien med samma namn från 2015, om 6 timslånga avsnitt. Här är det Mark Rylance som står i centrum, tillsammans med Claire Foy som Anne Boleyn och Damien Lewis som Henry. Rylance är väl kanske inte någon inom den brittiska skådiseliten som förknippas med ett stort mått tjosan-hejsan men det ligger honom knappast i fatet när det gäller rollen som Thomas Cromwell. Snarare understryker hans stillsamma sätt en mångbottnad karaktär som är både öm make och far, kärlekstörstande man och makthungrig statsman.

Risken finns att jag drar alldeles för stora växlar på just Rylance prestation och manuset, för det jag uppfattar som mest tongivande i serien var verkligen inget jag hade med mig från läsningen. Gestaltad på TV-skärmen framstår Cromwell som dels rejält kärlekskrank, dels någon som kan vänta bra länge på att få hämnd. Men som sagt, läsningen var så pass svårgenomtränglig att jag hade svårt att få grepp om huvudpersonens mer långtgående planer och strategier.

Det TV-serien möjligen saknade, jämfört med förlagan, var mångfalden av miljöskildringar. Serien fixar interiörer och kostymer alldeles galant, men den nästan fysiska upplevelsen av en sprakande brasa eller genomvätande regnväder får den inte till. Men som sagt, interiörer och kostymer är fullkomligt fläckfria. Kostymerna är snygga men publiken får ändå en uppfattning om deras bekvämlighet (o-) och funktionalitet (icke-). Samtidigt som interiörerna är imposanta så det räcker men även de framstår som både obekväma och kylslagna.

Rylance är som sagt mycket bra som Cromwell, detsamma gäller Foys härsklystna Anne. Tyvärr fick jag en hel del problem med Lewis som Henry, tack vare en alldeles för nylig titt på Dreamcatcher. I övrigt fylls persongalleriet av både mer eller mindre välkända brittiska fejs som Jonathan Pryce, Bernard Hill, Tom Holland och Thomas Brodie-Sangster.

TV-seriens renodling av historien gör också tydligare än romanen i hur hög utsträckning detta är en historia om arvingar, det vill säga barnaalstrande, havandeskap och födslovåndor. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stor dragningskraft just det elementet utgjorde för Mantel när hon bestämde sig för att skriva den eftersom hon själv tydligen varit svårt drabbad av edomitrios.

Ska jag ge en rekommendation skulle det nog vara att se serien först och sedan ta sig an boken om man är nyfiken på Mantels hantverksskickliga framställning. För även om jag inte fastnade för romanen i någon större utsträckning har jag inga problem att se dess litterära mervärde jämfört med TV-serien.

Wolf Hall (2009)

Wolf Hall (2015)

Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Fortsätt läsa ”Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”

Ett, tu…TV-serier! #12

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #12”

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Fortsätt läsa ”Hauru no ugoku shiro (2004)”

Mary Queen of Scots (2018)

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Fortsätt läsa ”Mary Queen of Scots (2018)”

The King’s Speech (2010)

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Fortsätt läsa ”The King’s Speech (2010)”

Excalibur (1981)

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Fortsätt läsa ”Excalibur (1981)”

Musikalvecka: Camelot (1967)

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Camelot (1967)”