You are currently browsing the tag archive for the ‘Kungligheter’ tag.

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Nej, trots att Mary är tillbaka i fäderneslandet Skottland efter sina år i Frankrike kan man knappast säga att livet leker för den inte ens tjugo år fyllda drottningen. Mot sig har hon konspirerande adelsmän som fikar efter makt, skotska protestanter och, icke att förglömma, Elizabeth den första av England.

Att försöka reda ut engelska och skotska mellanhavanden under 1500-talet är som att plocka fram den där julljusslingan som man sade åt sig sig själv förra året att man skulle ta hand om men sedan bara slängde ned i lådan. Det löper trådar hit och dit, framåt och bakåt i historien.

Men någon slags grund har jag vid titten på Mary Queen of Scots, tack vare den storartade 90-talsfilmen Elizabeth. Där blev det tydligt hur dödligt skraja de engelska protestanterna (inklusive drottningen själv) var för de skotska katolikerna. Och så visste jag ju att Fanny Ardant spelade den skotska Mary i den filmen. Det jag inte blev riktigt klar över var själva tidslinjen eftersom Elizabeth beskriver Mary som en vuxen kvinna, vilken lätt utmanövrerar den unga och oerfarna Elizabeths försök till krig.

För i Mary Queen of Scots är det som sagt en ung Mary som anländer till Skottland och Elizabeth som är den härdade monarken. Det kräver lite Wikipediande innan jag får ordning på saker och ting: Fanny Ardant spelade 1998 Mary of Guise, vilken dog (eller mördades, enligt Elizabeth) 1560. Saoirse Ronan spelar 2018 Mary Stuart (också kallad Mary, Queen of Scots) dotter till Mary of Guise och som därmed kallades till Skottland när hennes mor dog.

Andra hade regerat i hennes ställe men nu är Mary tillräckligt gammal för att själv inta tronen och hon gör det med en självsäkerhet som inte alltid tas emot med öppna armar. En av hennes första åtgärder blir att kasta ut den vitriolspyende John Knox (en David Tennant i helskägg som låter precis som Billy Connolly) från sitt hov. Hon skriver dessutom ett brev till sin kusin i södern, så där lite spontant, från en drottning till en annan, och menar att Elizabeth borde utse henne till engelsk tronarvinge.

Och det kan väl Elizabeth för all del gå med på, men bara om Mary i sin tur går med på att gifta sig med en tvättäkta engelsman. Och som av en ren händelse råkar Elizabeth också ha en sådan som ligger och skräpar – hennes egen älskare Robert Dudley. Mary är inte dummare än att hon fattar vad ränksmiderierna går ut på och ett tag ser det som om hon ska följa sin kusin i beslutet att inte gifta sig överhuvudtaget.

Ska jag försöka renodla Mary Queen of Scots, skala bort alla historiska turer fram och tillbaka med konspirationer och fältslag, skulle jag säga att filmens grundtema är just detta – relationen mellan Mary och Elizabeth. Både som fysiska släktingar (det görs (förstås) ett antal alluderingar till deras närmaste gemensamma släkting, Henry VIII) och som drottningar i en värld av män. Mot slutet uppfattar jag att Mary uppmanar Elizabeth att agera utifrån en slags systerskapstanke men att Elizabeth då är allt för långt gången i sin medvetna strävan att förvandla sig själv till man. Eller snarare en helt könlös varelse – ett vitsminkat neutrum.

Visst är det så att både kungar och drottningar måste slåss mot makthungriga och konspirerande adelsmän eller andra som gör anspråk på tronen. Men bara drottningar behöver utstå ett nagelfarande av den egna kroppen och det egna könet som en självklar del av kronans affärer. Jag gissar i alla fall att det är någon sådan poäng som regissören Josie Rourke velat göra i sitt fokus på både Marys menstruation och hennes fullkomliga kapitulation inför den blivande maken Lord Darnelys förmåga att ge henne livets första orgasm.

Det är svårt att undgå känslan av ett naturgivet systerskap mellan Elizabeth och Mary Queen of Scots. De rör sig i samma tidsperiod, med ett liknande persongalleri och våra drottningar måste slåss mot ungefär samma fiender (inklusive varandra). Ska man se till filmiska kvaliteter når tyvärr inte den senare upp till den förra. Elizabeth påverkar mig på ett sätt som jag inte känner av i Mary Queen of Scots.

Exakt varför det är så är dock oklart. Mary Queen of Scots är en oerhört välgjord film med fina rollprestationer samt snyggt foto av skotska hedar och fladdrande brasor i eldstäder som skulle kunna hysa en oxe på spett. Lite distraherande är det kanske när jag inser att det är Guy Pearce som gömmer sig bakom skägg och hosor men även skådismässigt är detta en drottningarnas film. Saoirse Ronan gör en av sina bästa roller någonsin (och det vill inte säga lite) men matchas fint i varje steg av Margot Robbies Elizabeth. Manuset kommer från Beau Willimon, en van House of Cards-författare, vilket känns ganska självklart när man tänker efter lite.

Kanske beror det på att detta är teater-regissören Rourkes första spelfilm? För ibland kan jag tycka att Ronans utspel blir en smula teatraliskt (i meningen att det inte längre känns ”på riktigt”) även om skådespelaren alltid får det att funka. She’s that good, folks.

Mary Queen of Scots ställer i sin berättelse vid flera tillfällen kärlek eller hjärta mot styrka, politisk såväl som personlig. Som film betraktat lyckas den dock betydligt bättre med styrkan än med hjärtat.

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Den brittiske prinsen Albert Frederick Arthur George (som sedermera skulle komma att bli George VI) är bara allt för medveten om sina talsvårigheter. Inte blir det lättare av att pappa George V försöker pressa sin son i något slags missriktad välmening till att ställa sig framför en mikrofon i alla möjliga sammanhang. I sann stiff-upper-lip-anda tänker sig nog fadern att om Bertie bara pushar sig själv tillräckligt hårt kommer han att bryta igenom den där stamningsbarriären.

När det förstås i själva verket är precis tvärtom. Bertie och hustrun Elizabeth tycker att de testat precis allt men som en sista utväg får de kontakt med australiensaren och logopeden Lionel Logue. En man som har skådespelardrömmar, men vars dialekt diskvalificerar honom till och med för ett mindre skådespelarsällskap i Putney. Logues oortodoxa metoder och approach är föga förvånande precis vad Bertie inte visste att han behövde.

Regissören Tom Hooper ägnade sig länge åt TV men sedan 2009 och The Damned United har hans cv bestått av BOATS och musikaler. Och man måste ändå erkänna att ha gör bägge två jäkligt bra. Ända fram till Cats, vill säga…

Hooper (icke att förväxla med Tobe Hooper) har gjort sig känd för att klämma bra prestationer ur sina skådisar (Michael Sheen, Colin Firth, Geoffrey Rush, Eddie Redmayne och Alicia Vikander), kombinerat med ett säkert öga. Mitt intryck är att han är som bäst när han får jobba med interiörer, men det kan möjligen vara färgat av att de historiska filmerna The King’s Speech och The Danish Girl så väl länder sig till just extravangata och överdådiga rum.

Relationen mellan Logue och prinsen-som-skulle-komma-att-bli-ofrivillig-kung utvecklar sig väl ungefär som jag hade förväntat mig. Det finns några skarpa kanter hos var och en som successivt hyvlas ned allt eftersom de lär känna och respektera varandra. Det The King’s Speech vinner på är dels prestationerna från Geoffrey Rush och Colin Firth som logopeden och hans motvillige patient-student, dels den ödesmättade tidsperioden när deras förhållande måste utvecklas. Inte nog med att Berties odåga till bror, Edward Albert Christian George Andrew Patrick David (för en kort stund Edward VIII), abdikerar för att söka personlig lycka i armarna på den skilda amerikanskan Wallis Simpson. Även ett annalkande krigshot mullrar olycksbådande vid horisonten och Nationen kräver att dess konung står rakryggad och levererar inspirerande tal.

Det som blir spännande med The King’s Speech, så här i backspegeln, är att det att det år 2017 kom inte mindre än tre filmer som i olika utsträckning fokuserade på Winston Churchills förmåga att under ungefär samma tidsperiod, medelst inspirerande tal, sporra den brittiska nationen till ständigt nya stordåd. I sammanhanget för The King’s Speech är Churchill dock endast en välkänd bifigur, porträtterad av Timothy Spall iförd bulldogskinder. Vad alla filmerna gemensamt dock pekar på är talens betydelse, monarken eller statsmannens närvaro i varje engelsmans hem via radion.

Trots att hela filmen ganska övertydligt lett fram till den stunden lyckas Hooper, tillsammans med sina huvudsakliga skådespelare, ändå förmedla både spänning och kamp när George måste meddela sina undersåtar att England nu ligger i krig med Tyskland. Firth visar övertygande med både minspel och uttal hur varje ord, varje stavelse, blir till en veritabel hinderbana som han måste ta sig igenom, kosta vad det kosta vill.

The King’s Speech tog något av en grand slam vid Oscarsgalan som sändes i slutet av februari 2011 och visst är den som klippt och skuren för en Oscars-kandidat. Men kanske är ändå de övertydliga gala-filmerna som juryn tenderar att gilla inte alltid (kanske till och med sällan) de som vinner i långa loppet? För även om The King’s Speech och Colin Firth var hot shit 2011, är det i dagsläget ärligt talat inte oftare snack om konkurrenterna Black Swan eller Inception?

Nåvälan, The King’s Speech är en oerhört välgjord film som trots sin förutsägbarhet lyckas både engagera och tjusa. Däremot är Alexandre Desplats score oväntat anonymt. Man kan inte få allt här i världen.

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Läs hela inlägget här »

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

en_kongelig_affaerealt. titel: A Royal Affair

Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.

Läs hela inlägget här »

Henry VDen unge kung Henry på den brittiska tronen måste bevisa både för sin egen nation och omvärlden att han inte längre är den bekymmerslöse och oansvarige prins Harry. Hans rådgivare har därmed inga större problem att övertyga honom om att det rätta sättet att göra det på är att bryta den sköra vapenvilan som rått mellan Storbritannien och Frankrike under dryga 20 år. Ska Henry visa sitt värde på den europeiska kontinentens slagfält eller kommer både han och hans armé att duka under inför den franska övermakten?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg