You are currently browsing the tag archive for the ‘Adoption’ tag.

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?

I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).

Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.

Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.

Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.

För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.

För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.

Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.

Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.

En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!

Ted 2Det tar inte lång tid innan äktenskapet mellan Ted och hans Tami-Lynn börjar surna trots att det välsignades av Sam ”Flash Gordon” Jones himself. Snart är deras gemensamma lägenhet fylld av skrik, flygande köksredskap och ölflaskor. Ted får den lysande idén att hålla ihop det hela med lite konstgjord andning i form av ett gemensamt barn, för ingenting underlättar ju gemensam kommunikation som en batting?!

Läs hela inlägget här »

PhilomenaJag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.

Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.

Läs hela inlägget här »

Fredrika Bergman är förhållandevis ny i polishuset på Kungsholmen men avskyr redan sitt jobb. Hon känner inte samma entusiasm inför polisyrkets adrenalinpumpande delar som sina kollegor och har definitivt inget till övers för de ”själavårdande” bitarna. Bäst jobbar man bakom ett skrivbord och framför en dator.

Läs hela inlägget här »

Hortense Cumberbatch bestämmer sig vid för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Hon hittar Cynthia Purley som inledningsvis är synnerligen tveksam till att möta denna andra dotter som hon inte träffat sedan hon vid sexton års ålder adopterade bort barnet. I slutänden blir dock Hortense introducerad till Cynthias dotter och bror med tillhörande fru på en familjefest som en arbetskamrat. Det blir ett synnerligen spänt partaj…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg