You are currently browsing the tag archive for the ‘Martin Scorsese’ tag.
alt. titel: Entity — Okänt väsen
Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.
Men Carla själv börjar förstås känna att det inte tjänar så mycket till att snacka om det faktum att en osynlig man upprepade gånger attackerar och våldtar henne i hennes eget hem. Räknas det inte ens att hennes son Billy skadat sig i kampen mot den osynlige och att hennes bekanta sett fönstren blåsas ut från deras egen lägenhet när Carla befann sig i den?
Nej, uppenbarligen inte. Dr. Sneiderman är förvisso lite mer än enbart professionellt engagerad i sin patient men tror fullt och fast på sin psykologiska förklaringsmodell. Kanske det till och med är så att händerna Carla känner på sin kropp representerar den press hon känner från sina egna barn? Att Carla kommit i kontakt med parapsykologer som ska hjälpa henne att undersöka fenomenet ser han som direkt livsfarligt för hennes mentala hälsa.
Jag gissar att det framförallt är ryktet om att Martin Scorsese petat upp The Entity på sin bästa-skräckfilmerna-ever-lista som gjort att filmen fortfarande dyker upp lite här och var. För även om Barbara Hershey gör en bra prestation, inte minst i de obehagliga våldtäktsscenerna, vet jag inte om jag tycker att The Entity rent skräckmässigt blir så mycket mer än en slags vuxenversion av Poltergeist (som ju kom samma år).
Kanske hade filmen åtminstone till en början funkat bättre om jag hade sett den helt ospoilad, för den första attacken sker med en förfärande plötslighet. Men så här 35 år efter premiären är det svårt att undgå konceptet ”kvinna blir våldtagen av osynlig varelse” när The Entity kommer på tal. Just de scenerna är dock filmens styrka eftersom Barbara Hersheys Carla är så uppenbart utsatt och de varierar dessutom hela tiden mellan plötslighet och uppbyggnad så jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Charles Bernsteins ljudsättning är briljant i det här avseendet och blir nästan lika jobbigt påträngande som scenerna i sig.
Däremot är jag lite förvånad över att The Entity inte förekommer oftare på listor över feministiska filmer eller filmer med starka kvinnoporträtt eller vad man nu vill kalla dem. Carla har en gång för alla en ruggig otur med karlar. De flesta vill på något sätt bemästra eller forma henne. Ron Silvers Dr. Sneiderman är förvisso omtänksam till en början men verkar hela tiden tycka att det är lite väl spännande att fråga ut Carla om hennes sexliv.
Jag tänker att det inte är någon slump att våra två parapsykologer dels framställs som mildsinnade akademikermän, dels ofta flankeras av den äldre kvinnliga chefen för den parapsykologiska institutionen. Parapsykologerna är de enda som tar Carla och hennes berättelse på allvar, utan bakomliggande motiv. Men medan de kommer med en massa pigga funderingar på Carlas osynlige förövare är det i slutänden främst hennes egen viljestyrka som ger henne någon slags frihet.
The Entity känns i mångt och mycket som en klassisk övernaturlig thriller från 70-/80-talen och jag skulle nog säga att den är sevärd enbart för Barbara Hershey. Bonus i form av en ointresserat borstbindarrökande psykiatrikerkår som lättvindigt hänför alla problem till sexuell hysteri. Men något mästerverk är den knappast.
Demonstatus:
Högst oklar. Parapsykologerna kommer inte så mycket längre än att spekulera runt olika ”planes of existence” och ”discarnate entities” varav Carlas förövare i så fall skulle vara en sådan entitet som på något sätt tagit sig in i vårt existensplan. I så fall alltså “bara” en demon som förtrycker Carla, genom att attackera henne, och som kan hemsöka hennes hem.
Historien ska enlig uppgift bygga på fyrabarnsmamman Doris Bithers upplevelser av att 1974 ha blivit våldtagen av de osynliga andarna från tre män.
Annonser
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.
***
För att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.
Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.
***
För att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.
Så var det dags för Marty Scorseses andra maffiafilm efter GoodFellas. Här finner vi emellertid inte vår huvudperson Sam ”Ace” Rothstein mitt i maffiasmeten, utan som en distansarbetare i Las Vegas. Som styrande (i praktiken om än inte i teorin) över det framgångsrika casinot Tangiers är det också hans jobb att se till att en avsevärd del av vinsterna inte går till staten Nevada och skattemyndigheterna, utan till bossarna som sitter i mellanvästern.
Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.
På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer
***
alt. titel: Maffiabröder
I know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire
Det får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…
Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.
Hugo Cabret är den som ser till att tiden flyr på den parisiska järnvägsstationen Gare Montparnasse. Sitt arbete med att vrida upp och underhålla stationens klockor måste tolvåringen dock sköta i all hemlighet eftersom det egentligen är hans försupne farbror Claude som officiellt innehar jobbet. Och eftersom farbror Claude varit försvunnen ett bra tag är det stationens matförsäljare som ovetandes bistår Hugo med skaffning.
That’s what HE said!