You are currently browsing the tag archive for the ‘Martin Scorsese’ tag.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:
- Best Achievement in Directing
- Best Performance by an Actor in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Cinematography
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
- Best Achievement in Visual Effects
- Best Motion Picture of the Year
***
Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.
Hade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!
Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.
***
För att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.
That’s what HE said!