You are currently browsing the tag archive for the ‘Martin Scorsese’ tag.
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:
- Best Achievement in Directing
- Best Performance by an Actor in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Cinematography
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
- Best Achievement in Visual Effects
- Best Motion Picture of the Year
***
Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.
Hade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.
alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill
Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!
alt. titel: Entity — Okänt väsen
Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.
***
För att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.
Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.
***
För att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.
That’s what HE said!