You are currently browsing the tag archive for the ‘Vapen’ tag.

Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!

***

En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.

En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.

Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.

Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.

Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.

Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.

Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.

Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?

Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.

Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.

Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.

Det har varit intressant att beta av temats filmer i en förhållandevis strikt kronologisk ordning. Att se idéerna utvecklas när vi steg för steg kommer allt närmare definierande portalverk som Halloween och Friday the 13th. Jag skulle vilja likna insatserna från John Carpenter, Debra Hill, Sean S. Cunningham och Victor Miller vid Charles Darwins (ber om ursäkt för att jag återanvänder Hitchcock-liknelsen i inlägget om Psycho). Darwin uppfann ingenting helt på egen hand, befann sig inte i ett vetenskapligt vakuum när han formulerade sina teorier i On the Origin of Species. Det han däremot lyckades med var att samla ihop, ordna och syntetisera många redan existerande idéer. Han såg nya kopplingar och sammanhang.

Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är därför Carpenter och Hills Halloween från 1978 fortfarande ses som den ”första” slasher-filmen, trots att Bob Clarks Black Christmas från 1974 i princip följer i alla troperna. Jag skulle också kunna tänka mig att det är därför Friday the 13th blev så ohyggligt populär anno 1980 eftersom Cunningaham och Miller lyckades ta allt det som Carpenter och Hill redan gjort och göra det ännu enklare, ännu tydligare (inte minst när det gällde den där vedergällnings-tropen), ännu mer underhållande. Fredags-filmen är en skamlös cash-in, lika effektiv som sin föregångare om än inte lika elegant.

Men hur var det nu med de här troperna? I hur hög utsträckning har temats filmer egentligen hållit sig till dem? En Final Girl går nästan alltid att hitta, även om hon inte alltid håller sig till Carol Clovers definition. Det är uppenbart att de flesta filmerna som helt saknar en sådan producerades innan guldåldern. Bland de kvinns som främst fastnat i mitt minne handlar det egentligen inte om en rollfigur, utan en skådis. För oavsett vilket sammanhang hon förekommit i har Jamie Lee Curtis briljerat. Jag tror fullt och fast att original-Halloween inte blivit samma succé med någon annan i huvudrollen men hon räddade i princip helt på egen hand också Prom Night. Samtidigt sörjer jag lite att Olivia Husseys nyanserade Jess från Black Christmas inte fått mer uppmärksamhet.

Den eviga diskussionen när det kommer till slashers torde vara vem som egentligen är viktigast för att publiken ska tycka om filmen – en Final Girl eller mördaren? De allra bästa exemplen lyckas förstås med både-och, det vill säga Halloween. Ett vanligt mantra är ju annars att en lyckad skräckfilm måste ha protagonister som publiken kan engagera sig i, men denna genre är väl ett alldeles ypperligt exempel på att så inte alltid behöver vara fallet. Ibland räcker det alldeles utmärkt med en hoper lägertonåringar och en blodtörstig stalker-typ.

Förutom Laurie Strode skulle jag vilja påstå att en av genrens mest framträdande Final Girls är Neve Campbells Sidney Prescott från Scream-serien. Det beror sannolikt på att hon har fått vara Scream-seriens sammanhållande kitt medan Ghostface-mördaren varierat från film till film. Här har kanske Laurie lite av ett övertag eftersom hon i både H20 och senaste Halloween fått växa upp på ett helt annat sätt än den ganska väna Sidney.

Men hur det nu än är tenderar skurkar till att generellt sett vara mer minnesvärda än sin (potentiella) offer. Se bara på Norman Bates, Hannibal Lecter, terminatorn eller Jack Torrence. Och slashern är förstås inget undantag. Därför får både enskilda serier och genren som helhet representeras av figurer som Michael, Jason, Freddy och kanske i viss mån också Chucky. Nu har jag som sagt inte tagit mig an Friday the 13th-serien den här gången, men det finns inte en chans att Michael slår Freddy vare sig när det gäller läskighet eller underhållning. Det hänger förstås på att jag är en sucker för övernaturliga historier och att ingen av Halloween-delarna lyckas skapa ett lika bra koncept kring sin skurk som ANoES.

När det gäller filmer som tvingar oss att dela mördarens synvinkel verkar man ha släppt det greppet till stor del i och med 90-talet och framåt, sannolikt eftersom det är så pass särpräglat. En film som dock lyckades återföra det på ett ett fantastiskt sätt var remaken av Maniac, vilken å andra sidan inte enligt min mening bör räknas som en slasher. Utrustningen som mördarna använder för att utföra sina dåd varierar lika mycket som deras anledningar till att ta livet av sina offer. Ska man vara extremt renlärig antar jag att en slasher endast borde få kallas en slasher under förutsättning att vapnen uteslutande består av skarpslipade tingestar, vilka sprättar upp de olyckliga som en fisk. Men jag har en känsla av att ingen någonsin hållit strikt på det och därför har temats filmer bjussat på allt från kock- och rakknivar till jordbruksredskap, borrar, motorsågar och rävsaxar.

To be continued…

Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!

Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.

Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?

Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.

För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.

Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.

Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.

Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.

Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.

Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.

Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?

Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare

Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.

Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.

Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?

Men det går faktiskt ganska snabbt för mig att fångas av denna nya Maniac och Elijah Wood. Även om det dröjer innan vi får se honom, eftersom detta är en film som nästan uteslutande består av killer-o-vision. Så i det avseendet borde den vara den ultimata slashern, n’est pas? Mja, när det gäller dess plats inom slasher-genren gäller samma ”problem” som med originalet. Jag skulle säga att Maniac är mer av en psykologisk skräckfilm än en renodlad slasher.

Frank är ingen ikonisk seriemördare, ingen Michael eller Jason eller Freddy, bara en rejält sjuk man. Inblandningen från ett mestadels franskt filmteam – manus av Alexandre Aja och Grégory Levasseur, regi av Franck Khalfoun och foto av Maxime Alexandre – säkerställer dessutom att hans dåd känns avsevärt mer trovärdiga och därmed avsevärt hemskare än Lustigs version. Jag upplevde fortfarande inte någon Hitchcocksk spänning i väntan på det oundvikliga slutet i alla Franks möten med olika kvinnor. Däremot var själva mordscenerna så pass brutala och välgjorda att jag först i efterhand upptäckte att jag suttit och hållit andan under flera av dem.

Att göra Maniac till en PoV-film är ett genidrag eftersom greppet på samma sätt som found footage skapar både intimitet och klaustrofobi. Vi vadar hela tiden (nästan) runt i Franks träsklika psyke, vare sig vi vill eller inte. Jag vet inte om det är PoV-greppet som gör det, men Maniac lyckas till och med med konststycket att få hans monologer att låta förhållandevis naturliga i sammanhanget. En annan av filmens styrkor är musiken av fransosen Robin Coudert, artistnamn Rob. Electronica-slingorna passar i mina öron alldeles utmärkt till Franks regelbundna kvinnostalkning på L.A.:s gator och förhöjer spänningen i den ganska rejält. Soundet påminner dessutom så pass mycket om den två år yngre It Follows att jag undrar om inte dess kompositör, ”Disasterpeace”, hämtade viss inspiration härifrån.

Manusmässigt har Aja och Levasseur gjort både bra och dåliga val. Franks mammarelation är övertydligare den här gången och har förstås inte blivit mer nyskapande än den var 1980. Jag vet inte om den till och med skulle kunna vara den absolut allvarligaste invändningen till hela produkten: antagandet att en pojke som ser sin mamma plocka hem främmande män (jag är inte säker på om hon otvetydigt görs till prostituerad) oundvikligen blir komplett galen och börjar skalpera kvinnor för att häfta fast deras hår på skyltdockor.

Men skyltdockorna får ändå en mer naturlig del i Franks liv eftersom han faktiskt arbetar med att renovera sådana tingestar. Det innebär att han också får en betydligt mer organisk ingång till relationen med Anna som gillar att fotografera skyltdockor. De delar alltså ett gemensamt intresse som dessutom representerar någon slags fast mark för Frank att kliva på. Vi har tidigare i filmen också sett Frank föra sig tillräckligt i sociala sammanhang för att få följa med en kvinna hem trots att de inte känner varandra särskilt väl. Fast nog är det aningens märkligt att Anna dröjer så länge med att droppa att hon har en pojkvän?

Lite synd var det förstås att jag var spoilad på det absoluta slutet, men denna nya Maniac gör det samtidigt mer logiskt än originalet (både berättelsemässigt och symboliskt) och därmed i någon mening mer tillfredsställande. I det perspektivet tycker jag absolut att man ska se originalet före remaken eftersom det kom som en så total överraskning för 40 år sedan. Att redan vara spoilad från remaken skulle förta hela effekten.

Maniac anno 2012 var utan tvekan temats hittills mest obehagliga film. En film som hittade flera ömma triggerpunkter i mitt filmtittarpsyke. Däremot måste jag erkänna att den absolut inte har samma omittningsvärde som Psycho eller Black Christmas– och ANoES-originalen. En riktigt bra film, men något av en pärs att ta sig igenom.

Final girl: Finns ingen. Vilket känns helt följdriktigt i oceanen av tröstlöshet som var Maniac.

Historik/psykologi: Say after me: promiskuös mor=galen son. Har vi hört den förut?

Vapen: Här måste man ändå ge Maniac en rejäl slasherstämpel eftersom vapnen par preferance är olika typer av skarpslipade instrument.

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är i princip en enda lång killer-o-vision.

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.

Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.

Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.

Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.

Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.

Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.

Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.

När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.

Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.

Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.

Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!

Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?

Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Friday the 13th är inte en remake i strikt mening, snarare en uppföljare. Här ligger jag förstås illa till eftersom jag inte mäktade med alla fredags-uppföljare som redan finns. Det enorma hålet i både min filmallmänbildning och detta års Halloween-tema är alltså att jag fortfarande bara sett den allra första Friday the 13th. Så, nu är plåstret avrivet, sårskorpan bortpillad och korset framkrupet till. Jag skäms. (Fast inte tillräckligt för att orka åtgärda saken här och nu…)

Så jag inser såklart att jag missar högvis med referenser, hänvisningar, nickningar och blinkningar nog för att konkurrera med en nervös och parkinsondiagnosticerad chihuahua i Friday the 13th anno 2009. De är ibland dock tillräckligt övertydliga för att till och med jag ska fatta att det någonstans sannolikt förekommer en rullstol. Jag har också snappat upp tillräckligt mycket popkultur för att exempelvis ha koll på att Jason inte ikläder sig sin klassiska hockeymask förrän i del tre (denna ny-version har ansträngt sig för att ge oss alla tre Jason-typerna – skräckbarnet, säckhuvudet och den maskbeklädde).

Det man kan diskutera i all oändlighet, särskilt när det kommer till slasher-genren, är vad som krävs för en framgångsrik skräckfilm. Ta original-Halloween som exempel: vad är viktigast, att vi verkligen engagerar oss i vår sympatiska final girl Laurie eller att vi fascineras och skräms av den ikoniske Michael Myers? Nu skulle jag i och för sig vilja hävda (och jag är absolut inte ensam i det) att Halloween lyckas med både-och.

När jag läser på om denna nya Friday the 13th blir det emellertid helt uppenbart att det finns en enda huvudperson som filmmakarna vill fokusera all uppmärksamhet på och det är Jason Vorhees. Stuntmannen Derek Mears fick rollen som den klassiska gestalten och brer i mina ögon på ganska tjockt när han menar att han ville ”portray Jason as a victim in the film” I Mears tolkning får Jason representera alla ”who were bullied in high school — specifically those with physical deformities — for being outcasts”. Kanske kan hans dåd i viss mån till och med ursäktas eftersom han bara ”exacts his revenge on those trying to take over his territory at Crystal Lake”?

Hej, hej, hej, hold your horses, Derek. Snackar vi cash-in-remake här eller snackar vi cash-in-remake? Låt oss vara realistiska en sekund – i åtminstone denna version (jag kan ju inte uttala mig om alla de andra uppföljarna) är Jason absolut inget mobboffer som bara ger igen eller försvarar sitt territorium. Redan filmens upptakt, där vi får en kort omtags-snutt från originalets upplösning (som naturligtvis inte alls står sig i jämförelse), väcker så många frågor. Så Jason ser alltså sin mamma bli halshuggen? Så han har alltså inte drunknat? Eller är han ett spöke? Har Pamela Vorhees haft någon kontakt med sin son som eventuellt är död? Hur kan Jason annars ”höra” moderns uppmaningar ”They must be punished, Jason. Kill for mother”? Under resten av filmens gång fortsätter han också glatt att ta livet av betydligt fler än de som kan sägas ”invadera hans territorium”.

I mångt och mycket är Friday the 13th en typisk uppföljare. Morden är fler och grisigare. Sexet är (mycket) mer uttalat med stort fokus på företagsamma flickor, tajta magmuskler och övernaturligt välformade bröst. Samtidigt upplever jag den också som ganska typiskt 00-talig, här finns en vibb av filmer som Hostel och Wolf Creek. Eller varför inte andra remakes som I Spit on Your Grave och Last House on the Left?

Över hela filmen vilar en anda av bister beslutsamhet. Nu har jag inget fantastiskt intryck av regissören Marcus Nispel, så det är mycket möjligt att det är mina fördomar som spelar in, men jag undrar om han egentligen ville göra den här filmen? Den är inget uselt hastverk men förmedlar en stämning av kärv pliktetik. Hela historien är bara något vi ska ta oss igenom, kosta vad det kosta vill. Ska man lyckas med den typen av metakommentarer som filmen ändå vill göra gentemot både fredags-franchisen och slasher-genren tror jag att det krävs ett lättsammare handlag. Nispel borde ha försökt åkalla mer av Wes Craven och mindre av Eli Roth, i alla fall i det avseendet.

Summan av kardemumman är att jag har sett sämre filmer, både remakes och uppföljare, bara inom ramen för detta års Halloween-tema. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att Friday the 13th var någon särskilt rolig eller ens underhållande film. Vilket, som vi alla vet, är det värsta brott en film kan begå.

Final girl: Whitney Miller. Vars främsta egenskap är att hon ska vara jättejättelik Pamela Vorhees? Annars skulle hon ju aldrig blivit kidnappad av Jason (som håller henne vid liv i en hel månad?!) och heller inte lyckats distrahera honom i ett avgörande ögonblick.

Sedan går det förstår inte heller att blunda för det faktum att Whitney är en äkta slasher-jungfru through and through. Vi får aldrig några ekivoka kameraåkningar utmed hennes kropp och hela härligheten avslutas till och med tillsammans med hennes bror för att det inte ens ska finnas möjligheten till hanky panky när allt är över.

Historik/psykologi: Lite oklart, som sagt. Är Jason ens en fysisk varelse eller ett övernaturligt väsen? Filmen sätter egentligen aldrig ned foten i det avseendet.

Vapen: Ujuj, vilka vapen har vi inte? Den pålitliga macheten och pilbågen, absolut, men också skjutvapen, lantbruksutrustning och flismaskiner.

Killer-o-vision: Typ-ish…?

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Maniac – kvindemorderen, Maniac – dødens budbringer

Dagens föräldrar ska kanske inte ha riktigt så dåligt samvete för anklagelser om att de spenderar mer tid med näsan i mobilen än att titta till sina barn. Anno 1980 blev mödrar uppenbarligen så uppslukade av samtalen med sina väninnor att de inte noterade att deras telning cyklade förbi dem och ut från lekplatsen trots stränga tillsägelser om att stanna där.

Läs hela inlägget här »

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg