You are currently browsing the tag archive for the ‘Vapen’ tag.

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Två saker gör det lättare för mig att ”ta in” Utøya-händelsen på ett sätt som är omöjligt med exempelvis 9-11 eller förintelsen (apropås förra veckans inlägg om Shoah). Dels händer det i Norge, vilket är så nära och likt Sverige att det lika gärna skulle kunna ha hänt här. Dels är nästan 70 pers tillräckligt få för att det hela på något plan ska bli greppbart. Samtidigt är det å andra sidan obegripligt många med tanke på en enda gärningsman, vilken dessutom sköt många av sina offer på nära håll.

Rent filmiskt är det intressant att de fyra skildringarna är så pass olika. Men med tanke på att filmerna hade premiär samma år var kanske varje produktion medveten om de andra och därför bemödade sig att att göra något annat?

Greengrass version av händelseförloppet spenderar förhållandevis lite tid på själva attackerna (bombdådet i regeringskvarteren och skjutningarna på Utøya) men desto mer på efterspelet. Regissören och manusförfattaren låter oss i publiken följa dels rättsprocessen mot Breivik, bland annat via advokaten Geir Lippestad, dels kampen för Viljar Hansen att återerövra sitt liv efter att ha blivit livshotande skadad.

22 July dras tyvärr med en hel del problem som filmprodukt betraktat, samtidigt som jag har svårt att låta dem tynga ned Greengrass ambition allt för mycket. Det är uppenbart att han gjort sitt allra bästa för att inte låta sin film bli vare sig sentimental eller exploaterande på offrens bekostnad. Berömvärt, men samtidigt en ambition som tyvärr gör slutresultatet opersonligt och förhållandevis oengagerande. Jämfört med Erik Poppes film känns den smått triumfatoriska fokuseringen på just Viljars historia dessutom stereotypt och…dare I say it…amerikanskt.

Den norska Utøya 22. juli har valt ett radikalt annat sätt att berätta sin historia. Här får vi följa den unga Kaja i realtid och en obruten tagning under kanske en kvart innan helvetet bryter loss på ön och ända till det bittra slutet. I hennes berättelse reduceras Breivik till en avlägsen skuggestalt – någon som syns mot horisonten i Utøya-skogarna men som främst representeras av skotten som ekar mellan de raka furorna.

Kameran som hela tiden följer Kaja i spåren gör framställningen intim och klaustrofobisk. I vissa lägen blir den dock tyvärr en smula segdragen eftersom det ibland bara handlar om att ligga och trycka i någon håla som harpaltar i väntan på jägaren och hans bössa. Med TV-serien i bagaget tvingas jag erkänna att dess berättande, vilket sprang ur flera olika perspektiv, tilltalade mig mer.

Å andra sidan ger filmens norska språk den ett klart försteg framför Greengrass tunga norsk-engelska brytningar. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför den amerikanska produktionen ändå valde att använda norska skådisar som pratade engelska. Den eventuella styltigheten kan i viss mån uppväga att alla egennamn får en distinkt norsk klang. I 22 July säger skådisarna faktiskt ”Anders” på renaste norska istället för att bräka ”Ääääääändöööörs” med distinkt amerikanskt uttal.

Men både TV-serie och fiktions-filmer får se sig ”slagna” av Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya. Jag måste erkänna att jag var ganska nyfiken på om den skulle motsvara upplevelsen jag fick när jag såg den, helt ospoilad, för första gången på Malmö filmdagar. Och det gjorde den med besked. Om något påverkades jag ännu mer av att detta är en film som, till skillnad från de andra två, är ”på riktigt”. Den lyckas slå sig in med en perfekt avvägning mellan det känslosamma och det analyserande, mellan det sanningsenliga och det fiktiva, mellan det distanserande berättandet och det självupplevda helvetet.

Även om jag kunde känna vissa förbehåll gentemot den norska spelfilmen framstår ändå den och Rekonstruktion Utøya som betydelsefulla sanningsvittnesskildringar. Berättelser som på sinsemellan väldigt olika sätt försöker göra det obegripliga begripligt. Som vill få oss som inte var på plats att ändå förstå och på så sätt aldrig glömma.

(IMDb ger vid handen att det också finns en film från 2012 med titeln Utøya Island. Med tanke på produktionsåret, det faktum att speltiden löper på blott 60 mins och ett betyg på 1,6 ligger det nära till hands att den försöker vara en enkel och smaklös incashning på tragedin. Särskilt som regissören Vitaliy Versace också står bakom uppenbara rip-off-produktioner som The Jungle Book (2016), Aladdin (2019) och Cast Away (2019).)

22 July (2018)

Utøya 22. juli (2018)

Rekonstruktion Utøya (2018)

22 juli (2020)

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Läs hela inlägget här »

Man on FirePå 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Läs hela inlägget här »

KongHelikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg