You are currently browsing the tag archive for the ‘Soldater’ tag.

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Nu är det dessutom lågkonjunktur hemmavid, både nationellt och i huset som Jay delar med hustrun Shel och sonen Sammy. Ekonomin är definitivt på upphällningen och makarna hamnar i ständiga gräl på grund av detta. Shel ligger på Jay om att ta ett nytt jobb tillsammans med kompisen Gal men av okänd anledning tycks han oerhört motvillig. Till slut har dock nöden ingen lag och de två möter upp med en mystisk uppdragsgivare på ett hotell där Jay tvingas signera något slags anställningskontrakt i blod. Det är dock inte det enda blod som kommer att spillas på grund av Jay och Gals jobb.

Vad Jay och Gal egentligen jobbar med kommer väl knappast som någon större överraskning med tanke på filmens titel – man förstår utan några större problem att historien kommer att involvera en lista och att den listan innebär Döden.

Men innan vi kommer dit tar det en evinnerlig tid och jag börjar nästan ge upp. Det hör till saken att om det inte vore för att Kill List förekom på flera listor av typen ”Best British Horror Movies of the 2010’s” skulle jag aldrig ha plockat upp filmen till att börja med. Jag hade nämligen redan fått mig en munsbit av regissör och manusförfattare Ben Wheatley i hans A Field in England och den uppmuntrade inte till vidare provsmakning, om jag uttrycker mig milt.

Men vem vet, jag hade kanske fått Wheatley helt om bakfoten och alla är väl värda en andra chans? Så även män som gör obegripliga ”skräck”-filmer som utspelas på 1600-talet. Kill List börjar dock alltså i något av en uppförsbacke och inte blir det bättre av att fullkomligt vardagliga scener ackompanjeras med en tryckande ljudmatta som för min del signalerar att det vi ser bör uppfattas som något riktigt obehagligt och hemskt.

Men för all del, till skillnad från A Field in England uppvisar Kill List i alla fall någon form av begriplig händelseutveckling. Å andra sidan känns, så här i backspegeln, det faktum att skådisarna i stor utsträckning fick improvisera fram sina rollers bakgrunder rimligt. Det finns gott om antydningar och halvkvädna visor som inte gör det hela särskilt obehagligt eller otäckt, bara oklart.

Till slut spinner emellertid historien igång en smula, när Jay och Gal ska börja ta itu med sitt senaste uppdrag. Det blir snart uppenbart att Jay är en smula…labil och gärna tar ut sin frustration i hämningslöst våld. Särskilt som deras offer alla kommer med anspelningar på att de vet något som han inte vet. Allt förstås (surprise, surprise…) i mycket luddiga och svävande ordalag.

Jag kan faktiskt tänka mig att satsa en tia eller två på att Wheatley utgör en stor inspirationskälla för Ari Aster. Jag skulle vilja påstå att särskilt Midsommar och Kill List har en hel del gemensamt, där den kanske största är just detta att bägge två tillhör den tveeggade ”genren” skräckfilm-som-inte-är-”riktig”-skräck. Alltså filmer som i stor utsträckning lutar sig mot en obehaglig och gärna surrealistisk stämning, snarare än renodlade skräckmoment.

Wheatley själv ska ha sagt att han velat skapa en film som bygger på gangsterrullen Get Carter å ena sidan och Lovecraft å den andra, vilket jag till viss del faktiskt kan tycka att han lyckats med. Därmed inte sagt att det är en blandning som funkar, eller att det ens blir mycket till blandning. Vi har förvisso de extremt hemlighetsfulla uppdragsgivarna men eftersom det aldrig sägs något om vad de är ute efter blir deras roll som brygga ganska svag. Ska vi jämföra detta med filmsekter tycker jag exempelvis att The House of the Devil eller The Void lyckas betydligt bättre.

Neil Maskell och Michel Smiley gör ganska bra prestationer som Jay och Gal. Det stora problemet var emellertid att jag tyvärr aldrig lyckades se bortom Smileys roll i Spaced som det irländska cykelbudet Tyres. Vi får också chans att återuppta bekantskapen från The Descent med svenskättade MyAnna Buring, vars hårt prövade hustru till och med får en chans att gråta ut på ren svenska i telefonen med sin mamma.

Kill List var alltså inte ett haveri av samma episka proportioner som A Field in England men jag skulle inte vilja påstå att det var filmen som fick mig att se Ben Wheatleys storhet som vare sig manusförfattare eller regissör.

Frågan är om Filmitch haft större lycka när han besökte det skräckfilmsklassiska 80-talet?

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

KongHelikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.

Läs hela inlägget här »

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.

Killing Floor Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Läs hela inlägget här »

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg