X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Om Bowden får säga det själv (och jag är benägen att ta honom på orden) är han den förste som försökt sammanställa och beskriva händelserna som ägde rum i Somalias huvudstad Mogadishu under knappa 24 timmar den 4 och 5 oktober 1993. Händelserna vilka blivit kända som Slaget om Mogadishu eller, mer fantasiväckande, Black Hawk Down.

Det senare namnet kommer sig av att somaliska milismän lyckades skjuta ned inte mindre än två Black Hawk-helikoptrar med ryska, handburna raketgevär under en räd över staden. Även markburna trupper fångades i en helvetisk labyrint av smala gator, improviserade vägspärrar och en tsunami av automatgevärseld. En pilot togs till fånga medan 19 amerikanska soldater och piloter fick sätta livet till. Ett hårt slag för en nation och militära styrkor som börjat vänja sig vid att i princip kunna se sig själva som odödliga, enbart tack vare överlägsen vapenkraft och teknisk utrustning.

Jag kan förstå hyllningarna av Bowdens bok. Den lyckas röra sig på flera nivåer samtidigt och ta in många olika attityder och nyanser. Många beskrivningar sker ur enskilda mäns synvinklar, vilket gör att jag som läsare kan köpa vissa ensidigheter eftersom de alla tillsammans skapar en trovärdigt rik väv. Det känns inte det minsta konstigt eller vinklat att författaren låter personliga berättelser blöda igenom av hat, oförståelse eller övermod eftersom han låter dem finnas på bägge sidorna. Föga förvånande har han kommit åt fler och mer fullödiga historier genom intervjuer av de överlevande amerikanska soldaterna. Men här hörs också somaliska röster, från stridande milismän till civila affärsinnehavare som bara försöker överleva i en stad som är en veritabel krigszon.

Genom de här intervjuerna visar Bowden tydligt hur olika soldater reagerar när skiten börjar fylla det blå skåpet. Många av dem var unga, kanske födda under sent 70-tal och därmed uppväxta i ett USA som utan problem kunde se sig som mer eller mindre oövervinnerligt. Killar som växt upp med filmer som Iron Eagle och Red Dawn och som därmed först inte riktigt kunde tro på den verklighet de fastnat i. Som reagerade med genuin överraskning och förvåning när de första somaliska kulorna började hitta sina mål, som aldrig riktigt insett att kring innebär att de eller deras kompisar kunde dö. For reals, y’all…

Boken gör ett nästan för bra jobb med att åskådliggöra det blodiga kaos som snart vidtog på Mogadishus dammiga gator. Trots några hjälpsamma kartor känner jag mig sällan säker på vart jag befinner mig i berättelsen eller med vilka eftersom alla namn viner runt öronen som kulkärvar. Det är dock så pass bra nivå på författandet att det hela blir fullkomligt andlöst samtidigt som läsaren ibland ges möjlighet att lyfta blicken och hämta andan en smula när Bowden tar sin historia till kommandocentralen. Där och då känns det som en ynnest att kunna få lite perspektiv på det hela, en ynnest som knappast var de inblandade soldaterna förunnat.

En riktigt bra fackbok med andra ord, som levandegjorde både händelserna och många av de personer som var direkt inblandade. Så jag kanske bara hade sett Scotts filmatisering med fel glasögon? Men vid en omtitt kan jag bara konstatera att läsningen om möjligt gjort adaptionen ännu mer tveksam.

Visst upptas större delen av Bowdens bok av de amerikanska ögonvittnesskildringarna, men här finns i alla fall också utsagor från ett antal namngivna somaliska personer. Filmen anger förvisso att  avsevärt fler somalier än blott 19 stycken omkom under de här knappa 24 timmarna men listar sedan enbart de amerikanska offren. Majoriteten av förekommande somalier framställs som en vrålande zombiehord, alla beväpnade med AK-47:or. Många av de amerikaner Bowden intervjuade erkände att de började skjuta urskillningslöst på allt som rörde sig när de blivit tillräckligt utmattade och rädda. Icke så våra film-soldater. Inte heller får vi se hur de i desperata försök att undkomma skottlossningen bryter sig in hos civila och bakbinder hela familjer för att själva kunna hämta andan.

Jag tycker att Bowden lyckas tydliggöra att de åsikter och känslor han beskriver tillhör enskilda individer medan Scott, inte sällan understödd av Hans Zimmers musik, framför dessa åsikter och känslor å hela filmens vägnar. Upplevelsemässigt är det stor skillnad på när Bowden skriver typ ”Ranger Smith var X” jämfört med när filmens ranger Smith säger ”Jag är X”. Det senare ringer betydligt mer av övertydlig exposition i mina öron medan texten tillåter en viss distans och filtrerande tolkning genom författaren.

Därmed luktar filmens stämning också mer av patriotism och heroism medan Bowden med sina relativiserande och kontrasterande texter lyckas problematisera samma begrepp på ett betydligt mer intressant sätt. Det hjälper i det avseendet förstås inte att filmen innehåller känsloladdade scener som, såvitt jag kan läsa mig till, inte förekom annat än i manusförfattaren Ken Nolans och Ridley Scotts fantasi. VSB: De överlevande rangers som blir påhejade av hurrande somalier under sina sista hundra metrar till säkerheten.

Summa summarum: mycket bra förlaga, högst problematisk adaption. Den senare är dock hantverksmässigt tillräckligt välgjord för att den får behålla det ursprungliga betyg jag gav den. Polske fotografen Sławomir Idziak var utan tvekan värd varenda prisnominering han fick.

Black Hawk Down: A Story of Modern War (1999)

Black Hawk Down (2001)

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Väl tillbaka på hemmaplan väntade universitetsstudier och ett läraryrke. Men redan under sin universitetstid hade Alistair börjat skriva och 1955 publicerades debuten HMS Ulysses. Som synes var författaren klok nog att gräva där han stod, vilket lönade sig så bra att han i princip omgående kunde börja ägna sig åt sitt skrivande på heltid. Dryga 30 romaner hann produceras innan bortgången 1987.

MacLean har väl aldrig passerat för finkultur men har utan problem lockat horder av läsare med sin patenterade ”combination of hot macho action, wartime commando sagas, and exotic settings”. Själv passade jag på att hugga två av hans mest välkända böcker, The Guns of Navarone och Where Eagles Dare från 1957 och 1967, vilka torde uppfylla alla de tre tidigare nämnda kriterierna.

Eller kanske inte, ändå? Jag skulle vilja säga att det beror ganska mycket på hur man definierar ”hot macho action”. Det som händer i de bägge berättelserna är förvisso våldsamt så det räcker men samtidigt känns det inte överdrivet macho eftersom bägge utspelas under andra världskriget. Själva beskrivningarna eller berättandet skulle jag inte heller kalla för macho, ett ord som i mina ögon signalerar något mer överdrivet och skrävlande.

Det läsaren snarare får stifta bekantskap är ytterst kompetenta män, vilka utan större åthävor gör sitt jobb. Ett jobb som i bägge fallen i och för sig är extremt riskabelt. Uppdrag vilka utmålas som mer eller mindre omöjliga men som ändå måste göras eftersom Stora Saker står på spel (i den första boken 1 200 brittiska soldaters liv och i den andra de allierades framgång på västfronten). A man’s gotta do what a man’s gotta do. Så ja, jo, kanske lite macho i alla fall då…

Bägge historierna utmärks också av att uppdragen inte bara är riskfyllda, deras framgång hotas också av förrädare och infiltratörer. Ett grepp som jag gissar att MacLean förfinade under de tio år som hann förflyta mellan The Guns… och Where… eftersom det i den senare boken används med betydligt större finess. Där har dubbelspelet upphöjts till skön konst och utnyttjas i lika hög grad för spänningens skull som för att sätta myror i huvudet på läsaren. Men absolut, om alla spionhistorier som inte befinner sig på John le Carré-nivå är macho, så är MacLeans romaner über-macho.

En annan sak som MacLean verkar ha gnuggat under den där tioårsperioden är psykologin hos sina romanfigurer. Nu lyssnade jag i och för sig på dem i ”fel” ordning men jag känner mig rätt säker på att en hel del av de våndor och överväganden som hemsökte vår lilla trupp i The Guns… inte har fått hänga med till Where… Möjligen skulle man också kunna tolka det som att MacLean med blott sin andra roman fortfarande hade en del att bearbeta från sina egna krigsupplevelser medan den självterapin hade fått löpa linan ut innan Where… blev aktuell.

Det var en väldans massa år sedan jag såg filmatiseringen av The Guns… och jag är nästan lite rädd för att återbesöka den eftersom jag minns den som ohyggligt bra. Where… står däremot i hyllan så det var bara att klämma in en titt när suget satte in. Den höjde sig i och för sig något lite med boken i ryggen men jag kan bara inte komma över att Richard Burton är den tristaste karl som någonsin mejat ner nazister i alperna. Det behöver kanske inte ens nämnas att Clintan däremot är über-cool. Förstås.

Ian Fleming blev mer av en positiv överraskning eftersom jag inte hade läst något av honom innan. Men bägge herrarna skriver utan tvekan förbålt underhållande spänningsromaner. Jag skulle utan tvekan rekommendera läsning av dagens romaner. The Guns… för sin skildring av soldatkamratskap och Where… för sitt intrikata dubbelspioneri. Däremot finns absolut en viss risk att man kan börja skönja återkommande och lite lata berättarknep om man läser fler än två Alistair MacLean. Bäst i små doser, kanske.

The Guns of Navarone (1957)

Where Eagles Dare (1967)

El laberinto del fauno (2006)

alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth

Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.

Fortsätt läsa ”El laberinto del fauno (2006)”

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”

Gone with the Wind (1939)

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Fortsätt läsa ”Gone with the Wind (1939)”

Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Fortsätt läsa ”Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)”

Tel Aviv on Fire (2018)

alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv

Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.

Fortsätt läsa ”Tel Aviv on Fire (2018)”

Bloodshot (2020)

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Fortsätt läsa ”Bloodshot (2020)”

Ballon (2018)

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Fortsätt läsa ”Ballon (2018)”

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Fortsätt läsa ”Patton (1970)”