You are currently browsing the tag archive for the ‘Soldater’ tag.

alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv

Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.

Det är kanske vad man skulle kunna tro att palestinsk-amerikanske regissören Sameh Zoabis Tel Aviv on Fire ska handla om, men det står snart klart att filmens verklighet är mer prosaisk än så. Tel Aviv on Fire är nämligen namnet på en palestinsk såpa som spelas in i Ramallah. Teamet har just fått förstärkning av producenten Bassams nevö, slackern Salam.

Det slumpar sig så att Salam på en och samma dag både lyckas vinna över seriens stjärna Tala på sin sida och fastna i vägkontrollen när han ska köra från Ramallah till Jerusalem där han bor med sin mamma. Den vägkontrollen styrs av officeren Assi som mycket väl känner till såpan eftersom hans fru är ett stort fan. Han tar därför gärna chansen att ge Salam några tips om hur exempelvis general Yehuda skulle kunna framställas för att bli en mer trovärdig (för att inte tala om romantiskt stilig) israelisk militär.

Snart är Salam klämd mellan Talas önskemål om utrymme i serien, de palestinska finansiärernas krav på pro-palestinska perspektiv, Assis krav på att tona ned de anti-sionistiska dito och producentfarbroderns önskemål om att inte tappa en enda tittare, vare sig de är palestinier eller israeler.Som om inte det vore nog försöker Salam också använda seriens dialog för att vinna tillbaka ex-flickvännen Mariam.

Även utan såpan som ram för Tel Aviv on Fire skulle detta vara en underhållande film, men det metaelementet skänker verkligen en extra udd till både komedin och samhällskommentaren. Sameh Zoabi (som också skrivit manus tillsammans med Dan Kleinman) lyckas bra med att balansera de absurda och överdådigt komplicerade såpa-troperna med en stundtals ganska bister realitet. Extra tydligt blir det exempelvis att de palestinska tittarna ser Marwan för frihetshjälte medan han för de israeliska framstår som en terrorist.

Händelseutvecklingen bygger dessutom in en personlig utveckling för Salams del som är ganska sympatisk. Särskilt som han redan inledningsvis knappast framställs som en vare sig otrevlig eller egoistisk slacker, mest bara en lat sådan. Men när han plötsligt hamnar i prekära situationer i såväl inspelningsstudion och vägkontrollen som kärleken står det snabbt klart att han inte har några större problem att jobba för det han vill ha.

Känner man att man inte orkar med tungsinta, tragiska och nattsvarta dramer om Israel-Palestina-konflikten kan man med fördel vända sig till Tel Aviv on Fire. Den bjussar på både humor, meta, realism, insikter och en omöjlig förening.

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Läs hela inlägget här »

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Läs hela inlägget här »

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Läs hela inlägget här »

That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg