You are currently browsing the tag archive for the ‘Soldater’ tag.

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Att det bara ett år efter publiceringen av Remarques förlaga kom en amerikansk film säger något om bokens spridning och populariteten. Uppenbarligen fanns det en önskan att hantera detta trauma. Att filmen var just amerikansk kan man tänka sig antingen berodde på att händelserna fortfarande låg lite för nära i tiden för de (väst)europeiska länderna eller att det helt enkelt fortfarande inte fanns möjligheter att finansiera något på den här nivån “over there”.

Vi snackar nämligen något som mycket väl skulle kunna kallas mastodontfilm, i alla fall i vissa aspekter. Carl Laemmle Jrs Universal Studios producerade och regissören Lewis Milestone hade tre år innan vunnit en Oscar för bästa regi för filmen Two Arabian Knights (en prestation han kom att upprepa med På västfronten…). Stridsscenerna är påkostade och sannolikt avancerade för tiden. Kameran letar ständigt efter nya vinklar, ibland ser vi de anfallande arméerna från sidan, ibland framifrån, ibland bakifrån, ibland underifrån när de kastar sig över skyttegravsvärnen. Det är tekniker som får ett fåtal statister att se ut som om de är betydligt fler.

Historie- och tema-mässigt är filmen relativt trogen boken, de största förändringarna är att händelserna kommer i en strikt kronologisk ordning och att den pompöse läraren Kantorek (som gillar att orera om ”Ungdom av Stål”) uttryckligen pekar ut berättaren Paul som någon slags ledare bland de unga männen i klassen. Jag antar att det är tänkt att göra att vi som tittare blir mer engagerade i historien, alternativt inte ska sväva i ovisshet vem som är filmens huvudperson.

Tyvärr är denna tidiga film inte särskilt njutbar – slutresultatet är både platt och segt. Stridsscenerna är medryckande men dessemellan blir det alltför mycket prat, eftersom filmen anstränger sig att plocka upp allt det som Remarques bok också berörde. Vi får alltså samtal om den tunna skiljelinjen mellan fiende och vän, att de enskilda tyska soldaterna knappast känner att de har något otalt med franska eller engelska soldater och vad som eventuellt väntar på dem när kriget är slut. I rättvisans namn måste dock sägas att kopian som låg på YouTube föga förvånande var av usel kvalitet, vilket säkert påverkade hur jag upplevde den.

Nästan 50 år senare var det dags igen, nu med en större budget trots att det ”bara” är en TV-film. Fler statister, större vyer, mer lera. Jag kan mycket väl tänka mig att den gjordes i form av en miniserie om tre avsnitt på en timme-45 minuter vardera. Här kan det också vara läge att nämna ett par skådisar (i den första filmen förekom ingen som var bekant för mig i alla fall). Mest prominenta är Donald Pleasence som läraren Kantorek, Ian Holm som den maktfullkomlige korpralen Himmelstoss, Ernest Borgnine som den erfarne soldaten Stanislaus ”Kat” Katczinsky och Richard Thomas som huvudpersonen Paul. Särskilt Borgnine är något av ett lyckokast och ingjuter både strävhet, klokskap och pragmatism i sin före detta skomakare.

Ännu tydligare än i den tidigare filmen blir Paul återigen utpekad som klassens ledare. Nu pratar Kantorek enskilt med sin student om hur Plikten bör uppfylla Ungdomen av Stål och Paul övertalar sedan i sin tur sina klasskamrater att ta värvning.

En av de bästa scenerna i filmen från 1930 (förutom striderna) var när Paul är hemma på permission och tvingas lyssna på ett gäng gamla gubbar som vet precis vad Paul och hans kamrater egentligen borde göra där ute i skyttegravarna. I den senare versionen uppnås den känslomässiga avgrundseffekten istället av att Pauls pappa får utgjuta sig över hur avundsjuk han är på sin son, hur gärna han själv skulle vilja ge sig ut på slagfälten och skjuta några fransmän. Lite på kul, så där. Krig är uppfostrande aktiviteter som gör män av pojkar. Den här kontrasten förstärks ytterligare av Himmelstoss fullkomligt meningslösa exercisövningar. När du ska kasta dig upp ur skyttegraven och snubbla rakt mot fiendens kulsprutevärn genom leran handlar det knappast om samordnad marsch och ”Höger om! På stället halt!”

Även denna andra adaption blir emellertid i slutänden platt och jag tror att På västfronten… är en ganska svår-filmad bok. De aktuella adaptionerna gör det åtminstone tydligt för min del att bokens främsta styrkor ligger i det poetiska språket och det fragmentariska berättandet, något som blir oerhört svårt att översätta i bilder. Alla Pauls funderingar måste också antingen förvandlas till en allvetande berättarröst eller någon som får haspla ur sig en lång harang som inte låter det minsta naturlig. Till det kommer förstås det faktum att det med årens lopp har kommit en hel del filmer på temat ”war is hell” och det är ett perspektiv som är svårt att variera. Finns det inte en konkret historia att berätta blir det oftast mest en tragisk litania över en mängd mer eller mindre meningslösa dödsfall.

Filmen från 1930 var intressant i ett filmhistoriskt perspektiv medan den från 1979 var något bättre som film betraktad. Ingen av adaptionerna slår dock enligt min mening Remarques original.

All Quiet on the Western Front (1930)

All Quiet on the Western Front (1979)

Annonser

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Varför ”degenererad” frågar ni? Tja, nu är det ju inte alltid helt enkelt att lista ut hur nazister resonerar, men en anledning kan säkert vara just perspektivet ”war is hell”. Det finns ingen ära, ingen mandom, mod och morske män, inget blut und boden i Remarques skildring från första världskrigets skyttegravar.

Själv spenderade författaren blott en dryg månad på slagfälten i Frankrike och Flandern under 1917 innan han blev sårad. Men boken sträcker sig över hela krigsperioden så jag antar att Remarque spenderade en del av åren mellan 1918 och bokens publicering med att samla på sig alla de historier som han berättar om maktfullkomliga officerer, gasanfall och sjukhusamputationer.

Bokens berättare är den unge Paul Bäumer. Under stridsropet ”Följer ni med, kamrater?!” från läraren Kantorek står mer eller mindre en hel läroverksklass upp som en man och travar iväg till värvningskontoret. När vi kommer in i Pauls berättelse finns inte många av dem kvar – den försiktige och rundnätte Joseph Behm, som inte ens ville bli soldat, var den förste att dö. Först förblindad och sedan skjuten när han stapplade runt på slagfältet utan att kunna skydda sig.

Kanske för att jag är ett par år(tionden) äldre än när jag läste verket senast framstår plötsligt generationsperspektivet betydligt klarare än jag förut uppfattat det. Det blir i den här läsningen tydligt att Remarque skildrar ”sina” upplevelser i ramverket av den förlorade generation som han själv tillhör. Man kan ju tycka att jag borde ha fattat det tidigare med tanke på Remarques introduktion: ”[Boken] vill endast försöka berätta om en generation som förstördes under kriget – även om den undkom granaterna.” men så är det ibland… Paul och hans kamrater är alla unga gossar som snabbt tvingas bli vuxna soldater, utan att ha den grundläggande tryggheten som en familj och ett yrke kan ge.

De är fortfarande studenter och sökare när de går ut i kriget, av sina äldre lovade att återkomma till en värld av som sedan inte längre finns kvar. Ungdomen av Stål gick ut i krig för Äran och Fosterlandet men när det blir uppenbart att inget av dessa begrepp står att finna i krigets brutalitet känner de sig förrådda av föräldragenerationen. Snart handlar det enbart om överlevnad. De äldre männen har inte en aning om hur moderna krig förs och lutar sig förnöjt tillbaka i vissheten om att de gjort sin krigsinsats – det vill säga uppmuntrat en generation unga män att ta värvning och därmed underteckna sin egen dödsdom.

Väldigt många element som känns igen från senare krigsskildringar finns redan här. Kamratskapen mellan ”bassarna”, de enkla fotsoldaterna. När Ära och Fosterland förlorat sin betydelse slåss man fortfarande för att hjälpa och beskydda sina olycksbröder, snarare än för att det är en fröjd att följa officerenas kommandon. Den militära hierarkin som uppmuntrar hämnd för tusen och en små förödmjukelser och förtretligheter. Kriget som en enda stor futilitet, förgörande i sin meningslöshet. Snart finns bara leran, hopplösheten, hungern, smutsen, lössen, råttorna, blodet, diarrén, taggtråden och den tvångsmässiga munterheten när anfallen är över.

En annan sak som nazisterna kanske också menade gjorde Remarques bok ”degenererad” var förståelsen för fienden. Det dröjer inte länge innan Paul och hans kamrater börjar spekulera kring det faktum att de slåss mot franska, ryska och engelska fotsoldater som sitter i exakt samma rävsax som de själva. Paul själv tvingas tillbringa många timmar tillsammans med en död fransk soldat i en granatkrater, en upplevelse som i allra högsta grad förvandlar fiende till medmänniska. En medmänniska som heter Gerard och som i ett annat liv var tryckare.

Remarque arbetar främst med syn och hörsel i sina beskrivningar av krigshelvetet och lyckas ofta skapa en makaber och tryckande stämning med sitt ibland närmast poetiska bildspråk. Granaternas tjutande, sönderskjutna kroppar som är en enda gröt av blod och ben och det desperata varningsropet ”Gaaaaas!”. Scenen med de sönderskjutna och skriande hästarna är särskilt drabbande. På det hela taget har texten fortfarande en anmärkningsvärd kraft, både till språk och innehåll.

Som krigsroman är På västfronten… tung och berörande. Som generationsroman är den fullkomligt hjärtskärande.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Läs hela inlägget här »

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet
Roslund & Thunberg, En bror att dö för

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser