Shivers (1975)

alt. titel: Frossa, Parasiten-Mörder, Frissons, Il demone sotto la pelle, Parásitos mortales, They Came from Within, It Came from Within, The Parasite Murders

Dr. Roger St. Luc bör rimligtvis ha förväntat sig ett ganska soft jobb som “hus”-läkare i lyxlägenhetskomplexet Starliner Towers. Ett boende som förutom läkare också lockar med att kunna tillhandahålla tandläkare, butik, restaurang, swimmingpool och golfbana. Jag är beredd att satsa några kronor på att Roger såg framför sig hur han skulle kurera uttåkade hemmafruar med generösa pilleruppsättningar och diskret behandla stressade affärsmän för könssjukdomarna de dragit på sig från sina älskarinnor. Allt detta kombinerat med en hel del fritid tillsammans med den unga och snygga syster Forsythe.

Det visar sig dock att Roger missat två faktorer i den här planen. (1) husets liderliga (gifta) män, vilka mer än gärna ägnar sig åt lite hanky-panky med den nittonåriga Annabelle Brown som bor i en av lägenheterna och (2) att Annabelle är försökskanin åt forskaren Emil Hobbes i hans parasit-försök. Snart efter att Hobbes tagit livet av först Annabelle och sedan sig själv är Starliner Towers inte längre den bastion av trygghet och säkerhet som säljsnacket gjort sken av.

Jag har varit alldeles för dålig på att ta itu med David Cronenbergs tidiga filmer, så när Shivers dök upp på Netflix var titten given. Cronenberg känns som själva urfadern av subgenren “body horror” och redan där dras Shivers med ett visst bagage som påverkar i alla fall mig som tittare. Jag kan exempelvis tänka mig att Hobbes hårdhänta hantering av först den unga Annabelle och sedan sig själv, innebar en betydligt rejälare chock för 70-talspubliken. Medan jag satt och febrilt försökte förlika mig med tanken att det krullhåriga huvudet tillhörde en ung kvinna och inte en liten pojke som jag först trott.

Shivers är kanske mer intressant som fenomen och i sitt utförande än som ruggig skräckfilm. I mina ögon blir filmen i alla fall aldrig vare sig läskig eller spännande. Möjligen lätt obehaglig från gång till annan, eftersom hela poängen med “body horror” i fallet Shivers är att “kropp” ska förstås som “sexualitet” vilket i sin tur leder till vad som skulle kunna beskrivas som en epidemi av våldtäkter som hemsöker Starliner Towers.

Grejen är nämligen att Hobbes kommit fram till att den moderna människan är en alldeles för rationell varelse och därför designat en parasit som ska slipa bort civilisationens fernissa. Och vad kvarstår då om inte den mest basala av drifter? Vars lössläppande resulterar i en “beautiful, mindless orgy”. Enda kruxet är som sagt att alla som ännu inte är smittade av parasiten kanske inte har någon större lust att delta i sagda orgie.

Men Cronenberg skulle väl inte vara anfadern av body horror om inte Shivers skulle bjuda på lite mer än slingrande kroppar i ett par ormgropsscener. Därför får parasiterna kräla omkring både inuti och utanför sina mänskliga värdar. De verkar särskilt gilla att synbarligen röra sig i sina offers magtrakter, vilket kanske inte känns särdeles logiskt med tanke på att deras effekt rimligtvis snarare sitter i hjärnan. Men en effekt som å andra sidan pillar på den allestädes närvarande graviditetsskräcken.

Jag hade alltså förväntat mig en hel del body horror från Cronenberg. Vad som däremot blev mer överraskande var att beteendet hos de smittade mot slutet påminde en hel del om zombies. Vi får klassiska scener à la klösande-armar-genom-en-dörr och den-långsamt-annalkande-horden, så en kvalificerad gissning är att David tittat på den sju år äldre Night of the Living Dead både en och två gånger.

Zombie-temat kombineras med fördel med Shivers ganska uppenbara klasskritik — den inledande fejkreklamfilmen som trumpetar ut alla förmåner som Starliner Towers kan tillhandahålla signalerar med all önskvärd tydlighet en tillflyktsort av materialism, konsumism, elitism, eskapism, kommersialism och isolationism. En fristad för de privilegierade, vars skyddande lager rivs av i ett enda ryck av Hobbes penisparasit (sorry, det finns inget bättre beskrivande uttryck för den…). Och därmed har Cronenberg också fått med det kroppsliga och sexuella i brygden.

Problemet jag har med Shivers är att jag inte upplever att Cronenberg gör de här poängerna med någon större finess. Och när det då dessutom saknas exempelvis intressanta rollfigurer, en underhållande historia eller en krypande stämning landar jag som sagt tyvärr i slutsatsen “intressant”. Men jag misströstar inte, visst kommer jag att se exempelvis Rabid eller The Brood om de dyker upp på radarn. Det är ju ändå Cronenberg.

Misshandlingen (1969)

alt. titel: Assault and Battery

“En fiktiv film som skildrar en faktisk verklighet”. Det är den programförklaring som regissören Lars Lennart Forsberg (vid den här tiden kallad Lasse Forsberg) fäster vid sin spelfilmsdebut. Manusmässigt är filmen ett knytkalas, emedan alla skådespelare “står för sina egna texter”. Ingenmanslandet mellan fiktion och dokumentär förstärks ytterligare av att de huvudsakliga rollfigurerna har samma förnamn som sina skådespelare.

Fortsätt läsa ”Misshandlingen (1969)”

The Notebook (2004)

Allie, flickan av börd, och Noah, mannen av folket, spenderar en berusande sommar tillsammans 1940. Allt är sådär perfekt som bara en sommarförälskelse i ett smältande, gyllene och kustnära South Carolina kan vara. Men verkligheten bankar på porten – Allie ska gå på college och för Noah rycker värvningen till andra världskriget allt närmare. Lätt att tappa kontakten under sådana omständigheter. Ska de någonsin hitta tillbaka till varandra?

Fortsätt läsa ”The Notebook (2004)”

Il materiale emotivo (2021)

alt. titel: En liten bokhandel i Paris, En boghandel i Paris, Un dragon en forme de nuage, A Bookshop in Paris

En liten bokhandel i Paris. En titel som andas dragspel, baugetter, rödrutiga dukar på en liten kvarterskrog, vindsvåningar och franskt mys, n’est ce pas? Intellektuellt mys, nota bene, vi befinner oss ju ändå i en gammal hederlig bokhandel. En lokal lika renons på skärmar som denna film är renons på allt som kan kallas för franskt mys.

Fortsätt läsa ”Il materiale emotivo (2021)”

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.

Fortsätt läsa ”X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)”

X2: Lolita (1962 & 1997)

Det är bara att krypa till korset – läsningen av rysk-amerikanske Vladimir Nabokovs roman Lolita må ha gjort mig provocerad men den gjorde mig också nyfiken på att äntligen ta mig an Stanley Kubrick filmatisering från 1962 främst . Att jag inte sökt upp den tidigare beror på att Kubrick inte är någon favoritregissör för min del. När jag väl försökte ta reda på var det gick att streama adaptionen blev jag påmind om att det också fanns en adaption/remake från 1997 av Adrian Lyne, vilket i och för sig känns ganska följdriktigt med tanke på innehållet.

Fortsätt läsa ”X2: Lolita (1962 & 1997)”

Lolita (1955)

Mannen med det märkliga dubbelnamnet, Humbert Humbert, kommer till den lilla New England-orten Ramsdale. Här har han tänkt sig att få en smula lugn och ro för att skriva en bok. Men istället för lugn och ro blir Humbert Humbert slagen till marken. Av ren artighet låter han den ensamstående Charlotte Haze visa upp sitt trista hyresrum medan han funderar på hur han på snabbast möjliga sätt ska tala om att han nog ska leta efter annat boende.

Fortsätt läsa ”Lolita (1955)”

37°2 le matin (1986)

alt. titel: Betty Blue – 37,2 grader på morgonen, Betty Blue – 37,2 på morgonen, Betty Blue – 37,2 grader om morgenen, Betty Blue

Zorg och Betty. Ett par som, trots sina respektive namn, inte är ett styck intergalaktisk skurk på rymmen från en Luc Besson-film och ett styck 50-talspinuppa på rymmen från sitt mittuppslag i Playboy. Tyvärr, skulle jag kanske säga, för jag tror att med ett par sådana protagonister hade Betty Blue blivit en betydligt intressantare film.

Fortsätt läsa ”37°2 le matin (1986)”

Musikalvecka: Second Chorus (1940)

alt. titel: Dans efter noter, Dans etter noter, To Mænd og een Kvinde, Swing-Romanze, Swing Romance, Follie di jazz, Swing it, Amor de mi vida

December 1940. Förvisso ett helt år kvar till Pearl Harbor men världsläget torde ändå ha varit av den arten att den amerikanska biopubliken hade behov av lite lättsam underhållning. Lite sång, lite dans, lite romans. Men nog måste det ändå ha gått att fylla det behovet med något lite mer substantiellt än Second Chorus?!

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Second Chorus (1940)”

65 (2023)

Tack vare en oväntad meteorskur krashlandar kapten Mills rymdskepp på en okänd planet. Till en början synes det mesta hopplöst – skeppet är oåterkalleligt trasigt, alla kryo-passagerarna verkar ha omkommit och det ursprungliga uppdraget är bara att glömma. Kapten Mills själv är skadad och sneglar längtansfullt på sitt handeldvapen.

Fortsätt läsa ”65 (2023)”