You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

alt. titel: Dr. Phibes kommer tillbaka

Medlemmarna i det arkeologiska sällskapet som utforskar en okänd, egyptisk grav får anledning att mer än en gång i förtvivlan utropa ”Why would anyone think of such a bizarre way to kill a man?!”

Tja, jag tror att både jag och ni, kära läsare, har en aning om vem det kan vara. Det har också polisen Trout och hans chef Waverley efter att man i Southampton sprungit på en död man inpressad i en enorm ginflaska. Givetvis ingen annan än den oförliknelige Dr. Phibes.

Men, säger ni, Phibes ersatte ju sitt eget blod med balsameringsvätska i slutet av The Abominable Dr. Phibes för att kunna dela döden med sin älskade Victoria?! Förvisso, men likt Hammers Dracula, vilken alltid hittar malhål i den matta som tidigare filmer försökt knyta ihop, har Phibes ett ess i rockärmen. För när månen står i rätt konjunktion, tre år efter det som timade i originalet, lyser den med ett särskilt sken på den sarkofag som Phibes byggde åt sig och Victoria, varvid det livgivande blodet flödar tillbaka i doktorns ådror.

Någonstans har också assistenten Vulnavia gömt sig under dessa tre år, redo att när som helst hörsamma sin herres befallningar. Som den här gången alltså tar med det lilla sällskapet till Egypten där Phibes klurat ut hur han ska kunna återuppliva Victoria igen och dessutom ge både henne och sig själv evigt liv. Kruxet är bara att även Darius Biederbeck är ute efter samma hemlighet.

Nog för att original-Phibes var ganska underhållande men någonstans drar till och med jag gränsen. Synd bara att inte också Vincent Price kunde göra det. Regissören Robert Fuest återvänder, även som manusskrivare, men den här gången har han kastat såväl kontinuitet som konsekvens överbord och resultatet blir mest fånigt, på gränsen till pinsamt.

Trout och Waverly har nu förvandlats till ett forcerat och putslustigt odd couple, helt utan den gnista som fanns mellan dem i originalet när Waverly exempelvis aldrig kunde komma ihåg sin medarbetares efternamn. Vi får ingen som helst förklaring till varför Phibes måste släpa med sig ytterligare ett gäng mekaniska musiker (nu kallade ”The Alexandrian Quartet” eftersom Vulnavia högg sönder ”Dr. Phibes Clockwork Wizards” i slutet av originalet). Inte heller varför den sarkofag som transporterar Victoria mellan Southampton och Egypten prompt måste se ut och låta som ett psykedeliskt 70-talstivoli.

Vulnavia spelas av en helt annan skådespelare, australiensiskan Valli Kemp, eftersom Virginia North som gjorde rollen i originalet var gravid. Och om det i The Abominable… fanns en liten tveksamhet i huruvida Phibes kunde kommunicera med sin assistent via telepati är den tveksamheten här exponentiellt utvecklad till totalförvirring. Ibland tycks Phibes behöva sin röstgenerator för att prata med Vulnavia. I andra lägen finns det ingen möjlighet att han skulle kunna släpa den (eller en kilometerlång sladd) med sig och ändå lyckas de två kommunicera med varandra. Kanske. Eller också gillar bara Phibes att prata med sig själv. I sitt huvud.

I samma anda är det också helt obegripligt varför Phibes hela tiden verkar behöva koppla upp sig till samma röstgenerator när han ska prata med sin ”sweet Victoria” eftersom kvinnan rimligtvis ändå inte kan höra honom. Prices ständigt pålagda tal som ska komma ur trattgrammofonen gör dessutom att jag inte kan sluta tänka på hans insats i Michael Jacksons Thriller.

Dr. Phibes… kräver alltså att vi ska tro på att skurken, förutom att planera sin överdrivet intrikata hämnd på de nio personer som var ansvariga för hustruns död (men dr. Vesalius slapp uppenbarligen undan?!), också hann skapa ännu ett högkvarter i den egyptiska öknen samt dessutom planera alla överdrivet intrikata mord som han utför den här gången.

Dr. Phibes… skulle möjligen kunna vara den typen av film som är ganska underhållande att se i glada vänners lag och understödd av rejäla mängder alkohol eftersom den är så obegriplig och fragmentarisk. Men den gör det fullt förståeligt att det inte blev någon tredje film om den diaboliske doktorn. Det tror jag Vincent Price är lika tacksam för som jag är.

Annonser

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.

Sweeny Todd.jpegUnder ett par framgångsrika år i mitten av 1920-talet styrde Slaughter Elephant and Castle-teatern i södra London. Sällskapet plockade upp klassiskt victorianska melodram där Slaughter (då i 40-årsåldern) ofta spelade den djärve hjälten. Tiotalet år senare var det fortfarande melodram som gällde men med ålderns rätt hade Slaughter nu hoppat över till att spela skurkroller. I de fallen var han särskilt populär som Sweeny Todd, den blodtörstige barberaren.

Men det fanns också ett annat hopp att göra – det från scenen till vita duken. Mot slutet av 20-talet hade parlamentet instiftat Cinematograph Films Act vilken stipulerade ekonomisk tilldelning under förutsättning att en filmproduktion kunde uppfylla vissa kriterier. Alla givetvis formulerade för att sysselsätta så många britter som möjligt. Lagen skapade förvisso en film-boom, men kanske främst i form av så kallade ”quota quickies”. Det vill säga filmer som knappast kom till på grund av konstnärlig innovation eller driv att berätta en historia, utan av snöd vinning.

Och vad passade väl bättre för lågbudgetmarknaden än rafflande drama och isande skurkskratt? Tillsammans med en skådis som spelat samma roll hundratals, till och med tusentals, gånger och antagligen kunde riva av den i sömnen?

Maria MartenFörst ut på min Tod Slaughter-lista blev alltså Maria Marten, or The Murder in the Red Barn från 1935. En film som verkligen inte hymlar med sitt teatrala ursprung eftersom den startar upp med en kavalkad och presentation av alla rollfigurerna på en liten scen. Sist ut är just Slaughter, i rollen som ”Squire Corder, Lord of the Manor…and a villain! Whose blood may be blue – but whose heart is black as night!” Uppställningen pekar därför också utan problem ut vem publiken ska heja på – självklart är det ”Carlos – Marias ragged gypsy lover!”

Just denna historia byggde på ett välkänt rättsfall från 1827-28 där den unga Maria Marten blev ihjälskjuten av sin älskare William Corder vilken i sin tur blev hängd för dådet. Nästa historia på filmlistan har dock en mer dubiös faktabakgrund men var, som nämnts tidigare, en av Slaughters paradroller på scen: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street från 1936. Jag tänker att den moderna filmpubliken torde ha hyfsad koll på den gruvliga berättelsen om hur barberarkunder blev pajinnehåll i Mrs. Lovatts butik tack vare Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen från 2007.

Face at the window.jpegSist ut (alla goda ting är tre) blev The Face at the Window från 1939, en filmatisering av en pjäs från slutet av 1800-talet. Här introduceras publiken till ett panikslaget Paris via en ”crawl” som också vet att berätta att stadens nyliga mordvåg gärna skylls på en ”wolf man”. Filmen talar direkt till oss som ”unashamedly enjoy either a shudder or a laughter at the heights of villany”. Inte heller denna gång behöver vi som ska rysa eller skratta emellertid undra särskilt länge över vem som ska tillhandahålla dessa ”heights of villany”. Snart står Slaughter i en dörröppning iförd en svart mantel som en slags Dracula-figur. Även om han just den här gången råkar heta ”Chevalier Lucio del Gardo”.

Själva filmerna är i sig kanske inga större underhållningsupplevelser, med teatraliska utspel och en extremt skrapig ljudbild. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag finner ett barnsligt nöje i just de teatraliska utspelen där skådisarna med uppspärrade ögon hastigt reser sig och med ett darrande, utsträckt pekfinger utropar ”You?!” när de konfronteras med skurken som avslöjat sin sanna natur. Eller varför inte repliker som ”I promised to make you a bride. Don’t be afraid, Maria. You shall be a bride…a bride of Death!”

Men historierna blir också intressanta på det sätt som filmerna väljer att framföra dem. Alla tre filmerna packeteras mycket tydligt som fiktiva berättelser – i Maria Marten hade vi som sagt teater-inledningen, i Sweeny Todd bjuds publiken på en ramhistoria där en samtida barberarkund blir trakterad med den fasanfulla berättelsen och The Face… hade som sagt sin introduktionstext.

Rent filmtekniskt uppskattar jag när kameran befinner sig i den mördade Maria Martens grav och därmed tittar upp på den hjärtlöse Corder som skyfflar jord av hjärtans lust. Och The Face… avslutar med en serie snabba klipp för att understryka den olidliga spänningen i huruvida mördaren ska bli avslöjad eller inte.

Filmerna har också en enhetlig syn på filmskurkeri – det får aldrig finnas någon tvekan om att skurken är just en man ”whose heart is black as night!” Möjligen kan jag undra över squire Corders motiv i början av Maria Marten men han visar snart sina rätta färger. En hänsynslös tärningsspelare som, trots sina löften till den oskyldiga Maria på hemmaplan, snart försöker täcka sina skulder med frieriet till en rik (och ful) London-arvtagerska. I rollerna som Sweeny Todd och Chevalier Lucio del Gardo går det däremot inte många scenminutrar när Slaughter INTE skrattar diaboliska moa-ha-ha-skratt och förbindligt gnuggar händerna över sina tilltag.

Till detta kommer ytterligare en stapelvara i brittisk film såvitt jag kan förstå – rollen som den komiska och inte sällan lätt efterblivna (eller i alla fall mindre vetande) underklassen. Gärna i form av drängar, betjänter eller husjungfrur.

På det hela taget var Tod Slaughter och hans filmer en ganska charmig bekantskap, inte minst som han i The Face… var påtagligt lik Michel Palins kardinal Ximénez (”Nobody expects the Spanish Inquisition!”). Av de tre var Maria Marten den minst underhållande även om den eldige Carlos lände det hela lite oväntad fräsighet. Sweeny Todd var rolig att ta del av eftersom det är en så pass välkänd historia och The Face… började närma sig att vara genuint bra. Särskilt som Slaughter i sista sekunden tvingas till en jäktad monolog för att publiken överhuvudtaget ska fatta kopplingen mellan honom och det skräckinjagande ansiktet som alla mordoffer skådar sekunderna innan någon sticker en dolk i dem.

Maria Marten, or The Murder in the Red Barn (1935)
star_full 2

Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (1936)
star_full 2star_full 2

The Face at the Window (1939)
star_full 2star_full 2star_half_full

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

The Lion King 2019Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser