You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Men innan vi kommer dit tar sig unga paret Scott och Annie långt ut på vischan för att köpa ett hus eftersom Annie är ”a country girl at heart”. Och eftersom Scott är hennes man och älskar henne är nu en gång världens ordning så att han måste ställa upp på det. Även om det så innebär att de bosätter sig en och en halv timmes bilresa utanför San Francisco där Scott har sitt jobb. Annie målar drömskt upp deras framtid: ”We get the house, we get the kids, we get the whole thing”.

Och visst kan det verka som om de fått tag i det perfekta huset. Fastigheten Foxglove är byggd i början på 1900-talet vilket jag gissar gör den i princip uråldrig med amerikanska mått mätt. Förre ägaren Charlie påtalar gärna hur mycket av hans egen familjehistoria som är knuten till Foxglove och att det erbjuder ”lots of privacy”.

Fast inte så mycket privatliv från Charlie själv ska det visa sig. Annie tycker synd om den äldre mannen och bjuder in honom till Thanksgivingfirande samtidigt som Charlie fått ovanan att dyka upp objuden både nu och då. Det är ju så mycket de unga stadsborna inte klarar av eller begriper – var juldekorationerna finns, hur ofta man måste klippa gräset, vad man får och inte får göra med ett anrikt gammalt hus, hur man hanterar ett gevär…

På ett sätt skulle man väl kunna säga att titeln i sig utgör en spoiler, men det går samtidigt ganska snabbt för The Intruder att komma till den punkten när Charlies tjänstvillighet övergår till att kännas påträngande och creepy. Hell, det går ju i princip inte att avslöja något alls om själva historien utan att komma fram till det. Charlie spelas som sagt av en tjusigt fårad Dennis Quaid medan Annie och Scott gestaltas av för mig okända skådisarna Meagan Good och Michael Ealy.

Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att manusskrivande är en smal sak. Samtidigt verkar det som om berättelser som bygger på socialt obehag är nästan lika enkla att få till som sport-underdog-historier. Charlies accelererande ”tjänster” påminner en hel del om exempelvis Joel Edgertons The Gift från 2015. Det vill säga att det är ganska lätt för tittaren att identifiera sig i den oerhört obekväma situationen där någon gör något till synes snällt men som istället känns efterhängset och obehagligt.

Förutom The Gift påminner The Intruder också en hel del om filmer som Straw Dogs – det skämtas en del mellan Annie och en väninna om att Charlie är en ”manly man” medan deras makar är ”poor city boys” som garanterat kommer att gå vilse i det närliggande skogspartiet (vilket dock inte hindrar Annie och Scott från att ratta västra USA:s största SUV redan innan flytten). Scott är dessutom utrustad med glasögon och avskyr vapen. Och så har vi förstås kilen som drivs in mellan det äkta paret eftersom Annie ändå gillar Charlie medan Scott ser på hans avancemang med betydligt större misstänksamhet. Föga förvånande antyds det dessutom snart att det ligger någon slags konflikt mellan Scott och Annie längre tillbaka i tiden, vilken snabbt som attan kan användas som slagträ vid eventuella gräl.

Så någon större spänning i ”hur kommer det att gå?!” har vi väl inte i The Intruder, det handlar snarare om hur handlingen slingrar sig på vägen dit. Ytterligare svagheter filmen dras med är dels ett fruktansvärt trist soundtrack, dels att varken Good eller Ealy gör något större avtryck. Både de och deras relation är tyvärr ganska anonyma och trista. Då var det roligare att se Quaid spinna loss i fullt crazy mode.

Men det som verkligen gjorde mig konfunderad var slutet, vilket tog en så pass förväntad vändning att jag hade avfärdat det som fullkomligt uteslutet. Det gör också att den slutgiltiga moraliska lektionen, lärdomen eller utdelningen kastar tillbaka The Intruder till 70- (eller varför inte till och med 50?)-talet. Det ska dessutom ställas emot filmens budskap dittills: att det är i princip psykotiskt att klamra sig fast vid en svunnen dåtid och vägra acceptera att livet innebär oundviklig förändring. Out with the old, in with the new!

Trots det hängde jag ändå förvånansvärt länge med på färden som var The Intruder. Filmen är på intet vis dåligt gjord rent hantverksmässigt, den är som sagt bara anonym och med ett manus som i slutänden visade sig vara både unket och motsägelsefullt.

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Well…not quite… Vi börjar i vad som skulle kunna ses som en version av Frankenstein, alternativt The Body Snatcher, för att gå över till en mer generell mad scientist-historia, vilken temporärt hoppar tillbaka till Frankenstein-historien för att därefter bli en utpressnings-thriller som avslutas med en uppenbar adaption av Edgar Allan Poes välkända novell ”The Black Cat”. Och eftersom Maniac är en film om Galenskap har Esper dels lagt in ett antal textskyltar vilka förklarar farligt sjukliga tillstånd som exempelvis paranoia, dels illustrerat detta farliga tillstånd (som förstås drabbar filmens huvudperson, Don Maxwell) genom att snatta flera segment från Benjamin Christensens stumfilm Häxan från 1922.

Frankenstein-biten rör Dr. Meirschultz experiment som syftar till att återuppväcka de döda. Men när han inte får tag på tillräckligt färska lik från bårhuset beordrar han sin assistent, Maxwell, att ta livet av sig. Maxwell tycker av förklarliga skäl inte att det är en toppenidé och skjuter därför istället sin arbetsgivare. För att dölja sitt brott låtsas han vara Meirschultz men blir samtidigt galen på kuppen (”Not only do I look like Meirschultz, I am Meirschultz!”).

Tyvärr är Maxwell inte särskilt duktig på att vara fejkdoktor utan råkar injicera ”super-adrenalin” i patienten Mr. Buckley som därmed blir ännu galnare än han var innan (”DARTS OF FIRE IN MY BRAIN!”). Han kidnappar, våldtar och mördar en okänd kvinna som Meirschultz återupplivat tidigare i filmen genom sina experiment. Mrs. Buckley verkar emellertid inte vara särskilt bekymrad över sin makes mentala tillstånd. Hon bryr sig mer om mordoffret som hon hittar på golvet i laboratoriet och som hon använder för att utpressa Maxwell. Vilken i sin tur hanterar sin ångest genom att döda en katt och äta upp dess öga.

Maxwell hinner också bli uppsökt av sin showgirl-hustru som blivit intresserad av sin make igen efter att en rik onkel lämnat honom ett stort arv. I ett ovanligt rationellt drag lyckas Maxwell övertyga bägge kvinnorna om att de utgör ett hot för varandra, varför de raskt börjar slåss när han stänger in dem i en källare (där han tidigare murat in den döde Meirschultz i väggen).

Men polisen har varit honom på spåren och bryter sig in i källaren i tid för att rädda kvinnorna från både Maxwell och varandra. På plats hör de också ett hemskt tjut inifrån väggen eftersom det visar sig att Maxwell lyckats mura in en svart katt tillsammans med liket. The End.

Det är alltså ganska mycket som hinner hända i Maniac, särskilt med tanke på att filmen bara är 50 minuter lång. Tyvärr var titeln inte tillräckligt kittlande för dåtidens publik, trots det saftiga innehållet, varför Esper döpte om spektaklet till Sex Maniac. De text-baserade beskrivningarna handlar dock inte så mycket om sex, men desto mer om hur farliga personer som lider av psykisk ohälsa är. En inledande skylt vet exempelvis att berätta att man i Chicagos fängelser undersökt 40 000 fångar som alla visade sig lida av sinnessjukdom. Maniac är alltså knappast en film som lägger sig vinn om att skapa förståelse för vare sig psykisk ohälsa eller läkarna som behandlar det.

Alltså, det går förstås inte med bästa vilja i världen att påstå att Maniac är en bra film. Berättandet är så lösryckt att historien gränsar till det obegripliga, skådespeleriet är antingen bisarrt överdrivet eller superstelt och det ser tyvärr ut som om ett antal katter blev ganska hårdhänt behandlade under inspelningen. Trots det levererar den den faktiskt 50 ganska underhållande minutrar – det finns helt enkelt mycket att skratta åt i Maniac. Och eftersom den omfattas av public domain är det inga större problem att få tag på den. Varför spendera cirkus 75 minuter på YouTube så hinner du klippa Luis Buñuel och Salvador Dalis surrealismklassiker Un chien andalou också.

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Läs hela inlägget här »

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Läs hela inlägget här »

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Läs hela inlägget här »

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Läs hela inlägget här »

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.

Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.

Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.

En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…

Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?

Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.

Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.

Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!

Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.

Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…

Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.

Betänk nidbilden av en film i Oscars-klassen Best International Feature Film: ett långsamt och svårmodigt svart-vitt drama, gärna östeuropeiskt, om vedermödorna som drabbar en lantbrukarfamilj eller varför inte en katolsk nunna? I det sammanhanget känns nigerianska Lionheart kanske lite apart. Men så noterar jag att filmen var landets absolut första bidrag någonsin i den klassen och det hela blir en smula mer begripligt.

Ett stort statligt busskontrakt ligger i potten och Lionheart Transport är ett av företagen som konkurrerar om det. Den lismande uppkomlingen Samuel brinner av iver att få genomföra den viktiga presentationen men i sista sekunden anländer dagens hjältinna, Adaeze, för att kunna hålla ett bejublat framförande. Allt ser ut vara vara klappat och klart men så slår katastrofen till: Ernest Obiagu (grundare av Lionheart, tillika Adaezes far) drabbas av en hjärtinfarkt.

Adaeze är ganska säker på att få ta över företaget medan fadern vilar upp sig men in på scen träder istället hennes farbror, Goodswill. Det är dock en besvikelse som hon glömmer bort illa kvickt när det visar sig att Ernest tagit ett enormt banklån som nu måste betalas tillbaka inom 30 dagar med pengar som absolut inte finns i Lionhearts kassakistor. Nu tvingas Adaeze och Goodswill jobba tillsammans för att inte förlora Lionheart till den rovgirige konkurrenten Igwe Pascal.

Det är ju ändå rätt kul när en tjänst som Netflix ger tittarna möjlighet att komma åt filmer som man annars aldrig skulle komma åt. Att en VHS eller DVD med Lionheart skulle ha hittat fram till svenska hyrhyllor på 90- eller 00-talen känns minst sagt osannolikt. Men nu har jag alltså sett Nigerias första Oscarsbidrag (tyvärr blev Lionheart diskvalificerad tack vare att en stor del av dialogen förs på engelska), en film som dessutom är regisserad av en kvinna som tycks ha många strängar på sin lyra. Bland annat skådespeleri, då Genevieve Nnaji (född 1979) också spelar huvudrollen.

Därför är det kanske inte så förvånande att ett stråk som löper jämsides med Adaeze och Goodswills ansträngningar att rädda bussbolaget är flera hänvisningar till den nigerianska synen på kvinnlighet och familjeskapande. Jag har ingen aning om Lionheart i det perspektivet är sanningsenlig eller en fullkomlig fantasi, för det är inte särskilt mycket som synes stå i vägen för Adaeze på grund av hennes kön. Båda hennes föräldrar hyllar henne som en självständig och klipsk affärskvinna (särskilt med tanke på att hennes bror framstår som en hip hop-slacker) och tycks inte ha några som helst uttalade krav på vare sig svärson eller barnbarn. Samtidigt förekommer förstås män som kan tänka sig att låna ut pengar till Adaeze mot lite betalning i…natura.

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att Genevieve Nnaji skapat sin Adaeze som en positiv, om än något utopisk, förebild för unga nigerianska kvinnor. Ett ideal att sträva mot, en kvinna som är lika driven i affärer som en man och mer intresserad av att rädda sitt och faderns företag än att skaffa make och familj.

En utopi som förvisso passar ganska väl in i Lionhearts stämning, ety den är avgjort lättsam. Beskrivningen av hur man hanterar ett företag synes lika utopisk som filmens hjältinna och allt eftersom dagarna rinner iväg för att kunna betala det där banklånet, desto tydligare blir det att vi är på väg mot en riktigt fet Deus Ex Machina-upplösning.

Filmens olika tonarter signaleras övertydligt via ett högst generiskt soundtrack, vilket samtidigt passar ganska bra ihop med likaledes övertydliga scener som ska försöka beskriva vändningar i historien. Eftersom skådespeleriet ibland också känns väl amatörmässigt ger helheten ett rätt grovhugget intryck. Här finns inget av subtiliteter eller pretentiös undertext, Lionheart är i flera avseenden en WYSIWYG-film. Och detta faktum, tillsammans med intrycket att den ska vara en komedi som tyvärr inte är särskilt rolig, skapar en produkt vars främsta intresse ligger i vad jag som tittare tror mig kunna dra för slutsatser om Nigeria.

Förutom det genusmässiga handlar Lionhearts kärnbudskap om stabilitet och familjeägande framför kortsiktiga vinstintressen, men att samtidigt vara öppen för förändringar och inte stagnera. Jag undrar så klart om jag ska tolka detta som något signifikant för just det nigerianska samhället. Annars känns det som ett tillräckligt allmängiltigt budskap för att det lika gärna skulle kunna genomsyra en amerikansk, kinesisk eller europeisk film.

Är man ute efter att se något som känns ganska välbekant men som placerats i ett lagomt ovant sammanhang kan Lionheart vara värd en titt. Hoppas dock inte allt för mycket på den där humor-etiketten.

Bara för att det finns nigerianska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament till att se en film jag inte visste ett smack om i förväg.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg