You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Morgan slänger upp en del intressanta tankar på bordet. Synd bara att de redan slängts upp av Ex Machina. Och där Ex Machina serverade utsökt genomtänkt sushi kommer Morgan snarare i form av ett stort tråg med lasagne. Ett upplägg som vid första anblicken ser aptitligt ut men som, efter att ett par middagsgäster varit där och grävt, istället förvandlas till en ointressant och ketchupbemängd röra.

Morgan skiljer sig från Ava genom att vara ett genetiskt experiment snarare än en robot samt redan i filmens upptakt visa sig livsfarlig. Kate Maras konsult är nu på plats för att utvärdera om idén med att ta fram en genetisk hybridorganism med känslor egentligen var så smart. Jag tror att vi i publiken redan på pitchmötet hos det vaga ”corporate” hade kunnat ge besked om att det aldrig är en bra idé att försöka framkalla mänskliga känslor hos icke-mänskliga varelser. Det framstår också som en smula underligt att vare sig psykologer eller beteendevetare på plats tycks ha kunnat förutse att det sannolikt bliri problematiskt att placera känslor, som bara haft fem år på sig att utvecklas, i en kropp byggd för superavancerad närstrid. When will they ever learn…?

Nå, för filmbranschens del är det kanske lika bra det, för annars skulle det inte bli många filmer gjorda. Den icke-existerande inlärningskurvan hos rollfigurerna i den här typen av filmer ska också visa sig fruktbara för kändisregissörssöner. Morgan är nämligen regisserad av en viss Luke Scott och minsann om vi inte återfinner pappa Ridley bland producenterna.

Missförstå mig rätt, Scott d.y. har inte gjort något direkt dåligt jobb med Morgan i så måtto att filmen känns stabil och påkostad rent produktionsmässigt. Kanske till och med pappa hade ett finger med i spelet för att säkra namn som Toby Jones, Paul Giamatti och Brian Cox till rollistan?

Annars gör Kate Mara och Anya Taylor-Joy så gott de kan med både konsult och experiment men de har ärligt talat inte särskilt mycket att jobba med. Trots det ska villigt erkännas att jag inte har några större problem med att uppfatta dem bägge som dödliga kvinnor, med Anya Taylor-Joy som den känslomässigt skörare och labila av de två. Däremot förstår jag inte riktigt varför hon skulle behöva gå hela filmen igenom med bleksminkat ansikte.

Men produktionsvärden hjälper föga när en thriller (för det är i alla fall vad jag gissar att Morgan vill vara) är så kapital ospännande och bjuder på så få överraskningar. Inte en enda faktiskt. Jag tror exempelvis att Morgans avslutning är tänkt att vara en rejäl mindfuck-vändning, men för att uppnå det måste den presumtive filmtittaren i så fall inte ha sett särskilt många filmer av den här typen innan. Samtidigt är filmen inte tillräckligt djuplodande i sina filosofiska frågeställningar (medvetande, känslor och rättigheter hos syntetiska livsformer) för att motivera en genrebeteckning som ”spänningsdrama” eller något liknande.

Lasagne serverad i storköksform behöver för all del inte vara oätlig, men särskilt rolig är den sällan heller…

star_full 2star_half_full

Annonser

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Den 16-åriga Aura Petrescu har rymt från kliniken där hon behandlas för sin anorexi men fångas snart in av poliser som återbördar henne till de oroliga föräldrarna Adriana och Stefan. De försäkrar sin hysteriska dotter att hon ska skeppas tillbaka till kliniken så fort de klarat av kvällens seans (på vilka de bygger sin försörjning får man anta).

Men innan doktor Judd hinner ta hand om sin skyddsling går något snett under seansen. Adriana tycks ha åkallat en ande av någon som blivit mördad och som vet vem mördaren är. Mördaren är…här! Innan den stormiga natten är till ända har två nya offer skördats och Aura är hux flux föräldralös (men åtminstone inte huvudlös (eller ens drabbad av huvudlöss…)). Eftersom hon är en flicka full av psykologiska trauman flyr hon, istället för att låta sig tas om hand av vare sig polisen eller Dr. Judd.

Lämpligt nog hade hon tidigare stulit en plånbok från tecknaren David Parsons när han försökte hjälpa henne (”Do you have a drug problem? I can help you!”) och hon söker nu upp honom. Lyckligtvis har David en kollega på TV-stationen som kan allt om anorexia (även om Aura faktiskt snarare verkar lida av bulimi) och dess offer: de tillhör den övre medelklassen, är begåvade och konstnärliga, har ett problematiskt förhållande till sina labila mödrar samt återkommande drömmar om hur deras fäder lutar sig över för att kyssa dem. De vill dessutom aldrig ha sex eftersom de längtar efter att gå i barndom. Vilken tur att det innan Twitter fanns människor som Davids kollega vilka kunde stå till tjänst med att sprida allsköns missuppfattningar.

Samtidigt som det blir allt tydligare att David inte vill råda bot på Auras anorexi av enbart osjälviska anledningar fortsätter mördaren att svinga sin dödliga noose-o-matic. Och eftersom Aura eventuellt såg hens ansikte den där natten svävar hon i fara. Enda sättet att skydda henne är att lösa mysteriet och sätta dit mördaren.

Vilken sjuhelvetes dikeskörning det här var då! Asia Argento, som givetvis spelar Aura, kan ibland vara en helt ok skådespelare men här är hon allt annat än det. Eller också kanske jag hellre ska skylla på den idiotiska historien (innehållandes bland annat ett styck deus ex machina-barn), den fåniga dialogen, de orimliga slutsaterna och sammanträffandena, den obegripliga fokuseringen på ödlor och fjärilar eller varför inte Auras uppenbara faiblesse att göra allt som andas avkläddhet med öppen badrumsdörr?

Grejen är att stackars Asia knappast är ensam om att vara fångad i den här slow motion-seriekrocken. En Christopher Rydell spelar David och han är inte mer övertygande han, detsamma gäller Frederic Forrest som porträtterar det iögonenskärande villospåret (or is he?!) Dr. Judd. Piper Laurie (som Adriana Petrescu) är kanske det minst dåliga rollbesättningsvalet, men hon är å andra sidan ett val som jag hade respekterat mer om det det kommit före, och inte efter, hennes insats i Twin Peaks.

Nej, hade Trauma inte ståtat med sin regissörs namn i titeln hade jag som sagt aldrig kunnat ana att det var Profondo rosso/Tenebrae/Suspiria-mannen som står bakom den här katastrofen. Berättandet är valhänt och klumpigt. Argentos vana att visa upp sin dotter i mer eller mindre avklätt tillstånd blir knappast mer smaklig bara för att hon här råkar vara 18, och inte 16, år. Ambitionen att, förutom ett läskigt halshuggningsmysterium, också förmedla någon slags rudimentär ”förståelse” för sjukdomen anorexi blir aldrig mer än oerhört krystad. Dessutom fullkomligt missriktad eftersom Aura på något mirakulöst sätt tycks bli frisk i samma sekund som David kysser henne. I alla fall släpper Trauma vid den punkten hennes psykiska mående för att istället fullt ut koncentrera sig på sin mordhistoria.

Eftersom vi som sagt numera lever i en tid där vi inte behöver förlita oss på folk som Davids mångkunnige kollega för information Wikipediar jag mig fram till att Trauma från början var betydligt mer fullmatad med Tom Savini-effekter. Men att Argento undan för undan plockade bort dem eftersom han, enligt Savini, hellre ville satsa på ”edge-of-the-seat suspense”. Huvudlöst dåligt omdöme där, Dario. Det enda som hindrar Trauma från ett totalt bottenbetyg är nämligen Savinis effekter.

star_half_full

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Men företaget Monarch, vilket tagit på sig bördan att hålla koll på Godzilla och hans kompisar, är under hård press från bland andra USA:s regering. Fullt berättigat ställer man frågan varför just Monarch skulle vara särskilt lämpade att avgöra vilka av de världsförgörande titanerna som utgör ett hot mot mänskligheten och vilka som inte gör det. Den amerikanska militären, med amiral William Stenz i spetsen, tycks föga förvånande vilja agera enligt den gamla goda devisen ”Shoot them all and let God sort them out” (och då tror jag inte att de tänker på God(zilla)).

Läget blir etter värre när Monarch-forskaren Emma Russell kidnappas med dottern Madison i släptåg av ”ekoterroristen” Alan Jonah. Särskilt som Emma utvecklat en bioakustik-mackapär varmed hon verkar kunna kommunicera med titanerna och som Jonah förstås också såg till att plocka med sig. Tre till priset av en, skulle man kunna säga.

Nu är det upp till Emmas ex-make, vargforskaren Mark Russell, att försöka rädda sin dotter och helst också se till att världen inte går under. För ni minns de där antarktiska isarna? Kombinera dem med ordspråket som börjar ”Det som göms i snö…” och, hey presto – monster zero eller Ghidorah. Själv skulle han sannolikt nöja sig med att konstatera ”It’s good to be the king”.

Jag har ambivalenta minnen av 2014 års Godzilla-remake. Jag har för mig att Aaron Taylor-Johnsons rollfigur visade sig vara något av det blekaste som gick i ett par skor men att jag däremot blev oväntat förtjust i Godzillas lone gunman-attityd. Det senare har tyvärr inte riktigt hållit i sig eftersom vi nu vet att Dr. Ishirō Serizawa (återigen porträtterad av Ken Watanabe) hade rätt i att betrakta den tvåbenta ödlan som sin gud. Serizawa får även den här gången agera profet genom att kläcka ur sig till synes djupsinniga fraser som ”moments of crisis are also moments of faith” och rekrytera Kyle Chandlers Mark Russell som sin utvalde lärjunge.

Nej, antingen har jag blivit blasé inför konceptet ”enorma monster som vandrar på jordens yta” eller också har Michael Dougherty (som också regisserat spektaklet) inte lyckats lika bra med sitt manus som Max Borenstein gjorde i den förra Godzilla-filmen. Det är ett evigt tjat om naturens ordning eller balans, hur den kan invaderas och vräkas över ända. Newsflash – det finns ingen naturligt förekommande ”balans”. Även oss människor förutan tippar ekosystem över ända lite nu och då.

Slutsatsen att det räcker med att eliminera alfaindividen (varför översätts förresten begreppet prompt till ”alfahanne”?) för att desarmera en hotfull flock-situation är direkt korkad. Bara för att ledaren i en vargflock försvinner innebär inte det att alla de kvarvarande vargarna tappar tänderna eller slutar vara hungriga. Detsamma gäller spekulationerna kring varför det inte skulle finnas några historiska källor eller avbildningar av ett monster som liknar Ghidorah. Zhang Ziyis Dr. Ling säger något i stil med att det kan en medveten mörkläggning, att mänskligheten varit så dödligt rädd för just det här monstret att man inte velat kännas vid det. Detta klassiska konspirationsresonemang hjälper ingen. Dessutom kan Dr. Ling inte vara mycket till forskare om hon inte ens känner igen en vanlig, herkuliansk hydra när hon ser en.

Dougherty må bjuda på non stop full throttle action-ös, men när det redan från början inte finns någon tvekan om att Godzilla står på ”vår” sida blir det aldrig lika spännande. Det som denna uppföljare dock lyckas bättre med är sina kvinnoroller, där både Vera Farmiga och Millie Bobby Brown som mor och dotter Russell får chans att visa framfötterna en smula. Jag önskar bara att den förändringen hade kunnat få omfatta även monstren. Men istället får det enda monster som uttryckligen referens till som en ”hon” ackompanjeras av eteriska änglakörer och gudomliga ljusfenomen på himlen.

Mina minnen av 2014 års Godzilla må vara ambivalenta men jag har i alla fall några. Av 2019 års Godzilla är jag tveksam om det efter en vecka kommer att finnas några rester kvar i hjärnvindligarna.

star_full 2star_half_full

Ibland kan det ju vara bra med lite andra synvinklar. Filmspanaren Flmr har också skrivit om Godzilla. Vill ni ha två omdömen som verkligen ställer sig i varsin ringhörna kan ni med fördel besöka bloggen Pappa älskar film och lyssna på podden Vacancy.

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

  1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
  2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
  3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

Cathy Newland. En helt vanlig, trevlig tjej som försöker bygga upp en blomsterbutik och som intresserar sig för den sjuka hustrun till servitören på dinern där hon brukar käka lunch. Som lyssnar på kristen popmusik i bilen och yogar för att nå inre frid (absolut inte för att stöta på den snygge yogaläraren!).

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser