You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.

En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.

Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?

Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.

I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.

Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.

Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.

Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.

Annonser

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Förvisso var han klok nog att inse att han knappast hade åldern inne för att själv spela dramats hjälte, Jonnie Goodboy Tyler. Den äran gick istället till Barry Pepper. Travolta reserverade då huvudskurken Terl för sig själv. Och visst kan skådespelaren ibland göra ganska underhållande skurkar. Men det har då varit i produktioner med lättsammare handlag och andra rollfigurer som kunnat hantera det storhetsvansinniga överspelet. Inget av det finns i Battlefield Earth och Terl framstår därför som en sådan där teatralisk überskurk som man pekade finger åt redan i 60-tals-Batman-serien.

Överhuvudtaget plågas filmen av ett närmast löjligt övermått av storvulna känslor och storslagna gester. År 3000 är mänskligheten utrotningshotad av den onda alien-rasen psychlos som kommit till jorden för att leta efter guld. Små enklaver finns kvar men de har regredierat till en slags stenåldersnivå och lever i ständig skräck för ”demoner”. I en sådan grupp återfinner vi alltså Jonnie Goodboy, en ung man som är trött på att ständigt gå och vara rädd för allting.

Han ger sig ut på äventyr men blir snart infångad av psychlos som använder jordens kvarvarande ”man-animals” som slavarbetskraft. Jonnie imponerar dock på säkerhetschefen Terl med sin intelligens och får därför lära sig både psychlos-språket och allt om mänsklighetens historia som hunnit glömmas bort sedan utomjordingarna slog sig ned. Men vad Terl inte räknat med är att han därmed också väcker viljan och förmågan till revolution hos sitt ”man-animal”.

Som vanligt när filmer får rykte om sig att vara ”worst movie ever”, får åtta Razzies och dessutom vinner klassen Worst Picture of the Decade blir man (jag) nyfiken på om de verkligen är så dåliga. I fallet Battlefield Earth måste svaret bli ett rungande “ja” men med ett addendum – den tillhör lyckligtvis den förlovade klass filmer som är hejdlöst underhållande i alla sin ruttenhet.

Designern Patrick Tatopoulos har jobbat med en sjuhelvetes massa filmer (bland annat Batman v Superman, I Am Legend och Pitch Black) men här gick något allvarligt fel. Psychlos ska vara massiva bestar men ser bara ut som fattigmans-klingons med dreads och sådana där enorma ABBA-stövlar (för att dölja styltorna) från det klassiska skivomslaget av Hans Arnold. De har handproteser vars fingrar viker sig mer än hobbit-fötterna i LOTR – varje gång de ska plocka upp eller hålla i något ser det oerhört märkligt ut.

Scenerna där pälsklädda ”man-animals” befinner sig i fångenskap påminner alldeles för mycket om varenda Planet of the Apes-film. Deras luggslitna utseende innebär dessutom en alltför stor kontrast när de ska attackera sina föredetta herrar med ett gäng Harrier-plan. Tänk er att man placerat casten från Clan of the Cave Bear i slutfajten i Star Wars eller Top Gun och ni får kanske en uppfattning om den mentala implosion som scenerna orsakar hos tittaren.

Det behöver kanske inte sägas att handlingen är bortom stupid och dialogen späckad med stereotypa utrop samt lökiga repliker. Psychlos lyckas av någon anledning utrusta Jonnie med mänsklig kunskap som inte bara leder honom till Fort Knox guldreserv, utan också gör så att han kan leta reda på och aptera ett gäng kärnvapen. Samt få igång en flygsimulator (medelst vilken de där grottbjörnskillarna lär sig flyga på blott en vecka). En manick som rimligtvis stått oanvänd under lika lång tid som det tagit för mänskligheten att trilla tillbaka till stenåldersstadiet (men för all del, dagens skräckpropaganda lovar ju att det är en process som kommer att ta max en generation). Jonnie är dessutom så övertygande i sin revolt”argumentation” att han inte behöver lägga fram några argument alls, alla följer honom blint så fort han öppnar munnen.

Regissören Roger Christians enda arbetsgrepp tycks vara slow motion och dutch angles. Musiken av Elia Cmiral är inte genomusel i sig självt men vars bombastiska triumftrumpeter understryker, tillsammans med Christians klumpiga slow motion, handlingens monumentala ostighet. Slutresultatet inte kan bli annat än skrattretande.

Risig, men rolig alltså. Och jag ser med förväntan fram emot den där biopic:en om L. Ron Hubbard.

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Läs hela inlägget här »

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Läs hela inlägget här »

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Läs hela inlägget här »

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser