Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Fortsätt läsa ”The Christmas Train (2017)”

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

Fortsätt läsa ”La Notte (1961)”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Fortsätt läsa ”Savage Streets (1984)”

Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girl

Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.

alt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)”

Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Fortsätt läsa ”Beyond a Reasonable Doubt (2009)”

In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”