You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Annonser

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Och blir därmed mer eller mindre ofrivilligt också en viktig pjäs i en av kalla krigets kraftmätningar. Ryssar är ju välkänt duktiga på att spela schack så vad är bättre än att försöka tvåla till dem på mammas gata? Tyvärr var nu en gång för alla Bobby Fischer inte det mest pålitliga vapnet i den här arsenalen.

Alltså, jag vet inte jag. Jag hade väldigt svårt att komma in i Pawn Sacrifice, kanske var det därför som filmen nästan kändes lite exploaterande av Bobby Fischers tragiska öde. Det den lyckas bäst med är kanske ändå att förmedla känslan av den livsavgörande kampen mellan öst och väst.

Däremot är jag inte säker på vad den i och för sig fyndiga titeln egentligen ska betyda. Bobby får ett pepp-telefonsamtal från Kissinger för att han ska övertygas att ens dyka upp på tävlingen medan vi samtidigt ser hur Boris Spasskij pressas av sina landsmän. Så visst är det ett schack-parti där betydligt mer står på spel än bara envigen mellan två briljanta hjärnor. Men jag fattar inte riktigt på vilket sätt man skulle kunna säga att någon av mästarna direkt offras av sina respektive konkurrerande nationer. Möjligen kan man tänka sig att Bobby utan pressen inte hade spelat alls och därmed kunna rädda åtminstone en gnutta av sitt sunda förnuft men det känns väl långsökt.

För att vara en slags biopic tycker jag inte heller att jag får någon direkt känsla för Bobby Fischer som person. I början på 50-talet är han en räddhågsen grabb som gillar att spela schack och när vi lämnar honom på Island är han men mer eller mindre helgalen man som vill spela schack men eventuellt förlorat förmågan tack vare sin förlamande paranoia. Tobey Maguire skriker gällt, kommer med fullkomligt orimliga krav för att sätta sig framför ett schackbräde och är bleksvettig men utöver det tycker jag inte att jag kommer honom nära. Inte ens genom de relationer han ändå har med sin syster, sin advokat och sin mentor. Han reduceras till sin psykiska ohälsa och sitt schackspelande.

Liev Schreiber är som alltid sympatisk att beskåda men om hans Boris Spasskij får vi veta ännu mindre. Jag tycker inte heller att Pawn Sacrifice lyckas förmedla en känsla för spelet som ändå står i centrum för det hela. Nu är det kanske inte det allra enklaste att dramatisera en verksamhet som bygger på att två pers sitter på varsin sida om ett bord och tänker så det knakar men något lite mer hade jag nog förväntat mig.

Pawn Sacrifice blev en halvdan BOATS och en rätt usel biopic. Ska jag se schackspel på film håller jag mig hellre till Harry Potter.

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Ta musikalen för dagen till exempel. Prinsessan Elizabeth gifte sig med sin Philip 1947 så vad vore väl mer naturligt än att göra en film som egentligen inte handlar om mer än att Fred Astaire och Jane Powell åker till London för att dansa lite under bröllopssäsongen?

Tom och Ellen Bowen är ett framgångsrikt syskonpar i showbiz. Faktiskt så framgångsrika att de kallas till London enkom för att sätta upp en av sina populära sång- och dansföreställningar samtidigt som det är kungligt bröllop på gång i staden.

Tom och Ellen dansar lite på scen i New York, dansar lite mer på Atlantångaren (under vild sjögång icke desto mindre) och dansar sedan ännu lite mer på scen i London samtidigt som de sjunger lite. Just det, de bägge lyckas förstås också underhålla varsin oremarkabel kärlekshistoria vid sidan av dansandet och sjungandet.

Nej, alltså, det här var banne mig ett rejält glas mellanmjölk. Visst, filmen är producerad av musikalklassiska MGM och regisserad av Stanley Donen som fick träna sig lite innan han gick vidare till bland annat Singin’ in the Rain.

Historien är som synes inte särskilt avancerad, jag blir närmast förvånad över hur okomplicerade de olika kärlekshistorierna och syskonrelationen är. Det blir ett minimum av missförstånd och ingen som helst springa-i-dörrar-fars innan de två paren kan vandra ut från kyrkan arm i arm. Som vanligt känns den här typen av musikaler lite lata, med ett fokus på showbiz behöver ingen anstränga sig över hövan för att peta in sång- och dansscener lite här och var oavsett om historien motiverar dem eller inte.

Först blir jag förvånad när jag inser att filmen verkar vara hyfsat välkänd, särskilt som jag inte heller tyckte att musiken och sångerna var något som gav vare sig syra eller sötma i mjölk-pinten (dricker man inte allt i pints i England, mjölk likväl som whiskey?)

Då återstår den rent tekniska finessen och det torde vara här filmens styrka ligger. Som vanligt i musikaler från den här tiden är dansscenerna oklippta, ett imponerande hantverk bara det. Det är förstås Astaire som får briljera, dels med en dans där han använder en klädhängare som partner, dels ett nummer där ett roterande rum möjliggör dans på både väggar och i tak. På Wikipedia läser jag mig till att en del av filmens förmodade humor skulle ligga i att Astaire här till viss del frångår sin typiska stil och driver en smula med rivalen Gene Kelly. Själv har jag inte så bra koll på deras respektive stilar, så för min del är det fortfarande jäkligt mycket tråksteppande från Astaires sida.

Royal Wedding blev inte så mycket mer än en stunds lättsam eskapism, ungefär som ett kungligt bröllop kanske? Gillar man då kungliga bröllop, Fred Astaire eller Stanley Donen är filmen förstås värd en titt, annars inte.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag då? Kanske han blir sugen på att se Royal Wedding i alla fall? I så fall finns filmen att glutta på på Youtube.

Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.

Läs hela inlägget här »

Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser