Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

I The Gun Seller blir föredetta arméofficeren Thomas Lang indragen i en konspiration som inbegriper säkerhetstjänsten i både Storbritannien och USA samt den undersköna dottern till en vapenhandlare som hotas till livet.

Som författare jobbar Laurie hårt med sammanbiten sarkasm och understatement-humor. I det avseendet börja jag efter ett tag undra hur underhållande det egentligen skulle vara att befinna sig i Thomas Langs sällskap någon längre tid eftersom karln inte tycks kunna öppna käften utan att något säga något bitskt. I den meningen finns det väl kanske vissa möjligheter att Lang faktiskt tjänar som någon slags föregångare eller utgångspunkt för tidigare nämnda Gregory House.

Men kan man svälja den genomgripande stilen eller kanske till och med tycker att den är riktigt underhållande är The Gun Seller ingen oäven roman i konspirations-och-undercover-thrillerfacket. Här finns tillräckligt med vändningar och överraskningar (samt Lang-cynism) för att tillfredsställa de mindre kräsmagade.

Ascension Day (2007)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om John Matthews var korkad eller smart när han döpte sin thriller till Ascension Day. Å ena sidan är det inte alldeles enkelt att hitta sagda thriller bland alla sökträffar. Å den andra kanske ett par av alla de som från början ville veta lite mer om Kristi Himmelfärdsdag slutar sökningen med att spontanköpa en bok.

Tyvärr finns det risk för att bokköparna blir besvikna. Det hela är en konspirations- och advokatthriller där den unge Jac McElroy i elfte timmen tar över som advokat för den dödsdömde Larry Durrant. Med nya, fräscha ögon börjar han undersöka möjligheterna att få Larry frikänd från mordet han dömdes för och det visar sig vara en vansklig affär för både honom och hans klient.

Tyvärr finns det allt för många andra, och bättre, exempel i exakt samma genre för att jag ska ha särskilt mycket fördrag med Matthews. Hans försök att både dra ut på spänningen (vem står egentligen bakom Larrys fällande dom?) och skapa en känslomässig bakgrund för sin advokat-huvudperson (Jacs far var en pank drömmare, frågan är om sonen ska följa i sin faders fotspår eller sikta högre vad gäller social status?) blir mest trista och långdragna.

Ascension Day är inte dåligt skriven rent hantverksmässigt men alldeles för generisk och utdragen för att det ska vara något att rekommendera.

The Stonehenge Legacy (2011)

Stonehenge. Evigt uråldrigt, evigt fascinerande. En given skådeplats för en lika uråldrig kult vars makt inte förminskats nämnvärt under det 21:a århundradet. Men som inom alla kulter krävs offer för att vidmakthålla stensättningens krafter. Den här gången har dock kultmedlemmarna tagit sig vatten över huvudet när ett av de tänkta offren visar sig vara dotter till den amerikanske vicepresidenten.

Jag får en känsla av att författaren Sam Christer siktat på något i stil med The Da Vinci Code, men lyckas inte skapa vare sig samma tempo eller inspirationskraft som genrens nestor Dan Brown. Romanen sägs vara packad med ”codes, symbology, relentless suspense, and fascinating detail about the history of one of the world’s most mysterious places”, vilket måste sägas vara en sanning med modifikation. Jag är rätt säker på att det skulle gå att hitta mer fascinerande fackböcker om Stonehenge och dess historia.

The Stonehenge Legacy är en hyfsat underhållande thriller och mysterium men romanen är långt ifrån minnesvärd. Ok att ha med sig på en flygresa eller som badrumslektyr men inte mycket mer än så.

Snälla kriminella (2021)

Minns ni det där amerikanska realityprogrammet, ADCAmerica’s Dumbest Criminals? Nå, även om ni inte gör det är ju programtiteln ganska så självförklarande. Hade motsvarigheten SDCSweden’s Dumbest Criminals – funnits, hade Sasan och MC Baboo sannolikt kunnat få en hel säsong för sig själva.

Fortsätt läsa ”Snälla kriminella (2021)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Fortsätt läsa ”X2: Zodiac (2002 & 2007)”

Where the Crawdads Sing (2018)

Biologen Delia Owens skönlitterära debut, Where the Crawdads Sing, tycks ha blivit en osannolik succé. Omslaget på min utgåva skryter med ”Over 5 million copies sold worldwide!” och i Sverige ska den ha blivit framröstad i något sammanhang som ”Årets bok”.

Fortsätt läsa ”Where the Crawdads Sing (2018)”

The Lighthhouse (2019)

Fyrar används ofta som symboler för det goda här i livet: hopp, upplysning, vägledning, räddning, frälsning. Så då faller det väl sig naturligt att de som är fyren allra närmast, fyrvaktarna, ständigt är fyllda av all denna godhet. Det är ju ändå de som genom hårt och idogt arbete ser till att fyren kan fullfölja sitt betydelsefulla värv.

Fortsätt läsa ”The Lighthhouse (2019)”

Morbius (2022)

Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)

Fortsätt läsa ”Morbius (2022)”

American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

Fortsätt läsa ”American Psycho (1991)”

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fortsätt läsa ”No Time to Die (2021)”