You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

Betänk nidbilden av en film i Oscars-klassen Best International Feature Film: ett långsamt och svårmodigt svart-vitt drama, gärna östeuropeiskt, om vedermödorna som drabbar en lantbrukarfamilj eller varför inte en katolsk nunna? I det sammanhanget känns nigerianska Lionheart kanske lite apart. Men så noterar jag att filmen var landets absolut första bidrag någonsin i den klassen och det hela blir en smula mer begripligt.

Ett stort statligt busskontrakt ligger i potten och Lionheart Transport är ett av företagen som konkurrerar om det. Den lismande uppkomlingen Samuel brinner av iver att få genomföra den viktiga presentationen men i sista sekunden anländer dagens hjältinna, Adaeze, för att kunna hålla ett bejublat framförande. Allt ser ut vara vara klappat och klart men så slår katastrofen till: Ernest Obiagu (grundare av Lionheart, tillika Adaezes far) drabbas av en hjärtinfarkt.

Adaeze är ganska säker på att få ta över företaget medan fadern vilar upp sig men in på scen träder istället hennes farbror, Goodswill. Det är dock en besvikelse som hon glömmer bort illa kvickt när det visar sig att Ernest tagit ett enormt banklån som nu måste betalas tillbaka inom 30 dagar med pengar som absolut inte finns i Lionhearts kassakistor. Nu tvingas Adaeze och Goodswill jobba tillsammans för att inte förlora Lionheart till den rovgirige konkurrenten Igwe Pascal.

Det är ju ändå rätt kul när en tjänst som Netflix ger tittarna möjlighet att komma åt filmer som man annars aldrig skulle komma åt. Att en VHS eller DVD med Lionheart skulle ha hittat fram till svenska hyrhyllor på 90- eller 00-talen känns minst sagt osannolikt. Men nu har jag alltså sett Nigerias första Oscarsbidrag (tyvärr blev Lionheart diskvalificerad tack vare att en stor del av dialogen förs på engelska), en film som dessutom är regisserad av en kvinna som tycks ha många strängar på sin lyra. Bland annat skådespeleri, då Genevieve Nnaji (född 1979) också spelar huvudrollen.

Därför är det kanske inte så förvånande att ett stråk som löper jämsides med Adaeze och Goodswills ansträngningar att rädda bussbolaget är flera hänvisningar till den nigerianska synen på kvinnlighet och familjeskapande. Jag har ingen aning om Lionheart i det perspektivet är sanningsenlig eller en fullkomlig fantasi, för det är inte särskilt mycket som synes stå i vägen för Adaeze på grund av hennes kön. Båda hennes föräldrar hyllar henne som en självständig och klipsk affärskvinna (särskilt med tanke på att hennes bror framstår som en hip hop-slacker) och tycks inte ha några som helst uttalade krav på vare sig svärson eller barnbarn. Samtidigt förekommer förstås män som kan tänka sig att låna ut pengar till Adaeze mot lite betalning i…natura.

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att Genevieve Nnaji skapat sin Adaeze som en positiv, om än något utopisk, förebild för unga nigerianska kvinnor. Ett ideal att sträva mot, en kvinna som är lika driven i affärer som en man och mer intresserad av att rädda sitt och faderns företag än att skaffa make och familj.

En utopi som förvisso passar ganska väl in i Lionhearts stämning, ety den är avgjort lättsam. Beskrivningen av hur man hanterar ett företag synes lika utopisk som filmens hjältinna och allt eftersom dagarna rinner iväg för att kunna betala det där banklånet, desto tydligare blir det att vi är på väg mot en riktigt fet Deus Ex Machina-upplösning.

Filmens olika tonarter signaleras övertydligt via ett högst generiskt soundtrack, vilket samtidigt passar ganska bra ihop med likaledes övertydliga scener som ska försöka beskriva vändningar i historien. Eftersom skådespeleriet ibland också känns väl amatörmässigt ger helheten ett rätt grovhugget intryck. Här finns inget av subtiliteter eller pretentiös undertext, Lionheart är i flera avseenden en WYSIWYG-film. Och detta faktum, tillsammans med intrycket att den ska vara en komedi som tyvärr inte är särskilt rolig, skapar en produkt vars främsta intresse ligger i vad jag som tittare tror mig kunna dra för slutsatser om Nigeria.

Förutom det genusmässiga handlar Lionhearts kärnbudskap om stabilitet och familjeägande framför kortsiktiga vinstintressen, men att samtidigt vara öppen för förändringar och inte stagnera. Jag undrar så klart om jag ska tolka detta som något signifikant för just det nigerianska samhället. Annars känns det som ett tillräckligt allmängiltigt budskap för att det lika gärna skulle kunna genomsyra en amerikansk, kinesisk eller europeisk film.

Är man ute efter att se något som känns ganska välbekant men som placerats i ett lagomt ovant sammanhang kan Lionheart vara värd en titt. Hoppas dock inte allt för mycket på den där humor-etiketten.

Bara för att det finns nigerianska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament till att se en film jag inte visste ett smack om i förväg.

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Läs hela inlägget här »

Efter en nyss avslutad titt på Disneys ny-version av Cinderella passade det alldeles utmärkt att fortsätta med Nanny McPhee. De sju barnen Brown har nämligen överdoserat på sagor om elaka styvmödrar och frånvarande fäder.

Läs hela inlägget här »

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Läs hela inlägget här »

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg