You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

Uppmuntrad av det faktum att Creepshow 2 ju faktiskt var bättre än originalet kastade jag mig raskt över seriens tredje del. Ren logik stipulerade ju att den borde vara ännu bättre, eller hur?!

Eller kanske inte… Av någon anledning kunde de glada filmmakarna Ana Clavell och James Dudelson (agerar både regissörer, producenter, manusförfattare och skådisar. Som alltid ett varningstecken…) utnyttja namnet nästan tjugo år efter tvåan trots att de knappast ens försökt förhålla sig till vare sig den eller originalet.

Ok, det är en antologi-film men så mycket mer finns inte kvar. Ramen har förbytts från serierutor till någon slags collagevedervärdighet som knappast borde få ha något existensberättigande i ett civiliserat samhälle. Datorn som skapade det hela måste vara konstruerad av Satan själv.

Det enda som talar för filmen är att vissa delar av den rent statiska make upen var helt ok men knappast i en klass som skulle rendera beröm från domartrion i Face Off. Vi har en monstermask som tycks vara klart inspirerad av Flesh Eating Mothers men som inte kan röra käkleden. Monstret tycks av allt att döma ta kål på sina offer genom att pressa de orörliga käkarna mot halsen och sedan via någon slags magi göra så att blod börjar spruta fram.

Filmen ”bjuder” på fem olika berättelser som var och en dras med sin egen lilla problematik. Ibland blir det bara surrealistiskt för surrealismens egen skull. Ibland händer det saker väl snabbt utan att man riktigt fattar hur medan andra delar drar ut orimligt mycket på tiden. Speltiden landar på modiga 110 minutrar och det är minst dubbelt så många som jag borde ha härdat ut.

Att kalla detta för en skräckfilm känns övermaga. Första filmen ”Alice” är mest av allt konstig och med en kläggig var-make up som blir allt kläggigare. Näst på tur står ”The Radio” där en radio plötsligt börjar prata med en sexig kvinnoröst och övertyga Jerry om att han borde ta och stjäla lite pengar. ”Call Girl”, där en seriemördare möter sin monsteröverman, skulle kanske ha kunnat vara otäck om filmskaparna varit kompetenta nog att bygga någon slags stämning. Jag gissar att ”The Professor’s Wife” ska vara mer makabert rolig än läskig men för att uppnå någotdera måste det finnas ett manus som är skrivet av någon annan än en ofokuserad chimpans. Det hela avslutas med ”The Haunted Dog” som till viss del försöker åkalla tvåans ”The Hitch-Hiker”. Too little, too late är väl det snällaste man kan säga om det försöket.

Gör inte som jag, lyssna istället på den vise Pappan och gör en Creepshow-halt vid del 2.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

jane-eyre-1934Nå, ska man börja se Jane Eyre-adaptioner kan man lika gärna börja från början…

Och redan där närmar jag väl mig något slags epic fail, för om man kan bli förvånad över hur mångahanda syrran Emilys Wuthering Heights-adaptioner är, är det noll och intet jämfört med Charlottes track reckord för Jane Eyre. Wikipedia spottar ur sig dryga tjugo filmer och av dem är åtta stumfilmer.

Denna film från 1934 är dock den första talversion och alltså nummer nio i ordningen (för den som håller reda på sådant). En ganska bokstavstrogen variant inledningsvis men som sedan klipper rejält i historien för att hinna med det viktigaste på en speltid om 62 ynka minutrar.

Lilla föräldralösa Jane är inte det minsta tacksam över att hon blivit omhändertagen av Mrs. Reed och hennes osnutna ungar. Hon är fullt på det klara med att de hatar henne allihop och då är det väl inte mer än rätt att hon får hata dem tillbaka?! Mrs. Reed packar iväg den ouppfostrade ungen till Lowood Orphanage där hon blir Mr. Brocklehursts huvudvärk istället.

Ett antal film-bläddrande sidor senare är Jane lärarinna vid barnhemmet men blir avskedad eftersom en av hennes elever ritat en usel karikatyr av Mr. Brocklehurst. Men Jane är som vanligt en kaxig tös och kontrar med att Mr. Brocklehurst borde rullas i tjära och fjädrar som betalning för hur han behandlat henne och de andra föräldralösingarna.

Jane hittar snart ett annat jobb och kommer till Thornfield Hall för att undervisa den lilla Adele (ständigt iklädd västvärldens mest volangprydda underbyxor). Adeles fabror Mr. Rochester är en tvär typ. Nope, rättelse: Mr. Rochester ska vara en tvär typ om man nu skulle följa Charlottes mall. I Colin Clives skepnad och anno 1934 är han däremot snäll mot såväl Adele som hennes guvernant. Det värsta han gör är att skrattande avfärda Jane som en “funny creature” när hon gör någon invändning (ett beteende som i och för sig i dagens klimat sannolikt också skulle rendera i tjära och fjädrar. Kan du säga “härskartekniker”?)  Allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore för de konstiga skriken och skratten som hörs vissa nätter i de ödsliga korridorerna.

Gamla filmer behöver verkligen inte per definition vara dåliga eller mindre engagerande, men denna Jane Eyre såg jag i ärlighetens namn för kompletteringens skull mer än något annat. Som Jane Eyre-version var det intressant att se hur pass mycket mer företagsam och kaxig man gjort Jane även i vuxen ålder (en mer amerikansk förebild än brittiskt undfallen?). I likhet med Wuthering Heights från 1939 (ja, ok, jag såg inte filmerna i kronologisk ordning. Se kommentaren som en teaser) känns särskilt kostymer och håruppsättningar handla mer om flärd och glamour än någon historisk realism. Virginia Bruce som spelar Jane ser närmast stumfilmsartad ut med en pytteliten målad mun, något som verkligen inte andas tidigt 1800-tal för min del.

De vuxna sköter sig helt ok även om det blir lite stelt ibland men tyvärr är alla barnskådisarna fruktansvärt stolpiga. Richard Quine får ett par minutrar som John Reed och måste hytta överdrivet med näven för att verkligen visa hur han ska puckla på sin stackars kusin. Lilla Edith Fellows som Adele (“best known for playing orphans and street urchins” enligt Wikipedia) rusar runt som en kolibri och ska väl tillhandahålla lite comic relief när hon står på skallen i krukor och snubblar på grusgångar med skrubbade knän som resultat.

Som sagt, en film som det var intressant att ha sett men som kanske inte hade så mycket som talade för sig i egen kraft. Fast det var allt lite roligt när den galna hustrun Bertha kraschar Janes bröllop med Mr. Rochester och tror att den är sitt eget bröllop med maken som hon kommit till.

star_full 2star_half_full

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Men för att ta det från början, närmare bestämt 1640. I det portugisiska Macao oroar sig jesuitordens präster för illasinnade rykten som sipprar ut från det tillbommade kejsardömet Japan. Kristenhetens främste frontfigur i den delen av världen, fader Cristóvão Ferreira, ska inte bara ha avfallit från den rätta tron utan också börjat leva som en japan. Om detta är sant skulle det innebära ett allvarligt avbräck för den katolska kyrkans image.

De ivriga unga prästerna Sebastião Rodrigues och Francisco Garupe är uppfyllda av helig glöd och reser mer än gärna till det farliga landet för att en gång för alla med egna ögon kunna intyga att det inte är sant. Allt för att Rom och Kyrkan ska kunna stå fortsatt stadigt. En slags propagandamission à la Saving Private Ryan med andra ord.

Väl på plats visar sig den nakna verkligheten vara avgjort brutalare än vare sig Sebastião eller Francisco någonsin kunnat föreställa sig. Det fåtal kristna japaner som finns, lever som gömda laglösa i sitt eget land, ständigt eftersökta av den styrande makten som tycker att anfädrens buddism duger alldeles utmärkt. Trots de brutala straff som riskeras kunde de små församlingarna inte blivit mer gråtmilt tacksamma över prästernas närvaro om de så varit Jesus själv (religiös egoboost modell superieur, check). Sebastião blir både imponerad över styrkan i deras tro och samtidigt skakad i sin egen. Vari ligger rättvisan för Gud att pröva dessa stackare så hårt? Det enda fel de begått är att födas i fel land.

Om detta varit det huvudsakliga innehållet i Silence hade Martin Scorseses senaste film kunna bli riktigt intressant. Den hade då också legat närmare den berättelse som jag förväntade mig utifrån förhandsinformationen. Nu visade den informationen inte stämma särskilt bra överens med filmens innehåll. Den rent historiska beskrivningen av hur japanerna behandlade kristna får vi nämligen inom loppet av cirkus fem dimhöljda minuter och sedan är de resterande 160 minutrarna (ja, ni såg rätt: filmjäveln rånar tittarna på två timmar och 40 minuters liv) blott och bart en upprepning av illdåden.

Historien berättas ur fader Sebastiãos perspektiv genom ändlösa brev som vi aldrig ser honom skriva och som han heller inte torde ha haft någon som helst möjlighet att författa när han och kollegan Garupe väl är på plats i Japan. Nåvälan, det är ett berättartekniskt grepp som jag förvisso skulle kunnat acceptera om filmen i sig hade haft mer att bjuda på.

Ingen historisk BOATS i någon slags renodlad bemärkelse alltså. Däremot alla fader Sebastiãos religiösa funderingar och tvivel, vilka i och för sig är intressanta. Är den ultimata kristna kärleksakten att avsvära sig sin tro om det räddar livet på tre andra kristna? Fem andra kristna?

Tyvärr är dessa funderingar och tvivel inbakade i en rätt ointressant film som jag dessutom tycker svajar betänkligt på målet. Scorseses syfte har som sagt inte verkat vara att göra en film som enbart ska visa på hur katolicismen var funtad vid mitten av 1600-talet. Men eftersom historien utspelar sig under en tid som bland annat var märkt av ett trettioårigt krig mellan protestanter och katoliker möts vi föga förvånande av en fortfarande rätt hårdhudad religion som inte känns särskilt relevant i nutiden.

Filmen avslutas dessutom med en fras om att produktionen tillägnas alla de kristna som led och dog i Japan. Det är formuleringar som brukar hänga med filmer vilka beskriver händelser som ligger kanske 70 år bakåt i historien, inte 370. I det här perspektivet känns det därmed inte särskilt överraskande att filmen bygger på en berömd bok av en kristen japan, Shūsaku Endō, vilken ska ha känt sig diskriminerad på religiösa grunder i Japan och på etniska grunder i Frankrike. En text producerad av en man som sannolikt haft anledning att själv tvivla på sin Gud både en och två gånger med andra ord.

Filmens tveksamma huvudperson spelas av Andrew Garfield och hans kompanjon av en närmast sjukligt utmärglad Adam Driver (en skådis som jag orättvis nog dock inbillar mig mer än gärna Lider För Konsten). De gör säkert bra ifrån sig bägge två men det enda jag kan tänka på är att Guds tjänare på 1600-talet tydligen var garanterade nytvättat och fluffigt hår samt välmanikurerat skägg under vilka omständigheter som helst. Förutom när de ska se ut som Jesus, förstås, då det hela antar en mer vildvuxen form.

Nog för att jag från tid till annan inte känt mig hundraprocentigt attraherad av Scorseses faiblesse för huvudpersoner som är monumentala skitstövlar. Men om Silence är alternativet tar jag hellre skitstövelfilmerna två gånger om dagen och fem gånger på söndagar.

star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Mitt intryck var att upplevelsen av Silence skiljde sig relativt mycket mellan de olika filmspanarna. Varför inte se efter själva?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Förra lördagen innebar inte bara en lego-Batman. Jag fick sällskap av bästa Fiffis filmtajm på en bonusfilm som också (kanske lite otippat) setts av Pappa älskar film.

***

filmspanarna_kvadrat_sv

När vi lämnade Anastasia Steele i Fifty Shades of Grey var hon på flykt undan den lite väl intensiva relationen med superrikingen Christian Grey. Hon bad honom visa sitt rätta BDSM-ansikte och när han gjorde det var det en uppsyn som hon inte blev så förtjust i.

Läs hela inlägget här »

Dags för ytterligare en film som i likhet med Nazis at the Center of the Earth faktiskt blev bannlyst från 2016 års Halloween-tema.

***

zombie-assalt. titel: Zombie Ass: Toilet of the Dead

Den unga Maki vill hemskt gärna bli modell. Och det vet ju alla att modeller ska vara supersmala. Men att svälta sig, köra fingrarna i halsen eller oupphörliga lavemangskurer är inget för den kluriga unga kvinnan. Hon har istället listat ut att modellens bäste vän förstås är…tadaaa, binnikemasken!

Läs hela inlägget här »

what-katy-didJag måste erkänna att jag har en viss svaghet för äldre barn- och ungdomsböcker. Kanske började det redan när jag glömde att tacka nej till den där bokklubbsboken som genom ett lyckokast råkade vara Anne på Grönkulla? (OT: Det där känns som tidernas scam när man tänker efter – en bokklubb för barn och ungdomar (tror det var Wahlströms eller något liknande) där man var tvungen att aktivt tacka nej till en bok i månaden. Annars landade den i brevlådan och det vara bara för mamma och pappa att betala och se glada ut.)

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

Jag är inte främmande för lite återbruk. Jag skrev om Resident Evil-seriens fjärde del för fem år sedan, vilket är tillräckligt lång tid för att motivera en återpostning i kompletthetens namn. Håll till godo. Igen.

***

I form av en hämnande ängel kommer den numera välbekanta Alice till Umbrella Corporations Tokyobas. Hon hinner meja ned ett antal underhuggare innan hon själv blir nedskjuten. Är filmen slut nu? Kan det vara världens kortaste spel-till-film-film där hvudpersonen är en nybörjarspelare och därför dör med en gång? But of course not… Raskt dyker det upp flera Alice och nu kanske man får något vagt minne av att Resident Evil: Extinction slutade med en massa Alicekloner. Nå, de är i Japan och de är uppenbarligen stridsberedda. Det skjuts och det skjuts och det…gääääsp…skjuts lite mer. Till slut flyr det vi får anta är skurken (han har ju solglasögon på sig) i ett flygplan bara för att upptäcka att även Alice har lyckats borda flighten. De slåss lite mer och till slut flyger planet in i en bergvägg. Den odödliga Alice (yay för oändligt antal uppföljare…) reser sig ur vrakresterna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg