You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 1’ category.

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Filmen om mannen som kan tala med djuren bygger, synnerligen löst skall man väl tillägga, på böcker som skrevs i början på 1900-talet av Hugh Lofting. Denna version har hottats upp en smula för att passa 90-talspubliken, men det är fortfarande djuren som står i centrum. Framförallt ett uppnosigt marsvin vid namn Rodney och den förtjusande byrackan Lucky. Och det kan inte hjälpas, men jag är svag för djur. Eftersom djuren har en så pass framträdande roll och Eddie Murphy för en gångs skull håller sig ganska nedtonad så är Dr. Dolittle riktigt hyfsad. Inte så att man skall rusa till biografen för att till intet pris missa detta genidrag, men det är nog inte bortkastade en och en halv timme. Trots de prutt-, kiss- och bajsskämt som tydligen anses legio inom den moderna barnfilmsindustrin. Dessutom vill jag ge distributören en eloge för att för en gångs skull inse det vettiga i att inte dubba en film till oigenkännlighet.

Men eftersom detta också är en amerikansk barnfilm kommer man givetvis inte undan de alltjämt närvarande moralkakorna. Här får vi bland annat lära oss att det är ok att vara ’knäpp’, bara man är sig själv och att det finns viktigare saker än pengar. Att John Dolittle till slut skall göra det rätta och hjälpa de oskyldiga även om han i början tycks vara en smula känslokall är det ingen som helst tvekan om. Och om man sedan vill, kan man ju tolka djuren han hjälper som alla möjliga förtryckta grupper i samhället och då blir det ju väldigt tjusigt. Dessutom kan det ju finnas vissa invändningar mot att förmänskliga djuren på det sätt som görs i filmen och på så sätt förstärka vissa fördomar. Men eftersom man också får lära sig att marsvin kan vara otroligt uppkäftiga och getter gärna vill ha Brad Pitt till husse jämnar det liksom ut sig.

Omtitt 2020:
Efter titten på den usla nyversionen av berättelsen om läkaren som kan prata med djur med Robert Downey Jr. var jag tvungen att ge mig på ett återbesök. Visst var väl ändå Eddie Murphy mycket bättre? Visst var väl ändå allt bättre förr?!

Men nej, tyvärr inte… Inte var det här så mycket att glädjas åt heller. Möjligen kan jag hålla med om att Eddie känns något mindre krystad i sin roll, dels för att man är mer van att se honom i den här typen av filmer, dels för att hans film utspelas i samtiden och därmed slipper dras med den krystade sagostilen.

Marsvinet Rodney 1998 kan kvittas mot ekorren Kevin 2020. I övrigt skulle jag vilja påstå att hur barnslig än den nyare filmen kändes, var den gamla ännu barnsligare. Drakpruttar anno 2020 blev till en fis i motvind i jämförelse med alla animala kroppsexkretioner och väderspänningar man förväntades skratta åt i slutet av 90-talet.

En tvåa är ett alldeles för snällt betyg på den gamla Dolittle-filmen. Ner med dig till 2020 års nivå!

Drottning Victoria ligger allvarligt sjuk. Och eftersom det inte är 1901 och hon är en 81-årig, överviktig tant, utan kanske max 1840-tal är det ännu inte dags för den unga regenten att kolvippen. Och hade hon inte fått hjälp är det mycket möjligt att Dr. Blair Müdfly och Lord Thomas Badgley verkligen hade lyckats ta livet av henne med sin djävulska konspiration.

Hjälpen kommer emellertid i form av en motvillig Dr. Dolittle som, sedan hans älskade Lilys död, dragit sig undan världen. Och han hade nog inte ställt upp ens för drottningen om det inte vore för att alla hans djur, från isbjörnen Yoshi till ankan Dab-dab, mer eller mindre utpressat honom till det.

Den enda kur som finns för drottningens förgiftning är emellertid frukten på det mystiska Edenträdet, vars hemvist är en väl förborgad hemlighet. Den enda ledtråden finns i Lilys gamla loggbok, vilken i sin tur vaktas av Rassouli, härskare över ön Monteverde. Alltså måste Dolittle och hans ivrige assistent Tommy Stubbins resa till Monteverde för att stjäla loggboken.

Senaste gången någon högg tag i britten Hugh Loftings tokroliga böcker om den prillige djurdoktorn var det sent 90-tal och Chris Rock ”röstade” det kulsprutesnackande marsvinet Rodney. Läkarrollen axlades av Eddie Murphy och jag vill minnas att filmen ändå var hyfsat underhållande. Faktiskt framstår den i något av ett förklarat skimmer i ljuset av denna senaste adaption, för den var länge sedan jag var så komplett uttråkad av en film som Dolittle.

Alla yttre attribut ger vid handen ett härligt, exotiskt äventyr och en lagomt vresig doktor i form av Robert Downey Jr. Man förstår att filmmakarna tänkt sig en barnanpassad Iron Man som måste tampas med motspänstiga (för att inte tala om väderspända. And…hilarity ensues… Not.) kritter istället för Steve Rogers och Bruce Banner.

Men inget av detta realiseras i Dolittle. Regissören Steve Gaghan kan uppenbarligen både skriva och regissera intrikata manus (eftersom han bland annat stått bakom Syriana) men här vete tusan vad han har pysslat med. Filmen är alldeles för barnslig med fjärtande drakar, hariga gorillor och en judisk tiger med mommy issues som blir sparkad på pungen. Dolittle känns långdragen trots att det händer saker konstant, platt trots att det på pappret finns en massa engagerande insatser och trist trots att Robert Downey Jr. slagit på stort med vildvuxen frisyr samt en märklig dialekt.

Skådisen kommer dock aldrig så mycket längre än det här utanpåverket. Hans prestation känns både stel och konstig, jag får aldrig grepp om vad det är han försöker uppnå. Eller också är det bara att filmen konstant vägrar låta oss i publiken skapa någon som helst relation till vare sig honom eller Harry Colletts Stubbins. Att kalla introduktionen av denne Stubbins för ”ytlig” är att uttrycka det milt. Vi får veta genom en berättarröst att han bryr sig om djur och när papegojan Polly säger ”You belong with us!” är saken tydligen biff. Det hade exempelvis kunnat vara kul att få lite mer insikt i hur han faktiskt lär sig att prata djurens språk men det var tydligen inte tillräckligt intressant för Dolittle.

När jag nu ändå känner mig så ogin kan jag ju passa på att informera om en annan sak som inte känns särskilt intressant för Dolittle: kvinnor. Genom att upphöja Lily till helgonstatus för den hjärtekrossade doktorn och peta in en döende drottning tyckte Gaghan tydligen att det räckte med girl power i hans film. Så den sunkiga kolonialism-vinkeln i Loftings förlaga har mer eller mindre bytts ut mot en genusmässig dito. Yay…

Några smådetaljer finns dock att fästa sig vid. Michael Sheen var milt humoristisk som den onde Blair Müdfly. Mössen som agerade schack-pjäser var tuffa, liksom maffia-myrorna på Monteverde. Det typiskt victorianska akvariet i drottningens gemak var riktigt snyggt. Allra bäst var dock den skottskadade ekorren Kevin (”I’m too beautiful to die!”) som hela tiden smidde hämndplaner gentemot Stubbins eftersom det var han som hållit i geväret.

Jag ser på tidigare texter att jag fann Loftings förlaga allt för barnslig och den klassiska musikalen från 1967 med Rex Harrison allt för harmlös. Dolittle lider svårt av bådadera och är dessutom ointressant. Ingen bra kombo.

alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1

Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).

Läs hela inlägget här »

Akademikern, poeten och författaren Ester Nilsson har satt sig före att skärskåda verkligheten och försöka beskriva det hon ser, så andra också ser det. I denna strävan är hon, i uppdragsgivarens ögon, väl skickad att hålla ett insiktsfullt och intellektuellt föredrag om den hyllade videokonstnären Hugo Rask.

Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998.

Utanför USAs nordöstra kust bordas ett fartyg innehållandes ett fyrtiotal afrikaner och två spanjorer 1839. Fartyget La Amistad och dess besättning blev huvudpersoner i ett av USAs mest uppmärksammade rättsfall som inte bara skulle komma att röra dessa specifika personer utan också slaveriets vara eller ickevara i USA.

Läs hela inlägget här »

Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg