You are currently browsing the tag archive for the ‘Universitet’ tag.
Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.
Ju större skillnaden är mellan miljön man lämnar och universitetslivet, desto större är risken för pyspunka. Thelma tycker uppenbarligen att det är ganska skönt att börja plugga biologi i Oslo, suckar irriterat när mamma hela tiden ringer. Samtidigt finns det inte så många andra som ringer, Thelma känner sig ensam och vet inte hur hon ska skaffa kompisar. En strikt religiös uppväxt ute på landet är kanske inte den bästa förutsättningen för att bli the life of the party.
Dessutom börjar Thelma drabbas av ett slags epileptiska anfall. De för emellertid det goda med sig att hon träffar Anja som hjälper Thelma när hon kollapsar på biblioteket. Snart umgås flickorna intensivt och Thelma lockas att pröva både alkohol och röka för första gången i sitt liv. Men de här anfallen för något märkligt med sig som Thelma vare sig kan greppa eller kontrollera.
Jag hörde en del gott om Thelma från visningen på Stockholms filmfestival 2017 och var därmed nyfiken på denna norska genrefilm. Någon slags skräckfilm men knappast en slasher eller seriemördarthriller.
Det blir också snart uppenbart att Thelmas regissör Joachim Trier (vars Louder Than Bombs inte alls var min grej) snarare jobbar med stämningsskapande än rena skräck- eller hoppa till-effekter. Han levererar många susande träd, kraxande kråkor som störtdyker mot stora perspektivfönster och andra, egentligen helt vanliga, naturfenomen men som inom filmens ram blir olycksbådande och hotande. Särskilt som de kombineras med Thelmas nervösa ögonkast och allt mer stressade uppsyn.
Jag tycker Thelma ganska väl lyckas gifta ihop den vardagliga situationen – flytt till ett helt nytt sammanhang och längtan efter självständighet – med de övernaturliga inslagen som vrider till det vardagliga ett par varv extra. Mycket hänger förstås på prestationen som levereras av Eilie Harboe, vilken spelar Thelma. Hon är precis så där nyfiken och trevande som man är, precis på tröskeln till vuxenlivet, samtidigt som hon blir både irriterad och undfallande i relation till föräldrarna. Dessutom finns hela tiden den lilla, lilla osäkerheten hos tittaren om det Thelma upplever verkligen händer på riktigt eller om det ”bara” handlar om undertryckta och förbjudna känslor som flyter upp till ytan.
Historien berättas både i nutid och med hjälp av tillbakablickar vilka absolut tjänar sitt syfte men knappast kommer som några större överraskningar eftersom de är placerade relativt sent i berättelsen. Däremot är enbart upptakten, under en jakttur med far och dotter i en snöig skog, lysande i all sin enkelhet. Där sätts ett anslag och skapas frågetecken som för min del bar Thelma ända fram till slutet.
Ett slut som jag för övrigt upplever hålls öppet på ett positivt sätt. Är det lyckligt eller olyckligt? Livsbejakande eller olycksbådande? Det kan bara du som tittar bestämma och det är ett beslut som jag uppmuntrar – Thelma är väl värd en titt.
Annonser
Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.
Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers
Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…
That’s what HE said!