You are currently browsing the tag archive for the ‘Krokodil’ tag.

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Ändå kommer det en hel del folk till Starlight, trots att de som sagt hellre borde vilja övernatta i sina bilar, oavsett omständigheter. När hunden Snoopy (föga förvånande) kommer för nära krokodilens käftar åker inte de bittert grälande Faye och Roy därifrån, utan väljer att trösta dottern Angie i ett av hotellrummen. Eller ja, trösta och trösta… Det går mest ut på att Faye mer eller mindre skriker ”Calm down!” till sin hysteriska dotter samtidigt som hon med darrande händer försöker öppna sin pillerburk. Roy är inte till mycket hjälp han heller eftersom han hellre verkar vilja fortsätta att gräla med sin fru än att lugna Angie.

All denna uppståndelse missas dock av far och dotter Harvey och Libby Wood som kommit för att leta efter Libbys försvunna syster Clara. Om de bara visste var som timat i filmens inledning skulle de kanske inte ha varit lika sugna på att ta in på Judds sunkiga etablissemang…

Eaten Alive, filmen som Tobe Hooper lät följa på megasuccén The Texas Chain Saw Massacre. Vilken icke ska förväxlas med Eaten Alive! Den ena är en amerikansk träsksplatter från 1976 medan den andra är en italiensk kannibalfilm från 1980. Rent kvalitetsmässigt är det dock kanske mindre skillnad mellan dem än jag hade önskat. Absolut, Hooper har en egen stil och verkar nästan ha velat skapa en slags sagostämning i Eaten Alive. The Texas… var i och för sig inte särskilt realistisk men ändå grundad i en slags realism.

Dagens film är däremot enbart inspelad i en studio, vilket märks och, om jag förstått saken rätt, var det också meningen att det skulle märkas. Dimman ligger ständigt tät runtomkring Starlight Hotel och alla scener som inte tilldrar sig där känns som om de försiggår i en helt annan värld. The Texas… fick i och för sig en del kritik för sin porträttering av kvinnovåld men det var åtminstone inte lika sexualiserat som det blir här i Eaten Alive. Av de kvinnliga rollfigurerna tror jag banne mig att det bara är lilla Kyle Richards, i rollen som Angie, som får behålla paltorna på (thank heavens for small favours!).

Jag upplever att Hooper i någon mening fortsatt med sitt egenartade white trash-tema från föregångaren. De tendenser till samtidsteman som kunde anas i The Texas… är dock som bortblåsta. Och medan Hooper fick kamera- och klippteknik att arbeta till sin debuts fördel gäller det tyvärr inte för Eaten Alive. Nu känns många scener och alla de olika historierna istället lösryckta och utan sammanhang. Där märkligheterna i den tidigare filmen skapade en obehaglig stämning blir de här bara…märkliga. Alternativt jobbiga, som skrikmatcherna mellan Faye, Roy och Angie. Judd verkar härbärgera flera olika personligheter men det blir aldrig riktigt tydligt om det är meningen att det ska vara så eller om manuset bara inte ger hans rollfigur tillräckligt mycket hjälp i det avseendet.

På det kommer halvdana gore-effekter, filmhistoriens kanske osmidigaste mordvapen och en ärligt talat jävligt tattig krokodil. Dess funktion i historien blir heller aldrig riktigt tydlig med tanke på att det mesta hade utspelats på ungefär samma sätt om Judd haft en flock höns i sin inhägnad istället.

Filmens stora behållning är utan tvekan den 29-årige Robert Englund i sin sjätte filmroll som Buck, en man som gillar att…gå bakvägen med sina kvinnliga bekanta, om eufemismen tillåts. Han står också för filmens enda IMDb-citat, vilket kanske är en tvetydig ära i det här fallet: ”Name’s Buck… and I’m rarin’ to fuck”. Kanske är jag bara Freddy-förtjust, men jag tycker att Englund bidrar med en närvaro som faktiskt gör hans minst sagt överdrivna rollfigur i någon mening trovärdig. Men det är klart, ställd mot Neville Brands Judd blir de flesta rollprestationer sansade och lågmälda.

Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Lady and the TrampAhhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

Läs hela inlägget här »

Äntligen förstår jag syftet the produktionsbolaget The Asylum. Efter att ha suttit igenom deras rejält sopiga Mega Python vs. Gatoroid (oh, we’ll get to that one, don’t you worry…) framstår nämligen den Cormanproducerade Dinocroc vs. Supergator som högkvalitativ underhållning. Är jag månne en konspiration på spåren, orkestrerad av 85-åringen himself?

Särskilt komplicerad är upplägget naturligtvis inte och sammanfattningen på Wikipedia säger det riktigt bra: ”In Drake Industries Research Lab, Kauai, Hawaii, Supergator breaks free from the lab. It eats 2 scientists and escapes to water. Dinocroc also eats 2 Scientists and goes into the trees.”

Läs hela inlägget här »

Gigantiska sjökreatur världen över, darra månde ni – Mega Shark går på jakt! Godtrogna tittare av The Asylums tidigare mästerverk Mega Shark vs. Giant Octopus skulle kanske av den filmens slut ha trott att Mega Shark var ett minne blott men där bet de sig allt i tummen. Efter att den gigantiska (exakt hur gigantisk varierar filmen igenom, varför ändra ett vinnande koncept?) hajen attackerat och sänkt ett militärfartyg siktar den raskt in sig på ett annat fartyg.

Läs hela inlägget här »

Så. Det hela började bra. Systrarna Lee och Grace och Graces pojkvän Adam åker på semester till Australiens Northern Territory där de börjar med att besöka en krokodilfarm. Sedan vill Adam ut och fiska och de tre drar iväg med hjälp av Jim och hans båt uppåt längs en flod som enligt Jim ska erbjuda bra fiske. Men när de kommit en bra bit in i ett mangroveområde kultar båten oförklarligt runt. Adam och Grace lyckas rädda sig upp i ett träd, Jim flyter snart upp till ytan med ryggen före (inget bra tecken) men av Lee syns inte ett spår.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Territory

Australien är kluvet för min del. Å ena sidan skulle jag verkligen vilja åka dit, inte minst när jag ser bilder som de i Rogue av ett bedårande och samtidigt högst egenartat landskap. Å andra sidan har vi de dasslocksstora spindlarna. Jag har spindelskräck så till den grad att jag gladeligen skulle simma genom de mest krokodilinfesterade vatten om jag bara slapp åttabeningarna.

Fast kanske inte ändå. Krokodiler är otvetydigt fascinerande djur men framförallt de australienska saltvattenskrokodilerna håller man gärna på en armlängds avstånd. Eller två. Eller tio. Men om man som den lilla turistgruppen i Rogue är strandsatta på en yttepytteliten ö mitt i en flod som dessutom är påverkad av tidvatten och därför snart kommer att översvämmas är det lättare sagt än gjort.

Läs hela inlägget här »

Sheriffen vid Sobek Lake suckar att springbreak är ”busy season”. Inte nog med att han ska hålla reda på så att de frihets-, öl- och marijuanaberusade tonåringarna inte kör båtar på fyllan eller drunknar i onödan. Han måste också ge sig ut i helikopter för att leta efter försvunna fiskare, vilka inte lämnat mer än en enstaka hand efter sig.

Läs hela inlägget här »

Ok, så att stöta på krokodiler i Burundi eller Australien (oh, just you wait…) är kanske inte så förvånande, låt vara att exemplaren ibland blir orimligt stora. Men i Maine?! Därför är det kanske inte så konstigt att när sheriffen Hank Keough får dra upp endast överkroppen av sin nyss levande dykare ur Black Lake, tror han att tanden man hittar inbäddad i vad som finns kvar av kroppen har fossilt ursprung.

Läs hela inlägget här »

Hur förvandlar man på enklaste möjliga sätt ett antal bleeding heart liberals, vilka inte bara bryr sig om djur och natur utan också har invändningar mot dumpning av radioaktivt avfall, till mordiska galningar som skrattar hysteriskt medan de blir nedskvätta av blodet från den varelse de bara dagar innan svor att beskydda med sina liv? Eller i alla fall svor att skicka polisen på dem som försökte skada det skyddsvärda objektet.

Läs hela inlägget här »

Det är inget lätt jobb att få filmer som Anaconda att framstå som slagfärdiga och påhittiga men Primeval lyckas riktigt bra. Ociviliserade länder blir återigen hemsökta av ett människoätande monster som inte drar sig för att kräkas upp det nyss ätna för att kunna sätta i sig ännu mer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg