You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.

Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.

En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.

Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?

Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?

I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.

Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).

Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.

Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.

Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.

Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…

Annonser

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

alt. titel: Eldfågeln

Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!

Men impressarion Spinky (vars uttal röjer en misstänkt svensk accent) vet hur man ska handskas med tempramentsfulla konstnärssjälar. Vanni ska uppträda på en biograf och som av en ren händelse visar biografen en kort (det är i alla fall vad Spinky säger till Vanni, men det är lögn, den än inte alls särskilt kort) dansfilm innan sången ska ta vid. Innan dansen är till ända är Vanni störtförälskad i ballerinan som råkar höra till…you guessed it…Stockholmsoperan. Han beställer omgående ett halvt dussin yllekalsonger och klär sig i päls.

Men väl på plats blir det inte som han tänkt sig. Prima ballerinan Linda Corina låter sig inte imponeras av av italienska smörsångare och är dessutom förlovad med scenmästaren Frank. Den senare detaljen är dock snart röjd ur vägen efter att Franks mor haft ett allvarligt samtal med sonens fästmö. Det kan väl aldrig vara rättvist mot Frank att Linda bara tänker på sitt dansande och inte är det minsta intresserad av att bli hemmafru och mor?!

Linda får förstås dåligt samvete och slår upp förlovningen. Öppet fält med andra ord för en viss italiensk smörsångare att utöva sin magiska charm.

Nä, det här blev ju ingen lustig avslutning på min Hasse Ekman-kavalkad. Eldfågeln tycks ha varit ett uttryck av ren hybris för producenten Lorens Marmstedt, tillika make till ballerinan Ellen Rasch som spelar Linda. Steg ett var att Hasse Ekman skulle producera den dansfilm som Spinky och Vanni tittar på i början. När den väl var klar tyckte Marmstedt tydligen att det skulle vara trevligt om den kunde infogas i en långfilm och där sitter vi nu med Eldfågeln.

Projektets ambition går inte att ifrågasätta – filmen är i färg och alla skådespelarna, från Eva Henning och Georg Rydeberg till Tito Gibbi, talar engelska. Det säger sig självt att ett annat språk kan sätta hämsko på skådespelandet men det är knappast Eldfågelns största problem. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte ens på det, vilket kanske säger något om skådespelarnivån som krävs i den här filmen.

Själva historien är nämligen, precis som i musikalsammanhang, egentligen bara en skral uppsättning krokar där de olika dans- och sångnumren kan hängas upp ett efter ett. Det sker inte mycket av fördjupning för vare sig historia eller de olika rollfigurerna. Det faktum att Ekman gjort Linda till en kvinna som bestämt säger nej varje gång någon försöker pressa henne att ge upp dansen kan jag förstås inte låta bli att tycka om, men hon blir aldrig heller mer än det. Förutom möjligen då också änglalikt god för att på bästa sätt kontrasteras mot balettkollegan Alice som är en intrigmakerska av rang. Bara för att understryka hur ovärdig Alice är får hon stå och nonchalant röka under en kostymprovning samt fara ut i ovettigheter mot sina hjälpredor.

Lindas godhet spiller tyvärr över i en vändning som filmen tar alldeles för lätt på för att den ska ha en chans att bita sig fast lite mer. Under ett gräl lappar Mario till Linda (han är ju ändå en hetlevrad sydlänning) som faller och slår i huvudet. Hon förlåter honom givetvis omgående: ”vi sade båda saker som vi inte menade” (nej Linda, Mario sade inte något, han slog dig…). Men fallet visar sig ha fuckat upp Lindas känsliga balansorgan, vilket innebär att hon inte kan dansa längre. Ekman väljer att uteslutande fokusera på hennes sorg över att tvingas lämna det som under så många år varit hennes enda riktning i livet. Det faktum att det faktiskt var Marios fel att hon fick skadan till att börja med nämns inte med ett ord, vare sig av henne eller av filmen.

Sedan är jag inte tillräckligt av balett- eller operaentusiast för att finna något större nöje i de evighetslånga dansnumren. Eldfågeln blir under de här segmenten direkt tråkig och något jag skulle ha snabbspolat mig förbi om jag bara kunnat.

Nej, här måste jag säga att Ekman trampade rejält snett när det gäller val av innehåll. Kanske filmar han dansnumren på ett tekniskt helt nyskapande sätt men det är jag i så fall allt för oinsatt för att fånga upp. Det enda jag tog med mig var faktiskt att notera hur förtjust Ekman tycks vara i att låta kameran och rollfigurer röra sig bakom kulisserna. Särskilt tydligt var det förstås i Flickan från tredje raden där Ekman och Hennings samtal helt utspelas bakom scenen. Och visst finns det något suggestivt och spännande med en värld som kan plockas ihop, staplas och läggas upp på hyllor. Men det är inte nog för att sätta fyr på den här fågeln.

Sista filmen ut i det lilla Ekman-temat alltså. Klart det hade varit trevligare att kunna avsluta med en kvalitetsfilm som Flicka och hyacinter, men nu var det slumpen som fick styra. Hoppas att jag kunnat göra någon lite nyfiken på denne svenske regissör. Själv är jag inte alls oäven inför utsikten att det finns fler filmer kvar att pröva på. Glöm heller inte att kolla upp boken The Man From the Third Row av Fredrik Gustafsson om du är nyfiken på att läsa på lite om Ekman och den svenska filmen.

Men, vänta! Det är ingen hejd på temafrenesin den här våren. Nästnästa måndag är annandag påsk vilket innebär att jag och bloggkollegan Filmitch sparkar igång vår anrika musikalvecka för sjunde året i rad. Visst hänger ni på?

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Men när Keats bror Tom går bort i…wait for it…lungsot och Fanny visar stor medkänsla börjar han inse att hon kanske inte är den tanklösa flört han har tagit henne för. Då har hon redan sett till att införskaffa Keats tunna poesivolym Endymion och fångats av dess romantiskt svärmiska stämning. Hon ber honom om lektioner i ”the craft of poetry” och undan för undan växer de unga tus kärlek till varandra. Men John delar broden Toms taskiga lungkonstitution samtidigt som han inte har några som helst utsikter att försörja vare sig fru eller familj.

Jane Campion är regissörsnamn som alltid gör mig nyfiken även om det kan ta en så där tio år innan jag till slut kommer mig för att se en av hennes filmer. I Bright Star är det Abbie Cornish och Ben Wishaw som får porträttera filmens kärlekspar. En relation som länge hölls för fullkomligt osannolik av Keats beundrare, vilka livligt föreställde sig ”the tortures to which she subjected a noble spirit with her dancing-class coquetries”.

Men om man ska tro Bright Star finns ett jämlikt och innerligt förhållande mellan John och Fanny. Det som står mellan dem är de hårdhjärtade omständigheter som en oförstående omvärld sätter upp, snarare än någon brist i själarnas gemenskap. Fannys mor är inte emot dotterns hjärtevän på andra grunder än rent ekonomiska medan det är en helt annan sak med vänner Charles Brown. En bufflig typ som tycks mer än lovligt svartsjuk på kjoltyget som är ute efter hans begåvade polare.

Charles Brown spelas (något överraskande för min del) av en bullrig samt extremt skotsk Paul Schneider. Han länder lite välbehövligt liv till berättelsen men det är Abbie Cornish Fanny som sticker ut. Möjligen enbart på grund av att jag tidigare inte tycker mig ha haft någon uppfattning om henne som skådespelerska men här är hon som sagt mycket duktig. Ben Wishaw är aldrig någon som jag fäst mig vid och så heller inte den här gången. Däremot var det roligt att känna igen Thomas (Brodie) Sangsters särpräglade ansikte i rollen som Fannys yngre bror Samuel. Som för övrigt dog av…gissa vad?

Eftersom det är Jane Campion vi snackar om här är förstås Bright Star fullkomligt utsökt rent visuellt. Själva historien och även framförandet andas en tillknäppt återhållsamhet som understryker den kyska men givetvis utomordentligt romantiska kärleksaffären. Tyvärr är den också utomordentligt trist. Jag kan inte uppamma något som helst intresse i vare sig John och Fannys svårigheter att Få Varandra eller i deras diskussioner om poesi.

Den klassiska BOATS-fällan med andra ord, här dessutom ytterligare nedtyngd av kostymdramats strikta ramar. Alltså att jag blir mer nyfiken på historien bakom filmen (det vill säga T och S i BOATS:en) än fängslad av filmen i sig. Bara upptäckten att Keats i ett brev kallade Fanny ”beautiful, elegant, graceful, silly, fashionable and strange” första gången han träffade henne var mer fantasieggande än Bright Stars två hela timmar.

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

En ung kvinna hittas hängd i sin lägenhet. Polisen söker upp grannarna, paret Wikner. Inte bara för att de är hennes grannar utan för att den olyckliga också testamenterat alla sina ägodelar till dem. Anders Wikner är författare och som en sådan nyfiken på mänskligt elände. Han blir också fascinerad av den bortgångna Dagmar Brink genom en titt i hennes bokhylla (”visa mig din bokhylla och jag ska visa dig vem du är” funkar alltid) där Karin Boye trängs med Edith Södergran. Hade filmen varit femton år yngre hade nog Sylvia Plath kunnat plath(sa) där också.

Han bestämmer sig för att ta reda på varför Dagmar tog livet av sig eftersom hon inte tillhandahöll något som helst svar på den gåtan i sitt avskedsbrev. Startpunkten blir den försupne konstnären Elias Körner och hans tavla ”Flicka och hyacinter” men allt eftersom trådarna från Dagmars liv nystas upp visar det sig att ingen någonsin riktigt kommit henne in på livet. Hon skulle rentav kunna använda som illustration för Churchill-uttrycket ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”.

Detta är förstås optimala omständigheter för en film – inga som helst förutfattade meningar och därmed inga varken höga eller låga förväntningar. Eller jo, det är klart att jag inte tror att filmen ska vara en intetsägande mellanmjölksprodukt men så mycket blankare är det nästan svårt att vara i dagens uppkopplade läge.

Det finns säkert mer lämpliga referenser till Flicka och hyacinter, men själv har jag svårt att inte koppla historien och dess detektivartade upplägg till den nio år äldre Citizen Kane. Utseendemässigt med för den delen. Orson Welles använde en betydligt grandiosare scenografi än Hasse Ekman, men filmernas noir-artade foto som arbetar hårt med ljus och skugga (mest skugga förstås) påminner i mina oerfarna ögon om varandra.

Anders Wikner (eller ja, Ulf Palme egentligen) träffar både hög och låg under sina efterforskningar – Dagmar frotterade sig med både bankdirektörer och revyskådespelerskor. För min del kan jag tycka att några av de karaktärerna (särskilt Anders Eks konstnär och Karl-Arne Holmstens avdankade estradör) känns lite påklistrade och teatraliska men det är kanske bara för att de speglas mot den med rätta anonyme Wikner (han är ju egentligen bara det fordon vilket skjutsar historien vidare mot sin oundvikliga upplösning) och vårt isolerade mysterium. Dagmar, vilken i och med filmens inledning dödsdömd svävar genom sin egen historia och ständigt glider ur sina medmänniskors grepp.

Dagmar spelas av Eva Henning som vid den här tidpunkten var gift med regissör (och manusförfattare och produktionsledare) Ekman. Jag gillar henne som den i bästa fall melankoliska men allt som oftast djupt olyckliga ”fröken Ensam”. Särskilt alla de bilder där hon sitter vid pianot och låter känslorna spela över ansiktet. Berättelsen om Dagmar är bra konstruerad och framförd av Ekman, nyfikenheten och spänningen hålls hela tiden vid liv, men det är Henning som gör att vi som tittar dessutom bryr oss om henne. Kanske till och med hoppas att filmen inte ska sluta som vi ändå vet att den gör. Om man vill kan man se Flicka och hyacinter som en thriller, men Eva Hennings prestation gör att den i lika hög utsträckning kan ses som ett drama om hur olycklig kärlek kan lägga ett helt liv i ruiner.

Har du tänkt att se Flicka och hyacinter skulle jag rekommendera dig att inte ta reda på någonting om filmen. Jag var helt blank vad gäller upplösningen och det ger förstås en extra krydda till hela anrättningen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.

Läs hela inlägget här »

För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser