X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Två väldigt olika böcker ska sägas, som kanske inte har jättemycket mer gemensamt än sin författare. Hemmet påminner i hög utsträckning om Färjan och vad jag har hört om den senare Konferensen. Än en gång har Strandberg alltså plockat en tydligt definierad miljö samt ett par, för den miljön, förhållandevis välbekanta personligheter och kombinerat det med en klassisk skräck-genre. I fallet Hemmet ett demensboende vilket befolkas av såväl klienter som en fyrkantig chef vilken påstår sig älska gamla men som för allt i världen inte kan behandla dem som vanliga människor och, som en liten extra bonus, ett spöke. Or is it…?!

För det är klart att tankarna direkt går till spökterritorier när läsaren tidigt får veta att Joels mamma Monika återupplivats av läkare kort innan bokens händelser utspelas. Nu har dock demensen tagit överhanden och Joel har inget annat val än att placera Monika på Tallskuggans boende. För Joel är bördan dubbelt tung eftersom han inte bara återvänder till småstaden för att ta hand om Monika utan också tvingas återvända till ett uppväxtmiljö som han ägnat större delen av sitt vuxna liv att distansera sig från. Han kan inte ens återvända i triumf eftersom han harpunerat en potentiell musikerkarriär i storstaden med en lätt drogovana.

(Utvikning: kombinationen sjuk mor och brödrakonflikt (Joels bror Björn är en rätt värdelös både son och bror) gör att jag undrar om Strandberg åkallat eller inspirerats av Frank Darabonts kortfilm ”The Woman in the Room” från 1984.)

Jag har inga problem att acceptera Hemmets koncept. Jag skulle till och med våga mig på att kalla kombon demensboende och övernaturliga skräckfenomen för briljant. Både för att demens i sig är jävligt läskigt och för att ett demensboende av naturliga skäl kryllar av opålitliga vittnen. Hur många av klienterna pratar inte dagligdags med en sedan länge avliden nära anhörig? Så när vet man om den där samtalspartnern helt plötsligt antagit en mer sinister uppenbarelse?

Strandberg har begränsat persongalleriet jämfört med Färjan, vilket är smart, men behållit greppet att låta varje kapitel ha olika utgångspunkter. I det här fallet främst växlande mellan Joel och barndomskompisen Nina som egentligen skulle ha hängt med på den där musikerkarriären men som i sista sekunden bestämde sig för att stanna kvar. De har inte talats vid sedan dess och relationen är av naturliga skäl aningens spänd. Bägge har sina enskilda demoner att tampas med (förutom relationsfriktionen, alltså) och jag vet inte om jag kan påstå att författaren bryter någon radikalt ny mark i det avseendet. Styrkan i Hemmet ligger snarare i det faktum att han flyhänt lyckas beskriva något som känns förhållandevis välbekant.

Men att sätta fingret på vanligt förekommande fenomen och beskriva dem på ett sätt som gör att man både ler år och suckar över det välbekanta kan man lika gärna göra i ett knippe kåserier. Det som binder ihop Hemmet är förstås just hemmet – Tallskuggan. Innifrånbeskrivningarna av en arbetsvardag känns lika trovärdiga som de gjorde i Färjan. Men sedan får jag tyvärr inte ut så mycket mer av den här romanen heller. Den är på intet vis dålig, men för min del väl blek. Spökerierna (och de medföljande skräckeffekterna) reduceras till ett slags bakgrundsbrus som därmed känns på gränsen till ovidkommande när det till slut är dags att plocka fram dem till scenens mittpunkt.

Jaha, så återigen något av en besvikelse. I alla fall om jag jämför med Expressens recensent som ska ha fått ”gåshud längs armarna ända upp på axlarna” av läsningen. Eller City, som utnämnt Strandberg till Sveriges ”skräckkung”. Skulle det kanske gå bättre med Slutet?

Det är fastslaget – jorden kommer i mitten av september att oundvikligen krocka med kometen Foxworth och allt liv kommer att förintas. Så vad gör mänskligheten under sina sista månader? 17-årige Simon tvivlar inte, han vill spendera varenda minut med flickvännen Tilda. Tilda påstår sig vilja detsamma, men när romanen efter sin prolog gör ett raskt hopp framåt i tiden förstår vi att det inte riktigt blev så. Simon vill fortfarande vara med Tilda men Tilda (som innan dess varit den mest tävlingsinriktade av alla simmarna i klubben) har bestämt sig för att ta igen allt hon möjligen kan ha missat. Som att knarka. Eller ligga runt. Den nära förestående undergången gör att ingen frågar sig varför Tilda beter sig som hon gör och när hon efter en kaosartad natt hittas död är det för sent.

Ok, nu är vi som synes en bit ifrån formeln som grundlades i Färjan och Hemmet. Ingen tydligt välbekant miljö om man inte ska räkna tonårshäng och problematiska familjeförhållanden till den kategorin. Återigen kan jag tycka att Strandberg kokat ihop ett smart koncept – hotet från Foxworth gör att allt det som kanske bara ligger och gror under ytan hos en vanlig tonåring får en chans att verkligen blomma ut.

Jag känner mig dock en smula osäker på Slutets målgrupp. Inte minst tilltalet upplever jag vänder sig till en lite yngre skara (jämfört med en snart 50-årig statstjänsteman, så vi ska kanske ta begreppet ”yngre” med en nypa salt?) medan själva innehållet är tungt så det räcker. Inte för att inte tonåringar också funderar på död och undergång men att man kanske inte alltid har verktyg att hantera dödsångesten som sannolikt kan väckas av att så pass livligt föreställa sig Slutet.

I likhet med Hemmet och Färjan är Slutet flyhänt skriven men jag har svårt att bli kompis med den lite nya varianten på växlande berättarperspektiv. Simon får prata med sin egen röst medan den andra huvudpersonen, Lucinda, får kommunicera med oss läsare via en tredje part, dokumentationsappen TellUs. Enkom designad för att bevara ”berättelsen om Jorden” till någon som får privilegiet att hitta hela härligheten någon gång i framtiden, ute i rymden. Med den inramningen tenderar jag att exempelvis hänga upp mig på att Lucinda förklarar vissa fenomen, men inte andra.

Det närmaste jag kommer i liknelser för Slutet är Twin Peaks (Laura Palmer-mysteriet) kombinerad med komet-undergången hos Lars von Triers Melancholia. Dock helt utan Twin Peaks skruvade och övernaturliga element. Kanske hade jag behövt dem för i nuläget blir jag tyvärr inte särskilt engagerad, vare sig i Strandbergs tonårspar eller hans beskrivning av mänsklighetens nära förestående död. Återigen en upplevelse som jag förstår skiljer sig en hel del från många andra, vilka kan vittna om en ”fantastisk bok” som är ”fruktansvärt stark”. ”Redan en klassiker”.

Hemmet (2017)

Slutet (2018)

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

El Cid (1961)

”So, as we set out this year to defeat the divisive forces that would take freedom away, I want to say those fighting words for everyone within the sound of my voice to hear and to heed, and especially for you, Mr. Gore: ’From my cold, dead hands!’”

Fortsätt läsa ”El Cid (1961)”

Elvis (2022)

The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.

Fortsätt läsa ”Elvis (2022)”

Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Fortsätt läsa ”Romeo + Juliet (1996)”

Fantastic Voyage (1966)

alt. titel: Den fantastiska resan

Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.

Fortsätt läsa ”Fantastic Voyage (1966)”

Wonder Woman 1984 (2020)

alt. titel: WW84

Varför nöja sig, när man kan ha Mer? Som både farbror Barbro och Diana Prince vet, finns det dock inga genvägar. Varken till det perfekta ljudet eller det perfekta livet. Två som fortfarande inte lärt sig den läxan är Dianas osäkra museikollega Barbara Minerva och den misslyckade affärsmannen Maxwell Lord. Så när de två får chansen att ta ganska många genvägar (genom en illasinnad önskesten) grabbar de tag med liv och lust. Särskilt Maxwell är smart och gör det där som exempelvis Aladdin aldrig tänkte på – att önska sig fler önskningar. Det leder i sin tur till att han absorberar både sten och önskekrafter. Snart står världen på katastrofens brant och den enda som kan rädda mänskligheten är Wonder Woman. Men även hon sitter i klistret efter att ha fallit för önskestenens lockrop.

Fortsätt läsa ”Wonder Woman 1984 (2020)”

Secretary (2002)

Efter att ha sett Michael Fassbender ångestgråta över sitt sexberoende i Shame kände jag behov av en film som behandlade ämnet sex med en något lättare hand. Inte så att sex är problemfritt för Maggie Gyllenhaals Lee Holloway i Secretary men filmen öppnar ändå upp för att sex kan vara lustfyllt och inte bara kvalfyllt.

Fortsätt läsa ”Secretary (2002)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

Tisdagsklubben (2022)

Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.

Fortsätt läsa ”Tisdagsklubben (2022)”