Till the Clouds Roll By (1946)

alt. titel: Efter regn kommer solsken, Efter regn kommer sol, Etter regn kommer solskinn, La Pluie qui chante, Bis die Wolken vorüberzieh’n, Nuvole passeggere, Hasta que las nubes pasen

Allting med musikal-”biopic:en” Till the Clouds Roll By SER så himla läckert ut. Affischen bjussar på en sprattel-dansös och förtexterna kunde inte vara mer technicolor-bjärta. Både affisch och förtexter visar upp namn som Judy Garland, Van Heflin, Lena Horne, Frank Sinatra, Angela Lansbury och Dinah Shore.

Och musiken sedan! Det är lätt att bli imponerad av låtskatterna som frontas av Cole Porter eller Ira Gershwin. Men de framstår som platt intet i jämförelse med Jerome Kern, filmens huvudperson. Totalt författade denne man mer än 700 sånger, däribland Look For the Silver Lining, Ol’ Man River, Can’t Help Lovin’ ‘Dat Man, Smoke Gets In Your Eyes, I Won’t Dance, A Fine Romance och The Way You Look Tonight.

Denna musikal dras dock med ett stort MEN… Den är i allt väsentligt en hitparad från Kerns olika produktioner, ackompanjerad av en rent ut sagt aptrist biografi. Vad Kern beträffar händer inte mer än att han i filmens inledning möjligen kan uppfattas som en smula fattig och än så länge oetablerad i branschen. Han åker till England (oklart för vilka pengar), träffar Eva och blir kär. Efter ett tag gifter de sig och hans karriär går som tåget.

Och det verkar vara hyfsat med sanningen överensstämmande, bortsett från det där med pengarna (och att filmen försöker få det till att Kern egentligen skulle ha varit med ombord på RMS Lusitania). Kern hade en rejäl musikerutbildning från New York och Heidelberg. 1905, blott 20 år gammal, verkar han redan vara högproduktiv, både på Broadway och i West End.

Jag antar att det är därför som filmmakarna sett sig tvungna att uppfinna mentorn Jim Hessler och dennes dotter Sally. I filmen är det nämligen Hessler som inledningsvis drar med Kern till London. Sally får växa upp med musikaldrömmar men krångla lite, innan allt löser sig till det bästa och hon har typ huvudrollen i en av Kerns egna musikalfilmer (givetvis även den producerad av MGM). Eftersom Hessler är äldre än Kern kan filmen också ståta med en scen där en läkare med bekymrad min får säga “It’s his heart…”. Utgången av de hjärtproblemen kommer inte som någon större överraskning.

Nog för att den amerikanska publiken behövde lite lättsam underhållning 1946, men någon måtta får det väl ändå finnas. Det hela inleds med en nästan 20 minuter lång, komprimerad version av Kerns superhit Show Boat och redan här börjar jag bli uttråkad. Intrycket är avslaget och beigt, trots att filmen innehåller många påkostade nummer.

Nå, nu ska jag kanske inte vara allt för bitter. Jag kan mycket väl förstå att det var världens grej för den samtida publiken (som förstås led grav brist på både Spotify och YouTube) att få diverse smakprov från artister som Garland, Horne och Sinatra. Men i dagsläget skulle jag absolut rekommendera en best of-spellista (eller kanske något så urmodigt som en “skiva”).

För som sagt, Kerns output ÄR otroligt imponerande till och med för en icke-amerikan som inte vuxit upp med alla dessa klassiker nära till hands.

Return to Eden (1983)

Det var väl minnet av den där skolgårdssnackisen som gjorde att jag gamade åt mig DVD-boxen av australiensiska miniserien Return to Eden när den skänktes vidare. Eller Tillbaka till Eden som den ju hette när det begav sig. Däremot minns jag inte så mycket mer än just snacket OM serien och löftet om en alldeles särskilt läskig krokodilattack. Jag är högst tveksam till om jag själv såg den när den sändes på statstelevisionen i mars 1985. Men lapade i mig snacket, det gjorde jag tydligen (på samma sätt som jag lapade när V började sändas ett år senare).

Minseriens tre avsnitt spänner över ca 90 minuter vardera och jag ska erkänna att det var med en viss skräckblandad förtjusning som jag tog del av spektaklet. Eftersom jag som sagt inte mindes ett dyft, utom den omtalade krokodilattacken, blev jag ständigt överraskad av hur pass mycket manuset lyckas dra ut på det hela. Vid slutet av de två första avsnitten är jag hela tiden lite frågande till hur serien i hela världen ska kunna hålla på längre?

Det hela börjar dock med Stephanie Harper, en av Australiens rikaste arvtagerskor. När serien sparkar igång är hon dock ingen nyligt föräldralös dununge, utan tvåbarnsmor och på väg att ingå sitt tredje äktenskap med tennisspelaren Greg Marsden. Greg har fått en påskliljegul Rolls i bröllopspresent och serien hymlar verkligen inte med att utmåla honom som en sleaze-bag av bibliska mått. Stomatollende, backslick och en slipprig blick på den snygga reportern som ställde en sexuellt tvetydig fråga.

Serien hymlar inte heller med vad som komma skall, när den klipper intensivt fram och tillbaka mellan Greg och Stephanies bästa väninna, Jilly. Jilly är både snyggare och mer sofistikerad än den tantiga Stephanie (vid ett senare tillfälle får någon med fasa i rösten utbrista “But Stephanie Harper was pushing 40!!”) och det står extremt klart för alla utom henne själv varför Greg är på väg att gifta sig med henne.

Men snart är även Stephanie på det klara med vilken typ Greg är, när han under en idyllisk solnedgångstur på floden kastar henne till krokodilerna. Som genom ett mirakel överlever hon, blir upplockad av en eremitisk äldre man som lappar ihop henne OCH skänker henne en burk opaler. Serien berättar särskilt att hon får 3 000 dollar för dem.

Vad kan man köpa för 3 000 dollar 1983? Uppenbarligen sex månders vistelse och behandling på Australiens bästa klinik för rekonstruktiv plastikkirurgi (som tydligen inte har någon patientkö alls, det är bara att ringa) och ändå ha minst 400 dollar över. Att det verkligen är en toppenklinik får vi bevis för eftersom Stephanie inte uppvisar en enda blemma efter sina behandlingar – det är som om attacken inte ens ägt rum. I hastigheten har mirakelläkaren Dan Marshall också fixat hennes skadade stämband. Och det är ju tur att Dr. Dans klinik har fokus på just  rekonstruktiv plastikkirurgi, för då är han ju en sådan här god läkare och inte en penningkåt fan som bara är intresserad av att operera in silikonbröst. Och därmed en lämplig uppvaktare av den rekonstruerade Stephanie.

Men hon har andra planer. Vilka av någon anledning inte alls handlar om att åtminstone berätta för sina två barn att de faktiskt inte är moderlösa. Istället vill hon till vilket pris som helst krossa både Greg och Jilly. Och hur gör man det på bästa sätt? Genom att på sex månader blir en superkänd fotomodell, förstås. De där kvarvarande 400 dollarsarna räckte precis till att köpa kläder och en makeover som gjorde att Stephanie, som numera kallar sig för Tara, bara kunde knalla in på landets bästa modellagentur och bli anställd på fläcken. Att bli fotomodell framställs som världens enklaste jobb rent kompetensmässigt eftersom det kräver noll erfarenhet av vare sig fotosessioner eller modevisningar. Det enda som krävs är en genialisk plastikkirurg och något slags underverksworkout som får “Tara” att framstå som minst tio, kanske tjugo, år yngre än Stephanie.

Medan Tara måste värja sig mot Dr. Dans ivriga uppvaktning (som vi ju alla förstår är mannen hon egentligen vill ha och förtjänar) försöker hon få Greg på kroken, vilket ärligt talat kräver lika lite ansträngning som att landa ett jobb som fotomodell.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Detta var lika hysteriskt underhållande som det var både cringe och en smula tråkigt. Å ena sidan blev det alldeles för många scener som roterade kring Taras fotomodellande, gärna med den tokroligt irriterande fotografen Jason i förgrunden. Å den andra hisnade jag inför varje fullkomligt bisarr 80-talskreation som modellerna är utspökade i.

Att Greg ska vara ett as är som sagt mer eller mindre naturgivet, men på sant 80-tals-manér framstår Dr. Dans “romantiska” sida som avgjort creepy i backspegeln. Trots att Tara försöker få honom att backa ligger han på. Han snokar reda på vem hon egentligen är och tar sig olovandes in i huset där hennes två barn befinner sig.

Den avslutande hämnden är förvisso intrikat och långdragen men tyvärr också otroligt svag när det börjar skita sig. Tara/Stephanie verkar inte ha tänkt så mycket längre än att konfrontera Greg och Jilly. Så när Greg hyfsat förutsägbart reagerar med våld står hon mest och piper innan hon springer och gömmer sig.

Hela historien kanske bäst kan beskrivas som när en 10-åring leker med Barbie-dockor (plus en del milt ångande barnförbjudna inslag). Skådismässigt är det tyvärr inte alltid vi lyfter oss över 10-åringsnivån heller. Det som jag tror skapade snackisen när det begav sig 1985 var sannolikt den relativa svältföddheten på den typen av spektakulära och erotiskt laddade historier. Plus att det spännande australiska landskapet var något vi inte sett så mycket på TV dittills. Att se minserien i dagens läge är nog mer av en kuriosa än något annat. För oss som var med, då.

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Joel och Ethan Coen är ju inte helt ovana vid Western-genren med sin remake-adaption av True Grit. I The Ballad of Buster Scruggs tar de dock ut svängarna en smula med ett antologiupplägg. Totalt bjuds publiken på sex olika vignetter från en tid och ett land där “the distances are great and the landscape monotonous”.

X4: The Hound of the Baskervilles (1901, 1937, 1939 & 1959)

Det blev mer eller mindre upplopp när Arthur Conan Doyle lät Sherlock Holmes, mästerdetektivernas mästerdetektiv, falla mot sin död, för evigt låst i envig med sin nemesis James Moriarty. Conan Doyle ville ägna mer tid åt att skriva historiska romaner och passade även på att arbeta som frivillig under det andra boerkriget (1899-1902).

Kuolleet lehdet (2023)

alt. titel: Höstlöv som faller, Fallen Leaves

Det är kanske symptomatiskt att finnarna försöker åkalla varmare breddgrader. Barerna, pubarna och caféerna i Höstlöv som faller heter sådant som “Buenos Aires” och “California”. På jukeboxen sjunger en finsk smörsångare om “Mambo italiano”.

An Ideal Husband (1999)

alt. titel: En idealisk äkta man, Den perfekte ektemann

London anno 1895. I societetskretsar surras det gärna om politikens unga power couple – Lord och Lady Chiltern. Nu visar det sig tyvärr att Lord Chiltern har en del otvättad byk i ryggsäcken, något som den baksluga mrs. Cheveley inte drar sig för att utnyttja. Robert Chiltern står nu inför både politisk och äktenskaplig ruin eftersom frun Gertrude ställer höga moraliska krav på sin äkta make.

Ett, tu…TV-serier! #33

Castle Rock (2018-2019, 1 säsong och 10 avsnitt)

Som Stephen King-älskare jag är, lät konceptet Castle Rock spännande. Inte för att det saknas King-adaptioner i TV-serieform, ibland finns det ju till och med flera. Men att berätta helt nya historier, situerade i ett King-universum, skulle kunna bli intressant.

Midnight in Paris (2011)

Midnight in Paris börjar i och för sig i Paris, men det är inte midnatt. Antagligen för att vi inte ska kunna missta oss på turistmagneter som Eiffeltornet, Champs-Élysées, Triumfbågen, Sacre Coeur, John Wick-trapporna, Seine och Moulin Rogue. Det enda som säger att detta inte är en produkt från den parisiska turistbyrån är att det hela inte är tonsatt med typ Maurice Chevalier, utan typisk Woody-Allen-jazz.

Dune: Part Two (2024)

Det visade sig vara en ganska bra taktik att stänga av omtitten på Denis Villeneuves första Dune, för att sedan gå raka vägen till biografen och se uppföljaren.

The Cannonball Run (1981)

alt. titel: Mitt i plåten!, Verdens sprøeste bilrace, Ud at køre med de skøre, Auf dem Highway ist die Hölle los, L’Équipée du Cannonball, La corsa più pazza d’America, Los locos del Cannonball

Amerikaner har ett särskilt förhållande till bilkörning. År 1971 bestämde sig ett gäng biljournalister och räser-förare att försöka köra så snabbt det bara gick mellan öst och väst. En tripp på nätta 450 mil och dryga 40 timmar (enligt Google Maps, rekordet ligger dock på knappa 33 timmar). Det handlade dels om att det skulle vara en kul grej, dels ett obstinat långfinger i röven på en uppsättning förhållandevis nya trafiklagar (särskilt de som gällde fortkörning får man anta).