You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Men i sällskap med deras senaste byte, den osannolikt rika Penelope Stamp, upptäcker han till sin förvåning att han inte behöver göra sig till. Kanske hänger det på att Penelope själv är en ganska speciell person som bland annat stängdes in under större delen av sin uppväxt i fädernesslottet innan man insåg att hennes svåra allergier mot ”allt” egentligen bara var en allergi mot allergitestnålar.

Men Stephen, samt brödernas kumpan Bang Bang, driver på och Bloom har inget annat val än att försöka lura av Penelope en del av hennes arv. Men det hindrar ju inte att gänget bjuder henne på en sjuhlesikes smugglarresa (fejkad, givetvis) innan dess, där Penelope tar sig an sin nya pirat-persona med liv och lust. Samtidigt som Bloom blir allt mer betagen i henne. Hur ska det sluta?!

Efter den mycket trevliga Knives Out (plus tre av de bästa Breaking Bad-avsnitten) insåg jag att jag ju faktiskt hade en annan Rian Johnson-film bara stående och väntandes i hyllan. (The Last Jedi hade däremot inte riktigt gett upphov till samma sug, om jag säger så…) Av någon anledning hade jag fått för mig att The Brothers Bloom skulle vara en svårmodig indie-film (jag få skylla på Adrien Brodys nuna på omslaget) men det var den ju absolut inte.

Nej, snarare är bedragarfilmen en ganska tydligt föregångare till Knives Out, både vad gäller historia och filmiska grepp. Här återfinner vi samma halsbrytande humor (såväl dialog- som klippmässig), samma fokus på händelseutvecklingar som med största sannolikhet inte är ”på riktigt” och samma visuella ambition. Jag är beredd att erkänna att utseendet på The Brothers Bloom är tillräckligt medvetet för att gränsa till Wes Anderson-quirky men eftersom jag verkligen gillade själva historien svalde jag även det lite pretto-visuella. Jag skulle faktiskt nästan lika gärna kunna kalla stilen för Bryan Fuller-mysig.

För jag kan inte låta bli att bli en smula betagen i en film där Adrien Brody sitter på ett tak mot bakgrund av ett graffitimotiv som gör att det ser ut som om han har en gigantisk pistol riktad mot tinningen, samtidigt som takdörren slås upp med ett ljud som låter som ett skott. Lite affekterat, javisst, men samtidigt både snyggt och smart i mina ögon.

Filmens smala lycka är dock inte Johnsons manus eller filmiska öga, utan rollbesättningen. Och då tänker jag inte på vare sig Adrien Brody eller Mark Ruffalo som förvisso är helt ok och ibland till och med charmiga i sina roller som Bloom och Stephen. Nej, vinstlotten är helt klart underbara Rachel Weisz i rollen som Penelope där hon får möjlighet att spela ut sin deadpan-humor med precis lagom mängd fummel (trots att Penelope visar sig vara betydligt mer kompetent än man kanske skulle kunna tro inledningsvis).

Knives Out är en mognare film, men The Brothers Bloom är verkligen ingen dålig föregångare. Har du undvikit den av samma felaktiga anledning som jag gjorde, se till att ändra på det i rödaste rappet.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Läs hela inlägget här »

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Läs hela inlägget här »

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg