You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Gröna Lund, och inte minst ägaren Gustaf Nilsson, är lite finare och proprare medan Nöjet marknadsförs (åtminstone i denna film) som en mer arbetarklassig inrättning. I spetsen för det etablissemanget finner vi Johan Lindgren med sönerna John och Lennart i släptåg och här bjuds på såväl karuseller och bärs som dansande hönor från Karelen och Madame Lulu.

Katarina ”Ninni” Nilsson har precis kommit tillbaka från England och det dröjer naturligtvis inte länge förrän kärleken mellan henne och den (dittills) hämningslöse rucklaren John börjar spira över grändens gap. Men det är en relation som särskilt pappa Gustaf inte är beredd att ge sin välsignelse. I hans ögon är Lindgrens för evigt opålitliga tattare, anfrätta av både fel klass och fel härkomst.

Jag har ingen större vana av produkterna från herrarna Måns Mårlind och Björn Stein men Eld & lågor var sannerligen en introduktion som inte gick av för hackor. Filmen vräker ut oräkneliga mängder infall, bilder, associationer, historier och detaljer. Kameran far omkring som om den sutte på en av Nöjets dansande hönor. Ibland känns det som ett rent underverk att filmen ens kunnat hålla sig kvar på duken och inte börjat blomma ut längs kanterna.

Inspirationen bör komma från regissörer som John Waters, Jean-Pierre Jeunet och Tim Burton. Lyssna dessutom på Nathaniel Mechalys score och försök övertyga mig om att han inte hetslyssnat på Danny Elfman. Mårlind och Stein synes alldeles särskilt ha överdoserat på Baz Luhrmanns burlesque-orgie Moulin Rouge! De skäms inte det minsta för att ösa på med röda strålkastare, jazzcovers på modern musik, fjäderboor och ett nästan aggressivt sorglöst halsande ur champagneflaskor. Trots att historien om Ninni och Johns kärlek har verklighetsbakgrund är sagostämningen alltså övervägande.

Och, måste jag säga, hyfsat övertygande. Jag är verkligen inte en filmtittare som har lätt för att sluta ställa frågor om det är något jag inte fattar eller får ihop. Men Eld & lågor sveper mig med i så pass hög grad att jag kan strunta i att vi presenteras för ett fång vilda blommor som inte alls har samma blomningsperiod (och framförallt inte blommar samtidigt som det finns äpplen). Inte heller det osannolika i att smågrabbar skulle kunnat planka sig ända upp till Västerbotten på Statens Järnvägar för att leta efter sagda blommor eller att de utflykterna i många fall sannolikt var helt meningslösa eftersom de flesta av de där blommorna torde ha funnits tillgängliga i Stockholms botaniska samlingar.

Däremot hjälper den lätt andfådda takten inte till när det gäller att få pejl på de olika rollfigurerna. Manuset vill hålla den överjordiska kärlekshistorien i ett fast grepp, samtidigt som det försöker gapa över nazism, rasism, tyska desertörer, psykisk ohälsa, homosexualitet, klassförakt, konkurshot, svenskt engagemang i den norska motståndsrörelsen och illvilliga lånehajar.

Alla medverkande är helt ok, men jag blir inte betagen i någon av dem på samma sätt som jag blir i själva framförandet. Inte heller fastnar jag för Frida Gustavssons Ninni och Albin Grenholms John som kärlekspar, vilket torde vara ett allvarligare avbräck eftersom det borde vara filmens hela raison d’être.

Samtidigt har jag inget emot att Eld & lågor i så hög utsträckning fokuserar på ungdomarna. De äldre kombattanterna spelas nämligen av Robert Gustafsson (Grönan-Gustaf) och Lennart Jähkel (Nöjet-Johan) och det hade varit så väldigt enkelt att låta dem få tugga i sig ett antal scener mot varandra. Nu slipper vi sådana skrikmatcher och behöver bara stå ut med en tacknämligt nedtonad Gustafsson (vars stereotypa nazistondska bara är ett tuppfjät från Hasse Alfredssons patron i Den enfaldige mördaren).

Om inte annat är Eld & lågor en alldeles utmärkt film att slita fram i diskussioner som slentrianmässigt klumpar ihop ”svensk film” (och gärna dessutom bedömer densamma som tråkig). För detta liknar ingenting annat jag hittills sett där alla pratar svenska.

Läs gärna bloggkollegan Fiffis betydligt mer glödande beröm för Eld & lågor.

Annonser

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.

Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).

Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?

Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.

Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.

Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.

I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.

Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.

Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.

Läs hela inlägget här »

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Läs hela inlägget här »

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser