You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Donna vill alltså till varje pris komma bort från sitt stentrista Nevada med en avdankad showgirl till mamma och en ändlös räcka halvalkade styvfäder i en trailerpark. Vägen till ett annat liv går genom hennes heta dröm att bli flygvärdinna. Hon börjar smått, på bolaget Sierra, vilket klär upp sina medarbetare som om de arbetade på Hooters. Efter ett tag får hon chansen att tillsammans med kollegorna Christine och Sherry chansen att söka till utbildningen som hålls av det mer prestigefyllda Royalty Airlines.

Men det finns en distraktion från det hägrande paradiset och han heter Ted. En avhoppad jurist som hon träffat under tiden på Sierra. Men Donna tänker inte låta något, inte ens Kärleken, stå mellan henne och hennes Drömmar. Därför säger hon adjöss till Ted och påbörjar utbildningen tillsammans med Christine. Målet är också hennes mantra: ”Paris, First Class, International”. Men det ska visa sig att Christine inte är en lika bra kompis till Donna som Donna är till Christine.

Ok, så det här var verkligen det lättviktigaste av det lättviktiga. De få farthinder som Donna stöter på är så låga och körs över med en sådan snigelhastighet att de knappt känns i stötdämpningen. Det är nästan (men bara nästan) beundransvärt hur människan lyckas gå genom en hel film med ett sådant minimalt mått av karaktärsutveckling. Faktiskt är den helt icke-existerande. Inte hjälper det då heller att såväl tonåriga som vuxna Donna spelas av den då 30-åriga Gwyneth Paltrow. Ständigt snäll och hjälpsam, idogt arbetande och smart nog för att fixa sina drömmars utbildning utan några större problem. Det är som om hela filmteamet, inklusive manusförfattaren, lutat sig tillbaka och satt allt sitt hopp till Gwyneth-charmen anno tidigt 00-tal.

Lika omedelbart uppenbart är det att den där Christine, hon är inte att lita på. I och för sig som alltid bra spelad (så gott det nu går) av Christina Applegate men tänk så mycket mer spännande (hey, allt är relativt) det hade kunnat blivit om man bara bytt plats på de två skådespelerskorna. Mark Ruffalo spelar Ted och efter alla hans lite småmelankoliska och skrynkliga rolltolkningar känns det oerhört ovant att se honom i något som kan liknas vid en hunkroll.

Förutom de här tre bjuder View from the Top på Candice Bergen, Mike Myers, Rob Lowe och Kelly Preston. En märkligt kompetent samling för att regisseras av en för min del fullkomligt anonym brasilianare vid namn Bruno Barreto. På det ett manus av en Eric Wald som har denna enda långfilm på sitt CV.

Det som jag kanske störs mest av i den här typen av lättuggade (ok då, pureade) romcoms är det faktum att när det förväntade slutet inträffar, med kyss och ömhetsbetygelser (kom igen, ni KAN inte betrakta det som en spoiler…), finns det aldrig någon som helst tveksamhet. Aldrig någon nojja över att det som i nuet kan tyckas som det självklara valet kanske inte är det om tio år. View From the Top bjuder i och för sig på en slutkläm i det avseendet som är feministisk så det räcker men samtidigt så idiotiskt och osannolikt släpphänt att den knappast hjälper det menlösa helhetsintrycket.

Annonser

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.

Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.

Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.

Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.

Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.

I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).

Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.

För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser