You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.

Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.

Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.

Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.

Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.

Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.

Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).

Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).

Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.

Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.

Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.

Annonser

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Tidigare har jag avnjutit The House of Mirth (1905), Ethan Frome (1911), The Custom of the Country (1913) och The Age of Innocence (1920). Efter lite snokande hittade jag nu två novellsamlingar och en roman: The Greater Inclination (1899), Crucial Instances (1901) samt The Glimpses of the Moon (1922).

Novellsamlingarna är som synes något av det tidigaste som Wharton producerade. I hennes Wikipedia-bibliografi ser jag dock att hon också tidigt publicerade fackböcker om The Decoration of Houses samt Italian Villas and Their Gardens. Ett inflytande som jag inbillar mig märks i både novellsamlingarna och romanen eftersom miljöerna inte sällan är toscanska villor eller överdådiga Venedig-palats.

Av de två föredrar jag helt klart den första, The Greater Inclination. Wharton gillar att röra sig i gränslandet mellan konst och relationer, särskilt de där komplicerade, de mellan män och kvinnor. Ett bra exempel på det är samlingens första novell, ”The Muse’s Tragedy”, där kvinnan som fått avsevärd social cred genom att uppfattas som en känd poets musa berättar hur det egentligen ligger till.

I ”Souls Belated” är det dock bara relationerna som ligger i öppen dag och Wharton låter sina olyckliga huvudpersoner genomleva avsevärda moraliska kval och prövningar för att kunna vrida och vända på det här med giftermål och vad som kan anses social accepterat eller inte. Vad är social status värd om den kräver att man måste upprätthålla en fasad som till slut blir alltför ansträngande att putsa?

I Crucial Instances tycker jag inte att Wharton lyckas riktigt lika bra med sina historier men samlingen är för all del underhållande om inte annat för novellerna ”The Duchess at Prayer” och ”The Confessional”. Jag uppfattar dem som ett slags försök att skriva typiskt gotiska historier med svindlande kärleksaffärer, otrohet och plågade hjärtan. Lite mer voluminöst och melodramatiskt tragiska jämfört med Ethan Frome för att ta det kanske mest extrema exemplet.

I The Glimpses of the Moon möter vi Nick och Susie, två unga människor som tycks gjorda för varandra. Båda tycker att den andre skiljer sig från den ytliga och vulgära krets som de vanligtvis rör sig i. Kruxet är bara att ingen av dem kan röra sig i de här kretsarna på egen hand utan tillhör den märkliga klass som Wharton skildrade redan i The House of Mirth – den som mer eller mindre försörjer sig på att hoppa runt och snylta på mer välbärgade bekanta. Vanligtvis mot vissa mer eller mindre outtalade gentjänster, givetvis.

Nick och Susie är därmed fattiga som kyrkråttor. Hon har ingen som helst yrkesutbildning att tala om och han är en aspirerande författare. Som gift par skulle de alltså vara rökta rent ekonomiskt men Susie finner på råd. De kan gifta sig som ett slags rent socialt arrangemang, leva på de extravaganta bröllopsgåvorna som är mer eller mindre givna så länge de räcker och sedan skilja sig för att återgå till sina tidigare existenser. Men som med de flesta briljanta planer går det förstås inte riktigt så smärtfritt som Susie och Nick tänkt sig.

Jag har i tidigare texter om Wharton hyllat hennes språk men det finns kanske en anledning till att dessa böcker inte tillhör hennes mest kända verk. Viss finns de skarpa ordvändningarna där, men mer glimtvis skulle jag säga. Kanske Wharton behöver romanlängden för att riktigt kunna blomma ut språkligt sett?

The Glimpses of the Moon är å andra sidan lite halvdan vad gäller själva historien. Visst blir man indragen, visst njuter man av både beskrivningar och språk men i slutänden kan jag inte komma ifrån att historien om Nick och Susie känns lite väl tillrättalagd och präktig. Det verkar nästan som om Wharton varit mer intresserad av att leverera en moralisk lektion än av Nick och Susie som personer.

Det man kan få ut av The Glimpses of the Moon är dock en bekräftelse på den begynnande misstanken om att Edith Wharton verkligen inte var en kvinna som höll äktenskap särskilt högt när det gäller deras förmåga att göra människor tillfreds. När jag tänker efter känner jag mig osäker på om jag träffat på ett enda lyckligt gift par hos Wharton. Allt som oftast är det kvävande sociala normer, otrohet och konvenans som gäller. Så länge Nick och Susie är ofjättrade av hymens band är allt frid och fröjd men så fort de sagt ”ja” blir de varandras värsta fiender, beredda att offra bra mycket mer av sina personliga principer för den andres skull än de någonsin varit på egen hand. Absolut kärlek korrumperar absolut.

Edith Wharton har hittills aldrig levererat en direkt dålig läsupplevelse men dessa senaste exempel vad dock inte höjdpunkten i hennes produktion för min del. Dock måste jag återigen framhäva Elizabeth Kletts inläsning, alla böckerna är värda att lyssna på bara för den. Följ länkarna i boktitlarna för att komma till deras respektive sidor på Librivox.

The Greater Inclination (1899)

Crucial Instances (1901)

The Glimpses of the Moon (1922)

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.

Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.

Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.

Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.

Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.

Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.

Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.

Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.

Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.

Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.

Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?

Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).

Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.

The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?

Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg