Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

West Side Story (2021)

Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.

Fortsätt läsa ”West Side Story (2021)”

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Fortsätt läsa ”The Christmas Train (2017)”

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”