You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Sir Michaels dotter Alicia är måttligt förtjust över att få en styvmor marginellt äldre än henne själv men det är hennes kusin Robert som börjar ana oråd. Robert kommer för att hälsa på sin farbror med vännen George Talboys men den sköna Lucy gör alla möjliga krumbukter för att undvika att träffa George. Till slut försvinner George hastigt och lustigt och trots att allt pekar på att han återvänt till Australien där han gjort sig en förmögenhet på de brutala guldfälten kan Robert inte släppa tanken på att hans vän mött ett oblidare och inte minst ofrivilligt öde.

Till saken hör nämligen att George en gång övergav sin fru Helen och parets unge son George Jr. för att åka till just Australien. På den tiden var de fattiga som kyrkråttor, giftermålet med Helen hade fått Georges far att göra sin son arvlös och inte gjordes saken bättre av att Helens försupne och spelberoende far ständigt behövde extrapengar som paret inte kunde avvara. I hopp om att någon gång i framtiden kunna försörja son och hustru begav sig alltså George iväg till kolonierna. Men när han relativt välbärgad återvänder till hemlandet efter tre år nås han snart av beskedet att hustrun omkommit. George är otröstlig och hade det inte varit för vännen Robert hade han med stor sannolikhet tagit livet av sig.

Nu försöker Robert trots allt ingjuta lite livsmod i sin vän men när George försvinner utan ett spår finns trots allt oron att han ändå till slut gått och tagit livet av sig. Robert vägrar dock acceptera en sådan utgång och lägger ned sin själ i sökandet efter sanningen.

Mary Elizabeth Braddon har med Lady Audley’s Secret skrivit en rafflande sensationsroman av ungefär samma snitt som Wilkie Collins The Woman in White (Braddon är också tillräckligt medveten om sina föregångare för att låta Robert hänvisa till både Alexandre Dumas och Collins). Återigen har vi ett fall av identitetsbyte, för ärligt talat, det dröjer inte jättelänge innan man som läsare börjar undra om det möjligen KAN så att den förmodat avlidna Helen Talboys och den ljuva (men ack så bedrägliga) Lucy Audely är en och samma kvinna. Till viss del avslöjas ju den utvecklingen redan i bokens titel, vilket är lite synd. En något mer hemlighetsfull händelseutveckling hade förstås varit rolig. Braddon friskar dock på sin historia i tre volymer och jag måste säga att jag blev grundligen road genom alla tre.

Däremot ska erkännas att Lucy/Helen inte är en riktigt lika underhållande skurk och antagonist som Collins greve Fosco. Braddon tycks ha ett rejält horn i sidan till sitt eget kön och Robert får göra många utläggningar om kvinnosläktets allmänt svekfulla illistighet. Hon lindar sin nye make runt lillfingret och vänder honom mot både den egna dottern och den dittills älskade brorsonen. Hennes brott att överge sin egen son framställs också i betydligt värre dager än Georges brott att överge både hustru och son, vilket blir lite orättvist kan jag tycka. Särskilt som George faktiskt överger grabben en andra gång när han, full av sorg över Helens död, lämnar lillpysen hos sin morfar. En man som med bästa vilja i världen knappast kan anses vara någon lämplig vårdnadshavare.

Robert är ivrigt uppvaktad av sin kusin Alicia men tycks avsevärt mer betuttad i och intresserad av kompisen George. Det känns verkligen inte som om han skulle ha ansträngt sig ens hälften så mycket om det hade varit Alicia som försvunnit under mystiska omständigheter. Vilken tur då att han ändå kan spela sin roll i människosläktets bevarande – Georges syster Clara visar sig vara sin bror upp i dagen…

I Helen/Lucys arsenal ingår också ett giftigt ifrågasättande av Roberts mentala hälsa, vilket ger anledning att reflektera över hur mycket attityden till ”galenskap” ändå förändrats sedan 1800-talets mitt. Enligt lady Audley är många galningar (särskilt de farliga!) nämligen fullt medvetna om att de är galna men gömmer detta faktum efter bästa förmåga. Ibland blir dock särskilt de mordiska böjelserna alltför starka att stå emot och personen i fråga ger efter med skrämmande blodigt resultat. Allt detta är dessutom egenskaper som går i arv med katastrofalt resultat.

Lady Audley’s Secret är som sagt en rätt frejdig historia och jag har nu trots allt en soft spot för den här typen av victoriansk underhållningslitteratur. Till kategorin roliga detaljer hör dessutom att Braddon själv hade ett förhållande (inklusive barn) med sin förläggare John Maxwell samtidigt som han var gift med en annan kvinna. Kanske fick skuldbeläggandet av bokens skurk därmed tjäna som en slags projicering för både Braddon och Maxwell?

Librivoxkvalitet: Librivox bästa inläsare Elizabeth Klett strikes again! Antagligen var det uteslutande på grund av hennes medverkan som jag ens fick för mig att ladda ner boken och det betalar sig ju med råge. Varje gång.

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Så när den vilda systerdottern Mika ber om hjälp ser Setsuko sin chans att sätta sig upp mot sin kontrollerande syster. Hon och Mika delar dessutom ett samförstånd (eller åtminstone en något labil personlighet) som inte finns mellan mor och dotter. Mika säljer sin moster engelskalektioner, vilka för Setsuko till neonbelysta och slitna lokaler som ser ut att användas för helt andra syften. Men i just rum 301 väntar ingen avancerad S/M-utrustning eller man klädd i blöjor, utan den propre John som skapat sig en ”English only zone”.

Därmed inte sagt att Setsuko får sig en konventionell språklektion. John uppmanar henne att klä sig i en risig Marilyn Monroe-peruk, ger henne tilltalsnamnet Lucy och ber henne prata runt en orange pingpongboll. Dessutom innesluter han gärna sina elever i en björnkram med den (egentligen inte alls) förklarande kommentaren ”I’m a hugger, what can I say?”

Men även om Setsuko blir både förvånad och förvirrad av Johns tilltag väcker de något i henne som gör att hon vill ha mer. Kanske var det möjligheten att slippa vara Setsuko för en kort stund eller den mänskliga närheten i en kram. Tyvärr visar det sig att John har sjappat när hon kommer för lektion nummer två och vad värre är, Mika har följt med honom till USA. Snart sitter två systrar på ett flygplan med destination L.A. Den ena på jakt efter sin dotter, den andra på jakt efter något som kan få henne att känna sig levande.

En minst sagt annorlunda kärlekshistoria även om själva grundtemat känns igen – Setsuko klänger sig fast vid bilden av John som något som kommer att förändra hennes liv i grunden. Det finns en hel del tragisk men stillsamt absurd humor i Oh, Lucy! även om det som vanligt är svårt att avgöra vad som är menat att vara komiska ögonblick och vad som är ett resultat av en annan kultur. Kanske alla som går i pension efter ett 42-årigt yrkesliv i Japan får en manshög teddybjörn istället för en guldklocka? Kanske alla japanska språkskolor leds av transor i röda lack-jackor?

Oh, Lucy! var en film som flöt på och där det hela tiden fanns en viss nyfikenhet på vart den skulle ta vägen. Men i slutänden blir jag inte tillräckligt fascinerad av Setsuko som person för att fortsätta fundera på henne eller hennes historia när filmen väl är avslutad. Det finns andra element som jag undrar över – vår huvudpersons eventuella tendenser till hamstring, hennes allmänna psykologiska mående, Japans höga självmordsfrekvens (vilken dock synes lägre än både Elfenbenskusten och Vitryssland) – men som bara fläktar förbi i filmen och aldrig får fäste i berättelsen.

Oh, Lucy! var den andra filmen på filmspanarnas SIFF-dag
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Tydligt naturlig ljudbild (Ja/Nej)
Diegetiskt soundtrack (Ja/Nej)
Positiv och färgglad ljussättning (Ja/Nej)
Utspelas i New York (Ja/Nej)
Konstnärligt eller akademiskt intellektuell miljö (Ja/Nej)
Ironisk eller sarkastisk humor (Ja/Nej)
Kvick men samtidigt trevande dialog (Ja/Nej)
Slice of life-”historia” (Ja/Nej)
Fokus på kärlek och/eller relationer (Ja/Nej)
Tajt kompisrelation (Ja/Nej)
Huvudpersonens utmärkande drag: (1) Markerade ögonbryn (2) Stora tänder
Huvudpersonens utmärkande klädsel: (1) Hängselbyxor
Konstnärliga ambitioner hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Oklarhet över livsambition hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Quirkyness hos huvudpersonen: 75%

Diagnos:
Hög grad av indie. Som Fiffis filmtajm redan så korrekt benämnt The Boy Downstairs: Intetsägande men ändå inte jättetrist

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.

I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…

Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.

I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.

Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.

Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.

Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.

Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

 

 

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Läs hela inlägget här »

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.

Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.

Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.

Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.

Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.

Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.

Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.

Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.

Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.

Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.

Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?

Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).

Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.

The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?

Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg