You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts

Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.

Med det upplägget är det förstås ingen större överraskning att en av dem söker sig till en annan famn. En enklare, yngre famn. Inte heller är det särskilt förvånande att det är Anne som gör det, inte minst eftersom vi tenderar att vara betydligt mer förlåtande mot kvinnor som har förhållanden med yngre män än män som har förhållanden med yngre kvinnor. Männen blir i de här fallen ”sviniga”, ”kulturmän” eller ”medelålderskrisande” medan kvinnorna ”äntligen tar för sig av livet” eller ”upptäcker vad verklig kärlek vill säga”.

Det pikanta i det här fallet är dock att Anne är otrogen med Peters son Gustav som kommit för att bo hos dem. Gustav har hamnat i problem hemma i Sverige hos mamma Rebecca och blivit utsparkad från sin senaste skola. Pappa Peter känner att han vill vara mer närvarande i sonens liv och föreslår lösningen som ett alternativ till internatskola. Gustav är inledningsvis avogt inställd mot hela sin nya familj och beter sig som den barnunge han är men svänger efter ett tag runt. Börjar leka med tvillingarna och blir på det hela taget en rätt schysst kille med en särskild kontakt med sin styvmor.

Även om själva ämnet inte låter det minsta intressant finns det ett oomkullrunkeligt argument för att Dronningen är värd en titt – rollen som Anne spelas av Trine Dyrholm. På egen hand lyckas hennes skådespeleri övertrumfa både stereotypt klagande musik, pretentiösa naturscenerier (med oklart syfte) och en del stolpigt skådespeleri från både Magnus Krepper och Gustav Lindh i rollerna som Peter och Gustav. Domen över skådespeleriet kommer dock med förbehållet att stelheten och den ibland märkliga fåordigheten eventuellt också skulle kunna vara ett stilgrepp från regissören May el-Toukhys sida för att signalera en högtravande undertext.

Själva innehållet i historien är i sig inte uppseendeväckande nyskapande, däremot innehåller filmen en hel del långa och explicita sexscener. Trines prestation håller ändå mitt intresse vid liv tills dess att det hela tar en vändning som jag verkligen inte hade förväntat mig. Då blir det förstås ännu mera fascinerande, inte minst vad gäller Trines Anne och vad för sorts person hon är.

Ganska tidigt får vi en scen där Anne läser Alice i Underlandet för sina döttrar och parallellen känns uppenbar – Anne är Alice som kastar sig ned i kaninhålet utan att riktigt veta vad som gömmer sig där. Men allt eftersom historien framskrider skiftar Annes roll till att övergå i Hjärter dam, en karaktär med en enda patentlösning på alla problem: ”Off with his head!”

Dronningen är en oerhört välspelad film (från en av aktörerna i alla fall) och med en historia som tillåter sig själv att vara nyanserad. Eller i alla fall inte kräva hundra procents konsekvens från alla inblandade. För varken livet eller människor är ju sällan det.

Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!

***

Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.

Sedan dess har julbutiker blivit mer eller mindre standard, de finns till och mer året runt numera, och i en sådan jobbar Kate. Alla kunder avundas henne – tänk att dag ut och dag in få insupa julemys. Årets absolut bästa högtid! Själv är Kate inte så säker. Faktum är att hon är rätt besviken på sitt liv. Jobbet ger henne ingen tillfredsställelse, hon är redo att kräkas på sina toppiga bjällerskor och hon flyttar för närvarande runt på den allt krympande vänkretsens soffor. Att be om att få flytta hem till mor och far kommer inte på fråga – så desperat är hon minsann inte!

Men Kates cynismer ska komma att bli utmanade av den mystiske Tom. Ett personifierat carpe diem-mirakel som tycks veta precis vad Kate behöver och uppmanar henne att alltid titta uppåt. Vem vet vilka underverk och överraskningar som visar sig om man bara orkar lyfta blicken?

Last Christmas är högst medveten om att alla kommer att associera titeln med den klassiska Wham!-låten från 1984 och ser därför till att så snart som möjligt riva av just den plåsterlappen. Däremot fortsätter soundtracket en smula förvånande på Wham!- eller snarare George Michael-spåret. Förklaringen torde vara att Kate tydligtvis älskar George Michael, vilket bevisas genom klistermärket ”George Michael Forvever” på den välanvända rullväska som hon släpar runt till den ena övernattningskompisen efter den andra.

Kate är dock inte särskilt bra på att behålla de där övernattningsmöjligheterna, vilket framstår som väldigt osannolikt för oss i publiken eftersom rollen innehas av supercharmiga Emilia Clarke. Såsom varande total Game of Thrones-analfabet kommer jag främst ihåg henne från Terminator Genisys. Men i fallet Clarke är det inget dåligt minne eftersom jag tycker riktigt bra om hennes stil. Last Christmas kan skatta sig lycklig över att just hon har huvudrollen för annars skulle filmen inte ha varit särskilt mycket till granutsmyckning.

Clarkes rappa cynicism ställs mot den genomgode Henry Golding i rollen som Tom och jag tvingas konstatera att han tyvärr är ganska trist. Snygg, absolut. Rar, utan tvivel. Men tråkig. Eller också har det hittills bara varit hans förbannelse att tvingas bli ställd mot kvinnliga skådisar (Emilia Clarke, Blake Lively, Anna Kendrick) som vida överglänser honom när det gäller utstrålning.

Förtexterna levererade en liten överraskning i form av Emma Thompson. Jag visste ju att hon skulle vara med i rollistan, men inte att hon också agerat såväl manusförfattare som producent. Därmed får man väl anta att detta varit något av ett hjärteprojekt för Thompson, vilket inte känns så överraskande med tanke på filmens innehåll. Last Christmas är en rar och oförarglig historia som verkligen inte förmår överraska särskilt mycket med sin ”överraskande” vändning men som vill göra gott.

Kate har förstås både ett och två trauman i rullväskan som Tom hjälper henne att ta itu med och dessutom får henne att inse att det bästa här i världen är när människor hjälper varandra. Kates familj kommer från det forna Jugoslavien och Last Christmas berör också flyktigt ett allt hårdnande brittiskt invandringsklimat där icke-engelskspråkiga riskerar att bli utskällda på bussen.

Allt detta gör dock att själva julstämningen i Last Christmas känns lika artificiell och krystad som Kates arbetsplats Yuletide. Filmens enda styrka är som sagt Emilia Clarke och det säger sig självt att hon inte räcker hela vägen. Jag har svårt att tänka mig att någon enda människa skulle kunna hitta något att störa sig på i Last Christmas men det innebär ju också att den redan börjar sjunka undan i minnets gyttjiga delta. Men hur många julfilmer är inte av den kalibern?

Toy Story 4Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

Läs hela inlägget här »

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Läs hela inlägget här »

Stardust bookTre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Läs hela inlägget här »

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

The GuernseyÅret är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg