X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

It (1927)

alt. titel: Det, Det Evig Lokkende, Le coup de foudre, Das gewisse Etwas

Den gamle imperialistförfattaren Rudyard Kipling ska ha varit den förste att anno 1904 benämna en svårbestämd kvinnlig attraktionskraft med ett ord som dagens filmkonsumenter sannolikt snarare förknippar med en mordisk alien-clown: It (”Tisn’t beauty, so to speak, nor good talk necessarily. It’s just It. Some women’ll stay in a man’s memory if they once walk down a street”). Ett ord som sedan plockades upp av Elinor Glyn, en författare som synes stå mycket långt från Kipling med en produktion av ”risqué, and sometimes erotic, romantic fiction aimed at a female readership”. Hon fick serien It publicerad i Cosmopolitan 1927 och enär hon dessutom jobbade som manusförfattare blev det snart också en film med den redan populära stjärnan Clara Bow.

Bow hade gjort sin första roll bara fem år tidigare (Beyond the Rainbow från 1922) men hade trots det hunnit med att spela i inte mindre än 36 filmer innan 1927. It och den därefter naturliga associationen till Bow som ”the It-girl” kom dock att skjuta upp henne i Hollywoodstratosfären. En status som bland annat två år senare resulterade i 45 000 beundrarbrev under en enda månad.

Nu är det ju inte alltid så lätt att veta med film som är nästan 100 år gammal. It var populär DÅ men hur underhållande är den egentligen NU?

Betty Lou Spence arbetar som butiksbiträde på New York-varuhuset Waltham och i likhet med alla sina kollegor suktar hon efter ägaren Cyrus Waltham Jr. Men Betty Lou är nu en gång för alla fräckare och påhittigare än sina kollegor (för att inte tala om att hon besitter rikliga mängder ”It”) och lyckas därmed fånga Cyrus uppmärksamhet. Till en början går romansen som ett framrusande godståg – Betty Lou vinner Cyrus hjärta genom sin chosefria uppenbarelse och det faktum att hon inte tvekar att släpa med honom på en dejt på Coney Island. Men när hon tvingas hjälpa en vän uppstår missförstånd och fnurror på tråden, dock inte större än att Betty Lou än en gång kan se till att lösa situationen till det bästa.

Tittar man bara på den ena sidan av It-myntet ser man inte så mycket än den klassiskt kvinnliga drömmen. Arbetarklassflickan fantiserar om att bli troféhustru åt den rike mannen och får honom på kroken genom att inte vara allt för tillmötesgående. Första gången han försöker kyssa henne blir det en örfil och hon faller inte i farstun första gången han förklarar sin kärlek för henne (inte minst eftersom denna kärlek kommer med ett gäng förbehåll).

Men samma mynt har faktiskt också en andra sida och den är betydligt roligare. Till och med riktigt progressiv, utifrån mina fördomar om nästan 100 år gammal film. Absolut, Betty Lou vill bli gift och hon vill bli det med Cyrus. Utan annan tydligt förklaring än att han är rik. Han blir i sin tur intresserad utan att hon behöver säga ett enda ord eftersom hon har ”It”. Men samtidigt är hon tuff och handlingskraftig samt en otroligt lojal vän. Hon delar rum med singelmamman Molly som är sjuk och därför inte kan betala för sig. Betty Lou försörjer alltså både sig själv, Molly och Mollys barn.

När barnavårdsnämnden kommer och snokar säger hon dessutom att barnet är hennes eftersom en arbetslös kvinna tydligen inte fick ha barn i New York på den här tiden. Det är anledningen till missförståndet mellan henne och Cyrus. Men istället för att rusa iväg och be om ursäkt på sina bara knän blir hon rätteligen förbannad för att han inte litade tillräckligt mycket på henne för att själv fråga hur det egentligen förhöll sig. Istället erbjöd han henne att bli hans hålldam, som en slags välgärning.

Manuset ger alltså Betty Lou en hel del agens men jag har svårt att tänka mig att rollen skulle funka för alla och envar. Clara Bow har en härlig energi som fortfarande skiner starkt. Det är inga större problem att tro på hur hon med självklarhet blir festens medelpunkt (bland annat tack vare sina banjo-kunskaper) eller knockar en uppblåst aristokratdonna för att kunna rädda henne från drunkningsdöden.

Som Betty Lou har Clara Bow i sanning den omedvetna magnetism och självklara säkerhet som präglar en sann ”It-girl” (Clara Bow själv lär ju knappast ha varit särskilt omedveten om sin dragningskraft vid det här laget eftersom det var den hon försörjde sig på). Hennes It-attityd kommer exempelvis till uttryck i dejten på Coney Island där hon storskrattande släpar med Cyrus genom lustiga huset och bjuder honom på korv med bröd istället för att propsa på att de ska gå till Ritz och dricka champagne.

Clara Bow och It kan med rätta kallas klassiker och det är bara att vara tacksam över att en kopia av filmen återfanns i Prag på 60-talet då många av Bows andra produktioner gått förlorade. Det var inga större problem att hitta en hyfsad version på YouTube, så varför inte bjuda dig själv på dryga 70 minuter underhållning? Jag törs lova att du inte kommer att ångra dig.

Bonus: Get Your Man (1927)

Bow var som sagt produktiv och var med i ytterligare fem filmer som hade premiär 1927. Get Your Man blev emellertid ett bevis på att allt inte är Bow-guld som glimmar. Manuset bygger på en fransk pjäs, Tu m’épouseras!, och är i allt väsentligt en romantisk komedi med diverse missförstånd och kringelikrokar innan vi är framme vid den förväntade upplösningen. Clara Bows Nancy Worthington är enbart intresserad av att få sin Robert de Bellecontre på kroken. För att göra det måste hon låtsas vara kär i Roberts presumtive svärfar Marquis de Villeneuve men när det hela uppdagas är ingen – varken Robert, markisen eller markisens dotter (och Roberts tilltänkta fästmö) – särskilt upprörd över detta. Bow är fortfarande förbålt charmig men det är en charm som är helt förslösad på den endimensionella Nancy. Get Your Man var dessutom en något förvirrande filmupplevelse eftersom delar av den saknades.

Marry Me (2022)

Marry Me är inte bara titeln på dagens film, utan också på hitlisteplågan från superkändisarna Kat Valdez och Bastian (lillkillen från Den oändliga historien har i sanning växt till sig. Och skaffat en massa tatueringar). De har under ett drygt år varit kändisparet framför alla och planerar att nu ta sin låttitel synnerligen bokstavligt. Inför Gud, men kanske än viktigare, tusentals konsertfans och miljontals fler via livestreaming ska de avsluta en extravagant turné med en bröllopsceremoni innan det är dags för smekmånad. Man kan ju fråga sig hur många minuter av den som inte kommer att livestreamas…

Men de ömma tu kommer aldrig så långt. Sekunder innan det är dags att knyta hymens band släpps nämligen en kort video där Bastian har ett…indiskret ögonblick med Kats assistent. Utan någon direkt möjlighet att under tystnad dra sig tillbaka för att få sitt hjärta krossat ifred bestämmer Kat sig för att desperata tider kräver desperata åtgärder. Mitt i konserthavet ser hon en helt vanlig kille hålla upp en skylt där det står ”Marry Me” och Kat tänker att va fan och säger ”Ja”.

Och därmed vänder hon upp och ned på Charlie Gilberts liv, en rätt vanlig frånskild pappa och mattelärare. Från början är deras relation inte stort mer än en handfull presskonferenser och arrangerade fototillfällen men så småningom kommer de varandra allt närmare.

Nej, Marry Me avviker inte många millimeter från bekanta romcom-taxonomin men filmen är samtidigt ett välgjort och ganska gulligt exemplar inom den floran. Nyordningar är inget självändamål i sig och ibland duger det gott med något välkänt, bara det är gjort med hyfsad kvalitet. I fallet Marry Me består kvaliteten både av manus, generellt produktionsvärde och insatserna från framförallt Jennifer Lopez och Owen Wilson i rollerna som Kat och Charlie. De har bra kemi sins emellan och känns hyfsat naturliga tillsammans.

Den ljuvliga Sarah Silverman är också bra som Charlies kollega och ingjuter några droppar (men knappast mer än så) välbehövlig syra mitt i all sirapen. Jag ska väl inte påstå att jag förlorade mitt hjärta till den delen av historien som rörde Charlies dotter Lou, spelad av Chloe Coleman, men även hon gör en bra prestation och rollen krävs naturligtvis för att befästa hans status som en Reko Man.

En anings större cred tycker jag dock ska gå till just Lopez eftersom det såklart ger Marry Me en extra tyngd att hennes Kat framför låtar som faktiskt skulle kunna ligga på hitlistorna. Allt för ofta blir det halvtama hittepå-låtar när någon ska spela artist på film men Lopez har en otvetydig superstjärneaura som verkligen lyser när hon släpper fram den. Scenen där hon sjunger ensam, enbart ackompanjerad av en enkel gitarr, är nära nog bländande i det avseendet. I förmågan att både vara en habil skådis och kunna avge rejäl superstjärneaura matchar Lopez utan problem Cher, särskilt när den senare numera botoxat sönder ansiktet.

Marry Me känns också som modern film då man tycks ha lagt sig vinn om att skapa en ganska diversifierad statistuppsättning utan att det görs någon större grej av vare sig funktionsnedsättningar eller icke-hetero-förhållanden. Inget som på något sätt är avgörande för min uppfattning om filmen, men som hjälper det allmänt gedigna och genomtänkta intrycket.

Det jag däremot möjligen skulle kunna ha åsikter om är att Kat känns lite ”tom” i förhållande till Charlie. Charlie framställs tydligt som pappa till Lou (det finns också en jycke med i leken) samt pratar gärna och mycket om relationen med sin egen mamma. Kat blir i det avseendet främst en kvinna på jakt efter en stadigvarande romans att fylla sitt liv med. Möjligen också en kvinna som på grund av sitt kön tvingas kämpa hårdare än sina manliga motparter i den mördande kändisbranschen.

Meeeeen…bland är det skönt att se en film där majoriteten av alla rollfigurer faktiskt försöker vara generellt hyggliga människor och som är enkel, utan att för den skull bli onödigt banal. Ibland behöver livet inte vara mer komplicerat än en film som Marry Me.

X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

Möjligen att Keaton plockade med sig det där ångloksrafflet och bara förflyttade sig till närmsta flod i 1928 års Steamboat Bill, Jr. Här handlar det nämligen om ångbåtar, även om de ligger för ankar mest hela tiden. Den gamla skorven Stonewall Jackson och dess kapten, William Canfield, får se sig brädade av den nya, ståtliga King. Men kaptenen har goda förhoppningar om att hans son, Bill Jr., ska se till att lyckans vindar vänder. Tyvärr visar det sig att grabben är en akademikerfjant från Boston, vilken (trots faderns idoga uppmaningar) är ganska usel på att slå folk på käften (men desto bättre på att hantera en ukulele). Dessutom är han kär i dottern till Kings ägare, Kitty, vars ömma fader också motsätter sig relationen. En redig cyklon gör dock att Bill Jr. kan visa framfötterna.

Detta att kunna stå pall när det gäller, funkar även för den aspirerande kameramannen Buster i The Cameraman från samma år. Buster har egentligen bara köpt sig en begagnad filmkamera för att komma nära den sköna Sally. Men han visar sig kunna fånga remarkabla bilder av såväl gängkrigets Chinatown, som en fatal motorbåtsolycka.

Och så har vi den biografanställde Buster som i Sherlock Jr. (från 1924) fantiserar om att bli världens skickligaste detektiv istället för att behöva sopa upp skräp och sköta filmprojektorn. I drömmarnas värld får han en chans att visa vad han är gjord av.

I likhet med Charlie Chaplin synes Buster Keaton också porträttera den lille mannen, både bokstavligt och bildligt. Om inte internetzet ljuger var bägge männen inte längre än 165 cm, men jag upplever att Chaplin spelade ännu mer på sin storlek i kontrast till enorma och buffliga antagonister. Samtidigt gör sig Keaton oftare lite lagomt klumpig eller fumlig, särskilt när han ska interagera med det täcka könet. De är alltså bägge två en protagonist som är lätt att både identifiera och sympatisera med, med en anstrykning av underdog.

Buster är å andra sidan aldrig en luffare. Han har i dessa tre filmer någon form av anställning eller jobb, men kan samtidigt inte spendera på särskilt stor fot. I The Cameraman görs det ett skämt av att han bara kan betala med tiocentare när han ska bjuda Sally på badhuset. I Sherlock Jr. råkar han till och med i klistret när han blir anklagad att ha stulit en klocka för att köpa en chokladask till sin käresta (ingen särskilt bra utdelning på den pantsättningen eller också var chokladen orimligt dyr på 1920-talet).

Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman påminner en del om The General i det avseendet att de är extremt löst sammanhållna “berättelser” som i komisk dräkt också pular in en hel del karakteristisk action och stunts. De tre bygger på tesen att i princip allt som händer, allt som triggar vår huvudperson till handling, utgår från att han försöker hooka up med sin käresta. Quinnan är i sanning primum mobile. Tyvärr innebär det att en hel del av filmernas små “sketcher” känns både krystade och inte särskilt roliga. Jag skrattade nog allra mest i Steamboat Bill, Jr. då förstestyrmannen ger en revolver till fadern med orden “No jury would convict you” vid åsynen av en överdrivet utstyrd son.

Överraskningen i The Cameraman var kanske att filmen också försöker sig på ett par ordvitsar, ett grepp som väl funkar sådär när filmen är hänvisad till textskyltar om jag ska vara helt ärlig. Då var det mer intressant med badhus-segmentet eftersom det bjussar på en väldigt avklädd skådis och det därmed fanns goda möjligheter att imponeras av Keatons (icke helt oväntat) imponerande muskulatur. Samtidigt är The Cameraman den enda av dagens filmer där jag inte kunde känna igen någon klassisk scen à la The Generals tågstockshävningar, exempelvis.

Innehållsmässigt sticker Sherlock Jr. ut i sammanhanget eftersom åtminstone halva filmen utspelas i en dröm. Därmed finns det goda möjligheter till surrealistiska scener som kanske inte är direkt roliga, men åtminstone fantasifulla. Samt icke minst imponerande, rent filmtekniskt.

Imponerande är nog ordet jag skulle vilja sätta på min erfarenhet av Keaton så här långt. Han var en jäkel på filmteknik och stunts, det kan jag villigt erkänna. Men på det hela taget känner jag mig fortfarande mer attraherad av Chaplins patos, humana relationer och finess. Han har ett visst mått av elegans, där Keaton snarare uppvisar ett kalkylerat och kontrollerat dödsförakt.

Tack till Shinypoddens filmskola som fick stå för incitamentet till tittningarna!

Sherlock Jr. (1924)

The General (1926)

Steamboat Bill, Jr. (1928)

The Cameraman (1928)

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Inte heller biografföreståndaren Hilary Small lever något klackarna-i-taket-liv. Av den resignerade blicken på medicinflaskan i badrumsskåpet förstår vi att det ligger någon skit och lurar i själens djup. Sömnen verkar funka sisådär. Sammanbitet och glädjelöst går hon iväg på stela och tafatta pardansträffar. Lika sammanbitet och glädjelöst låter hon sig bli påsatt av sin (gifte) chef på hans kontor.

Men så börjar den unge Stephen arbeta på biografen och den finns relativt omgående en slags kontakt, en gnista, mellan honom och Hilary. Tyvärr innebär Hilarys uppspelthet i den nya relationen att hon inte längre tycker att hon behöver ta sina mediciner. Och i ett England anno 1981, med januari-branden i New Cross och upploppen i Brixton bara några månader senare, är det inte oproblematiskt att Stephen har karibiskt påbrå.

Nog för att det brukar vara poppis med filmer som handlar om film i Oscars-sammanhang, men årets hela tre stycken måste ändå vara något slags rekord. Först Steven Spielbergs The Fabelmans, sedan Damien Chazelles Babylon och så nu Sam Mendes Empire of Light. Medan de två tidigare exemplen i hög grad visar upp hur film blir till, fokuserar Empire of Light som synes snarare på själva filmupplevelsen.

Margates Deamland Cinema har omvandlats till filmens Empire Cinema. En anrik institution i den lilla staden på Englands sydkust. En gång kunde Empire skryta med såväl balsal som en restaurang med fullständiga rättigheter. Men nu är elegansen något bedagad och balsalen på översta våningen har förvandlats till ett ofrivilligt duvslag. Trots det är både lobbyn och den största salongen av den kalibern att det torde vattnas i munnen på entusiastiska biografbesökare.

Babylon spelar ju i en helt egen liga, däremot finns det vissa likheter mellan The Fabelmans och Empire of Light. Båda är lågmälda och försöker tackla historier om psykisk ohälsa, berättade på ett sätt som absolut inte hade varit möjligt när det begav sig. Det är ganska symptomatiskt att Hilarys kollegor talar om hennes sjukdom i termer av “a rough time” och “a bit too much for her”.

Jämfört med The Fabelmans har dock Empire of Light ett stråk av melankoli och sorg i sig som jag tycker mycket om. Mendes film känns inte heller lika Hollywood-polerad, trots att den förstås är minutiös i sin fingertoppskänsla för detaljer. En glimt av hud i en glipa mellan skjorta och byxa räcker för att vi ska förstå vad som väcks till liv i Hilary. På samma sätt signalerar hennes slarvigt knäppta klänning på galapremiären av storfilmen Chariots of Fire mer om hennes sinnestillstånd än om hon kommit dit spritt språngandes naken.

Oavsett kvalitet på filmen i övrigt är Olivia Colman alltid sevärd och hon sviker inte i Empire of Light heller. Det är något i hennes prestation som alltid gör henne 100% trovärdig, oavsett om det handlar om ett närmast förvildat morrande när hon mår som sämst eller det försiktiga ljus som börjar skina i hennes ögon när hon mår som bäst. Trots att relationen mellan henne och Micheal Ward som spelar Stephen inte är särskilt väl underbyggd rent manusmässigt, tror jag ändå på den.

Men det är som sagt uteslutande tack vare Colman och möjligen även Ward. För tyvärr dras Empire of Light med sina skavanker. Relationen mellan Hialry och Stephen är som sagt inte särskilt motiverad, en i och för sig vanlig invändning när det kommer till romantik på film. Varför vill de här två människorna umgås med varandra, vad pratar de egentligen om?

Filmen känns också splittrad, Mendes ambition att, förutom biografmagi, också säga något om både psykisk ohälsa och den engelska rasismen under det tidiga 80-talet gör att Empire of Light löper i två parallella spår. Bägge spåren är dessutom nästan omedelbart ödesmättat dömda att gå åt pipsvängen.

Samtidigt är jag i nuläget benägen att ha en del överseende med de här skavankerna eftersom jag som sagt tyckte mycket om Empire of Light. Jag blev berörd av Hilary och Stephen, av den lätt slitna biografelegansen och det lilla Empire-gänget som såg till att Margatepubliken kunde se filmer som Blues Brothers, All That Jazz, Stir Crazy och Being There. Den påminde om att film är ett ljus som ger publiken en stunds vardagsflykt och möjlighet att glömma mörkret mellan bilderna. Tiden får helt enkelt utvisa vilken av de tre film-om-filmerna som kommer att bli min vinnare från 2022.

Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Evas nya situation är att hon från en dag till en annan saknar mål, i och med sin pensionering. När hon har piskat alla mattorna och tagit hand om sonen Felix smutstvätt finns det liksom inte så mycket mer att fylla dagarna med. Så varför inte börja jobba igen? Harald nya situation stavas nämligen “strokerehabilitering” och det är ju sådana som Eva fenor på. Det hon däremot är lite mer ovan vid är att recitera teaterrepliker, men det är det enda sättet att få Harald att bry sig det allra minsta om sina olika övningar. Han vill nämligen stå på scen så snart som möjligt igen.

Inledningsvis är Harald arg som ett bi. På allt. Eva är å sin sida van att inte ta någon skit från halta och lytta surgubbar. Andra akten utvecklas därmed till något som i hög grad liknar En (inte alls särskilt) oväntad vänskap. Det jag får ge Mårtens Klingbergs film är att den i alla fall inte tar den allra enklaste dramakomedi/romcom-vägen från Ensamhet till Tvåsamhet. Fokus ligger snarare på Evas personliga utveckling, där Harald förvisso spelar en viktig roll,

Men även i perspektivet “60+-kvinnas personliga utveckling” kan jag inte påstå att Andra akten bjuder på så särskilt mycket nytt. Evas känslomässiga resa består främst i modet att äntligen säga ifrån till sin ex-man som flyttat in till grann-Monica tvärs över gatan för några år sedan. Fram tills nu har de alla tre upprätthållit någon slags vuxen-fasad, trots att det är helt uppenbart att Eva känner att hon dragit det kortaste strået i den kompromissen.

Men först nu får hon tillräckligt med råg i ryggen för att slänga ut ex-makens gamla fåtölj och golfklubbor. Varför hon, som verkar vara en sansad kvinna (inte minst signalerad via en sober men funktionell klädstil), inte gjort sig av med pryttlarna för länge sedan blir jag inte riktigt klar över om jag ska vara ärlig. Lika märkligt är det att hon tycks helt ställd inför konceptet “vegan” när sonen plockar med sig en ny flickvän på middag.

Andra akten är en ganska harmlös produkt som försöker locka till både tårar och skratt. För min del blev den dock så pass harmlös att den inte orsakade någotdera. Rollprestationer från skådisar som Lena Olin och Rolf Lassgård är förstås solida i sammanhanget, men de gör inget för att skapa välbehövlig syra eller sälta i denna i övrigt ganska smaklösa produktion. Då måste jag säga att jag blev mer förtjust i de två andra Klingbergfilmerna jag sett: Min pappa Marianne och Ur spår.

The Great Debaters (2007)

Australasiatisk, europeisk fyrkant, extemporerad, impromptu, jes, Lincoln-Douglas, mace…

Och då är detta ändå bara ett axplock i den överraskande rika floran av olika sätt att utkämpa en strid med enbart ord, vilken bedöms utifrån “innehåll, stil och strategi”. Ni vet, den där lätt märkliga företeelsen som inte minst amerikaner tycks så förtjusta i – debatt-tävlingar.

The Great Debaters berättar den (nästan) sanna historien om hur debatt-laget vid det svarta Wiley College kom att möta laget vid det kritvita Harvard. Inte så särdeles märkvärdigt om året inte hade varit 1935 och det fortfarande var högst aktuellt med både Jim Crow-lagar och lynchningar. Inte minst i Texas, hemstaten för Wiley College.

Historien och den historiska kontexten berättas främst genom tre av lagets medlemmar och deras tränare – läraren, poeten och fackföreningsagitatorn Melvin B. Tolson. I den mån The Great Debaters har en huvudperson är det emellertid i den unge James Farmer Jr., son till professorn James Farmer Sr. (den förste svarte mannen i Texas att få en doktorsgrad (vilket förstås inte hindrar honom från att bli tilltalad “boy” av vilken grisbonde som helst, bara så länge grisbonden är vit)). James Jr. har som synes en hel del att leva upp till, särskilt som han bara är 14 bast mitt bland alla collegestudenterna.

Föga förvånande faller lillgrabben handlöst för lagkamraten Samantha Booke som drömmer om att bli jurist. Samantha friendzonar dock snabbt den valpige uppvaktaren till förmån för lagets tredje medlem, Henry Lowe. En arg ung man, smart men med något av en bad boy-aura. Det vill säga kattmynta för smarta kvinns som Samantha.

Det dröjer ett tag innan jag kommer underfund med vad The Great Debaters påminner mig om – en musikal som utspelas inom ramen för, säg, en teater, en filminspelning eller en artist-skola. Det vill säga, en miljö som i sig självt ger anledning till att när som helst kunna slänga in ett sång-och-dans-nummer.

I fallet med Denzel Washingtons andra film som regissör är det emellertid inte sång-och-dans-nummer som står i fokus, utan brandtal. Det är knappast någon slump att enda gången vi får se laget utkämpa någon av sina ordstrider är när utgångspunkten är något i stil med “Civil disobedience is wrong”.

En snabb blick i backspegeln på Denzel Washingtons karriär gör det lätt att se en skådis som är märkbart svag för BOATS och biografi-filmer, gärna sådana som handlar om amerikansk segregation och rasism. Hans femte filmroll var porträttet av den sydafrikanske anti-apartheid-aktivisten Steven Biko, tio år senare kom Malcolm X. Så i det avseendet sticker The Great Debaters inte ut det allra minsta i Washingtons filmografi.

Annars kan man fråga sig om man ska se konspiratoriskt på det faktum att av de två filmerna som skådisen hade en roll i 2007, så var det den om en kriminell svart man som fick mest uppmärksamhet. The Great Debaters delar nämligen premiär-år med American Gangster. Eller också är det så enkelt att en film regisserad av Ridley Scott smäller högre än en regisserad av Washington.

Regissören spelar förstås själv rollen som den karismatiske och revolutionäre Tolson, medan Forest Whitaker axlar den stramare professor James Farmer Sr. Hans son, James Jr., spelas av Denzel Whitaker. Inte alls släkt med Forest, men däremot med förnamnet taget från Washington (även om han själv länge trodde att det inte alls var så). De andra lagmedlemmarna spelas av Nate Parker, respektive Junee Smollett.

Denzel Washington är ett namn som borgar för stabilitet och The Great Debaters är inget undantag. Nu finns i och för sig en hel del kompetens även bakom kameran. James Newton Howard har skrivit musiken och fotot är signerat fransmannen Philippe Rousselot, vilken fick en välförtjänt Oscar för arbetet med 90-talaren A River Runs Through It.

Stabilitet finns alltså i överflöd, nytänkande, innovation och upptäckarlusta kanske något mindre så. Men nu tenderar ju BOATS- och biografifilmer en gång för alla att vara produktioner som sällan förhäver sig, utan oftast fokuserar på att berätta sin historia från A till Ö. I det avseendet kanske det ändå märks att Washington inte är lika mycket av veteran bakom, som framför, kameran? Särskilt mot slutet upplever jag nämligen att det förekommer ett par mer än förväntade sekvenser, vilka dessutom egentligen inte behövs för den historia som The Great Debaters vill berätta. Samtidigt är det en både välspelad och intressant historia, som skulle förtjäna lite mer uppmärksamhet.

Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.