You are currently browsing the category archive for the ‘Romantik’ category.

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Men det är klart att allt inte går som en dans på rosor (heh…). Till den lilla inskränkta amerikanska småstaden kommer Ren tillsammans med sin mamma, rakt från storstads-Chicago. Det säger sig själv att det blir lite kulturkrockar mellan den självsäkre tonåringen och lantiskidsen. Men det stora problemet med Bomont är att staden sitter fast i ett extremkristet skruvstäd.

Alla former av dans och otrevlig rock ’n roll-musik är förbjudna och man vill rensa ut hemskheter som Kurt Vonnegut från biblioteket. Bland de främsta förespråkarna för denna ordning är förstås pastorn Shaw Moore som gillar att hålla långa och svavelosande predikningar. Lite jobbigt då att dottern Ariel är en av de mest uppstudsiga och upproriska eleverna i stadens high school. Innan Ren kom, vill säga.

Jag är van att tänka på ungdomsfilmer i allmänhet och ungdomsfilmer från 80-talet i synnerhet som stöpta i en och samma mall. På något sätt hamnade även Footloose i det facket men vid den här omtitten insåg jag att det faktiskt var dags att backa en smula och ge filmen lite cred.

För visst, i många avseenden är Footloose en klassisk ungdomsfilm. Ren är nykomlingen som måste springa sitt hinderlopp innan han i slutänden står som vinnare och med kärleken på sin sida. Men samtidigt är det flera delar i filmen som gör att den kanske ändå är värd sin klassikerstatus.

Till att börja med Kevin Bacon som Ren (här snackar vi ultimat ”First Degree of Kevin Bacon”!). Ok att man inte accepterar att han skulle platsa på en high school med sina 26 år men eftersom motspelerskan Lori Singer faktiskt är ett år äldre blir det ändå relativt följdriktigt. Han känns som en lite ovanlig filmtonåring i det att han förvisso är osannolikt självsäker i attityden mot både vuxna och jämnåriga men samtidigt ingen aggressiv bråkstake. Han går inte omkring och muckar med folk dagarna i ända.

Ytterligare ett symptom på den attityden tolkar jag det faktum att han inte är vare sig baseball- eller footballspelare, utan gymnast. Han kan tänka sig att spela enligt reglerna så länge reglerna är vettiga. Han är också mogen nog att inse att det enda sättet att vinna är att göra det inom systemet. Därför går vägen till en dans inom Bomonts hank och stör via ett passionerat tal inför stadens formella kommitté som kan bestämma över sådana.

Hans motspelerska är som sagt Lori Singer i form av prästdottern Ariel. Med alla lovestory-of-the-century i ryggen (Twilight, I’m looking at you…) känns det rätt befriande att Footloose aldrig förlorar sitt huvudfokus på det som spelar någon roll: dansen och friheten. Relationen mellan Ren och Ariel är alltså förhållandevis oproblematisk. Tack vare att vi får se hur Ariel kämpar med känslorna inför sin egen far finns det också en trovärdig grund mellan henne och Ren. Deras relation handlar om mer än att de “bara” Älskar Varandra. Vi får en anledning att hänga upp den på, något mer än enbart ett känslomässigt utbyte.

John Lithgow är också en mycket bra prästfar, en roll som det hade varit alltför lätt att göra till en ren superskurk som måste kväsas och förödmjukas på slutet för att segern ska vara total för tonåringarna. Tänk er en slutscen när han fått en hink vatten över sig eller blivit äggad eller något i den stilen och alla skrattar. Men Footloose bjuder på fler nyanser och Shaw Moore får faktiskt bli en man som kan inse ”the error of his ways”. Understödd då av hustrun Dianne Wiest. Allteftersom historien utvecklar sig får vi som tittare mer och mer insikt i och sympati för även deras relation.

Det som jag höjer på ögonbrynen åt är däremot det självklara sätt på vilket man lite nu och då ser många av ungdomarna med en ölflaska i näven och en cigg mellan läpparna. Det har nog hänt en del på den fronten ändå mellan 1984 och 2017. I den mån det finns en slutgiltig seger för Ren (utöver Dansen och Kärleken) känns även den lite off eftersom det handlar om att han till synes rätt brutalt får knocka sin främste antagonist till applåder och jubel från bland andra Ariel. Den typen av hyllande av det rena knytnävsslagsmålet för att hävda sin sak känns till och med ännu mer ålderstiget än öl och cigg.

Ett trevligt och dansant återbesök med andra ord. Footloose är långtifrån något mästerverk och Kevin Bacons klassiska dansscen känns mest som om filmteamet bestämt sig för att ta en paus och klämma in en slumpartad musikvideo. Men den har ändå tillräckligt mycket som talar för sig i både prestationer, historia, relationer och, inte minst, musik för att förtjäna en titt lite nu och då.

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Läs hela inlägget här »

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Läs hela inlägget här »

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Their Finest Hour

Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg