You are currently browsing the tag archive for the ‘Sherlock Holmes’ tag.
alt. titel: Mordet på Will Willys, Ingen vet at jeg er her, Nobody Knows I’m Here
På något sätt förstår vi att den lätt mullige, men skönsjungande, grabben med det truliga utseendet som syns på gryniga VHS-band nu vuxit upp till en gravt överviktig karl som lever eremitliv på sin farbrors fårfarm. Frågan är bara hur. Vad är det som får Memo att ta sin tillflykt på en liten ö och knappt ens föra en konversation med sin farbror?
Men det finns mer i Memos liv än fårfällar, blod, skitiga overaller och hårt arbete. Lite nu och då bryter han sig in i rikemanshus som ligger runtomkring sjön för att stjäla prunkande och glittrande klädesplagg. Plagg som han sedan syr ihop till en färgsprakande mantel, en alldeles egen technicolor drömkappa skulle man kunna säga. På samma sätt som vi förstår att det finns en koppling mellan pojken och mannen, förstår vi att mannen inte riktigt kunnat släppa pojkens drömmar om att få stå på scen.
Nadie sabe que estoy aquí (våga vägra den fullkomligt obegripliga svenska titeln!) var en speciell liten film. Liten och liten, förresten… Det är nog ett omdöme som måste modifieras en hel del. Det liv Memo lever på ön med sin farbror är utan tvekan litet och kringskuret. Han har satt upp höga murar runt sig själv, pratar som sagt knappt ens med sin släkting. Samtidigt är Jorge Garcia som spelar Memo själv ingen liten karl och även om filmen tacknämligt nog inte är genomsyrad av tjockisskämt ger regissör Gaspar Antillo och fotograf Sergio Armstrong publiken en klar känsla av Memos kroppsliga tyngd. Vilken i sig samtidigt också blir en del i Memos egna begränsningar. Han är fånge i sin egen kropp i så måtto att han givetvis inte är omedveten om hur omvärlden ser på någon som honom. De här begränsningarna kontrasteras dock av drönarbilder över sjön och ön samt öns fantastiska natur som Memo tycker om att vandra omkring i. Dess storslagenhet matchar i någon mån hans drömmar.
Nadie… är en chilensk film men skulle i mina ögon kunna utspelas i princip var som helst på jorden. Däremot skulle den inte kunna utspelas när som helst, eftersom händelseutvecklingen i hög utsträckning bygger på vårt moderna och uppkopplade samhälle där pinsamma TV-ögonblick bara ligger en googling bort. Alla de där klassiska Sherlock Holmes-mysterierna där hela förklaringen ligger i händelser från ”kolonierna” skulle aldrig ha kunnat utspelas nu. YouTube kommer att hitta dig. Även om du försöker gömma dig på en ensligt belägen ö i södra Chile.
Som synes är detta inget actionraffel. Nadie… är istället en historia om drömmar och upprättelse som får ta tid på sig. Framställningen tar inte alltid de vägar jag hade gissat men jag hade inga större problem att hänga med hela vägen. Om inte annat av ren nyfikenhet för att se hur det skulle gå för Memo. Det säger sig självt att detta är en film som till stor del vilar på Jorge Garcias rollprestation och han ror hem produktionen i det avseendet. Hans Memo är en rollfigur som man sympatiserar med och som sagt också blir nyfiken på. Jag vill helt enkelt att det ska gå bra för honom och det är ingen dålig utgångspunkt för en film.
Och nej, självklart kom jag inte en dag helt plötsligt på att det skulle kunna vara kul att se en chilensk film. Istället försöker jag när så är möjligt att haka på podden Snacka om films! 2021-utmaning, vilken handlar om att se filmer från länder som inte tillhör de absolut vanligaste. Och i januari blev det som sagt Chile.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?
Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.
Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.
Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.
Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.
Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.
The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.
Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.
Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).
Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.
Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?
YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.
alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon
Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.
Texten publicerades för första gången på bloggen i augusti 2015.
Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.
Texten publicerades för första gången på bloggen i oktober 2015.
Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.
Okej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!
De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…
Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »
Jag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.
That’s what HE said!