You are currently browsing the tag archive for the ‘Sherlock Holmes’ tag.
Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?
Nej, det skulle man kanske inte kunna tro när den unge och oförstörde Dorian Gray ett år tidigare anlände till London. Han är utrustad med ett ansikte som får stadens societet att stå stum av beundran och blir genast tillfrågad om han inte kan stå som modell för den populäre konstnären Basil Hallward.
Förutom Basil blir Dorians nye, bäste vän den cyniske hedonisten Lord Henry Wotton. Lord Henry menar att det enda som räknas här i världen är ungdom och skönhet. Enligt hans sätt att se på saken strävar alla människor efter ”godhet” och ”lycka”, när det enda livet handlar om är att inse att det handlar om antingen eller. Lycklig blir man bara av saker som verkligen inte är förenliga med ett gott, moralisk liv – gin, laudanum, opium, horor och all annan sedeslöshet som tänkas kan.
Dorian kan inte låta bli att fascineras av Lord Henrys världsvanhet, hans kvickheter och hans egyptiska cigaretter. Visst skulle det inte vara så dumt att ta för sig av allt det där som hans mentor säger att livet kan erbjuda. Men vilket är priset som måste betalas? Kan det vara så att Dorian hittat en genväg genom den paradoxen?
The Picture of Dorian Gray publicerades 1890 och torde nu för tiden vara Oscar Wildes mest kända verk, i alla fall för en icke-brittisk publik. Och det är kanske inte så konstigt eftersom den med den sedvanliga Wilde-ska elegansen knådar samma triggerpunkter som R.L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde.
Föreställningen om att en människas identitet, hennes ”själ” om man så vill, borde synas på utsidan är fortfarande stark. Kanske till och med starkare än någonsin i vårt utseendefixerade samhälle? En sund själ i en sund kropp och visst är det så att vackra människor inte bara ser bättre ut utan faktiskt också ÄR lite bättre? Till skillnad från läkaren Jekyll använder sig Dorian Gray inte av vetenskapen för sin personlighetsklyvning, utan konsten, en på det hela taget smart lösning av Wilde.
Som här blivit en fullt funktionsduglig adaption i händerna på britten Oliver Parker. En man som inte är helt obekant vid den sortens filmer, han har både regisserat Laurence Fishburne-versionen av Othello samt The Importance of Being Earnest anno 2002.
Dorian Gray återanvänder Colin Firth från The Importance… Här får han spela rollen av Lord Henry och gör det riktigt bra. Iförd skägg och mustasch är han till förvillelse lik Kelsey Grammer och utstrålar exakt rätt blandning av uttråkning, hänsynslöshet och nedlåtenhet. Dorian själv porträtteras av Ben Barnes, annars kanske mest känd som prins Caspian i Narnia-filmerna. Åtminstone fram till Westworld började sändas, där han tydligen ska ha en roll. Barnes är helt ok även om jag kan tycka att det är lite synd att manuset ger hans Dorian en slags upprättelse som boken (och Wilde) inte alls erbjuder.
Någon direkt skräckfilm ska man nog inte förvänta sig (särskilt inte eftersom det av och till blev lite 50 Shades-vibbar med de mångahanda hänvisningarna till “Mr Gray”), jag tycker däremot att Dorian Gray lyckas ganska bra med att förvalta sitt filosofiska arv. Parker skapar också en hyfsad övernaturlig stämning, däremot känns CGI-London lika fejkat som Guy Ritchies CGI-London i Sherlock-filmerna. Dorian Gray är som bäst i sina påkostade inomhusmiljöer eller när den kan använda sig av verkliga tunnelbanestationer (Farringdon).
Ett av Wildes mest kända citat är ungefär ”det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den”. Så vad väntar du på?
YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.
alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon
Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.
Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.
Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.
Okej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!
De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…
Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »
Jag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.
Av en ren slump blev det idag tre olika texter om böcker som på ett eller annat sätt kan sägas adressera det känsliga ämnet kolonialism eller kolonier. Även om inte alla föll i god jord för min del kan de hittas på den eminenta sajten Librivox.
***
Joseph Conrad: Almayer’s Folly (1895)
Full av hybris över att jag faktiskt tyckte mycket om Joseph Conrads Heart of Darkness tänkte jag fortsätta med den polsk-brittiske författaren. Av någon anledning tyckte jag mig känna igen titeln Almayer’s Folly (kanske för att det var hans debutroman?) och satsade därför det kortet.
Mitt sökande på Librivox gav också ifrån sig ett par oväntade Sherlock-bonusar.
***
Arthur Conan Doyle: Tales of Terror & Mystery (1923)
Conan Doyle skrev en hel del noveller för bland annat Strand Magazine som inte handlade om sin mästerdetektiv, men en del av dem involverade honom indirekt kan man säga. I samlingen Tales of Terror & Mystery (1923) finns ett par mysterier (”The lost special” och ”The man with the watches”) från slutet av 1890-talet där två olika tågmysterier får uppmärksamhet från en brevskrivande amatördetektiv. Alla novellerna är 1800-tals-charmiga och hyfsat underhållande men ingen av dem är vare sig särskilt förskräcklig eller av Sherlock-toppklass.
Librivoxkvalitet: Tyvärr väldigt skiftande eftersom det är flera olika personer som läst in novellerna. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!