Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Sense8 följer åtta olika personer i åtta olika städer runt om på jorden (VSB: påkostat!). De lever mer eller mindre vanliga liv tills dess att de en dag upptäcker en mental koppling sins emellan som gör att de inte bara kan prata med varandra utan också se och uppleva vad de andra upplever. Under de 24 avsnitten hjälper de varandra via den här kontakten, både med varandras privata problem och hotet från Det Onda Företaget BPO som vill utnyttja deras mentala kraft.

Sense8 har både bra och dåliga sidor. Intrycket är som sagt maffigt med exteriörbilder från såväl Nairobi som San Fransisco. Å andra sidan blir det lite tröttsamt att i princip alla inblandade skådisar är orimligt snygga och vältränade. Alla actionsekvenser är föga förvånande både coola och snygga, särskilt när alla åtta jobbar tillsammans. Å andra sidan får jag intrycket av att man velat uppnå samma effekt med de förhållandevis mångahanda, uttryckliga och långdragna sexscenerna vilket inte alls intresserade mig särskilt mycket. Överhuvudtaget finns det alldeles för många och långa gruppscener där alla antingen sexar eller partajar loss, scener som till form och stämning blir till förvillelse lika en cool (men obegriplig) bilreklam eller något liknande.

Ett viktigt budskap i serien är empati och tolerans. Å andra sidan artikuleras det väl ofta i form av just HBTQI-element (det filmas exempelvis under Pride i både San Fransisco och São Paulo) och det är svårt att undgå intrycket av att Wachowskis använder serien för att tala i egen sak. Den övernaturliga delen av historien och hotet från BPO lyckas ofta vara både intressant och spännande. Å andra sidan läggs nästan ännu mer tid på relationsmässiga dramer.

Men även om jag ibland satt och längtade efter en gammal hederlig FF-knapp är det väl ändå något slags kvitto att det kändes lite tomt efter det där gänget när sista avsnittet var slut. Främst sevärd om man verkligen gillar Wachowskis eller vill ha lite ögongodis.

Cowboy Bebop (1998, 1 säsong och 26 avsnitt & 2021, 1 säsong och 10 avsnitt)

Det hade slumpat sig så att jag redan sett filmen Cowboy Bebop samt hört mycket on anime-serien i samband med Joss Whedons Firefly. Så självklart var jag nyfiken på att se originalet när Netflix nu bjussade på både det och den amerikanska live-remaken från 2021 som bonus.

Kanske måste man se original-serien med lite fräschare ögon och lägre förväntningar? Jag har nämligen lite svårt att stämma in i hyllningar som ”one of the greatest animated television series of all time”, men kan förstå om serien är fullkomligt mindblowing om det inte råkar vara så att man redan förväntar sig att se något unikt.

Därmed inte sagt att jag inte tyckte att det var underhållande att hänga med prisjägargänget på rymdskeppet Bebop. Utifrån hyllningarna kan jag också förstå lockelsen i att försöka sig på en live-version av dem. Jag hade faktiskt en ganska trevlig stund med remaken också men vet jag inte om den i slutänden kändes överdrivet nödvändig. Det animerade originalet var ojämnare, med högre toppar och lägre dalar, där remaken tog mer av ett helhetsgrepp kring de olika händelseutvecklingarna.

Det som föga förvånande funkade bättre i animen är det som oftast funkar bra i anime – stämning, stil, panache, skruvad surrealism, crazy banans-påhitt, coolhet. Det finns förstås inte på kartan att välbekante John Cho kan vara lika devil-may-care-cool i rollen som Spike Spiegel. Inte heller att Alex Hassell kan bli något mer än en fattigmans Lucius Malfoy, snarare än den bottenlöst ondsinte och komplett galne Vicious. Det som funkade bättre i remaken var en hel del uppdateringar, inte minst av rollfiguren Faye Valentine. Den enda som kan ha varit mer tacksam än jag över att hon fick vara mer (praktiskt) påklädd 2021 skulle möjligen vara skådisen själv, Daniella Pineda.

Remaken var som sagt inte usel, jag tyckte att den var helt ok. Absolut värd att lägga några timmar på. Samtidigt känner jag att jag med större sannolikhet kommer att se om originalet, om inte annat för att se om jag kan upptäcka den där ”greatest animated television series of all time”.

Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #24”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”

Ett, tu…TV-serier! #16

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #16”