You are currently browsing the tag archive for the ‘Scott Glenn’ tag.
Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
”Du kan glömma dina ensamma stunder/Du kan lita på teknikens under”
Nisse Hellbergs ord från 1988 har knappast blivit mindre aktuella. För egen del ställde teknikens under upp på ett alldeles ypperligt sätt när jag för första gången testade att se strömmad film på TV:n.
Jag vet, jag vet, jag är hopplöst efter även i detta avseende. Och det hade nog kunnat dröja ännu längre om det inte hade varit för att ett stort inköp på CDON resulterade i en gratis-strömning. Och allt gratis är ju gott även om smaken kanske surnade lite när jag insåg att erbjudandet givetvis inte gällde alla deras filmer.
Jag valde Vertical Limit eftersom jag hade för mig att det var titeln på den där bergsklättringsfilmen som låtit tala så mycket om sig. När jag insåg att Vertical Limit inte alls var Toutching the Void var det alldeles för sent. Dessutom är jag inte säker på att någon av de andra filmerna som CDON gav en att välja på hade varit så värst mycket bättre…
Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.
Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.
Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.
That’s what HE said!