You are currently browsing the tag archive for the ‘Peter Cushing’ tag.
Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.
Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.
Annonser
alt. titel: Skräcknatten
Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!
alt. titel: I Draculas klor, Horror of Dracula
Av någon anledning blev det inte av att se Hammers första Dracula-produktion vare sig 2011 eller 2013 men nu måste det ske. Klart jag vill se filmen där Christopher Lee för första gången spelade den vasstandade och Peter Cushing greppade sina pålar.
alt. titel: Dödsgrottan vid Kuma
Där ser man vad lite man vet. She har aldrig varit någon framträdande film för min del, varken inom Hammerproduktionen eller mer generellt. Jag var nog inte ens riktigt klar över att H. Rider Haggard hade skrivit en bok med den titeln. Och så visar det sig att det finns inte mindre än sju filmadaptioner av historien, varav fem är gjorda innan denna 60-talsversion. Jag säger som Piff (eller är det Puff?) på julafton: ”Well, what do you know…”
Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.
Efter en period av intensivt Hammertittande, var det riktigt spännande att ta sig an en av den återupplivade produktionsbolagets nyare alster. Skulle Harry Potter Daniel Radcliffe vara en ny Christopher Lee eller Peter Cushing?
Fyra år har gått sedan den unga Stella Kipps dog i barnsäng. Hade det inte varit för att sonen Joseph överlevde sin mor är det tveksamt om den krossade maken och fadern valt att fortsätta leva. Som det är nu kan han inte överge pojken, men lever fortfarande i ett deprimerat vakuum.
alt titel: Skräckens hus
Den ärevördige rektorn Michael Carmichael har ovanligt progressiva undervisningsmetoder för att arbeta på en brittisk internatskola, modell äldre. Det handlar inte om att lära eleverna, utan att uppmuntra dem till att vilja lära själva.
Vilka undervisningsmetoder den unga bruden Peggys lärarmake Robert har, tycks Robert däremot inte vara särskilt intresserad av att diskutera. Peggy har bara känt Robert i fyra månader men är så upp över öronen förälskad att hon inte bara gifter sig med honom i brådrasket, utan också utan att tveka följer med honom till internatskolan. ”Marry in haste, repent at leisure” som uttrycket går.
alt. titel: Djävulens dotter
”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.
Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?
alt. titel: The Devil’s Bride
Den som någon gång varit nyfiken på det här med djävulsdyrkan och satanism känner säkert inte bara igen namn som Anton LaVey, utan också författaren Dennis Wheatly som på 30-talet började publicera enormt populära ockulta thrillers. Därför är det ingen större överraskning att The Devil Rides Out, vilken ackompanjeras av en mängd mer eller mindre välbekanta djävulssymboler i förtexterna, visar sig bygga på en Wheatly-bok.
I viss mån måste man nog erkänna att titeln lovar av storleksordningen London Eye (runt), men levererar som en bibelsida (tunt). Kanske inte så förvånande, lika o-överraskande som att Hammer med största sannolikhet klämde titeln mest för att kunna rida på popularitetsvågen från Roger Vadims Och Gud skapade kvinnan… (Et Dieu… créa la femme) med den rykande heta Brigitte Bardot. Hos Hammer heter Brigitte Bardot Susan Denberg, en österrikiska som jag till min glädje upptäcker var en av “Mudd’s Women”. Star Trek to the first degree!
That’s what HE said!