You are currently browsing the tag archive for the ‘Peter Cushing’ tag.

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…

Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.

Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.

Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.

Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.

Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.

Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.

I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.

The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.

Annonser

Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Men denna prekära situation ska visa sig vara en fjärt i motvind jämfört med när de hamnar i klorna på den samvetlöse Baron Victor Frankenstein. Han har just tvingats fly sitt tidigare tillhåll och har hyrt ett rum under namnet Fenner på Annas pensionat. Men det tar honom inte lång tid att luska rätt på de unga tus hemligheter och därefter tvinga dem att hjälpa honom i hans vetenskapliga värv.

En av patienterna under Karls vård är nämligen den kände läkaren Frederick Brandt, vilken samarbetade med Frankenstein innan Brandt blev oåterkalleligen galen (komplett med en böjelse för ”violent and murderous rages”). Grejen är att kollegan precis innan sitt sammanbrott lyckats knäcka gåta med att frysa ned hjärnor utan att skada cellvävnaden och nu vill Frankenstein veta hur han gjorde. Allt för att kunna bevara stora geniers hjärnor för framtiden. Det sägs inte rent ut, men det känns högst sannolikt att baronen räknar sig själv till den skaran. Och nu kräver han alltså Karl och Annas hjälp för att frita Brandt, bota hans vansinne och ta hand om den hett eftertraktade kunskapen.

Jag blev positivt överraskad av Hammers The Curse of Frankenstein (bolagets första baron-film) men fasiken vet om inte Frankenstein Must Be Destroyed var ännu bättre?! Ok, det finns helt klart fler och enormt mycket större logiska luckor i historien (varför måste exempelvis Victor och Karl operera Brandts hjärna för att lätta på en tryckskada när de just transplanterat samma hjärna?) och särskilt mot slutet saggar tempot en smula av och till.

Men till pluskontot kan vi återigen räkna Peter Cushings oförlikneliga prestation som utsökt elegant, men samtidigt oförsonlig, skurk. Sedan The Curse… har han utvecklat en förmåga till härligt bitska oneliners av typen ”Don’t invoke the Almighty Dr. Holst, I imagine he’s very angry with you at this moment”. Den här gången kan han dessutom lägga våldtäkt till sitt kriminella cv. Möjligen kan jag tycka att den detaljen skär sig mot hans övriga motivation. Den gör honom för all del betydligt otrevligare men det är frågan om han i sin vetenskapliga enögdhet egentligen skulle ha tid att bry sig om att utöva makt på det sättet.

Till det kommer en hel del rätt obehagliga scener som inte sällan handlar om att såga, borra eller sticka in spetsiga saker i folks kranier. För att inte tala om bilden av den otäckt flaxande armen i ett vattensprutande hål som onekligen fick verkligheten att gunga till en smula under fötterna på mig. Manuset har också löst monstersituationen på ett betydligt bättre sätt genom att överge lapptäckeslösningen till förmån för transplantationsskräcken. För vad skulle du göra om du (eller din hjärna) helt plötsligt vaknade upp i en främmande kropp? Go a bit mad, perhaps…? Det bygger dessutom en relativt plausibel grund för att kunna återkomma till det tragiska monstret som hatar både sig själv och sin skapare.

Anna och Karl spelas av Veronica Carlsen och Simon Ward. Carlsens blonda uppenbarelse känner jag igen från andra Hammer-filmer som Dracula Has Risen From the Grave och The Horror of Frankenstein. Däremot tar det mig ett bra tag att koppla Simon Ward och i slutänden handlar det enbart om att han i dessa unga år är enormt lik den trettio år yngre Burn Gorman. Wards rollfigur är dock kanske den mest intressanta i hela filmen eftersom den, likt Ivanhoes Brian de Bois-Guilbert, är oerhört ambivalent. Till en början framstår han som en slags hjälte, om än en romantisk sådan. Men efter att vid ett inbrott tillsammans med Frankenstein ha varit oväntat snabb att sticka kniven i en nyfiken nattvakt förstår vi att han har dolda djup. En insikt som enbart förstärks av att han inte kan låta bli att imponeras och fascineras av Frankensteins färdighet med benborren, oavsett dess syfte.

Det är bara att tacka och ta emot för ytterligare en härlig Victor Frankenstein, signerad Peter Cushing och Hammer.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Det Hammer främst skulle komma att bli kända för var dock inte sci-fi, utan svulstigt gotiska färgsprakerier och första filmen ut i den kavalkaden var The Curse of Frankenstein från 1957 för att åtföljas av Dracula året efter. Bägge filmerna innehåller också två skådespelare som skulle komma att bli lika synonyma med brittisk skräckfilm som någonsin Hammer-bolaget – Peter Cushing och Christopher Lee. Förutom ett maffigt utseende och bra skådisar synes det som om Hammer med sina historier dessutom lyckades spela på efterkrigstidens oro för kärnfamiljens sammanbrott och kvinnors allt större krav på att vara en del av samhället, också utanför hemmets fyra väggar. Samtidigt var det en oro som kunde hållas stången genom att formuleras i ett avlägset, närmast mytologiskt, förflutet.

Under kanske ett par årtionden var Hammer och dess efterföljare, exempelvis Amicus, remarkabelt framgångsrika men underbart är som bekant kort. Till saken hör också att filmpubliken är en nyckfull hop som inte accepterar att bli matad med samma stapelvara hur länge som helst. Under 60-talet hade det så smått börjat sippra in filmer av en helt annan typ – nervpirrande thrillers som var betydligt mer intresserade av genrens psykologiska sida och som utspelades i samtiden. De hade inte sällan antingen vissa konstnärliga ambitioner eller siktade på rejäla mängder naket och gore. En av drivkrafterna för dessa produkter var sannolikt att bryta sig loss från de gotiska bojorna som funkat så bra för Hammer.

Ett bolag som visste att kapitalisera på de stämningarna var Tigon British Film Productions, vilket står bakom filmer med titlar som The Blood Beast Terror och The Creeping Flesh. Den skoningslösa brutaliteten och bisterheten i filmer som Withchfinder General eller The Blood on Satan’s Claw kom att till viss del sätta standarden för den nya tidens skräckfilm. Hammer gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna med mer nymodigheter (Dracula A.D. 1972) eller mer sex (The Vampire Lovers) men det ville sig inte riktigt.

För oss som gillar skräckfilm innehåller det tidiga brittiska 70-talet en hel del godbitar men för den brittiska censuren var det jobbigare och återigen kom en backlash när den allmänna opinionen frågade sig om inte filmklimatet blivit allt för liberalt. Det tycks också som om de filmer, vilka idag hyllas som nyskapande (Witchfinder General, The Wicker Man), inte slog an hos publiken. På det hela taget verkar den brittiska skräckfilmen och dess inhemska publik ha gått skilda vägar under ett par årtionden. Den amerikanska slashervågen under 80-talet fick ingen motsvarighet i Storbritannien (en period som snarare präglades av fullkomlig moralpanik över ”video nasties”) och den låga temperaturen på 90-talsskräckisar, oavsett nationell tillhörighet, är allom bekant.

28-days-later-pic2

Alltså skulle det dröja till början av 00-talet innan brittiska skräckfilm tog fart igen men då gjorde den å andra sidan det med besked i form av exempelvis Danny Boyles 28 Days Later från 2002 och Neil Marshalls The Descent från 2006. Och trots att skräckkomedi är ett i bästa fall skakigt underlag är det svårt att hoppa över Edgar Wrights Shaun of the Dead från 2004, vilken sannolikt gjorde minst lika mycket som 28 Days Later för att skaka nytt liv i zombie-genren.

Shaun of the Dead pic

Så återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för ett smörgåsbord dukat med så varjehanda produkter att alla och envar förhoppningsvis kan hitta något som tilltalar skräckfilmsgommen.

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de britter som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman) och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm

28 Days Later
28 Weeks Later
An American Werewolf in London
Attack the Block
Deathwatch
Doghouse
Doomsday
Dracula (1958)
A Field in England
Gangsters, Guns and Zombies
The Girl With All the Gifts
The Haunting
The Innocents
Lesbian Vampire Killers
Let Us Prey
Shaun of the Dead
The Wicker Man
Wilderness
The Woman in Black (1989)
The Woman in Black (2012)

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

Fright Nightalt. titel: Skräcknatten

Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!

Läs hela inlägget här »

Dracula 1958alt. titel: I Draculas klor, Horror of Dracula

Av någon anledning blev det inte av att se Hammers första Dracula-produktion vare sig 2011 eller 2013 men nu måste det ske. Klart jag vill se filmen där Christopher Lee för första gången spelade den vasstandade och Peter Cushing greppade sina pålar.

Läs hela inlägget här »

She

alt. titel: Dödsgrottan vid Kuma

Där ser man vad lite man vet. She har aldrig varit någon framträdande film för min del, varken inom Hammerproduktionen eller mer generellt. Jag var nog inte ens riktigt klar över att H. Rider Haggard hade skrivit en bok med den titeln. Och så visar det sig att det finns inte mindre än sju filmadaptioner av historien, varav fem är gjorda innan denna 60-talsversion. Jag säger som Piff (eller är det Puff?) på julafton: ”Well, what do you know…”

Läs hela inlägget här »

Hammer pic

Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser