You are currently browsing the tag archive for the ‘Peter Cushing’ tag.

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Men dr. Martin är inte redo att lyssna på sådana vidskepligheter. Emellertid ska hans vetenskapliga fundament prövas när han möter fem psykiskt sjuka patienter vilka alla hävdar att de inte är det minsta galna men däremot kommit i kontakt med olika typer av övernaturliga upplevelser. Som ett litet anställningsprov ber dr. Rutherford Martin att försöka lista ut vem av patienterna som är den före detta överläkaren dr. Starr.

Först ut är Bonnie som, istället för att lämna landet med sin älskare Walter, tvingas möta något ohyggligt i Walters källare. Näst på tur är skräddaren Bruno som efter ett olycksaligt jobbuppdrag inte längre kan skilja på levande och död materia. Barbara är ”a very strange case” eftersom hon hela tiden hävdar att ”Lucy did it” när alla kan se att det inte finns någon Lucy, bara Barbara. Och så förstås dr. Byron, vilken är övertygad om att han, med ren viljekraft, kan överföra sitt medvetande till en liten robot som ser precis ut som Jimmy Carter.

Den femte i raden av Amicus totalt sju episodfilmer och banne mig om den inte är minst lika charmig som de vi stiftat bekantskap med tidigare: Dr. Terrors House of Horror och The House That Dripped Blood (jag har hoppat över Torture Garden). Tack vare att ramhistorien, i likhet med 40-talsföregångaren Dead of Night, också får vara en episod med lite mer oompfh är det nog till och med så att Asylum toppar The House…

Skådismässigt har vi tappat Christopher Lee, nu finns bara Peter Cushing kvar från det gamla gardet. Han får kanske inte så mycket att jobba med som skräddaren Brunos intensiva kund men verkar heller inte anstränga sig särskilt mycket. Vilket i sin tur sannolikt beror på att skådespelarens fru Helen dött ett år tidigare, något som uppenbarligen tog den då knappt 60-årige mannen mycket hårt.

Nej, den här gången gäller det att hitta andra prestationer att gotta sig åt. Till dem hör dock inte Britt Ekland i Barbaras segment, där hon främst bidrar med en äppelkäck attityd, snitsiga utstyrslar, stor blond kalufs samt bländvitt garnityr. Då är det ju tur att hon flankeras av Charlotte Rampling i rollen som den psykiskt labila Barbara, en kvinna som lyckas vara trovärdigt skör.

Som den rullstolsburne Rutherford ser vi irländaren Patrick Magee. Vem, säger ni? Det gjorde jag också, trots att mannen förefaller mig oerhört välbekant. En snabb titt på IMDb ger dock vid handen att han i och för sig gjorde ett kort gästspel i Halloween-temat anno 2013 (i Hammer-produktionen Demons of the Mind) men framförallt är hemmansägaren som fick se sig nedsparkad till tonerna av Singin’ in the Rain i A Clockwork Orange. Magee är hur som helst ett mycket bra tillskott i den utökade ramhistorien, tar det hela på stort allvar och bidrar med en viss pondus. Den stränga blick som han ger spolingen Martin skulle göra vem som helst nervös. Martin spelas av en Robert Powell som jag tycker mig känna igen men som nog bara är väldigt lik Jack Davenport från Pirates of the Carribean-serien.

Den andre pondus-skådisen är förstås Herbert Lom som dr. Byron. Hans roll består mest av att titta väldigt koncentrerat på sin Jimmy Carter-docka men det lilla han får säga hittar omedelbart hem medelst en röst som är både djup och len på en och samma gång. Helt enkelt en liten prestation som gör stor skillnad för helheten.

Det man dock inte ska förvänta sig av Asylum är en balanserad skildring av psykiskt sjuka människor eller mentalvård. Dr. Martin får för all del propagera för en behandling som bygger på ”kindness, understanding, insight” men det är inte särskilt svårt att lista ut hur bra det går med den saken. Sjukhusets väggar pryds av några slags Hogarth-inspirerade kopparstick som beskriver såväl lallande tungor som fastkedjade människor och tvångströjor. Patienterna bevisar medelst hysteriska skratt, alternativt ihärdigt nynnande, att de är patenterat Galna, ”incurably insane”.

Lite saknar jag mysfaktorn från Dr. Terror’s… tågkupé, men Asylum vinner på att vara mer fokuserad än föregångaren och samtidigt jämnare än The House… Å tredje sidan går det inte att komma ifrån att det bästa segmentet för min del var det som kallas ”The Weird Tailor” bland annat eftersom det andades gammalmodighet, gaslyktor och uråldriga sägner om varelser som Golems. Med det sagt var det egentligen bara den första historien, ”Frozen Fear”, som mest av allt blev fånig och inte det minsta rysansvärd.

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Ännu en skräckantologi från bolaget Amicus Productions. Den här gången har man valt att satsa på kvalitet över kvantitet och begränsat sig till fyra olika delfilmer (till skillnad från Dr. Terror’s… sex), alla dessutom författade av amerikanen Robert Bloch (sannolikt mest känd för förlagan till Psycho).

Ramen innehåller som sagt den skeptiskt arrogante London-bon Holloway (”I’m interested in facts!”) som, först av polisen Martin och sedan uthyrningsagenten A.J. Stoker, blir presenterad för de olika delarna eller kapitlen. Som ram betraktat känns Holloways segment betydligt mer krystade än diskussionerna i tågkupén, inte minst eftersom hemskheternas kopplingar till själva huset är påtagligt klena. Inget av det som händer kan egentligen skyllas på huset i sig. Istället ligger cloun i det bagage som våra olika huvudpersoner kånkar med sig när de flyttar in, alternativt stöter ihop med i den närliggande staden.

Men bortsett från det, vilka hyresgäster har då huset (som faktiskt inte ger upphov till en endaste blodsdroppe) att bjuda på? Till att börja med anländer genomtrevlige Denholm Elliotts författare i en pigg liten röd sportbil tillsammans med frugan Alice (spelad av TV-skådisen Joanna Dunham). Han ska avsluta boken om den galne seriemördaren Dominic men finner sig mer och mer hemsökt av sin egen skapelse. En slags föregångare till Stephen Kings The Dark Half om man så vill.

Näste man till rakning är Peter Cushings pensionerade börsmäklare Philip Grayson som tillsammans med en god vän blir fullkomligt förhäxad av den förföriska Salome i det lokala vaxkabinettet. Därefter intas huset av John Reid (ingen mindre än Christopher Lee), sträng fader till lilla Jane. Guvernanten Ann Norton (spelad av Nyree Dawn Porter) kan inte förstå varför Reid inte tillåter sin dotter att leka med andra barn och i det närmaste verkar rädd för sin avkomma.

Och så har vi till slut den självbelåtne skådisen Paul Henderson, spelad av Dr. Who himself, Jon Pertwee. Samtida kritiker verkar ha önskat se en skräckfilmsskådis i rollen eftersom det är ett metasegment men den vinkeln täcks upp mer än väl av veteranen Ingrid Pitt som Hendersons motspelerska Carla Lynde.

Ok, det är en total sausagefest, men ni ser ju själva… Denholm Elliott, Peter Cushing, Christopher Lee och Jon Pertwee (som i och för sig var en ny bekantskap för min del). What’s not to like?! De två första historierna är mest charmigt kitchiga med samma mättade RGB-färgskala som i Dr. Terror’s… men Lees segment bjöd faktiskt på ett par trevliga bilder av smältande dockor i en eldstad och den sista delen var riktigt underhållande. Dess metavampyr (aktör i film-i-filmen Curse of the Bloodsuckers) påminde inte så lite om Roddy McDowells roll i 80-talsklassikern Fright Night samtidigt som filmmakarna inte glömmer att inkludera den ärevördiga gummifladdermusen.

Skådismässigt finns en del övrigt att önska från såväl fantasifiguren (or is he?!) Dominic, som Chloe Franks (vilken spelar lilla Jane) och Ingrid Pitt vars polska brytning verkligen inte funkar till hennes fördel här (man börjar nästa undra om det kan ha varit så att hon snarare fick rollen tack vare sin generösa urringning). Samtidigt kan jag inte blunda för det faktum att nästan alla män är utrustade med extremt flamboyanta färgskalor på sina skjortor, rökrockar, slipsar och kravatter (plus Paul Hendersons överdimensionerade hatt!) samt att huset i sig innehåller inredningsdetaljer som uppstoppade ugglor, örnskulpturer och kranier samt rejält knirkande dörrar..

Å ena sidan lyckas Christopher Lees segment skapa en bättre stämning och Jon Pertwee mer humor än något av det som presenterades i Dr. Terror’s… Å andra sidan var den sammanhållande ramen klart svagare och det faller nog tyvärr ut till The House That Dripped Bloods nackdel. Men bara lite, detta är fortfarande förbaskat charmigt!

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Läs hela inlägget här »

Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Läs hela inlägget här »

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Läs hela inlägget här »

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Läs hela inlägget här »

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Läs hela inlägget här »

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg