You are currently browsing the tag archive for the ‘Andlighet’ tag.
En film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?
Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.
***
Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.
Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Det är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.
alt. titel: Dune
I kommentarerna till mina texter om boken och filmen Dune blev det lite diskussioner om denna TV-miniserie. Även om jag av hävd försöker begränsa bloggen till filmer och böcker kan jag förstås inte beröva mina kära läsare nöjet att få veta vad jag tyckte, om än i korthet
Som adaption måste jag nog säga att den var fullt adekvat. I stort helt bokstavstrogen, men med enstaka tillägg för att förtydliga vissa, främst politiska, skeenden som i boken kanske bara antyds (”The spice must flow”). Vad det blev av dem i filmen har jag ärligt talat inte en jäkla aning om.
Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.
Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.
Den unge Paul Atreides anländer till Arrakis tillsammans med far och mor: hertig Leto Atreides och hans konkubin Jessica. Såsom ende son i en aristokratisk släkt har han tidigt fått lära sig att ta vara på sig själv. Ränksmideriets vågor går höga mellan de olika adelshusen och en ung grevearvinge har all anledning att se upp för konspirationer.
Särskilt som kejsaren Shaddam IV precis har tagit ifrån baron Vladimir Harkonnen styret över det åtråvärda Arrakis till förmån för Leto. Arrakis hårda ökenlandskap är nämligen den enda källan till melange, ett ämne som både förlänger livet och vidgar medvetandet, och den som har makten över dess utvinnande kan tjäna stora pengar.
That’s what HE said!