You are currently browsing the tag archive for the ‘Andlighet’ tag.

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Systrarna Satsuki och Mei flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa Tatsuo. Tatsuo är lärare vid Tokyos universitet men huset ligger närmare sjukhuset där flickornas mamma just nu ligger inlagd, oklart exakt för vad. Både huset och den omgivande naturen är full med egenartade små varelser och andar varav den utan tvekan störste är Totoro. Först är det bara Mei som kan se honom (den? det?) men under en regnig väntan vid busshållplatsen efter pappa visar sig Totoro även för Satsuki.

Och…tja, sedan är det väl inte så mycket mer. I någon mening skulle jag nästan vilja kalla Min granne Totoro för en slice-of-life-film eftersom det egentligen inte finns någon direkt historia som ska berättas. Filmen lider en remarkabel brist på såväl konflikter som problem – den överskuggande oron och sorgen handlar förstås om mamman på sjukhuset. Hur sjuk är hon egentligen? Kommer hon att få komma hem till sina döttrar eller är det bara de som inte vet att hon egentligen är döende? Eftersom Min granne Totoro berättas ur flickornas synvinkel är det förstås mycket information som saknas, exempelvis exakt vad pappa Tatsuo är för sorts professor. Det enda vi får veta är att han har långa dagar inne i Tokyo och att han är tillräckligt disträ för att glömma att titta till sin dotter när han försjunker i sitt arbete.

Filmens styrka ligger istället i dess stämning; här finns dels ett tydligt intryck av en vagt själfull eller andlig natur, dels en lätt touch av vardagsmagi. Samtidigt är historien djupt rotad i en avslappnad realitet där allt verkligen inte behöver handla om magiska kristaller och våldsamma militärnationer utan istället förlitar sig på cikadornas surrande, grodyngel och den skatt som är nyplockade grönsaker, kylda i ett vattendrag. Just när det gäller denna påtagliga verklighet påminner filmen en hel del om Takahatas Eldflugornas grav.

Min granne Totoro är rar utan att vara sentimental eller sliskig och förenar galant den relativa moderniteten i filmens nutid med äldre, och eventuellt mer mystiska, stråk. Satsuki och Mei har tagit ytterligare steg i förhållande till Laputas Pazu och Sheeta genom att vara oerhört trovärdiga huvudpersoner, både till kynne och rörelsemönster. Tatsuo är en bra pappa som lär sina döttrar respekt för naturen och verkligen lyssnar på dem. Totoro och hans kompanjoner är härligt barnsliga med enkla, runda former och enorma grin. De breda leendena går igen hos deras kompis kattbussen och eftersom jag tycker mig se referenser till äldre litteratur i alla Miyazakis filmer ligger inte John Tenniels Cheshirekatt särskilt långt borta den här gången.

Det finns alltså mycket som talar till Min granne Totoros fördel. Jag kan förstå varför filmen är så pass populär och hyllad som den är. Men för min berättelseknarkande hjärna blir den inte lika tillfredsställande som vare sig Nausicaä… eller Laputa. Filmens värld är för all del fantasifull, men det är en planlösare påhittighet än i de tidigare verken. Jag saknar de post-apokalyptiska och steampunkiga världsbyggena.

I fallet Totoro tycks rollerna vara omvända jämfört med Laputa, jag och Jojjenito mot Filmitch och Fripps filmrevyer.

filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Läs hela inlägget här »

Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.

***

Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.

Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.

San Andreas Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaI Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.

Läs hela inlägget här »

Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?

***

Interview with the vampirealt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles

Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.

Läs hela inlägget här »

Interview with the vampireDet är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dune

Dune 2000I kommentarerna till mina texter om boken och filmen Dune blev det lite diskussioner om denna TV-miniserie. Även om jag av hävd försöker begränsa bloggen till filmer och böcker kan jag förstås inte beröva mina kära läsare nöjet att få veta vad jag tyckte, om än i korthet

Som adaption måste jag nog säga att den var fullt adekvat. I stort helt bokstavstrogen, men med enstaka tillägg för att förtydliga vissa, främst politiska, skeenden som i boken kanske bara antyds (”The spice must flow”). Vad det blev av dem i filmen har jag ärligt talat inte en jäkla aning om.

Läs hela inlägget här »

Dune 1984Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

Läs hela inlägget här »

Dune 1965Den unge Paul Atreides anländer till Arrakis tillsammans med far och mor: hertig Leto Atreides och hans konkubin Jessica. Såsom ende son i en aristokratisk släkt har han tidigt fått lära sig att ta vara på sig själv. Ränksmideriets vågor går höga mellan de olika adelshusen och en ung grevearvinge har all anledning att se upp för konspirationer.

Särskilt som kejsaren Shaddam IV precis har tagit ifrån baron Vladimir Harkonnen styret över det åtråvärda Arrakis till förmån för Leto. Arrakis hårda ökenlandskap är nämligen den enda källan till melange, ett ämne som både förlänger livet och vidgar medvetandet, och den som har makten över dess utvinnande kan tjäna stora pengar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg