You are currently browsing the tag archive for the ‘Episodfilm’ tag.

alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror

En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”

Ett för all del klassiskt vandringssägenupplägg, men minst lika klassikt är det faktum att detta bara är upptakten till When a Stranger Calls. Tack vare lite filmmagi hoppar vi raskt sju år fram i tiden och hookar upp med John Clifford. Då var han ansvarig polis i fallet, nu är han privatsnokare som blir inhyrd av ägaren till huset som hemsöktes i början. Förövaren visade sig vara en viss Curt Duncan som nu har rymt från sinnessjukhuset där han suttit inspärrad sedan den där hemska kvällen och det blir Cliffords jobb att försöka hitta honom.

Som om det inte räckte med en mordisk galning på fri fot kan Dr. Monk även intyga att utan all behandling i form av samtalsterapi, elchocker och psykofarmaka kommer Curts mentala status att långsamt falla sönder.

When a Stranger Calls är skriven och regisserad av Fred Walton och bygger på hans tidigare kortfilm The Sitter. Dagens produkt är dock hans långfilmsdebut och i det avseendet måste jag erkänna mig rejält imponerad. Walton visar att han kan det här med både spänning och ren skräck, samtidigt som filmen präglas av ett säkert visuellt handlag.

Det är svårt att inte fästa sig vid hur ofta en dörr, ett fönster, en tunnel är det enda som lyser upp ett kompakt mörker men på ett sätt som nästan gör hela bilden ännu mer hotfull. When… var även fotografen Donald Petermans långfilmsdebut men han skulle komma att gå vidare till bigger ’n better things som Flashdance, Planes, Trains and Automobiles och Men in Black. Jag blev också ganska förtjust i melodislingan som kompositören Dana Kaproff förvisso snattat från John Williams djupa Jaws-stråkar men som funkade överraskande bra även på torra land för att signalera ett hägrande hot.

Det som hindrar When… från att bli en riktig toppenfilm för min del, i klass med Black Christmas, är två eller möjligen tre saker. Till att börja med blir tyvärr inte ”The call is coming from inside the house!” lika mycket av en chock med den föregående proto-slashern (för att inte tala om vandringssägnen) i färskt minne. Fred Walton låter förvisso sin telefon bli bra mycket mer av ett ihärdigt terrorvapen i händerna på Curt Duncan och Jill är också helt ensam under alla påringningarna. Men överraskningseffekten är väck för min del.

Sedan faller filmen lite väl mycket sönder i tre delar, som sinsemellan är rätt olika. Varje del för sig är inte dum, men slutresultatet är så pass splittrat att det nästan känns som en episodilm. Först ren barnvaktsskräck, sedan mer av krypande obehaglig thrillerstämning och tragiskt skurkporträtt för att slutligen avrunda med 20 fantastiska minutrar. Men de allena kan inte rädda hela When…

Antagligen är det episodkänslan som gör mig tillräckligt distanserad från historien för att jag ska börja undra över vissa avgörande luckor eller konstigheter, vilket förstås alltid är olyckligt. Även om Curt Duncan på något sätt lyckades ta sig obemärkt in i huset den där första kvällen, hur visste han till exempel att det fanns två telefoner och numret till telefonen han skulle ringa till? Och varför är John Clifford så aggressiv mot alla han pratar med, förutom före detta kollegan Charlie?

Samtidigt är When… ändå är en film som jag absolut skulle rekommendera tack vare kompetenta prestationer från skådisar som Colleen Dewhurst, Charles Durning, Carol Kane och Tony Beckley. Beckley var obekant för min del men är riktigt bra på sådant där socialt obehag som under rätt omständigheter blir otroligt ruggigt. Själv har jag svårt att tänka mig något mer olustigt än en vilt främmande människa som plötsligt bara knallar in i min lägenhet, slår sig ned och tigger om att få lite kaffe innan han ska gå igen.

Nå, jag tror att ni kanske börjat ana vartåt det här barkar rent slasher-mässigt? För nej, When… är i mina ögon ingen slasher. Klart att man kan se Carol Kanes Jill som en final girl (hon är trots allt en barnvakt) och telefonterrorn kan möjligen räknas som en trop. Men filmen saknar allt för många vitala slasher-komponenter för att den ska vara aktuell i det facket. Fast den är fortfarande förstås en helt ok skräckfilm.

Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire

Historik/psykologi: I det avseendet är Curt Duncan en fullkomlig tabula rasa

Vapen: Inga. Läskigt, va?

Killer-o-vision: Nope

alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1

Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).

Läs hela inlägget här »

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skuggor i natten

Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg