You are currently browsing the category archive for the ‘Deckare’ category.

alt. titel: Riddarfalken från Malta

I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.

Men därefter kastas vi rakt in på kontoret hos firman Spade & Archer där Sam Spade rullar en cigarett i godan ro. Men lugnet varar inte länge, snart kommer sekreteraren Effie in och meddelar att en ”Miss Wonderly” vill träffa Spade. Under samtalet med kunden dyker också Spades partner Miles Archer upp. Om vi inte hade fattat det innan signalerar Miles slippriga leende och hur han närmast vräker sig över skrivbordet mot kunden att hon är en hot piece of ass.

Ett uttryck som i sig förstås aldrig hade kunnat förekomma i The Maltese Falcon, producerad som den är under Hays-kodens glansdagar. Därför reduceras Spades ursprungliga svampdrickande till finkänsliga smuttar och Joel Cairo kan bara klaga på hur slagsmål förstör hans klädsel och suggestivt smeka sin promenadkäpp.

Men Joel Cairo är ju en rollfigur som vi träffar först ett bra tag efter det inledande mötet på kontoret. Först ska Miles Archer bli skjuten, Spade anklagas för ett annat mord i sitt eget hem av arroganta poliser, bli mer eller mindre sexuellt attackerad av Miles änka Iva och konfrontera ”Miss Wonderly” som ju egentligen heter Brigid O’Shaughnessy. Hon visar sig inte bara vara en hot piece of ass utan också en kvinna som lärt sig att ta sig fram här i livet med de medel som står henne till buds: lögner, tårar och sex.

När det gäller det där sista får vi som tittare använda vår fantasi en smula, vilket sannolikt inte bara beror på Hays-koden utan också tidsandan generellt. Det vi måste suggerera fram handlar emellertid inte om vad som sker i sovrummet mellan Sam och Birgid utan att hennes förtvivlade utrop ”What else is there I can buy you with?!” ska uppfattas som en invit eftersom den åtföljs av en hård kyss från hans sida.

Överhuvudtaget är det svårt för mig att bortse från hur filmen framställer relationen mellan Spade och hans kvinnor (inte ens Brigid har egentligen något direkt utbyte med filmens övriga deltagare). Å ena sidan har vi Brigid, spelad av Mary Astor. Trots att Brigid ska vara en farlig kvinna upplever jag henne i Astors porträttering mycket mer som ett utsatt offer.

Visst, hon är kanske inte Guds bästa barn men verkar oftast rädd snarare än kallhamrad. I det fallet hjälper det ju knappast att Spade exempelvis plockar på sig hennes dörrnyckel för att kunna komma och gå som han vill. Problemet som jag försöker sätta fingret på är kanske att hennes uppenbarelse inte matchar Spades, vilket gör att hans cyniska kommentarer om hur hon leker med alla i sin omgivning framstår som hånfulla istället för klarsynta.

Å andra sidan har vi den trogna sekreteraren Effie Perine, spelad av Lee Patrick. Hon är en kvinna som personlighetsmässigt befinner sig på en betydligt mer jämställd nivå men som tack vare Spades oräkneliga ”Sweetheart”, ”Effie Draling” ”Angel”, ”Precious” och ”Good Girl” hela tiden reduceras till sitt kön.

Nå, det blev kanske en lång utläggning om en del av The Maltese Falcon som jag i och för sig tyckte var intressant att fundera på men som inte störde mig överhövan. Filmen är ju trots allt drygt 70 år gammal.

Och en odödlig klassiker. Klassikerstatusen för min del får nog hänföras främst till tekniska saker som kameravinklar (kameran kryper gärna omkring på golvet och låter alla torna upp sig som rovfåglar), bildutsnitt och ljussättning – den är snygg och känns oerhört genomtänkt. Skådespelarmässigt (eller möjligen regimässigt?) är jag inte riktigt lika nöjd. Med undantag för den massive Sydney Greenstreet som Casper ”The Fat Man” Gutman och Elisha Cook, Jr. som hans torped (och stjärtgosse?) upplever jag mycket av framförandet som stressigt och stelt. Ibland uppstår närmast en Gilmore Girls-känsla, det vill säga att ingen skådis tycks reagera på vad de andra säger utan bara väntar på ett fönster för att kunna skicka iväg sin egen replik.

The Maltese Falcon blev alltså inte riktigt den omvälvande filmupplevelse som jag kanske hade trott. Men visst är det fortfarande en sjujäkla bra skröna från Dashiell Hammett.

Annonser

alt. titel: Riddarfalken från Malta

När man är inne på noirförfattare känns det som man förutom Raymond Chandler absolut inte får hoppa över Dashiell Hammett. Hammett ligger dessutom ett par år före i sin författarbana så då är det ju inte mer än rätt att kika på vad som sannolikt inspirerade Chandler (förutom Erle Stanley Gardner-noveller).

Det går raskt för privatsnokarfirman Spade & Archer att förvandlas till privatsnokarfirman Samuel Spade. Vid en stake out på uppdrag från en “Miss Wonderly” blir nämligen Spades partner Miles Archer skjuten. Möjligen kan man fundera på hur det där partnerskapet egentligen funkade, för Spade verkar betydligt mer störd över att såväl polis som den nyblivna änkan är på honom än över Miles död.

Men det är klart att han är nyfiken på att försöka reda i röran som “Miss Wonderly” lämnade efter sig och hon hör faktiskt av sig igen. Men nu kräver Spade korten på bordet och framför honom står därmed Brigid O’Shaughnessy, en kvinna med oklar bakgrund och ännu oklarare motiv.

Det enda som är uppenbart är att Brigid fruktar för sitt liv samtidigt som hon har något fuffens för sig som hon inte vill avslöja allt för mycket om. Ska hon kunna jonglera Spade för sitt eget beskydd utan att samtidigt behöva berätta exakt vad det är hon är ute efter? Och ska Spade komma att överleva den balansakten?

Jag inbillar mig att det är ganska uppenbart hur Chandler tog Hammetts Sam Spade och sedan drev honom lite ytterligare mot det gränsland i vilket Phil Marlowe verkar. Hammett har skrivit sin bok i ett tredjepersonsperspektiv och vi som läsare ges aldrig någon gräddfil in i deckarens känsloliv.

Istället kan vi av hans beteende och uttalanden dra slutsatsen att han är en lakoniskt stentuff man. Inget rubbar hans grundläggande stadga, vare sig mänsklig cynicism, amoral, slagsmål eller vapenhot. Han befinner sig mitt i ett intrikat spel om ett unikt och ovärderligt föremål men lyckas på något sätt själv undvika att reduceras till en spelare.

Det som i The Maltese Falcon kanske förvånar en nutida läsare (boken har ju ändå nästan 90 år på nacken) är de uppenbara homosexuella drag som ges till dess skurkar – Joel Cairo, Casper Gutman och Wilmer Cook. Särskilt Cairo framstår som feminint affekterad och viftar ständigt med lavendeldoftande näsdukar (är det Hammett som sett till att homosexualitet och lavendel för alltid är förknippade med varandra som exempelvis i uttrycket ”lavender scare”?). Cairo må kunna greppa en pistol med sina slappa handleder men att i handgemäng behålla den när motståndaren är Spade finns förstås inte på kartan. I slutänden blir droger det enda sättet för skurkarna att omanligt och fegt övermanna vår hjälte.

I läsningen av Hammett märker jag att jag saknar Chandlers cynicismer en smula. Hammett är lite mer ordentlig, inte lika hårdkokt som sin efterföljare och blir därmed lite platt. Samtidigt länder historien om ett närmast mytiskt, och förlorat, konstföremål Hammetts berättelse lite mer flair och exotism (något som Marlowes L.A. är kliniskt rent på). The Maltese Falcon är när allt kommer omkring en rejält underhållande rövarhistoria runt den mytomspunna falken. Och jag är ju som alltid en sucker för en bra historia

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

Som liten flicka fick Libby Day bevittna mordet på nästan hela sin familj. Den ende överlevande, förutom hon själv, var brodern Ben och han hamnade i fängelse efter att Libby vittnat om att det var han som mördade deras mamma och två systrar.

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »

Den vedervärdige från Säffle är död. Nedstucken av en bajonett i vad som närmast verkar vara ett vansinnesdåd. För Martin Beck och hans trötta kollegor vid våldsroteln går det förvånansvärt snabbt att identifiera en sannolik gärningsman men när samme gärningsman visar sig ha större ambitioner än att hugga ned poliser en och en växer aktionen snabbt över deras huvuden.

Den vedervärdigeMaj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck, Lennart Kollberg, Einar Rönn, Gunvald Larsson och Fredrik Melander torde kunna ses som något av en institution i svensk deckar- och polislitteratur. För yngre filmkonsumenter är Martin kanske bara polisen som fått ge namn åt en närmast ändlös räcka mer eller mindre bra TV-filmer. Men i sann stofilanda vill jag förstås hävda att man absolut inte får glömma bort vare sig romanserien som skrevs mellan 1965 och 1975 eller att det kom en Beck-film regisserad av ingen mindre än Bo Widerberg redan 1976. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg