Boy Erased (2018)

Baptistpastorn Marshall Eamons tackar varje söndag innerligt Gud för sitt goda liv från pulpeten. Han är ingen fullkomlig man, oh nej, men hans bilfirma och pastorstitel gör honom till en av bygdens Starke Män. Han är gift med Nancy, en Respektabel och Vacker Quinna, och tillsammans har de Jared, en God Son. Basketstjärna i high school och med cheerleaderflickvännen Chloe.

Men orosmolnen hopas i horisonten – Jared och Chloe gör slut strax innan Jared far iväg till college. Och när Jared återvänder till hemmet kommer ett märkligt samtal från till föräldrarna som anklagar sonen för homosexualitet. Efter en kort period av blånekande erkänner Jared att han ”tänker på män”. Det enda Marshall kan tänka inför utsikten att hans son är ”a homosexual” är ”God help me”.

Men pastor Eamons är inte en sämre kristen än att han kan ta hjälp av andra och skriver därför in Jared i ett tolvdagars-omvändelseprogram, Love in Action. För om Jared verkligen vill ändra sig, verkligen vill återvända till Gud, ska Marshall och Love in Action givetvis hjälpa honom med det.

För som centrets ledare Victor Sykes formulerar det – alla som söker sig till Love in Action har ett hål där Gud borde vara och de försöker istället fylla hålet med homosexualitet och promiskuitet. Vad göra åt detta? Jo, ”fake it ’til you make it”, ”become the man you’re not” och snart är Gud tillbaka i ens liv igen. Förutom övningar i att inta en hypermaskulin pose och drämma till basebollar ska ungdomarna dessutom kartlägga alla former av synder i sina egna familjer, göra en ”moralisk inventarielista” över alla sina synder och sedan bekänna inför hela gruppen vilka avskyvärda mänskliga varelser de hittills varit. Men nu vill de, med Guds hjälp, verkligen förändra sig. Hallelujah!

Skådisen Joel Edgerton återvänder till regissörsstolen efter den fullt godkända thrillerdebuten The Gift från 2015. Här skapar han ett lika fullt godkänt BOATS-drama, ety Jared Eamons heter egentligen Garrard Conley och är en författare som har skrivit om sina egna erfarenheter av omvändelse”terapi”.

Garrard, eller Jared här då, gestaltas av Lucas Hedges som jag mest känner igen från Greta Gerwigs Lady Bird där han också spelade en pojke som försöker dölja sin homosexualitet. Regissören själv har valt rollen som Mr. Sykes och det är ganska passande eftersom Edgerton är bra på att spela lätt obehagliga män, vilka från början kan framstå som hur rekorderliga som helst. Mor och far Eamons är lite mer anonyma i själva handlingen men knappast i rollbesättningen eftersom de porträtteras av Nicole Kidman och Russell Crowe (lex ”us aussies gotta stick together”?). Har du någonsin undrat hur det skulle se ut om Nicole Kidman försökte leka look-a-like med Dolly Parton, är detta filmen för dig.

Själv kan jag tycka att det är lite olyckligt att föräldrarna hamnar så pass mycket i bakgrunden, för den stora förändringen eller omvändelsen görs nämligen av dem. Inte för att förminska vare sig Jared eller Garrards kamp och lidande för rätten att vara en egen individ utan att bli fördömd för det, men det är en kamp och ett lidande som vi sett beskriven förut. Det skulle ha varit mer intressant att få en djupare förståelse för hur Nancy kommer till insikt om att Love In Action är mer eller mindre lurendrejeri och dessutom vågar göra något åt det. Eller hur Marshall kämpar med att släppa tanken på att hans son förkastat den Gud han själv vigt sitt liv åt. Hur utvecklas deras relation på grund av sonens avslöjanden och hur reagerar vänner och grannar i den rättrogna Arkansas-staden? I det perspektivet blir Boy Erased en lite väl personlig uppgörelse mellan just Garrard och hans föräldrar, en avslutande ton som i mina öron inte riktigt stämmer överens med det vi fått se tidigare.

Samtidigt är Boy Erased förstås också en film som har en viktig historia att berätta. Viktig, eftersom det fortfarande finns barn och ungdomar som växer upp i familjer som är övertygade om att homosexualitet (eller all annan -sexualitet som inte är hetero- för den delen) är en synd så grov att inte ens Gud kan förlåta den. Som blir itutade att sexualitet är ett val eller åtminstone något som du kan göra dig av med om du bara har den rätta viljan och ber Gud om förlåtelse. Vars HBTQ-tillhörighet fördömas och förlöjligas – vad ska de hitta på härnäst de där knasbollarna, ekorrar och enhörningar? Och, inte minst, eftersom det fortfarande finns organisationer som skor sig på alla dessa familjetragedier och tvingar minderåriga att förkasta sig själva.

Who Censored Roger Rabbit? (1981)

Möt Roger Rabbit, kaninen som jobbar i serieindustrin under DeGreasy-brödernas bolag. Han tycker att han har talang nog för att driva en egen serie, istället för att spela andrefiol till stjärnan Baby Herman. Men DeGreasys vill varken ge honom en egen serie eller sälja honom till någon annan.

Därmed: möt Eddie Valiant, privatdetektiven som Roger hyr för att ta reda på varför DeGreasys beter sig så underligt. Eddie kommer dock inte särskilt långt i sina undersökningar innan både Dominick DeGreasy samt Roger är mördade och utredningen får en helt annan riktning. Vem sköt Dominick och Roger? Vilken roll spelar Jessica, såväl flickvän till Dominick som maka till Roger, i allt detta? Vad är grejen med tekannan som alla tycks vara ute efter? Och hur kan Roger utreda sitt eget mord?

Det är kanske inte allmänt känt att filmen från 1988, Who Framed Roger Rabbit?, har en litterär förlaga, skriven av författaren Gary K. Wolf. Och det var naturligtvis min stora kärlek till filmen som gjorde mig nyfiken på boken.

Så då är det väl lika bra att med en gång konstatera att det finns rätt många skillnader mellan bok och film, såväl stora som små. Vilken tidsperiod boken utspelas i är inte särskilt tydligt (Wikipedia säger 80-talssamtid) medan filmen trycker hårt på noir-50-talsnostalgin. Bokens toons showar i fotograferade seriestrippar snarare än tecknade kortfilmer och har pratbubblor som främsta kommunikationsmedium. Och det är som synes fullt möjligt att döda en toon medelst andra medel än Judge Dooms fruktade ”dip”.

Som noir-pastisch är Who Censored Roger Rabbit? ganska underhållande, Gary Wolf levererar som synes både hårdkokta privatsnokare, femme fatales och en McGuffin (men ändå inte). Men jag kan inte låta bli att tycka att hans försök att i text berätta en historia som i grunden bygger på det visuella inte är helt lyckat. Det krävs många övertydliga beskrivningar av pratbubblor som faller ihop likt spräckta ballonger eller rökpuffar som kommer ur öron. Då är det svårt att inte tänka ”Det här skulle bli så mycket coolare och smartare på film”.

Samtidigt är det förstås lite kul att se hur pass mycket mer familjevänligt filmens manus har blivit i förhållande till Wolfs produkt. I boken är Jessica Rabbit inte bara tecknad som en dålig kvinna (”I’m not bad. I’m just drawn that way”) utan har också i sin ungdom agerat i en serie kallad Lewd, Crude, and In the Mood. Därmed måste Eddie lägga en hel del tid på att utforska toon-porr-branschen, främst representerad av Sid Sleaze. Och där det finns porr finns det naturligtvis också tillfällen till allehanda suspekta under-bordet-transaktioner.

Det var kul att läsa boken som gav upphov till en av mina favoritfilmer men den var långtifrån så pass bra att jag exempelvis är sugen på att läsa om den. Däremot var det inga problem att dra igång filmen för femtielfte gången när läsningen var avslutad. Goda nyheter, den var lika bra som jag minns den.

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”

A Free Man of Color (1997)

Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?

Fortsätt läsa ”A Free Man of Color (1997)”

Flower Net (1997)

Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.

Fortsätt läsa ”Flower Net (1997)”

The Secret of the Old Clock (1930, reviderad 1959)

Vad passar bättre på Mors Dag än en klassisk flickhjältinna?

***

När jag var yngre fanns det böcker med röda ryggar och böcker med gröna ryggar, alla publicerade av B. Wahlströms förlag. Bara för att ungdomligare läsare inte ska sväva i någon tveksamhet: de röda var till för flickor och de gröna var till för pojkar. Av de röda läste jag uteslutande hästböcker, men aldrig de om flickdetektiven Kitty Drew. Då såg ju mysterierna som tre detektiver fick lösa bland de gröna ryggarna så mycket mer spännande ut.

Fortsätt läsa ”The Secret of the Old Clock (1930, reviderad 1959)”

X4: Karin Alfredsson (2006-2019)

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Fortsätt läsa ”X4: Karin Alfredsson (2006-2019)”

Ett, tu…TV-serier! #13

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #13”

Ett, tu…TV-serier! #11

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #11”