Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Och visst lyckas Tobias Barkmans bok med i alla fall vissa delar där serien fallerade. Det är dock ingen framställning som i likhet med exempelvis Ebervall och Samuelssons true crime-produkter lägger stor vikt vid att skapa en samtidsstämning. Det var alltså något som Michael Marcimain (föga förvånande) lade till helt på egen hand när han skulle återskapa ett Sverige i förändring från 80- till 00-tal.

Boken lägger istället helt fokus på själva brottsutredningarna och här uppstår tyvärr ett helt nytt problem som möjligen hänger ihop med felaktiga förväntningar från min sida. Jag trodde att jag skulle läsa en bok om utredningen av mordet på Helén Nilsson. Barkman har snarare valt att följa den hårt prövade, men synnerligen kompetente, utredaren Per-Åke Åkesson. Och som vi ju vet blir han inte konkret inblandad i Helén-utredningen förrän på 00-talet. Det jag möjligen också skulle kunna skylla på är att titeln – Jakten på en mördare – ytterligare underblåser mina felaktiga förväntningar.

Läsaren får nämligen under en stor del av berättelsen träffa inte bara en, utan en jäkla massa mördare. Om något är boken nästintill ännu mer deprimerande än serien lyckades vara när det gäller beskrivningen av hur många våldsmän och obehagliga typer som strök runt på skånska landsbygden. Faktiskt skulle jag vilja påstå att Jakten på en mördare tydligare än Män som hatar kvinnor ger en bild av en Manlighet vars våldspotential alltid ligger nära till hands. Men i och för sig, eftersom läsaren ser världen ur Per-Åke Åkessons ögon är det ju bara den typen av män vi får möta. Både genomsnittliga samt mer eller mindre knepiga unga och äldre män, för vilka det när som helst kan ”slå slint”. Och så bestämmer de sig för att förfölja och våldta en vilt främmande kvinna. Eller för den delen slå ihjäl tjejen på festen som kanske inte hade särskilt stor lust till en stående påsättning en svinkall februarikväll.

Den här mångfalden män gör att jag har svårt att få någon rätsida på själva historien som Barkman försöker berätta. Det är som sagt inte förrän mot slutet som jag förstår att detta inte är en bok om Helén Nilsson, utan om Per-Åke Åkesson. Och då blir det ju till en början lite fragmentariskt och plottrigt när vi får hänga med på alla de olika utredningarna av mer eller mindre slumpartat meningslösa mord och våldsdåd han blir satt att ta itu med.

Ett fokus som å andra sidan ger TV-seriens lätt surrealistiskt framställda NPM-kritik ett stabilare sammanhang. Barkman gör tydligt att den organisatoriska röran runt Per-Åke Åkesson inte enbart handlade om en överdriven NPM-iver. Den hängde också ihop med att vissa personer hade svårt för hans sätt att jobba och därmed försökte få bort honom. Att det sedan i praktiken innebar att polisen mer eller mindre saboterade sin egen verksamhet, kan man fundera på någon annan gång.

Jakten på en mördare är en högst kompetent skriven true crime. Vilket kanske borde ge upphov till mer glödande lovord, ety det är en genre där man ibland undrar om det överhuvudtaget funnits en redaktör inblandad. Jag hade i slutänden i och för sig större nöje och kände mig mer upplyst av Barkmans bok än Marcimain-serien. Men det var heller ingen himlastormande läsupplevelse. Kompetent, varken mer eller mindre

Cool World (1992)

Succén som var Who Framed Roger Rabbit? återuppväckte inte bara intresset för klassisk tecknad film, utan kanske också försöken att få verkliga skådespelare att interagera med tecknade figurer. Disney hade ju så tidigt som 1946 exempelvis producerat den numera kontroversiella Song of the South och i musikalen Anchors Aweigh dansade Gene Kelly med radarparet Tom och Jerry.

Fortsätt läsa ”Cool World (1992)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Fortsätt läsa ”X2: Zodiac (2002 & 2007)”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Fortsätt läsa ”Söndagsvägen (2020)”

X14: Dennis Lehane (1994-2017)

Även om alla inte känner igen författarnamnet Dennis Lehane har nog de flesta sett minst en film som baserats på hans böcker. De tre mest välkända exemplen torde vara Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Vilket i och för sig är lite intressant eftersom det är tre väldigt olika berättelser från en författare som jag ändå förknippar med en väldigt tydlig stil.

Fortsätt läsa ”X14: Dennis Lehane (1994-2017)”

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

Fortsätt läsa ”Death on the Nile (2022)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”