You are currently browsing the category archive for the ‘Deckare’ category.

Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

En poliskår som bland annat inbegriper en viss Iris Riverdal. Hon är en duktig polis, om än något dumdristig. En av alla de där fiktiva poliserna som borde få vilken arbetsgivare som helst att snegla nervöst mot både Försäkringskassa och fackförbund eftersom hon tycks ha goda anlag för att jobba ihjäl sig. En relationsmässigt komplicerad bakgrund, inga direkt nära förhållanden (de enda som finns i hennes liv, förutom kollegorna, är en gravt schizofren mor och någon slags pojkvän vars existens det är allt för lätt att glömma bort när jobbet pockar på) och en historia av självskadebeteende. Det som möjligen gör Iris lite speciell bland sina trasiga romankollegor är att hon tagit sin ångesthantering ett snäpp längre och finner sin enda tröst i vassa suspension-krokar.

Men med den mystiske mannens ankomst ska Iris värld vältas fullkomligt över ända även om hon inte alls förstår hur och varför.

Jag har en betydligt lägre tröskel när det gäller innehåll och lässug i fallet ljudböcker jämfört med ”riktiga” böcker. Är ljudboken bara inte översatt från engelska drar jag igång nästan vad som helst inom rimliga gränser. Så när jag ändå är lite nyfiken på författaren Johannes Pinter och det enda som finns tillgängligt är något som tycks vara en samförfattad deckare trycker jag utan att tveka på ”play”.

Kan vi förresten ta en liten paus och prata om det här med deckarduos? Jag har dålig insikt i författandets ädla konst och har därför en massa funderingar kring det här att skriva böcker tillsammans. Varför just deckare (genren är i alla fall i klar majoritet)? Hur delar man upp skrivandet mellan sig? Vem står för språket? I fallet De mörkermärkta skulle jag kunna tänka mig att det framförallt är Johannes Pinter som står bakom de övernaturliga inslagen eftersom jag fattat för att han kan sägas höra hemma i fantastik-facket. Men utöver det – vad ligger hos honom, respektive medförfattaren Mattias Leivinger (som enligt Piratförlagets hemsida är samtalsterapeut och bibliotekarie)?

Nå, för själva läsupplevelsen av De mörkermärkta spelar förstås svaren på alla de här frågorna mindre roll. I alla fall eftersom boken är så pass välredigerad att jag inte tycker mig märka av två olika berättare. Nej, såväl historia som språk är enhetlig i sin ton. Inte sällan både välskrivet och välformulerat nog för att passa in i det övre skiktet av det svenska deckargenomsnittet.

Trots det springer jag på patrull och det främst av två orsaker. Medan vissa personer är fint frammejslade (Tommy som balanserar på gränsen mellan att vara en vanlig, skraj tonåring och någon med mer oroväckande böjelser) känns särskilt Iris och överklassynglet Markus allt för välbekanta. Hur många gånger har vi inte träffat på en polis som Iris? Hennes karaktärisering är inte dålig, bara inte tillräckligt intressant för att höja henne över mängden. Markus skulle jag däremot våga mig på att kalla ”platt” med sina generiska övermänniskodrömmar. Möjligen fyller hans närvaro en funktion om man skulle se honom som en representant för alla vilsna ungdomar som inte sällan hittar betydligt mindre övernaturliga, men lika farliga, ledare att fylla livets tomrum med.

Jag tror också att det bland annat är Iris alldaglighet som gör att jag i min läsning inte får ihop kriminalromanen – full av morgonmöten, halvdysfunktionell arbetsgrupp och stelbent polisorganisation – med de parapsykologiska elementen, vilka samtidigt också strävar efter att på något sätt vara vardagliga. Trots dessa likheter flyter den ena världen hela tiden ovanpå den andra och det är som att försöka blanda finmalen kanel med vatten. Däremot har jag inga problem med att det parapsykologiska världsbygget och nätverket i stora delar är outtalat i De mörkermärkta eftersom jag helt enkelt förutsätter att detta är första delen i en serie (varför inte så småningom också en räcka filmer att fylla TV4:s söndagskvällar med?).

Parapsykologin gör att De mörkermärkta står ut från mängden men den lyckas tyvärr inte lyfta romanen över den.

Annonser

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Han får ett brev. I dessa tider, när ingen längre skickar snail mail (är till och med det en term som börjar bli obsolet?), har någon tagit sig tid att notera att Bill Hodges inte är en särskilt datorvan man. Omtänksamt. Eller creepy. Mest creepy med tanke på att avsändaren säger sig vara den person som var ansvarig för ett av Hodges få olösta fall när han lämnade sin gamla arbetsplats.

”Mr. Mercedes” påstår sig vara samma person som några år tidigare stal en bil och rände den rätt in i en människosamling. Åtta personer dog, inklusive ett litet barn. Motvilligt släpar sig Hodges ur sin letargi och börjar snoka lite på egen hand. Det visar sig att bilens ägare, Olivia Trelawny, som i både polisens och allmänhetens ögon var åtminstone medskyldig till dådet eftersom hon tillät sin bil bli stulen, kanske var precis så oskyldig som hon själv hävdade. Men hennes vittnesmål är svårt att efterfråga eftersom hon tog livet av sig kort efter incidenten. Av dåligt samvete antog de flesta, så också Bill. Han och hans kollega hade tydligen lyckats missa FBI-chefen Jack Crawfords mantra ”When you assume something, you make an ass out of you (u) and me”.

Stephen King publicerade Mr. Mercedes efter Doctor Sleep och tyckte tydligen att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag, för här har vi en regelrätt deckare med ett högst mänskligt monster. Hela boken håller kanske inte toppklass men King lyckas som vanligt berätta en tillräckligt bra historia för att jag ska hänga med ända till slutet. Tyvärr har en del av de förebådande och berättaromnipotenta formuleringar som jag störde mig rätt mycket på i Doctor Sleep hängt med in i seriemördarvärlden.

Huvudpersonen Bill är en ganska väl tecknad figur även om hans post-polisstatus kanske inte är det mest nyskapande jag läst. Han har helt tappat greppet, gått upp i vikt och såsar framför TV:n. Samtidigt framställer King honom som en förhållandevis socialt intuitiv person och att de egenskaperna varit något som betjänat honom i hans yrkesbana. Däremot är det förhållande han utvecklar med den attraktiva Janey Patterson kanske inte författarens mest känslosamma. Här har får jag känslan av att det gått lite på rutin.

King är ju förtjust i sina monstermödrar och här återfinns hon i form av mördarens dagars upphov. Inte heller hennes porträtt är särdeles detaljerat men syftet med henne är ju främst att skapa obehag och det funkar utan några som helst problem.

Mr. Mercedes är en helt ok deckare med ett par extra King-twister – lite äckeleffekter, en tjuvkik in i både vettiga och vanvettiga medvetanden. Ibland går det som sagt på tomgång men det vägs till viss del upp av den explosiva (heh…) finalen.

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

Läs hela inlägget här »

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Läs hela inlägget här »

Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser