You are currently browsing the tag archive for the ‘Kortfilm’ tag.
Man kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.
Här har Mike, som älskar landsvägscykling, släpat iväg med Kyle som verkligen skulle behöva förlora ett par kilon runt midjan inför sitt kommande bröllop med Ava. Mitt i den flåsande uppförsbacken kommer Mike med ett avslöjande som till en början kan tyckas förkrossande för Kyles del. Men vartefter The Climb fortskrider börjar vi i publiken ana att den typen av beteende sannolikt är symptomatiskt för Mike och Kyles hela relation.
Killarna har känt varandra sedan high school och Mike verkar nästan vara som en andra son för Kyles föräldrar. I The Climb får vi följa deras gemenskap över ganska många år, där tidshoppen oftast markeras genom filmens sju olika kapitelindelningar. I någon mening skulle jag vilja kalla The Climb för en slice-of-life-film, bara det att den som sagt sträcker sig över mer än tio, kanske till och med tjugo, år.
Det verkar inte vara helt osannolikt att verklighetens Michael Angelo och Kyle har känt varandra lika länge och häri ligger möjligen filmens akilleshäl. Kanske har killarna blivit lite för bekväma och nöjt sig med att göra några komiska poänger på bekostnad av sig själva? För i likhet med många andra slice-of-life-filmer känns det som om det egentligen inte hänt så mycket när det hela når sitt slut.
Relationen mellan Mike och Kyle har inte utvecklats nämnvärt och detsamma gäller männens personligheter. Kyle är fortfarande allt för snäll och Mike är fortfarande allt för självisk för att inte utnyttja detta faktum. Kanske är det också här man ska tolka in filmens titel, för förhållandet tycks konstant kämpa i en mjölksyreframkallande uppförsbacke. Så även om tanken från början kanske var att utforska kompisrelationen har The Climb gjort halt långt innan den kommit till någon allvarligare djuplodning. Framställningen blir mer deskriptiv än något annat.
Inte heller när det gäller en mindre platonsk, heterosexuell, kärlek känns det som The Climb har vare sig utveckling eller driv. Kyle menar att han älskar Ava för att hon inte försöker ändra på honom men senare i filmen hävdar han att han älskar Marissa lika mycket just för att hon pushar honom att förändras. Exakt vad som förändrats mellan dessa två kvinnor för Kyles del är dock oklart.
Å andra sidan… Manuset är inte direkt dåligt i all sin händelselöshet och Covino har fått både fotografen Zach Kuperstein och icke minst skådisarna att skapa en en mängd ambitiöst långa tagningar. Faktiskt undrar jag om det finns många delar i The Climb som inte består av långa tagningar. Här finns som sagt en hel del humor som oftast är av den sedvanligt små-absurda indie-typen, bland annat i form en kylslagen svensexa och ett kyrkogårdsslagsmål. Däremot vet jag inte om jag blev riktigt kompis med de diegetiska musikinslagen, däribland ett ryskt tremannaband mitt ute på sjöisen.
En helt ok både debut och indie-film måste nog det avslutande omdömet bli, hur mellanmjölk det än låter.
Så, hur upplevde de andra filmspanarna klättringen?
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Varför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!
***
Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.
Alla som någonsin haft ett älskat husdjur borde inte ha några större problem att sätta sig in i unge Victor Frankensteins situation. I brist på mänskliga motsvarigheter är jycken Sparky den bästa kompis han kan önska sig. Victor är i och för sig inte någon överdrivet social grabb men för att vara helt ärlig finns det inte heller särskilt många valmöjligheter i Victors skolklass.
Regn. Ett filmspanartema lika dräktigt med möjligheter som en molnfront med runda droppar. Filmer som Hard Rain, Black Rain, Singin’ in the Rain, Flickan i regnet, Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, After the Rain (finns inte mindre än sex olika kandidater till just den titeln) eller Before the Rain (bara tre olika filmer i det fallet).
Hur osannolikt det än ibland kan verka går faktiskt livet vidare, även under ett månadslångt Halloweentema. Det har satt sina avtryck här på bloggen i form av porrsurfande Jersey-bor och biopics-tema. Men det trevliga med ett nätverk som Filmspanarna är att man inte bara kan delta i den virtuella gemenskapen, utan också får möjlighet att hitta på saker man annars aldrig skulle kommit på tanken att göra.
Därför befann jag mig en oktoberlördag i Uppsala för att bevista stadens kortfilmsfestival, den 32:a i ordningen. Jag är inte särskilt välbekant med kortfilmer som fenomen, vet egentligen bara att de är korta (duh…). Som vanligt är det en viss känsla med att klämma sig ned i en (den här gången relativt hård, courtesy of Slottsbiografen och Regina) biofåtölj för att i princip helt renons på förväntningar och förutfattade meningar ta del av en film.
That’s what HE said!