Möt Roger Rabbit, kaninen som jobbar i serieindustrin under DeGreasy-brödernas bolag. Han tycker att han har talang nog för att driva en egen serie, istället för att spela andrefiol till stjärnan Baby Herman. Men DeGreasys vill varken ge honom en egen serie eller sälja honom till någon annan.
Därmed: möt Eddie Valiant, privatdetektiven som Roger hyr för att ta reda på varför DeGreasys beter sig så underligt. Eddie kommer dock inte särskilt långt i sina undersökningar innan både Dominick DeGreasy samt Roger är mördade och utredningen får en helt annan riktning. Vem sköt Dominick och Roger? Vilken roll spelar Jessica, såväl flickvän till Dominick som maka till Roger, i allt detta? Vad är grejen med tekannan som alla tycks vara ute efter? Och hur kan Roger utreda sitt eget mord?
Det är kanske inte allmänt känt att filmen från 1988, Who Framed Roger Rabbit?, har en litterär förlaga, skriven av författaren Gary K. Wolf. Och det var naturligtvis min stora kärlek till filmen som gjorde mig nyfiken på boken.
Så då är det väl lika bra att med en gång konstatera att det finns rätt många skillnader mellan bok och film, såväl stora som små. Vilken tidsperiod boken utspelas i är inte särskilt tydligt (Wikipedia säger 80-talssamtid) medan filmen trycker hårt på noir-50-talsnostalgin. Bokens toons showar i fotograferade seriestrippar snarare än tecknade kortfilmer och har pratbubblor som främsta kommunikationsmedium. Och det är som synes fullt möjligt att döda en toon medelst andra medel än Judge Dooms fruktade ”dip”.
Som noir-pastisch är Who Censored Roger Rabbit? ganska underhållande, Gary Wolf levererar som synes både hårdkokta privatsnokare, femme fatales och en McGuffin (men ändå inte). Men jag kan inte låta bli att tycka att hans försök att i text berätta en historia som i grunden bygger på det visuella inte är helt lyckat. Det krävs många övertydliga beskrivningar av pratbubblor som faller ihop likt spräckta ballonger eller rökpuffar som kommer ur öron. Då är det svårt att inte tänka ”Det här skulle bli så mycket coolare och smartare på film”.
Samtidigt är det förstås lite kul att se hur pass mycket mer familjevänligt filmens manus har blivit i förhållande till Wolfs produkt. I boken är Jessica Rabbit inte bara tecknad som en dålig kvinna (”I’m not bad. I’m just drawn that way”) utan har också i sin ungdom agerat i en serie kallad Lewd, Crude, and In the Mood. Därmed måste Eddie lägga en hel del tid på att utforska toon-porr-branschen, främst representerad av Sid Sleaze. Och där det finns porr finns det naturligtvis också tillfällen till allehanda suspekta under-bordet-transaktioner.
Det var kul att läsa boken som gav upphov till en av mina favoritfilmer men den var långtifrån så pass bra att jag exempelvis är sugen på att läsa om den. Däremot var det inga problem att dra igång filmen för femtielfte gången när läsningen var avslutad. Goda nyheter, den var lika bra som jag minns den.
Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – 
Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé 
Jag undrar om en av 
alt.titel: 
alt. titel: 
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på 
Rörliga bilder och tryckta ord 