alt. titel: En enkel plan
Tja, inledningsvis syntes planen nog så enkel. Hank Mitchell, i sällskap med brodern Jacob och dennes bästa kompis Lou, kan knappt tro sin egen tur när de hittar ett flygplan fullsmockat med pengar mitt i skogen. Hank är den ordentlige av de tre med jobb och gravid hustru, så hans ryggmärgsreaktion är att göra Det Rätta och anmäla fyndet till polisen. The American Dream uppnås genom Hårt Arbete, inte stöld.
Men det går ganska lätt för Jacob och Lou att övertala Hank om att det är en korkad idé. Så där mycket pengar måste ju hänga ihop med ett bankrån eller knarkhandel eller något i den stilen. Så det är ju inte som om någon kommer att sakna pengarna om de tar hand om dem. It’s a victimless crime!
Hank kräver dock att de ska ligga lågt ett tag, vänta och se om någon kommer för att leta efter planet. Börjar det osa katt tänker han sig att de ska bränna alltihopa. Det dröjer dock inte länge förrän det har börjat sippra in tillräckligt mycket misstro mellan männen för att saker och ting ska börja gå allvarligt åt helvete.
A Simple Plan börjar med en räv som hungrigt betraktar hönshusets fridfullt vilande invånare. Det är ingen dum liknelse för det yttre hot som den välfyllda pengaväskan kommer att utgöra för särskilt Hank och hustrun Sarahs tomtebolycka. Innan hela den här cirkusen drog igång var de ett ihärdigt knogande, men hyfsat tillfreds, par. Han jobbar i den lilla stadens foderbutik, hon är bibliotekarie. De har ett hus och barn på väg.
Men det är inte för inte som filmen slår sig bekvämt tillrätta i neo-noir-facket. Hank låter sig som sagt lätt övertalas att avvika från the straight and narrow. Och när han väl börjat pulsa fram i mer moraliskt tveksamma territorier dröjer det inte länge innan han mer eller mindre räknat ut Jacob och Lou från ekvationen. “It’s our money” försäkrar han Sarah. Vilken inte visar sig vara mer svårövertalad, hon. Kanske är hon sig till och med ännu mer kallblodig än sin man?
Bridget Fonda spelar Sarah, en roll som tydligen fick stryka på foten jämfört med den litterära förlagan (skriven av Scott B. Smith). Det märks, för man får egentligen aldrig någon riktigt bra förklaring till varför hon så beredvilligt går med på att hitta på både det ena och det andra för att kunna behålla pengarna. Helst hela alltet, så att Jacob och Lou inte ska få en sketen dollar. Eller också handlar det bara om att jag alltid haft svårt för Fonda.
Bill Paxtons Hank får mer att bita i rent psykologiskt och manuset gör ett ganska bra jobb med att successivt få honom att framstå som en egentligen egoistisk och otrevlig person. Det är uppenbart att han verkligen tycker att han faktiskt är lite bättre och finare än Jacob och Lou. Han har ju ändå gått på college och har ett riktigt jobb! Han tillhåller Lou att inte berätta något för sin fru men tjallar själv för Sarah så fort han kliver över tröskeln hemma.
Hanks förvåning när han för första gången förstår vad både Jacob och deras föräldrar offrade för att han skulle kunna gå på college kan tyckas genuin. Men för oss som tittar är det helt uppenbart att det är en sanning som han medvetet blundat för i alla dessa år. Här ligger den rollmässiga problematiken snarare i att Paxton i mina ögon inte riktigt fixar Hanks kallhamrade tragik.
Då är det ju tur att man raggade upp Billy Bob Thornton till rollen som Jacob, han är utan tvekan filmens stora styrka. Att han rent utseendemässigt inte har några större problem att framstå som småsluskig, alkad och arbetslös kommer knappast som någon överraskning. Men han lyckas också få sin loser-brorsa att bli någon att sympatisera med och då inte bara på grund av att det ibland verkar som om han har en lätt intellektuell funktionsnedsättning. Jacob är en enkel själ, på gott och ont. Han vill bara ha det lite gött här i livet, få hänga med jycken Marybeth ute i skogen och bästisen Lou på krogen.
När Jacob tvingas välja mellan sin bror och sin bästis anas ett genuint lidande under den undfallande och lätt gnälliga ytan. I samtalen med Hank blir det också tydligt att han ser en hel del av den verklighet som hans bror ägnat år åt att blunda inför. Samtidigt framstår han som direkt dum-naiv när han fantiserar om hur han ska använda alla pengarna till att köpa och rusta upp den förfallna familjegården. Här är det istället Hank och vi i publiken som inte kan blunda för den krassa verkligheten.
A Simple Plan är ovanligt nedtonad och avskalad för att vara en Sam Raimi-film. Till viss del beror det sannolikt på att han fick ta över filmprojektet mer eller mindre klappat och klart inför inspelningsstart från John Boorman. Av den välbekanta småknaisga och makabra humorn märks väldigt lite. Men på det hela taget gör han ett bra jobb, även i det bistrare neo-noir-facket.
Stort tack till Shinypodden som gav inspiration till tvillingtitten A Simple Plan och Fargo. Vars betyg på 4,5/5 står sig även efter denna omtitt.
Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – 
Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé 
Jag undrar om en av 
Rörliga bilder och tryckta ord 