You are currently browsing the tag archive for the ‘Noir’ tag.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Dryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.
Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »
alt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars
Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).
Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.
Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.
alt. titel: Mannen som sålde sitt liv
Gabrielle Maple drömmer om Frankrike. Trots att hon har sin mamma där anar vi att hon lika gärna skulle kunna drömma om att åka till månen. Gabrielle läser Francois Villons dikter under de få lediga stunder hon har och avvisar bestämt college-killen Bozes klumpiga men förvisso beprövade raggningsförsök (”andra tjejer kan jag lura, men inte dig, för du är så smart”). Frågan är dock snarare när, inte om, hon i slutänden kommer att vara Bozes fru med ett par, tre ungar runt fötterna. Har paret tur har de kanske fått ta över Gabrielles pappas diner och bensinmack ute i Arizonas brända ökenlandskap.
Jag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.
Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.
Jag ser fler filmer på rekommendation.
***
Allt Harry Barber vill ha var lite hederlig jävla rättvisa. Varför ska inte han kunna få vara berättigad till känslan av att samhället faktiskt var skyldig honom något? Trots allt har han suttit två år i fängelse tack vare falska anklagelser om mutor, bara för att han avslöjat en lokal korruptionshärva.
Så när Rhea Malroux föreslår att Harry ska låtsas ha kidnappat hennes styvdotter Bernadette för att kunna pressa maken och fadern Felix Malroux på lite extrapengar är han inte sen att hoppa på. Kanske inte något han skulle ha gjort under sina pre-fängelsedagar, men vad faan, något är världen skyldig honom. Lite lätta pengar till exempel.
Män som inte riktigt finner sig tillrätta i framtida övervakningsdystopier ska hålla sig långt borta från fruntimmer. Innan Kvinnan kommer in i bilden är de ofta bara vagt missnöjda men det är när deras missnöje förkroppsligas och eventuellt också för första gången tydligt artikuleras som det går åt skogen. Så var det för Winston Smith i 1984, för Theo Faron i Children of Men och för John Preston i Equilibrium. Läs hela inlägget här »
Librivox.org är en webbplats som jag gärna pushar lite extra för. Där finns inte bara dammiga klassiker av Dickens och Flaubert, utan också likaledes klassisk (men inte det minsta dammig) science fiction (och fantasy). Jag slumpade fram tre långnoveller, alla föredömligt inlästa av Gregg Margarite (en person som kanske inte ens är en person utan enligt hemsidan lika gärna skulle kunna vara ”an existential, post-modern, propaganda construct created by the Military Industrial Complex in partnership with Madison Avenue”). Alla har en lyssningstid på ett par timmar, som en genomsnittlig film med andra ord. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Den amerikanske vännen
Jonathan Zimmerman är obotligt sjuk. Han kommer kanske inte att dö imorgon dag, men oroar sig ändå för vad som ska hända med hans fru och lille son när de inte längre kan leva på inkomsterna från hans ramverkstad i Hamburg.
Trots det reagerar han fullt naturligt med en viss tveksamhet när en man närmar sig med ett förslag om att Jonathan ska utföra ett mord mot en stor summa pengar. En rammakare är, när allt kommer omkring, en rätt osannolik torped.
That’s what HE said!