You are currently browsing the tag archive for the ‘Noir’ tag.
alt. titel: Kvinna utan samvete
När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.
På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.
Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.
Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.
Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.
Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.
Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?
För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.
De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.
Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.
När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.
Double Idemnity (1936)
Double Idemnity (1944)
Annonser
För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.
När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.
***
Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.
Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.
Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!
Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.
Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!
***
Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.
Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.
alt. titel: Utpressning
En man med utpressningsbara döttrar (”Both pretty and both pretty wild”) lever ett hårt liv. Därför kallar general Sternwood privatsnokaren Philip Marlowe till sitt ångande varma orangeri för att ta hand om åtminstone ett par av hans många dotterrelaterade huvudvärkar. Carmen är ett tanklöst och bortskämt barn men det är den stenhårda Vivian som verkligen drar in Marlowe i sin trollkrets. Vad som från början tyckts vara ett enkelt ta-pengarna-och-håll-käften-jobb utvecklas snart till något mycket mer komplicerat och intrikat.
alt. titel: Riddarfalken från Malta
I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.
alt. titel: Riddarfalken från Malta
När man är inne på noirförfattare känns det som man förutom Raymond Chandler absolut inte får hoppa över Dashiell Hammett. Hammett ligger dessutom ett par år före i sin författarbana så då är det ju inte mer än rätt att kika på vad som sannolikt inspirerade Chandler (förutom Erle Stanley Gardner-noveller).
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
That’s what HE said!