Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.
Och så går det som det går. Jag gissar att de allra flesta är medvetna om att Jackie och Simons kärlek bara är förspelet till dramat som utspelas på den exotiska Nilfloden i slutet av 30-talet. Där befinner sig de nygifta Simon och Linnet Doyle med en handfull inbjudna gäster för att fira med en ångbåtsfärd längs den anrika floden. Men i deras och Karnaks kölvatten förföljer den numera något sinnesrubbade och hämndlystna Jackie dem likt en grekisk Erynia.
Kenneth Branagh återvänder med Death on the Nile än en gång till Agatha Christie och rollen som Hercule Poirot. Och än en gång finns redan en klassisk 70-talsadaption av förlagan. Jag kunde inte motstå frestelsen att se den precis innan det var dags att avnjuta nyinspelningen och det säger sig självt att det är en riskabel väg att gå. Inte minst i det här fallet, när Death on the Nile från 1978 är en så pass charmig historia.
Och särskilt mycket charm har Branagh inte lyckats anamma. Inte för att jag tror att det var meningen heller, mitt intryck är att han tillsammans med manusförfattaren Michael Green gått all in för opera-bombastisk kärlekstragedi. I syfte att understryka det har Poirot den här gången fått en smula bakgrundshistoria. Jag noterar att jag tyckte att Branaghs Poirot i Murder on the Orient Express var lite plojjig men jag vet inte om botemedlet mot det skulle vara att slänga in skyttegravslera, gasattacker, granatsplitter och en tragisk kärlekshistoria.
70-talsversionen kunde för all del upplevas som hjärtlöst lättsam med tanke det egentligen väldigt allvarliga temat, ett misstag som Branagh verkligen inte tänker se till att göra. Det är världsomvälvande och ödesmättade kärlekshistorier högt och lågt på Karnak. Poirot själv fäller tårar vid mer än ett tillfälle. Vi är långt ifrån småputtrigt Agatha Christe-mys. Jag kan däremot inte påstå mig vara tillräckligt mycket av kännare för att kunna svära på att det inte finns grund för även en sådan här Poirot i romanerna. För min del blir det storvulna och teatraliska dock en smula svårsmält. Jag är inte säker på att det är direkt dåligt, men jag vet att jag utan tvekan föredrar 70-talscharmen.
Den nya rollbesättningen uppvisar både träff och bom. Armie Hammer skulle utan tvekan ha varit en perfekt Simon i 70-talsversionen men har svårt att passa in i den nutida operakänslan. Emma Mackey är å andra sidan en högst passande uppdaterad Jackie de Bellefort med samma farligt labila aura som Elisabeth Moss kan utstråla. Inga kan väl egentligen ersätta Bette Davis och Maggie Smith men Jennifer Saunders och Dawn French kämpar på så gott de kan. All ambivalens kring parets ”love that dare not speak its name” är dock undanröjd med en uppriktighet och självklarhet som andas mer 2022 än 1937.
Gal Gadots Linnet Doyle, née Ridgeway, har (kanske något otidsenligt) fått bli ett oskyldigt offer, snarare än en domderande primadonna. Författarmor och dotter Otterbourne har blivit bluesfaster och niece. Varken Sophie Okonedo eller Letitia Wright gör ett dåligt jobb men jag kan ändå inte låta bli att sakna Angela Lanburys överspelande fyllkaja. Och att försöka ersätta George Kennedy faller förstås på sin egen orimlighet och unge Ali Fazal kommer tyvärr inte i närheten i sitt porträtt av den ohederlige advokaten.
Jag noterar i min text om Murder on… att jag främst fastnade för själva tåget och frågan är banne mig om inte detsamma gäller i det här fallet. Branaghs Karnak påminner mer om James Camerons Titanic jämfört med 70-talets modesta affär. Hjulångaren är en fyrbåk på den mörka floden, en flytande gnista av glödgad kärlek och hat i ohälsosamma doser. Såväl salonger som hytter har takhöjd, lyxiga paneler och ett överflöd av slipat glas. Kanske inte så realistiskt men snyggt som attan icke desto mindre.
Jag tror att Death… är en bättre film är Murder… Problemet är bara att jag inte kan fästa mig vid den med den tidigare versionen i så pass färskt minne. För mig är Hercule Poirot småskrockande och lättsam hjärngymnastisk underhållning. Inte detta gravallvarliga melodrama.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Kommer se filmen så småningom. Förstår att miljöerna lockar men det finns många andra historier om Poirot men kunnat filmatisera då denna redan är gjord med suveräne Ustinov
Det är väl lite dubbelt där gissar jag. Det torde väl vara att det är de bästa böckerna som redan är sas ”upptagna”. Så antingen remake eller plocka en sämre förlaga?