Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.
Jag följer författaren Joe Hill på Twitter och har därmed levt med The Black Phone på näthinnan ganska länge nu. Han är förståeligt nog stolt över filmen, som bygger på en av hans tidiga noveller från samlingen 20th Century Ghosts. Så snart någon andats ett gott ord om produktionen har Hill retweet-bombat sitt eget flöde. Därmed fanns det anledning att tänka försiktigt, inte låta sig ryckas med och förvänta sig Guds gåva till skräckfilmen på denna sidan om The Exorcist, Rosemary’s Baby och Halloween (det lär ju knappast vara en slump att händelserna utspelas 1978, gissar jag).
På det hela taget lyckades jag nog hålla förväntningarna på rimliga nivåer. Det hjälpte sannolikt till att regissören Scott Derrickson gjort en del annat sedan Sinister som…inte hållit samma nivå om vi ska uttrycka det milt. Men visst var jag ändå lite nyfiken på att se om Derrickson, tillsammans med manusförfattaren C. Robert Cargill (som i och för sig också är ansvarig för Sinister 2), skulle kunna göra om skräck-konstycket.
Användandet av Super 8-utseendet i förtexterna både lugnar och oroar. Greppet funkade extremt bra i Sinister, men skulle filmmakarna trilla i fällan att försöka göra en ren upprepning? Lyckligtvis inte, istället används den gryniga kvaliteten för att markera en helt annan del av den här historien. Parallellt med Finneys strapatser nere i den där källaren får vi nämligen också följa hans syster Gwen som har sina egna metoder för att försöka hitta brodern.
Finney och Gwen spelas av Mason Thames och Madeleine McGraw, två unga skådisar som jag hoppas vi kommer att få se mer av i fortsättningen. De har en fint samspel tillsammans i filmens upptakt, när de måste handskas med en tuff hemmiljö i form av en arbetarklassig och periodarvåldsam farsa. Det är en situation som ger historien en känsla av realism, men utan att förfalla i white trash-exploaterande à la Rob Zombie. Detsamma gäller Finneys position i skolans hackordning. (Är det förresten någon som kan svara på varför alla skräckfiktionsprotagonister också gärna ska vara mobboffer?)
Därefter injiceras historien med ett visst mått av övernaturlighet för båda syskonens räkning, men på ett så pass naturligt sätt att det aldrig faller mig in att ifrågasätta det. Kombinationen mellan detta och den grymma verkligheten, med en seriekidnappare och -mördare av smågrabbar, gör att The Black Phone landar på rätt sida om gränsen mellan det gastkramande och det rent överjävliga.
Det leder i och för sig i sin tur till att The Black Phone aldrig blir lika läskig som Sinister, men från gång till annan bjussar dagens film på andlös och nagelbitande spänning. Det jag möjligen skulle vilja kritisera är att The Black Phone aldrig lyckas leverera det affischens grymt obehagliga djävulsmask utlovar. Masken i sig är å andra sidan nästintill briljant – det tog ett tag innan jag insåg att den bestod av olika, utbytbara delar.
Jag låter kanske lite grinig, men The Black Phone är utan tvekan värd ett biobesök. Den är välgjord, välspelad och utrustad med ett stabilt manus. Det är inte osannolikt att den kommer att dyka upp på flera topp-tio-listor för 2022 när det blir så dags.
Bonus: ”The Black Phone” (20th Century Ghosts (2005), The Third Alternative no. 39 (2004))
Självklart kunde jag inte hålla mig från en läsning, men det var nog bra att jag lyckades bärga mig tills efter filmtitten. Cargills manus har nämligen lagt till både detta med vardagsrealismeni både hem och skola samt de tydligare övernaturliga inslagen. Novellen kommer snabbt till saken, själva bortförandet, och sedan nästan lika snabbt till en klassisk novell-punchline.
Den är i detta format riktigt bra, men jag hade heller inget emot filmens utökningar och tillägg. Till och med när det kommer till en betydligt mer monsterlik förövare än en fet karl som låter ungar svälta ihjäl i hans källare (apropå det där med vardagsrealism). Det jag möjligen hade önskat att manuset gjort lite tydligare (vilket Joe Hill däremot inte missar) är varför Finney är så pass oförsiktig så att han hamnar i kidnapparens klor till att börja med.
Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av 
Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?
Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade 
År 2009 publicerades en liten, till synes oansenlig, volym noveller som kallades Svenska kulter. Ganska snart började det ändå snackas om den där tunna boken och för den som vågade sig på att börja bläddra i den väntade en sällsam läsupplevelse från författaren 
Regn. Ett filmspanartema lika dräktigt med möjligheter som en molnfront med runda droppar. Filmer som Hard Rain, Black Rain, Singin’ in the Rain, Flickan i regnet, Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, After the Rain (finns inte mindre än sex olika kandidater till just den titeln) eller Before the Rain (bara tre olika filmer i det fallet).
Generellt satsar 
Konsumerar man tillräckligt mycket populärkultur inom fantastikgenren kommer man oundvikligen att förr eller senare stöta på namnet 
Rörliga bilder och tryckta ord 