You are currently browsing the tag archive for the ‘I korthet’ tag.

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

X2 (2003)
När folk nu i och med Apocalypse verkar börja vara lite trötta på den ”eviga” frågan om mutanter vs människor inser man hur smart det var att i denna första trilogiomgång vända fokus mot Wolverines bakgrund och ett gemensamt hot som tvingar fram ett samarbete mellan frenemies-snubbarna Magneto och Professor X. Fortfarande den bästa X-Men-filmen för min del, mycket tack vare Brian Cox porträttering av William Stryker. Även om jag alltid blir lika förvånad över hur pass lång tid det tar innan vi kommer till Alkalai Lake-basen.


X-Men: The Last Stand (2006)
Det har börjat gå så pass många år att The Last Stand faktiskt antagit en viss nostalgipatina för min del. Nej, den är inte särskilt bra (halvdana effekter, krystade vändningar och dålig på att skapa engagemang) men det är ändå kul att återse alla bekantingarna. Trots att jag aldrig blev riktigt övertygad om relationen mellan Jean Grey och Wolverine (jag skyller allt på Famke Janssen). Trots att Magneto här är så mycket operettskurk i sin cape att det nästan gör ont.

X-Men Origins: Wolverine (2009)
Hur mycket det smärtar mig att erkänna (det är ju ändå Wolverines helt egna film) är denna del en av de svagaste i den här ganska löst sammanhållna serien. Hugh Jackman lyckas inte få till någon bra buddy-känsla med Liev Schreiber och känns väldigt ”posörig”. Alltså att han ”strikes a pose” på ett sätt som ska förmedla en Wolverine-essensen men som blir alldeles för stelt och krystat. Det känns dessutom som om hela upplägget och känslan skiljer sig för mycket från X2 för att man på ett smidigt sätt ska få ihop de två överlappande filmerna i skallen. Varken historia, skådespeleri eller effekter levererar vad som krävs för en bra film. Eller ens en hyfsad film.

X-Men: First Class (2011)
Min bedömning står fast från den första titten (som kan läsas här). Möjligen hade träningsmontagen vunnit lite. Det finns dock anledning att återigen poängtera att hur mycket jag än gillar Jennifer Lawrence är Rebecca Romijn-Stamos från den första trilogin en betydligt bättre Mystique.

The Wolverine (2013)
Detta är tillsammans med X-Men den film som jag inte sett om i det här svepet. Mina tankar vid den titten kan du dock läsa här och jag minns fortfarande en hyfsat underhållande action. Och Mangold har ju fortsatt att visa vad han går för i Wolverineperspektivet med Logan (som jag inte hunnit se ännu).

X-Men: Days of Future Past (2014)
Banne mig om den här filmen faktiskt inte lyfte vid omtitten. Mina ursprungliga tankar kan ni läsa här. I denna sammanställning räcker det med att konstatera att även om filmen blir lite väl utdragen med en leviterande Michael Fassender funkar ”döds”-scenerna i framtiden till och med bättre än vid första titten. Det känns i magen när Sentinels attackerar en masse.

Deadpool (2016)
Formellt sett har jag fattat för att Deadpool räknas som en X-Men-film och visst återkommer Ryan Reynolds som den snabbsnackande torpeden Wade Wilson från X-Men Origins: Wolverine. Men den skiljer sig ändå väldigt mycket från de övriga X-Men-filmerna, både till ton och innehåll även om det också är en origins-historia. Mina tankar från både titt och omtitt kan ni läsa här men jag kan väl säga så mycket som att jag verkligen uppskattade filmens hysteriska tempo och vanvördiga ton.

X-Men: Apocalypse (2016)
Utförligare tankar om denna näst sista X-Men-del kommer imorgon dag. Det man dock kan konstatera är att vi nu har i alla fall tre olika beskrivningar av hur Wolverine flyr från Alkalai Lake och William Strykers experiment.

Annonser

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

Av en ren slump blev det idag tre olika texter om böcker som på ett eller annat sätt kan sägas adressera det känsliga ämnet kolonialism eller kolonier. Även om inte alla föll i god jord för min del kan de hittas på den eminenta sajten Librivox.

***

Almayers follyJoseph Conrad: Almayer’s Folly (1895)

Full av hybris över att jag faktiskt tyckte mycket om Joseph Conrads Heart of Darkness tänkte jag fortsätta med den polsk-brittiske författaren. Av någon anledning tyckte jag mig känna igen titeln Almayer’s Folly (kanske för att det var hans debutroman?) och satsade därför det kortet.

Läs hela inlägget här »

GangstersKlas Östergren: Gangsters (2005)

Då har jag i alla fall klarat av ett av de svenska författarmansmåstena (bara Björn Ranelid kvar då). Klas Östergren, alltså… Jag ska inte påstå att jag var tillräckligt sugen alternativt nyfiken för att aktivt leta reda på Gentlemen så därför fick det istället bli uppföljaren Gangsters när tillfälle yppade sig.

Läs hela inlägget här »

Den sjätte nattenAnnika Bryn: Den sjätte natten (2003)

Polisen Kenta försöker förgäves komma åt slemma nynazister genom att erbjuda ideologiskt grundande tjänster i sin undercoverpersona. Fyra personer har redan mördats på grund av sina anti-nazistiska åsikter och tiden börjar rinna ut för att kunna förhindra ett femte.

Läs hela inlägget här »

Arms and the womenReginald Hill: Arms and the Women (1999)

Reginald Hill är ytterligare en av de där brittiska deckarförfattarna som gärna plockas fram när det ska vara något lite mer substantiellt. Han skrev innan sin död 2012 mer än 20 böcker om Yorkshirepoliserna Andrew Dalziel, Peter Pascoe och Edgar Wield (plus cirkus 30 böcker till med andra huvudpersoner) så bevisligen lyckades han skapa uthålliga figurer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg