You are currently browsing the tag archive for the ‘Poliser’ tag.

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

cobraIf there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!

För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”

Läs hela inlägget här »

Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.

***

the-departedFör att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.

Läs hela inlägget här »

i-saw-the-devilalt. titel: I Saw the Devil

Upplägget i denna sydkoreanska thriller är lika enkel och klassisk som Coco Chanels lilla svarta. Efter att den unga kvinnan Joo-yun hittats mördad och styckad å det grövsta slår sig hennes far och fästman ihop för att söka rätt på mördaren och utkräva en lämplig hämnd. Till saken hör att fadern Jang är polis som kan få information om identiteten på de misstänkta gärningsmännen och fästmannen Soo-hyun en säkerhetsagent med mindre nogräknade kollegor som inte tycks ha några som helst problem med att hjälpa till i jakten. Frågan som återstår handlar mest om hur länge och djupt ned i avgrunden Soo-hyun har stirrat i sin omättliga sorg efter Joo-yun.

Läs hela inlägget här »

Mannen från MallorcaSå var det dags för Bo Widerbergs andra polisthriller, Mannen från Mallorca. Den här gången vände han sig till en ungefär tio år yngre förlaga än som var fallet med Mannen på taket och Den vedervärdige mannen från Säffle.

Läs hela inlägget här »

Den vedervärdige från Säffle är död. Nedstucken av en bajonett i vad som närmast verkar vara ett vansinnesdåd. För Martin Beck och hans trötta kollegor vid våldsroteln går det förvånansvärt snabbt att identifiera en sannolik gärningsman men när samme gärningsman visar sig ha större ambitioner än att hugga ned poliser en och en växer aktionen snabbt över deras huvuden.

Den vedervärdigeMaj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck, Lennart Kollberg, Einar Rönn, Gunvald Larsson och Fredrik Melander torde kunna ses som något av en institution i svensk deckar- och polislitteratur. För yngre filmkonsumenter är Martin kanske bara polisen som fått ge namn åt en närmast ändlös räcka mer eller mindre bra TV-filmer. Men i sann stofilanda vill jag förstås hävda att man absolut inte får glömma bort vare sig romanserien som skrevs mellan 1965 och 1975 eller att det kom en Beck-film regisserad av ingen mindre än Bo Widerberg redan 1976. Läs hela inlägget här »

Monsieur LecoqJag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.

Läs hela inlägget här »

From HellNågon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.

Läs hela inlägget här »

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

Dog Day Afternoonalt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg