You are currently browsing the tag archive for the ‘Poliser’ tag.
alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case
Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.
Men jag ville ändå bjuda mig själv på en tungdoppare av Maigret, inte minst eftersom det en gång i tiden var min fars favoritdeckare. Och nu fanns ju Maigrets första fall som gratisljudbok och i svensk översättning, så det var bara att köra igång.
Jag kan tänka mig att man säkert får ut en hel del mer av denna tillbakablick om man redan bekantat sig med Jules Maigret i de trettiotalet böcker som föregick Maigrets första fall. Det känns nämligen som om Simenon från gång till annan nickar eller blickar förstulet till de vana läsarna genom att introducera ett för dem välbekanta talesätt eller manér.
Men när vi träffar Jules Maigret 1913 är han endast en lågavlönad skivbordsnisse i Paris polishierarki. Han får ta hand om all den tråkiga dokumentationen och rutinärendena medan han drömmer om att få utföra lite mer rejält polissnokeri. Den chansen får han när han vägrar släppa taget om ett märkligt fall hos en av distriktets finare familjer.
Ett vittne hävdar att han hörde ett pistolskott och en skrikande kvinna i huset som tillhör de kaffe-rika Gendreaus. Men när Maigret kommer dit för att undersöka saken vill ingen kännas vid händelsen. Fallet blir desto knivigare eftersom det handlar om en samhällsklass vilken vanligen står över alla misstankar och där Lise Gendreau är väninna med hustrun till Maigrets överordnade.
Jag kan förstå att man fastnar för Georges Simenon och hans Maigret. Berättelsen är lika puttrigt fransk som Miss Marple är brittisk. Mycket fokus ligger på mat och dryck, särskilt som den unge och oerfarne polisen ett par gånger mer eller mindre måste tvinga i sig ansenliga mängder calvados och champagne för att kunna genomföra sin utredning.
Madame Maigret (de unga tu är mer eller mindre nygifta) är oändligt fördragsam med sin make, oavsett vilka tider han ramlar in genom dörren på deras lilla lägenhet (som de fortfarande bor kvar i när de andra böckerna utspelar sig). Förhållandet är rart och tryggt med Madame Maigret som Jules fasta klippa. Hon har nog med både självförtroende och tillit till sin äkta hälft för att aldrig höja ens ett ögonbryn när han blir uppsökt i hemmet av ett riktigt mansslukarvittne. Och så lagar hon fantastisk mat. Förstås.
Vad jag kan förstå är detta med fina familjer som döljer en rutten kärna kontra hederliga skurkar ett återkommande tema hos Simenon. När sista ordet är sagt har en jovialisk lagbrytare fått bjuda Maigret på en rejäl och traditionell middag samt berätta ett par obehagliga sanningar som får honom att framstå som rakryggad i jämförelse med de moraliskt fördärvliga Gendreaus. Han hymlar inte med vem eller vad han är medan rikingarna inte drar sig för att utnyttja sina kontakter i syfte att skyla över olagligheter som förekommer innanför husets väggar. Jag tänker att detta är ett perspektiv som förstärks av att Maigret lite nu och då tänker tillbaka på sin egen lantliga och enkla bakgrund. Det är också en bakgrund som förstärker hans målmedvetna personlighet och intelligens eftersom han hoppade av sina läkarstudier för att istället bli polis.
Maigrets första fall är en deckare som handlar minst lika mycket om det myllrande parislivet under ett par vårveckor 1913 som det mysterium som Jules Maigret försöker lösa. Sökandet leder honom till en mångfald stadsgator där det gärna ligger en bar eller två där han kan köpa sig en öl (han blir snart trött på sötsliskig smultronlemonad i ett futilt försök att inte ständigt jobba i halvlummigt tillstånd).
En charmig deckare för all del och något av ett måste för varje frankofil gissar jag. Men nu är jag en gång för alla anglofil och känner därför att den här tungdopparen blev ganska lagom.
Annonser
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
Allra mest känd är förstås Le Fantôme de l’Opéra som filmatiserats ett otal gånger (bland annat 1925, 1943, 1962, 1989 och 1998). Men vem hade kunnat tro att en makaber liten novell om en djävulskt galen vaxkabinettägare (”Mystère du musée de cire”) skulle kunna uppstå i hela fyra olika versioner? Mystery of the Wax Museum från 1933 är pre-code och regisserad av Michael Curtiz medan House of Wax från 1953 bland annat är känd för att den tillhandahåller en av de tidigaste filmrollerna för Charles Buchinsky eller Charles Bronson som han ju senare blev mer känd som. Sedan kom det en slags remake med samma titel 2005 som är mest känd för…att den innehåller Paris Hilton?
Men mellan bägge dessa vaxhus passade alltså Italien på att klämma ur sig The Wax Mask. Från början ska det ha varit ett slags pity-project från Dario Argentos sida (som i och med detta kanske blev inspirerad att göra sin egen version av Le Fantôme…?), riktat till den diabetessjuke Lucio Fulci som dock hann avlida vid 68 års ålder innan filmen var klar.
Argento betalade för kollegans begravning och erbjöd sedan regissörsstolen till effektsnubben Sergio Stivaletti. De hade arbetat tillsammans på både Opera och La sindrome di Standahl. Inom 2018 års Halloween-tema fick vi dessutom stifta bekantskap med Stivalettis arbete i Michele Soavis La chiesa och La setta. Så det är ingen högoddsare att Fulcis stämningsdrivna berättande fick ge vika för ett betydligt större fokus på effekter, masker och make up.
Den unge sprätten Luca frekventerar en minst sagt filosofiskt sinnad bordell. Madame liknar sin inrättning vid ett kloster där ”nunnorna” inte tillber vite krist, men väl sina sängar under utövandet av sitt kall (”Snabbt och väl är vårt motto”). Klienterna argumenterar å sin sida över rädslans natur när de vilar upp sig mellan varven. Luca hävdar kaxigt att en sund själ i en sund kropp inte behöver hysa fruktan. Det blir förstås en öppen inbjudan för den försmädlige Giovanni att slå vad om hela 20 lire att Luca inte kan spendera hela natten på Roms nya spektakel – vaxmuséet (Danza macabra, säg hej till publiken!).
Hur många timmar med den sköna Georgina skulle Luca inte kunna köpa för 20 lire – tanken svindlar! Snart har han alltså brutit sig in i lokalen och bereder sig på en lugn natt. Men nere i muséets källare finner han ett märkligt laboratorium och om morgonen hittas den unge mannen, död i en skräckslagen hjärtinfarkt…
Författaren Leroux byggde sin museihistoria på samma sätt som operaditon. Det vill säga att skurken var en deformerad galning som smyger omkring i slokhatt och långrock. Men i den aktuella The Wax Mask får mördarens offer tjäna ett betydligt mer praktiskt syfte och manuset har dessutom tillsatt en nypa Frankenstein genom att förlita sig på elektricitet för att få hela arrangemanget att fungera.
Handlingen är förlagd till tidigt 1900-tal och jag tänker mig att Stivaletti varit ute efter en slags Hammer/Mario Bava-vibb med generösa mängder röd sammet. Dock har han utökat konceptet med ett par matskedar modern sleaze eftersom det dessutom visas generöst med kvinnobröst, särskilt när de är fastspända i en slags bondagemackapär som ska paralysera offren när de väl hamnat i skurkens laboratorium.
Tyvärr lider The Wax Mask av samma problem som förvisso även behäftar en del av Hammer-produktionerna – den är på det hela taget ganska trist. Den är dessutom helt utan den charm som bara kan erhållas med ålderns rätt. I likhet med en del andra filmer framstår inte journalisten Andrea som romantiskt kärlekskrank utan utstrålar snarare obehagliga stalker-vibbar när han mer eller mindre förföljer den sköna Sonia, ett faktum som givetvis påverkar ”gnistan” i deras förhållande.
Filmen känns dock relativt påkostad och historien är för all del rättframmare än man kanske skulle förvänta sig med tanke på vad jag tröskade igenom i Halloween-temat. Men den bjuder heller inte på vare sig överraskningar (det räcker uppenbarligen att byta namn från Volk Borisoff till Boris Volkoff för att helt försvinna från polisens radar) eller någon större estetik. Av oklar anledning kommer folk till Andrea med upplysningar som bättre borde riktas till polisväsendet och det krävs en hel del förhastade slutsatser för att få det hela att gå ihop. Stivaletti är en effektsnubbe, varken mer eller mindre. Det innebär förstås att en del fysiska effekter är riktigt bra (men långt ifrån alla). Samtidigt har han tagit det dåliga beslutet att besudla sin produkt med (1) undermålig animering och (2) en steampunk-terminator.
Nej, ska jag ha mig ett galet, mordiskt och deformerat Geni vänder jag mig nog även i fortsättningen med förtroende till Vincent Price och House of Wax från 1953. Alternativt försöker hitta ett exemplar av Mystery of the Wax Museum.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
alt. titel: The New York Ripper
Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.
alt. titel: Absurd, Antropophagus 2, Horrible, The Grim Reaper 2, Monster Hunter, Zombie 6: Monster Hunter
Jag är antagligen knäpp, men när jag nu hade chans att också se Joe D’Amatos andra video nasty-film Absurd kunde jag inte låta den slippa förbi.
alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins
En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.
alt. titel: The Bloodstained Butterfly
Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?
alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage
Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.
alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace
Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.
That’s what HE said!