You are currently browsing the tag archive for the ‘Poliser’ tag.
Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.
”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.
Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.
Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.
Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.
Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).
Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.
I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.
Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.
Mangrove
Lovers Rock
Red, White and Blue
Alex Wheatle
Education
Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.
Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.
Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.
Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.
Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.
Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?
Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.
alt. titel: Memories of Murder
Poliskåren i Hwaseong är mer måna om ytan de kan förmedla till pressen än om sitt rykte. För att inte tala om mängden brott som de faktiskt löser. Efter att fullkomligt ha misskött en mordplats och plockat in en ”misstänkt” som ”erkänner” (efter lite hoppsparksövertalning) kan polischefen och de två ansvariga poliserna med ett brett leende göra tummen upp inför journalisternas kameror. Slutet gott, allting gott.
Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.
Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen
Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.
Läs hela inlägget här »
Brett Ridgeman har väl aldrig varit den mest omtänksamma och försiktiga medlemmen av Bulwarks poliskår. Nej, han är snarare hårdhänthet i tjänsten, oförmögen att vara lite smidig när så krävs (ordet ”politik” får Ridgeman att se närmast äcklad ut) och frustrerad över att tidsandan stuckit ifrån honom. Allt detta sammantaget gör att han efter 27 år i tjänsten fortfarande är ute på gatorna och arresterar småskaliga knarklangare istället för att att sitta bakom ett skrivbord. Någonstans, innerst inne, har han dock alltid varit övertygad om att hans hårda arbete i slutänden ska ge honom hans rättmätiga belöning.
alt. titel: Blodspår
Föredetta FBI-agenten Terry McCaleb kontaktas av Graciella Rivers, en kvinna som påstår sig känna hans innersta. Hennes syster, Gloria, blev rånmördad och hon är övertygad om att McCaleb har just Glorias hjärta i sin nyopererade bröstkorg. Eftersom den döda kvinnan och FBI-agenten delar samma ovanliga blodgrupp ser McCaleb ingen anledning att säga emot.
Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?
That’s what HE said!