You are currently browsing the tag archive for the ‘Poliser’ tag.

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.

Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.

Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.

Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.

Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.

Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.

21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).

Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!

21 Jump Street (2012)

22 Jump Street (2014)

Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.

Annonser

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Eller bara Tempe, som Kathy Reichs hjältinna tycker om att kalla sig. Jag tog vad som fanns tillgängligt där ute i internetz-havet och lyssnade mig därför igenom böckerna 2 till och med 7 (det finns till dags dato totalt 18 böcker i serien), alla med mer eller mindre putslustiga titlar som Death du Jour och Grave Secrets.

Rent yrkesmässigt är Tempe en direkt kopia av sin upphovskvinna – professor i antropologi vid Charlottes University of North Carolina samt rättsantropolog vid Quebecs Laboratoire des Sciences Judiciaires et de Médecine Légale. En rättsantropolog (det finns inte särskilt många sådana, ungefär ett hundratal i USA) kliver in när rättspatologen inte kan dödsorsaken hos ett förmodat brottoffer.

Böckerna rör sig alltså ofta runt skelett och ben, antingen sådana som varit begravda så pass länge att det faktiskt inte finns något annat kvar eller kroppar som är i ett sådant upplöst eller fragmentariskt tillstånd att det inte finns något annat att jobba med än eventuella ”toolmarks”. Det är dessutom en yrkesroll som ger Tempe upprepade möjligheter att påpeka att de där TV-kriminalteknikerna som gör allt (*host* CSI) faktiskt inte finns på riktigt om allt ska gå rätt till.

Reichs är dessutom involverad i sitt yrkes vetenskapliga bakgrund vilket innebär att läsaren genom böckerna får sig en hel del till livs när det gäller exempelvis DNA-profilering, tandidentifiering och hur man letar efter gravplatser med hjälp av georadar. I likhet med många andra deckarförfattarkollegor ger böckernas individuella handling också ibland anledning till särskilda djupdykningar.

I Grave Secrets åker Tempe till Guatemala för att bistå utgrävningen av en massgrav från landets inbördeskrig (ett krig där 45 000 aktivister ”försvann”) Fatal Voyage handlar om en flygkrasch i North Carolina och i Bare Bones är illegal djurhandel på tapeten. Ofta kommer hela paketet i form av små föreläsningar, levererade till eller av Tempe, men de är så pass intressanta att i alla fall jag aldrig har några problem att ta mig igenom dem

Reichs skriver alltså om sådant hon själv kan, vilket alltid är ett smart drag. Däremot vet man förstås inte lika noga hur pass mycket av sig själv som person hon har hällt över i sin hjältinna och hur mycket som är önsketänkande. Tempe hamnar förstås i betydligt (BETYDLIGT!) fler livshotande situationer än Reichs själv rimligtvis bör ha upplevt. Det är ingen hejd på de mer eller mindre galna och blodtörstiga skurkar som förr eller senare alla vill ge sig på den där nyfikna och snokande kvinnan. Gör de inte det ser oftast Tempe till att söka upp dem i vad som alltid utvecklas till en nagelbitande final. En final som efter ett par böcker, när man lärt sig mönstret, också får en lätt komisk ton eftersom de ibland är milt sagt krystade. I dessa tidiga böcker har Reichs en faiblesse för närmast grandiost galna sektledare och vidskepliga blodsritualer.

De här situationerna tvingar förstås vår hjältinna till en hel del handlingskraft om än inte direkt övermänsklig sådan. Motiveringen är oftast Tempes mer eller mindre känslosamma anknytning till vad helst offer hon stöter på, särskilt om de är unga och kvinnliga (ett personlighetsdrag som Reichs också överförde till systersondottern Tory). Kanske inte alltid helt professionellt, vilket också påpekas från gång till annan av chefer, kollegor och bekanta men samtidigt ett sympatiskt drag och något som gör att Tempe förstås alltid fläker sig för att ta reda på vad som hänt personerna bakom de förmodade brott som hon är med och utreder.

Det Reichs klarar med betydligt mer elegans är de medvetet komiska inslagen som ligger både i situationer och det faktum att Tempe är mycket sarkastisk. Särskilt får hon anledning att munhuggas med kanadensiske polisen Andrew Ryan, där jag dock måste erkänna att jag ganska snabbt tröttnar på deras minst sagt gropiga kärlekshistoria. Särskilt som den i allt för hög grad bygger på att Tempe drar förhastade slutsatser och sedan inte pratar om dem med Ryan själv.

Reichs är också en helt ok miljö-skildrare och öser lika delar kärleksfulla beskrivningar över både Quebec och Charlotte. Lite orättvist i sammanhanget är förstås att Quebec rent vädermässigt alltid drar det kortaste strået, särskilt för någon som älskar sol, värme, ljumma vindar och strandhäng lika mycket som Tempe. Men jag kan villigt erkänna att jag tack vare Reichs blivit oerhört sugen på att besöka både Quebec och North Carolina.

Å ena sidan är Reichs precis lika formulaisk som exempelvis Jeffery Deaver, man lär sig snart hennes grepp och mönster. Å den andra är det mönster som jag inte alls tröttnar på lika fort. Eller också handlar det om att jag tycker att det är roligare att hänga med Tempe än med Lincoln Rhyme och Amelia Sachs.

Death du Jour (1999)

Deadly Décisions (2000)

Fatal Voyage (2001)

Grave Secrets (2002)

Bare Bones (2003)

Monday Mourning (2004)

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Men det är kanske oundvikligt att en viss mättnad infinner sig när man klämmer tolv böcker på raken? För ganska snabbt inser jag att Deaver har hittat vissa patenterade favoritgrepp och sedan håller sig till dem. Så framemot bok fyra-fem har jag utan större problem knäckt koden och sedan ligger utmaningen främst i upptäcka när Deaver börjar lägga ut sin patiens på sedvanligt manér.

Tyvärr är författaren orimligt förtjust i oväntade vändningar, vilka naturligtvis helt tappar sin eftersträvade effekt när läsaren lärt sig uppmärksamma till och med ryckningen i Deavers hand när han börjar fundera på att greppa blinkersspaken. Oväntat länge håller böckerna tillräckligt hög kvalitet i andra avseenden för att jag fortfarande ska tycka att de är underhållande men när vi är framme vid bok numero elva, The Skin Collector, framstår författaren och hans grepp enbart som trötta. Slutsatser (givetvis korrekta) dras på oerhört lösa grunder och till och med en ovan Deaver-läsare skulle börja ana ugglor i mossen.

I dessa vändningar ingår också att författaren tycks extremt motvillig att offra några som helst insatser på riktigt. Det vill säga: han låter gärna läsarna tro att en person som vi kommit att bry oss om faller offer för mördaren men det visar sig alltid vara falskt alarm. Vilket får till följd att man också i höjd med bok fyra-fem slutat bry sig eftersom man vet att alla alltid kommer att klara sig. I detta ingår trist nog Lincolns självmordsbenägenhet, orsakad av hans skada. I The Bone Collector bränner hans depression verkligen till och engagerar men så småningom slutar man förstås att ta den på allvar.

Jag är beredd att hålla med om att Deaver lägger sig vinn om sina huvudsakliga teman och personer, det vill säga Lincoln, Amelia samt kollegan Ron Pulaski. Men författaren fastnar som sagt allt för gärna i vinkelvolten och efter ett tag börjar man bli less på att hela tiden påminnas om Rons huvudskada som gör att polisen oroar sig för sin arbetsförmåga. Eller att Deaver för den delen alltid måste påpeka att den oansenlige teknikern Mel Cooper har en praktfull svensk flickvän som han tävlingsdansar med (ett faktum som alltid verkar överraska Deaver lika mycket som de som möter Coopers flickvän). Ibland känns också researchen lite småslarvig. Nej, alla svenskor super inte till på aquavit och skulle en ivrig vinkännare verkligen gå på en föreläsning om ”European wines”?!

Läser man Deavers deckare en och en med så pass långt mellanrum att man hinner glömma bort upplägget är särskilt de första riktigt trevliga. Men sett till hela serien är den inte mer än att böckerna kan tillhandahålla en stunds förströelse på långflygningar.

The Bone Collector (1997)

The Coffin Dancer (1998)

The Empty Chair (2000)

The Stone Monkey (2002)

The Vanished Man (2003)

The Twelfth Card (2005)

The Cold Moon (2006)

The Broken Window (2008)

The Burning Wire (2010)

The Kill Room (2013)

The Skin Collector (2014)

The Steel Kiss (2016)

Bonus:
Men vänta, vänta!! YouTube är inte klar med Deaver i och med tolv böcker om Lincoln Rhyme.

Här återfinns också The Sleeping Doll (2007) med CBI-agenten (California Bureau of Investigation) Kathryn Dance, vilken introducerades genom ett kort gästspel i The Cold Moon. Hon är expert på förhörsteknik samt att läsa kroppsspråk och måste i denna första del i sin egen serie fånga en mordisk sektledare med en obehaglig förmåga att få sina kvinnliga följeslagare att lyda hans minsta vink. I övrigt bjuder boken på klassisk Deaver thorugh and through med vändningar och allt.

Dessutom kan man passa på att stifta bekantskap med John Pellam, en tidig Deaver-skapelse från 90-talet (debuten gjordes dock 1988 med boken Manhattan is My Beat). För en ivrig filmtittare som jag är just Pellam-böckerna underhållande eftersom de handlar om en tidigare regissör som av olika anledningar nu arbetar som location scout (Wikipedia säger att det är ett svenskt uttryck…). Det droppas alltså många filmmakar-godbitar parallellt med själva deckarhistorien. I Bloody River Blues (1992) blir Pellam dessutom kompis med en polis som skjutits i ryggen. Kan efterforskningarna kring sådana skador månne ha utgjort fröet till skapandet av en viss paralyserad brottsplatstekniker? Mer pang-på-rödbetan än man är van vid men helt spikrak löper förstås inte vägen. Det är ju ändå Jeffery Deaver vi snackar om…

Shallow Graves (1992)

Bloody River Blues (1993)

The Sleeping Doll (2007)

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case

Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The New York Ripper

Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Absurd, Antropophagus 2, Horrible, The Grim Reaper 2, Monster Hunter, Zombie 6: Monster Hunter

Jag är antagligen knäpp, men när jag nu hade chans att också se Joe D’Amatos andra video nasty-film Absurd kunde jag inte låta den slippa förbi.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser