Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Och visst lyckas Tobias Barkmans bok med i alla fall vissa delar där serien fallerade. Det är dock ingen framställning som i likhet med exempelvis Ebervall och Samuelssons true crime-produkter lägger stor vikt vid att skapa en samtidsstämning. Det var alltså något som Michael Marcimain (föga förvånande) lade till helt på egen hand när han skulle återskapa ett Sverige i förändring från 80- till 00-tal.

Boken lägger istället helt fokus på själva brottsutredningarna och här uppstår tyvärr ett helt nytt problem som möjligen hänger ihop med felaktiga förväntningar från min sida. Jag trodde att jag skulle läsa en bok om utredningen av mordet på Helén Nilsson. Barkman har snarare valt att följa den hårt prövade, men synnerligen kompetente, utredaren Per-Åke Åkesson. Och som vi ju vet blir han inte konkret inblandad i Helén-utredningen förrän på 00-talet. Det jag möjligen också skulle kunna skylla på är att titeln – Jakten på en mördare – ytterligare underblåser mina felaktiga förväntningar.

Läsaren får nämligen under en stor del av berättelsen träffa inte bara en, utan en jäkla massa mördare. Om något är boken nästintill ännu mer deprimerande än serien lyckades vara när det gäller beskrivningen av hur många våldsmän och obehagliga typer som strök runt på skånska landsbygden. Faktiskt skulle jag vilja påstå att Jakten på en mördare tydligare än Män som hatar kvinnor ger en bild av en Manlighet vars våldspotential alltid ligger nära till hands. Men i och för sig, eftersom läsaren ser världen ur Per-Åke Åkessons ögon är det ju bara den typen av män vi får möta. Både genomsnittliga samt mer eller mindre knepiga unga och äldre män, för vilka det när som helst kan ”slå slint”. Och så bestämmer de sig för att förfölja och våldta en vilt främmande kvinna. Eller för den delen slå ihjäl tjejen på festen som kanske inte hade särskilt stor lust till en stående påsättning en svinkall februarikväll.

Den här mångfalden män gör att jag har svårt att få någon rätsida på själva historien som Barkman försöker berätta. Det är som sagt inte förrän mot slutet som jag förstår att detta inte är en bok om Helén Nilsson, utan om Per-Åke Åkesson. Och då blir det ju till en början lite fragmentariskt och plottrigt när vi får hänga med på alla de olika utredningarna av mer eller mindre slumpartat meningslösa mord och våldsdåd han blir satt att ta itu med.

Ett fokus som å andra sidan ger TV-seriens lätt surrealistiskt framställda NPM-kritik ett stabilare sammanhang. Barkman gör tydligt att den organisatoriska röran runt Per-Åke Åkesson inte enbart handlade om en överdriven NPM-iver. Den hängde också ihop med att vissa personer hade svårt för hans sätt att jobba och därmed försökte få bort honom. Att det sedan i praktiken innebar att polisen mer eller mindre saboterade sin egen verksamhet, kan man fundera på någon annan gång.

Jakten på en mördare är en högst kompetent skriven true crime. Vilket kanske borde ge upphov till mer glödande lovord, ety det är en genre där man ibland undrar om det överhuvudtaget funnits en redaktör inblandad. Jag hade i slutänden i och för sig större nöje och kände mig mer upplyst av Barkmans bok än Marcimain-serien. Men det var heller ingen himlastormande läsupplevelse. Kompetent, varken mer eller mindre

Quick (2019)

Bloggen ”firar” 6 juni med en svensk film som lutar sig ovanligt långt in över genre-territoriet. Mer av amerikansk thriller än svensk krimi (även om true crime knappast är en ovanlig hemmahörighet för svenska produktioner).

***

SVT-journalisten Hannes Råstam håller på att slutföra en dokumentär om ett antal mordbränder i Falun när ett par förflugna kommentarer får honom att börja fundera på ett annat svenskt rättsfall. Ingen mindre än Sveriges störste seriemördare, Thomas Quick, som sitter på Säteranstalten på livstid. Dömd för 8 mord men misstänkt för drygt 20 till. En djävul i människohamn om tidningarna och den allmänna opinionen får säga sitt.

Fortsätt läsa ”Quick (2019)”

Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Fortsätt läsa ”Halloween Kills (2021)”

Where the Crawdads Sing (2018)

Biologen Delia Owens skönlitterära debut, Where the Crawdads Sing, tycks ha blivit en osannolik succé. Omslaget på min utgåva skryter med ”Over 5 million copies sold worldwide!” och i Sverige ska den ha blivit framröstad i något sammanhang som ”Årets bok”.

Fortsätt läsa ”Where the Crawdads Sing (2018)”

La haine (1995)

alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine

Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.

Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.

Fortsätt läsa ”La haine (1995)”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Fortsätt läsa ”Söndagsvägen (2020)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Fortsätt läsa ”Beyond a Reasonable Doubt (2009)”

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”