You are currently browsing the tag archive for the ‘Jultomte’ tag.

‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?

Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).

Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.

Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.

Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.

Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Läs hela inlägget här »

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg