You are currently browsing the tag archive for the ‘Identitetsbyte’ tag.

Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

Ska man se enbart till ytan handlar Enemy om universitetshistorieläraren Adam Bell. Adam synes leva ett ganska otillfredsställande liv, en evig vardagsmonotoni av föreläsningar, provrättning och glädjelöst sex med flickvännen. Fast med tanke på att de inte verkar spendera särskilt många timmar i varandras sällskap och att hon alltid lämnar Adam efter (eventuellt) fullbordat faktum skulle hon nästan lika gärna kunna vara en prostituerad som han betalar för att agera som en flickvän istället för någon som kostar pengar.

Av en ren slump (or is it?!) ser Adam en film där en av statisterna äger en slående likhet med honom själv. Faktum är att skådisen Daniel St. Claire är så lik Adam att läraren börjar uppvisa något slags nervöst sammanbrott. Adam luskar rätt på att Daniel St. Claire egentligen heter Anthony Claire och börjar smyga på sin dubbelgångare.

Denis Villeneuve själv ska tydligen ha sagt att om man bara ser Enemy tillräckligt många gånger ska allt bliva uppenbarat men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till det. Filmen faller för min del sönder i två olika delar och jag kan inte riktigt få ihop dem.

Den ena handlar om Adam/Anthony och är sannolikt hyfsat logisk om man bara kan acceptera att Enemy inte berättas i en kronologisk linje. Samtidigt ser jag lite väl många hänvisningar till att vi som tittare får Enemy berättad för oss genom Adam/Anthonys ögon och att han är en opålitlig berättare. Det känns för min del som en fuskig bakdörr.

Men absolut, det förekommer hänvisningar till dikotomin ordning-kaos och att totalitarism och diktatur handlar om att återupprepa mönster och kväva individuella uttryck. Det köper jag. I så motto är det inga större problem att tolka Enemy som en i grunden rätt klassisk historia om dubbla personligheter och identitetsklyvning. Det skulle exempelvis förklara varför alla inblandade reagerar som om verkligheten fullkomligt rämnar vid upptäckten av likheten mellan Adam och Anthony istället för att hantera fenomenet som en märklig slump.

I det perspektivet blir heller inte det inledande citatet, ”Chaos is order yet undeciphered”, särskilt märkligt. Slump är bara en mer acceptabel form av kaos, ytterligare betonat av svarta tavlan i hans föreläsningssal där orden ”order” och ”chaos” är sammankopplade med typ sjutusen pilar i alla upptänkliga riktningar.

Där jag tycker att Enemy fallerar rejält är emellertid sammankopplingen mellan kontroll, ordning och kaos å ena sidan och de förekommande spindelassociationerna å den andra. Den krävande kvinnan som en spindel, vilken förtär sin manlige partner (eller son), är förvisso en välbekant symbol men jag tycker som sagt inte att de bilderna gifter särskilt väl med splittringen Adam/Anthony. Ur min synvinkel har Villeneuve velat gapa över lite för mycket när han skulle ha nöjt sig med ett symbolspråk.

I slutänden känner jag detsamma inför Enemy som många av österrikaren Michael Hanekes filmer – en bra upptakt och uppskruvande av spänning men bristande i förlösning. Rent tekniskt uppvisar Enemy ett imponerande handlag från Villeneuves sida. Staden (Toronto), hus och lägenheter uppvisar alla ett urvattnat ljus och en stämning som andas klaustrofobi och sjaskighet. Jake Gyllenhaal lyckas med små medel förmedla två vitt skilda personligheter som Adam/Anthony i så pass hög utsträckning att jag närmast uppfattar dem som två olika personer, hur lika de än må vara utseendemässigt.

Efter lite utforskning av alla teorier som florerar på världswebben är jag faktiskt ändå lite nyfiken på en omtitt av Enemy, vilket jag faktiskt inte alls var efter direkt avslutad titt (tyvärr gav en sådan inte särskilt mycket fler eller klarare svar). Men trots att Enemy kittlar alla möjliga hjärnsynapser kan jag ändå inte tycka att dess halvkvädna visor är ens hälften så bra som exempelvis Sicario.

Annonser

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Och så här hade det kunnat pågå tills dess att Krister antingen söp ihjäl sig på champagne och Vårbys starka drinkar eller tvingades gå i förnedrande konkurs (och därmed inte längre exempelvis ha råd med en barberare för att underhålla sin minutiöst managerade tangorabatt). Men golf är en farlig fritidssyssla – den här söndagen får Krister en boll i skallen och tappar minnet.

Krister vill för allt i världen inte att det ska komma ut att han inte längre vet vem han är (av skäl som han inte behagar dela med sig av till oss i publiken) och han fejkar sig därför fram så gott det går. Och det går ju ganska så bra, särskilt som han snart träffar på sin ex-fru Barbro och blir störtkär i den vackra operasångerskan. Barbro verkar i sin tur ha gått och väntat på en sådan här utveckling och gör Krister extra nöjd med arrangemanget genom att insistera på att de inte ska ”prata om det gamla”. Men nu råkar Barbro redan vara ivrigt uppvaktad av amanuensen Felix, vilken genom sina icke figur-sydda kavajer och tjocka glasögon förstås inte kan komma i fråga som kavaljer när nu den elegante Krister åter dykt upp på spelplanen.

Studio S släppte en massa Hasse Ekman-filmer som kostade nära nog ingenting och då var det ju bara att passa på. Med dej i mina armar är Ekmans regidebut och en mycket habil sådan måste jag säga. Historien som sådan är en charmig bagatell där man inte bryr sig så mycket om att saker och ting inte alltid är riktigt rimliga. Som till exempel det faktum att Krister med en gång limmar på Barbro, trots att han vid tillfället tror sig vara både gift och fembarnsfar.

Edvin Adolphson och Karin Ekelund är både charmiga och roliga tillsammans samt väl uppbackade av Thor Modéen som Vårby (en anglofil av stora mått) och Stig Järrel som Felix. Ska vi vara helt ärliga är det i och för sig männen som får ta hem de flesta humoristiska poängerna medan Karin Ekelund mest är en sångfågel iförd gräddbakelseklänningar. Men när Adolphson blir nästan gråtfärdig över ett foto föreställande sin inbillade barnaskara eller Järrel försöker muntra upp Ekelund genom att fresta med intrikata schack-problem gör det inte så mycket. Och det är faktiskt ganska roligt när Ekelund ska låtsas vara sjuk men inte vill lägga ned huvudet på kudden för att inte förstöra sin frisyr.

För att vara en historia som bygger på beprövade koncept som identitetsförvirring och minnesförlust, grepp som lätt kan bli både långdragna och oerhört krystade, håller Med dej i mina armar ett effektivt tempo och lyckas dessutom klämma fram en riktigt smidig upplösning. Mera Hasse Ekman? Ja, tack gärna!

Även bloggkollegan Henke körde igenom ett gäng Ekman-filmer för ungefär tre år sedan på Fripps filmrevyer, Med dej i mina armar var en av dem.

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

Ponera att du är en kvinna som känner att åren och kroppen sprungit iväg medan du inte alls hängt med. Någonstans, alldeles för långt bak i historien, ligger dansardrömmarna i kras och nu ägnar du dina dagar om att ta hand om hemmaboende barn varav två har grava fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Är det kanske så konstigt att du är sugen på lite fart och fläkt, lite spänning och romantik i livet? Och vad är en bättre tillhandahållare av det än det världsvida nätet?

Läs hela inlägget här »

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Läs hela inlägget här »

Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Selma Lagerlöf, Jerusalem

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser