Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

X2: Billy Wilder (1959 & 1960)

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Musikalvecka: Tommy (1975)

En man och en kvinna har picnic i ett vilt bergslandskap, vilken avslutas med en ömsint kärleksstund under ett vattenfall. Romantiskt om det hade varit på typ Hawaii, nu en aktivitet av mer härdande slag eftersom paret tycks befinna sig i typ Skottland och under picnicen bland annat var klädda i rejäla kängor och raggsockar som gick upp till knäna.

Maps to the Stars (2014)

Det är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.

Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.

All About Eve (1950)

Varför inte fira nattens spektakel med en Oscars-film av lite äldre mått? En klassiker som uteblev från Fripps filmrevyer och Movies-Noirs femtiotalstema.

***

alt. titel: Allt om Eva

“There’s no business like show business.”

All About Eve är inte den första film som sätter ljuset på det hyckleri, den förljugenhet och den hänsynslöshet som föds inom den åtråvärda show business-branschen. Däremot torde den vara en av de mest kända och hyllade. Länge var till exempel dess 14 Oscarsnomineringar rekord och rollen som Margo Channing betraktas ofta som en av Bette Davis absolut bästa. Och då handlar det om en skådespelerska som har ett par hyfsade rollprestationer att välja mellan.