You are currently browsing the tag archive for the ‘Tommy Lee Jones’ tag.
Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”
Vilket förstås inte var helt sant eftersom det låg en serie i botten, skapad av Lowell Cunningham och publicerad 1990-91. Men ett tecken på hur pass bra grundidén var torde vara det faktum att filmens producenter köpte rättigheterna redan 1992. Längs med resans gång beslutade man dock att ersätta seriens dark-and-gritty-stämning med något lite mer lättsamt.
Vilket på 90-talet innebar att stänka ned folk med blåaktig sörja efter en rafflande inledning nära gränsen till Mexiko. Just den inledningen är kanske också ett sätt att göra en lite nick till det faktum att filmen från början skulle ha utspelats i Kansas och Nevada, stater som har en tydligare koppling till den klassiska Area 51. Regissören för de tre första filmerna, Barry Sonnenfeld, tyckte dock att om man nu ska tänka sig ett ställe där tillresande aliens inte skulle få folk att höja på ögonbrynen borde det vara New York.
Det filmens publik hade all anledning att höja på ögonbrynen åt var Rick Bakers arbete med alla dessa olika aliens. Hans namn slogs också upp stort i förtexterna och användes helt klart som en kvalitetsgarant för en effekttung franschise. Sonnenfeld (som alltså var inblandad förhållandevis tidigt i projektet) tänkte sig först att filmens aliens skulle kunna vara utomjordiska på riktigt. Det vill säga inte alls formade på ett för det mänskliga ögat igenkännbart sätt. Men när den typen av aliens ska ställas framför en kamera dyker det upp frågor i stil med ”hur ska publiken veta åt vilket håll hen tittar?” och så var man tillbaka i konstruktioner med i alla fall något slags identifieringspotential.
Baker var inblandad i de tre första filmerna – Men in Black, Men in Black II och Men in Black 3 – medan den fjärde filmen (noga räknat en spin off), Men in Black: International, lutade sig tungt mot CGI. I alla fyra filmerna är det aliens som i någon mening utgör skurkarna eller antagonisterna. Varenda gång är det emellertid jordens själva existens som är i fara. I både den första och andra filmen hamnar vi kanske främst i korselden av ett galaktiskt krig mellan två helt andra arter, men ultimatumen är desamma: leverera X inom X tid, annars sprängs jorden.
I Men in Black 3 blir utblicken både större och mindre: jorden och universums eventuella förstörelse genom de extremt aggressiva bogloditerna hänger på att vi ska jaga en specifik skurk, Boris the Animal. Medan den fjärde filmen vänder sig till en klassiker i sci fi-sammanhang: en svärm eller hive mind som kan ta över andra varelser med en puppet master-historia som följd. Även här anar vi ett slutgiltigt övertagande av universum om svärmen inte stoppas på jorden av våra hjältar.
Hjältarna övertogs rakt av från Cunninghams serie, i alla fall duon Jay och Kay. En förändring var emellertid att låta Will Smith inta rollen som Jay, en rollfigur som i serien var vit. Castingen av Will Smith var förstås smart eftersom skådisen i slutet av 90-talet befann sig på den absoluta toppen av sin karriär med filmer som Bad Boys och ID4 bakom sig. Frågan är om man så här i backspegeln skulle kunna säga att karln rentav peakade 96-97 med ID4 och Men in Black? För efter det följer sedan främst en räcka uppföljare och mindre framgångsrika produkter (om än inte på samma nivå som den hiskeliga After Earth).
Mycket av filmseriens charm bygger förstås på dynamiken mellan Will Smith snabbsnackande och streetsmarta Jay å ena sidan, samt Tommy Lee Jones vresige och fyrkantige Kay å den andra. I det avseendet verkar det som om filmteamet kände sig rätt klara med den duon redan i första filmen eftersom Jay då får radera Kays minne i syfte att han ska få en chans till ett par år av hyfsat normalt Svensson-liv. Lyckligtvis insåg man att det var kombon Smith-Jones som var seriens kärna och plockade alltså tillbaka Jones i uppföljaren. Trean innehåller som bekant ett tidsreseperspektiv och jag måste erkänna att jag blev överraskad över hur pass bra Josh Brolin lyckades återskapa en yngre version av Tommy Lee Jones.
Dynamiken mellan Tessa Thompson och Chris Hemsworths M och H i fjärde filmen är förstås annorlunda men tillräckligt bra för att även där utgöra en slags kärna. Men Thompson och Hemsworth hade i och för sig redan haft möjlighet att träna på sitt humoristiska tjafsande i den två år tidigare Thor: Ragnarok. Det är också värt att nämna att Tessa Thompsons M är en av få kvinnliga roller av rang i hela serien, vid sidan av Linda Fiorentinos läkare i ettan och Lara Flynn Boyles skurk i tvåan.
Förutom i ettan finns i varje film också minst en putslustig sidekick till männen i svart, där tvåans mops Frank i mina ögon är den minst dåliga. Becuase of…dog. Fyrans CGI-Humpty Dumpty-rip off Pawny är verkligen inte på Jar Jar Binks-nivå men heller ingen som tillför särskilt mycket (utöver i själva händelseutvecklingen).
Stämningen har ständigt varit lättsam hejsan-svejsan med en liten tillskruvning i slutet, vilken tyvärr aldrig lirat särskilt bra med filmens tidigare humor. Undantaget torde vara ettan, inte minst eftersom den fint knyter ihop början och slut på det sättet. Det skapar en känsla av igenkänning och cyklicitet. Tvåans avsked av Rosario Dawson blir mest smetigt medan treans tids-mind-fuck får mig att himla med ögonen och säga ”WTF?!” Fyran drar iväg i en lite annan riktning, med ödesbestämdhet istället för sentimentalitet. Uppenbarligen ska projektet ha dragits med problem när det gäller just anslag och ton, så det är möjligt att det slutet antingen skulle ha funkat bättre med en annan inriktning på hela projektet eller är resultatet av en halvdan kompromiss.
Både ettan och tvåan är filmer som jag sett oftare än jag kan räkna, vilket inneburit att jag tyvärr i någon mening ”sett sönder dem”. Trean är i sin tur inte tillräckligt rolig, även om jag skulle kunna tänka mig att återbesöka den enbart för Josh Brolins skull (och kanske också Rick Bakers tidsenliga aliens). Fyran blev lite för mycket av trist CGI-fest i samma anda som vilken modern superhjältefilm som helst, inklusive övertydliga manusvändningar. Men på det hela taget är det en action-komedi-sci fi-serie som håller hyfsat jämn kvalitet och som inte svider att riva av på ett bräde.
Men in Black (1997)
Men in Black II (2002)
Men in Black 3 (2012, jag har redan skrivit en kortare text om den filmen här)
Men in Black: International (2019)
alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars
Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.
Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.
***
I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2016.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem. Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”
Men in Black 3 (2012)
Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.
Alt. titel: Nico: Above the Law, Nico
Nicola Toscani invandrade till USA vid unga år och uppfostrades till patriot. Efter att ha studerat kampsport i Japan blir han värvad till CIA och det är nu, under det tidiga 1970-talet, som han inser vad hans nya hemland går för. Han jobbar nämligen i Vietnam men blir, trots allt han borde ha upplevt, förfärad när han förstår att hans kollegor torterar asiater, inte för att få information om trupprörelser, utan för att får veta var man kan få tag på lite schysst opium. Han slår ned chefstorteraren och skriker ”You’re the barbarians!”
Publiceras på förekommen anledning från Jojjenito, vilken nyss hade en föredömlig genomgång av många av Bröderna Coens nya och gamla filmer, inklusive den här. Jag fick chans att jämföra film och litterär förlaga.
***
En sak är klar, uttrycket “Dead as a door knob” får en helt ny innebörd genom No Country for Old Men.
Llewellyn Moss är ute och jagar antilop när han stöter på en grupp bilar och döda män mitt ute i ödemarken. Eftersom nämnda ödemark inte ligger särskilt långt från mexikanska gränsen råder det ingen större tveksamhet om vad som hänt och på ett av bilflaken hittar Moss också mycket riktigt rejäla mängder heroin. Han är dock mer intresserad av det som heroinet skulle utbytas mot och efter en stunds sökande hittar han också en väska full med pengar, 2.4 miljoner dollar närmare bestämt.
Moss rumsterande vid platsen har dock inte gått obemärkt förbi och snart har han flera förföljare hack i häl. Han säger åt sin unga hustru, Carla Jean, att åka till sin mamma medan han ska försöka finna en slutgiltig lösning på den katt- och råttalek som nu följer. Men när en av hans skuggor är den obeveklige Anton Chigurh är frågan om råttan någonsin kommer att komma helskinnad ifrån det hela. Klart är i alla fall att en hel del lik lämnas i spåren av Moss och Chigurhs framfart.
Det största problemet med The Hunted torde vara att den som febrilt försöker vara en något annat än en First Blood-ripoff, när det är allt den är. En rätt halvdan First Blood-ripoff dessutom. Benicio del Toro har, efter att ha varit elitsoldat vid krigshärdar över hela världen, fått sig en knäpp och springer omkring ute i skogen där han dödar jägare. Den Ende Som Kan Hämta honom är gamle hederlige Tommy Lee Jones, eftersom han tränade bland annat del Toros förband i en grå forntid.
That’s what HE said!