Så kom då även jag äntligen fram till den omtalade Ålevangeliet av Patrik Svensson, Augustprisvinnare 2019, och allmänt superhyllad. Journalisten och författaren har tagit avstamp i den mystiska ålen för att skriva en bok som är lika delar kultur-, vetenskap- och familjehistoria.
Fortsätt läsa ”Ålevangeliet (2019)”
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?
Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…
alt titel: Annabelle 2: Creation
Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!
Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.
***
Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen. Fortsätt läsa ”Demons come when they are called #2”
Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!
***
Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…
De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.
Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
Rörliga bilder och tryckta ord 